Visar inlägg med etikett John Saxon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Saxon. Visa alla inlägg

torsdag 20 maj 2021

Netflix: Tenebre

Eftersom Netflix införskaffat rättigheterna till ett stort, stort, väldigt stort antal italienska filmer, serveras vi nu en hel del glada överraskningar. En av dessa är Dario Argentos TENEBRAE från 1982.

... Ja, som ni ser står det TENEBRE, utan A:et, i rubriken ovan; den italienska titeln. I Netflix' app är den även listad som UNSANE, vilket filmen kallades i USA ett tag. Själv har jag alltid stavat titeln TENEBRAE, så det fortsätter jag med här. Dessutom står det "Tenebrae" på omslaget till romanen som förekommer i filmen.

TENEBRAE släpptes på video i Sverige 1984 som TENEBRAE ... TERROR UTAN GRÄNS. Den var hårt nerklippt av bolaget själv för att undvika totalförbud. Jag hyrde den långt senare, bara för att ha sett den svenska versionen. Jag vill minnas att i princip alla mord var bortklippta, vilket gjorde filmen obegriplig. TENEBRAE recenserades i ett nummer av Scandinavian Film & Video. Det var en skoningslös sågning av en kille vars namn jag inte tänker nämna här (men jag känner honom, han går alltid under sina initialer, han är numera framgångsrik filmdistributör, och han har släppt filmer av Argento). Han skrev att Argento är en obegåvad regissör, som utan anledning låter en kamera glida över hustak till discomusik i flera minuter, och i en scen sitter en man på en bänk så länge, att det blir en lättnad när mördaren plötsligt kommer fram och sticker en kniv i honom. 

TENEBRAE är en giallo, och en av Dario Argentos bättre filmer - och en av de sista som kan kallas bra. Efter denna gjorde han den övernaturliga rysaren PHENOMEMA (1985), som är rätt fånig, och giallon OPERA (1987), vilken brukar räknas som Argentos sista bra film. Allt Argento regisserat sedan dess tycker jag, och de flesta med mig, mediokert, eller direkt dåligt - ett par filmer kan till och med kallas usla.

Åter till TENEBRAE. Detta är den klassisk giallo med alla de ingredienser vi förväntar, kryddat med mer blod och våld än filmerna från 1970-talet. Vi får en mördare med svarta handskar, vi får rakknivsmord, vi får ett superestetiskt filmfoto, vi finner ledtrådar i någon form av kultur; i det här fallet en bok, vi får tillbakablickar till en traumatisk händelse i mördarens ungdom, och vi får en intrig som är så härligt ologisk att det kan vara något slags rekord för en giallo, Argento överträffar sig själv.

Anthony Franciosa spelar den populäre, amerikanske deckarförfattaren Peter Neal, som reser till Rom för att marknadsföra sin nya roman "Tenebrae" ("Årets bästa giallo, kanske decenniets bästa giallo!"). John Saxon spelar hans agent Bullmer, som håller i pressarrangemangen. 

En galen mördare går lös - en tosing som skär halsen av folk och fotograferar liken. Rakknivsmördaren! När en tjusig kleptoman får halsen avskuren, stoppar mördaren sidor ur Peter Neals bok i munnen på henne. Således blir Neal indragen i jakten på mördaren. Guiliano Gemma spelar polisen Germani, som leder jakten, och som gärna drar sin stora puffra i onödan.

Trots att folk dör som flugor kring Peter Neal, fortsätter pressträffarna. Den otroligt tjusiga Mirella D'Angelo spelar en lesbisk litteraturkritiker som inte uppskattar alla mord på kvinnor Neals böcker innehåller. John Steiner gör en märklig man som har ett kulturprogram på TV. I handlingen figurerar även Neals skumma flickvän Jane (Veronica Lario), som ses smyga omkring i Rom trots att hon ska vara i New York, och Daria Nicolodi spelar en gammal vän till Peter Neal - eller är hon hans kärlek? Jag blir aldrig klok på deras förhållande. Lara Wendel spelar en tösabit som jagas av en hund och har ett ödesdigert möte med en yxa, Eva Mann och Michele Soavi syns i flashbacks.

Som jag nämnde är handlingen ologisk. Inga rollfigurer beter sig som riktiga människor - som sig bör i en giallo. TENEBRAE är en förhållandevis surrealistisk skapelse. Argento har påstått att den utspelar sig i framtiden - fast jag har aldrig fattat vad han menar med det.

Stora delar av filmen utspelar sig ett ett stort byggnadskomplex som uppfördes av fascisterna, detta för att Argento ville att platsen för handlingen skulle vara genomsyrad av ondska. Detta kan man jämföra med ölhallen i SUSPIRIA, som under andra världskriget var ett tillhåll för nazister, och som Argento använde av samma skäl.

