Visar inlägg med etikett John Sayles. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Sayles. Visa alla inlägg

lördag 23 april 2022

Blu-ray/VOD: The Howling

THE HOWLING (Studio S Entertainment)


För lite mer än tio år sedan blev jag Facebookvän med den amerikanske författaren Gary Brandner. Brandner var mest känd för att ha skrivit romanen "The Howling" (1977). En ganska kort tid senare tog jag bort Brandner från Facebook - han visade sig ha väldigt obehagliga, reaktionära åsikter. 2013 dog han 83 år gammal. Jag har boken i min hylla - men den är fortfarande, efter flera år, oläst, främst beroende på att Brandner visade sig vara en man jag inte vill ha att göra med. En dag ska jag nog ta och läsa den.

Joe Dantes film THE HOWLING från 1981 har jag sett ett flertal gånger, de många uppföljarna har jag nog sett ännu fler gånger - jag har en svaghet för denna besynnerliga filmserie. På bio i Sverige hette filmen VARULVAR, och inte VARULVARNA, vilket det står på IMDb och i den svenska texten på föreliggande Blu-ray-utgåva.

THE HOWLING må vara en välkänd och populär film; en mindre klassiker, men den hamnade i skuggan av John Landis' EN AMERIKANSK VARULV I LONDON, som kom ungefär samtidigt. Landis' film var den "stora" varulvsfilmen, och den Oscarbelönades för Rick Bakers makeup-effekter - intressant nog var Baker även inblandad i THE HOWLING, om än marginellt.

Här i Sverige gick THE HOWLING ganska obemärkt förbi - kanske mest beroende på att Statens Biografbyrå gjorde fyra rejäla ingrepp i filmen, vilka sabbade den totalt. När Joe Dante gjorde sin film, var ett av målen att för första gången i filmhistorien visa en man som förvandlas till varulv - utan några klipp. I princip lyckades han. Men i Sverige fick vi inte se det - förvandlingen kortades med en minut och 29 sekunder, med motiveringen "förråande och skadligt upphetsande"! Övriga klipp var lika grova, viktiga scener klipptes bort med samma motivering, vilket torde ha renderat filmen obegriplig. Jag minns inte när jag först såg THE HOWLING, om det var på TV eller om jag såg någon utländsk video, men jag har aldrig sett den censurerade versionen.

THE HOWLING är en ganska besynnerlig film - och den lär knappt följa bokens handling alls. Dee Wallace spelar TV-reportern Karen, som tänker sätta dit en mystisk seriemördare. Hon ska träffa honom i en sexbutik, vilket sker i filmens inledning. Den här seriemördaren är en varulv.

Upplevelsen i sexbutiken var traumatiserande för Karen, och hennes doktor, spelad av Patrick Macnee, föreslår att hon ska spendera en tid på en synnerligen mystisk kurort, bebodd av märkliga människor. Kan det vara så att de som bor där alla är varulvar? Ja, självklart är det så, annars hade filmen fått heta FRISKSPORTARE.

Detta var Joe Dantes första film med en större budget - men det är fortfarande en lågbudget film. Det är en skräckfilm med komiska inslag, men som skräckkomedi är den inte lika renodlad som EN AMERIKANSK VARULV I LONDON. Tonen i THE HOWLING pendlar mellan av vara skitig och nasty (som inledningen), och uppsluppen. 

En lång rad bra människor medverkar. Belinda Balaski och Dennis Dugan spelar två reportrar som nystar i varulvshistorien. Dugan känner vi igen från den kortlivade TV-deckaren RICHIE BROCKELMAN, men han är mest känd som regissör till en massa Adam Sandler-filmer. Christopher Stone, som var gift med Dee Wallace, spelar Karens man. Kevin McCarthy är chef på TV-stationen, John Carradine och Slim Pickens är varulvar, och kultskådisen Dick Miller förestår en butik som säljer ockulta prylar - detta var Millers favoritroll. Mest minnesvärd är Elizabeth Brooks som en Vampirellaliknande kvinna med smak för män. Forrest J Ackerman och Mick Garris har små cameoroller, liksom filmens manusförfattare John Sayles.

Jag gillar THE HOWLING - men den är kanske lite väl ojämn, den är kanske lite för konstig. Antagligen är det detta som gör att den blir rolig. 

Gary Brandner skrev två uppföljare till sin roman. Dessa filmatiserades aldrig, även om flera av filmerna påstås bygga på dem. Joe Dantes film fick sju uppföljare. Jag har sett alla, utom den obskyra sjunde filmen; THE HOWLING: NEW MOON RISING från 1995, som ska vara en ren amatörproduktion. Det finns en tysk DVD-utgåva av den, men den är rätt dyr - alldeles för dyr för vad det är. Den brittiska DVD:n brukar lysa med sin frånvaro.

De här filmerna är alla mer eller mindre flängda, och de flesta släpptes direkt på video. Den andra filmen, HOWLING II: YOUR SISTER IS A WEREWOLF, återkopplar till Dantes film, åtminstone lite grann, men de övriga är alla fristående varulvsfilmer. Den tredje filmen är något slags komedi om varulvskänguruer i Australien, den fjärde filmen har undertiteln THE ORIGINAL NIGHTMARE och sägs vara en ny adaption av Brandners bok, betydligt mer trogen boken än Dantes film. Den femte filmen utspelar sig på ett slott, där en av gästerna är varulv. Den sjätte filmen tycker jag faktiskt är riktigt bra - HOWLING VI: THE FREAKS. Den här filmen hade funkat bättre om den inte hade försetts med titeln HOWLING. Den sjunde filmen har jag alltså inte sett. Den åttonde filmen heter HOWLING: REBORN och kom 2011. Den var ett försök till reboot, men den föll på att ... den inte var bra.

Denna nya, svenska Blu-ray-utgåva innehåller en väldig massa extramaterial. Men - två av dokumentärerna, den 48 minuter långa UNLEASHING THE BEAST och den 51 minuter långa WELCOME TO WEREWOLF LAND, är samma dokumentär i olika klippningar. Den innehåller samma intervjuer från samma intervjutillfällen, men ibland säger de medverkande saker som inte är med i den andra versionen. Ett par personer dyker upp i den ena men inte i den andra. Den 29 minuter långa THE WEREWOLF EFFECT har så dåligt ljud att det ibland är svårt att höra vad folk säger, och den saknar text.


 


söndag 10 november 2013

Expressen den 14 oktober 1996

Det är grått ute. Det regnar. Jag borde skriva recensioner av ett par seriealbum. Jag har även en del annat jag borde skriva. Men jag orkar inte. Oj, vad allt känns tradigt idag. Men det är trots allt några dagar sedan jag uppdaterade TOPPRAFFEL!, så för att rädda er helg slänger jag in min 22:a videokrönika ur Expressen. Temat verkar vara serieskapare som gör film ... Jag hade visst dessutom missat att nämna att det var John Sayles som skrev storyn till MEN OF WAR.

Jag satt som förtrollad i två timmar

Det finns kritiker som avskyr filmer som struntar i en "bra" story och i stället helt och hållet bygger på sitt utseende och sin stämning: bilder, dekor, musik och så vidare. Själv tycker jag förstås att ytan visst kan få
gå före innehållet - om ytan är exceptionellt tilltalande. Jag har för mig att "De förlorade barnens stad" (Sandrews) anklagades för att bara vara yta av några trista kritiker. Herregud, är de blinda? Själv satt jag som
förtrollad i de knappt två timmar filmen varade.
Filmen, som handlar om en mystisk man som inte kan drömma och som bor på en oljerigg tillsammans med sina klonade medhjälpare, är skapad av Jeunet och Caro, som tidigare gjort "Delikatessen".
De här två herrarna var dessutom tidigare serietecknare, och en detalj som åtminstone de svenska kritikerna missat att notera är att "De förlorade..." ser ut som en fransk science fiction-serie ur någon av de
vuxenserietidningar Horst Schröder en gång i tiden brukade ge ut. Samma färgsättning, samma bildspråk, samma märkliga maskiner.
Nu är ju Jeunet & Caro inte de enda serieskapare som gör film. Deras landsman Enki Bilal har gjort åtminstone två filmer, "Hotel Bunker" (eller heter den "Bunker Hotel"?) och nu senast "Tycho Moon". Jag såg slutet av
bunkerfilmen på fransk TV, och den såg exakt ut som en Bilal-serie.
En annan fransman som gjort film är satirikern Lauzier, som var populär i svenska seriekretsar för femton år sedan. Själv tyckte jag han var trist.
I USA har bland andra legendariske Batman-tecknaren Neal Adams gjort en äventyrsfilm med sina barn i huvudrollerna. En kritiker skrev att filmen nog enbart tilltalade släkten Adams. Filmen distribueras av Troma.
Terry Gilliam är också amerikan, och han säger sig också ha börjat som serietecknare, även om jag aldrig sett några serier av honom. Men hans filmer har i alla fall ofta samma "franska sf-serie-estetik" som, tja, Jeunet & Caros filmer. Kolla bara in "De tolv apornas armé" (i vilken Bruce Willis åker tillbaka i tiden, dreglar, hamnar på mentalsjukhus, träffar en pittögd Brad Pitt, allt ackompanjerat av argentinsk tango), som snart kommer på video från CIC. En mycket bra film, Gilliams bästa, skulle jag tro. Visst, han har aldrig gjort en dålig film, men de har
ofta känts lite halvbakade, de har varit för långa och har inte hållit hela vägen. För övrigt ska Jeunet regissera "Alien 4", vilket verkar lovande. Och det kan ju inte bli sämre än "Alien"...
Så till avdelningen lagom inaktuella händelser. Härom veckan hölls den årliga videomässan i Stockholm. Jag var förstås där för att ta mig en titt på spektaklet - men det fanns inte så mycket att skriva om där. Mässan
verkar mest vara till för att bolagen ska få visa upp sig för handlarna, som även tävlar mot varandra i bolagens olika tävlingar. Nya intressanta filmer fick man leta efter, det gjordes mest reklam för välkända kort som
"Goldeneye" och "Independence Day".
Dock stod Sandrews för den största överraskningen. Med orden "From the people who brought you Pearl Harbor" släpper de i början av nästa år ett helt gäng Godzilla-filmer på video! I letterbox och på japanska! 1997 års
kulturgärning?
Förresten... Vad är det för trams att åtala Dolph Lundgren-rullen "Men of war" för att den visats oklippt på betal-TV? Har något pucko valt ut just den filmen med slumpgenerator? "Men of war" är inget speciellt, men ganska
okej och välgjord; Dolph spelar dessutom svensk och vrålar "Spring, era jävlar" innan han röjer loss på slutet.
Nej, är det några filmer som ska åtalas, är det de som roffat åt sig en massa bidrag så att de kan göras - trots att ingen vill se dem. Som "Bengbulan" och liknande.

-->