Filmen går i ljusa färger - titeln är TENEBRAE, alltså mörker, men filmen är allt annat än mörk. Blå himmel, vita väggar och fasader. Skådespelare i ljusa kläder. Allt kontrasterar mot det knallröda blodet och de mörka handlingarna.

Filmfotot är utstuderat. I filmens mest berömda sekvens (som inte uppskattades av Scandinavian Film & Video) befinner sig Mirella D'Angelo i sin lägenhet, när kameran glider ut ur huset och fortsätter att åka över husets fasad, förbi olika fönster, tills den slutligen hittar mördaren, som är på väg att ta sig in i huset. Detta ackompanjeras av det svängiga ledmotivet av trion Simonetti-Morante-Pignatelli; det vill säga delar av Goblin.

Även morden i filmen är utstuderade. Vissa mord antyds bara med närbilder på offrets ansikte och blodstänk, andra är brutalt detaljerade - en person får en yxa i huvudet i närbild. Scenen där en kvinna, som håller en pistol i handen, får armen avhuggen har jag alltid tyckt är fånig. Hon sitter nämligen på ett synnerligen onaturligt sätt enbart för att kunna få armen avhuggen! Dock citerade jag denna scen i mitt och Mikael Tomasics första seriealbum; "In Memoriam". I vår serie får en kvinna armen avkapad, och precis som i TENEBRAE sprutar blodet över en vit vägg - i vår serie rinner blodet på väggen och bildar ordet "Tenebrae".

Här finns fler scener som är i fånigaste laget. Alldeles i början, när Peter Neal befinner sig på en flygplats och han får ett telefonsamtal, släpper han sin väska på golvet för att gå ett par meter till höger. Detta enbart för att något ska kunna hända med väskan. Slutscenerna; upplösningen, är effektiva, men det är inte utan att man undrar "Jaha, men VARFÖR?!". Det är nog bäst att inte ställa sig den frågan, det är bäst att inte tänka på logiken överhuvudtaget.

På Netflix ligger filmen enbart med italienskt tal. Jag har aldrig tidigare sett den med italienskt tal. Jag är välbekant med den engelska versionen; med Anthony Franciosas och John Saxons röster, och med Daria Nicolodi dubbad av Theresa Russell. Det känns ovant att se dem med andra röster.

TENEBRAE är inte lika bra som LJUDET FRÅN KRISTALLFÅGELN och DEEP RED, men det här är en bra och rekommendabel giallo. 



 

 

(Netflixpremiär 19/5)

lördag 1 augusti 2009

En film jag länge velat se #9

KRIGET BORTOM STJÄRNORNA (BATTLE BEYOND THE STARS, 1980)

Det kändes rätt märkligt att slutligen få se den här gamla Roger Corman- och New World-produktionen i STJÄRNORNAS KRIGs kölvatten. Visst har jag läst väldigt mycket om den de senaste 20-25 åren, men jag har aldrig lyckats se den. Förrän nu. Och det kändes som om jag redan sett filmen!

BATTLE BEYOND THE STARS, i regi av Jimmy T Murakami, var med Cormans mått mätt förhållandevis dyr, och för att få ut så mycket som möjligt av de spenderade stålarna, återanvändes kulisser, rymdskepp, effekter, filmmusik och hela scener flera gånger under 1980-talet, i filmer jag faktiskt såg då. Som till exempel SPACE RAIDERS, som Juno Media släppte på video och jag hittade som köpkassett, och som min då väldigt unge kusin (lekskoleåldern, tror jag) tyckte var fantastisk - han uttalade förresten titeln som "Spack-radders" med göteborgsaccent. I den har man klippt in flera rymdstrider från BATTLE BEYOND THE STARS och fläskar på med James Horners pampiga musik (med sin mystiskt falskspelande blåssektion) en gång till. I det festliga ALIEN-plagiatet FORBIDDEN WORLD, för övrigt den första film Jim Wynorski skrev manus till; ett manus Corman läste på dass, kommer samma rymdstrider tillbaka, samt förstås rymdskeppsinteriörerna. Horners musik kunde man även höra i trailern till den aldrig släppta Fantastiska Fyran-filmen, och en grej jag upptäckte nu, är att en kort, hotfull passage i Horners musik spelas i de tidigaste trailrarna för CONAN - BARBAREN! Jag kan mycket väl tänka mig att Corman använde materialet till ytterligare filmer jag inte sett.

John Sayles, mästaren bakom PIRAYA, ALLIGATOR och en del arthouse-titlar, står för manus till BATTLE BEYOND THE STARS, som är ett slags science fiction-version av SJU VÅGADE LIVET, vilken i sin tur var en westernversion av DE SJU SAMURAJERNA - en film som var inspirerad av John Fords westerns. Hur pass lik BATTLE är de här filmerna vågar jag inte säga, eftersom jag inte sett SJU VÅGADE LIVET på 20 år, och det är ännu längre sedan jag såg Kurosawas film.

 Först trodde jag att BATTLE handlar om en planet som heter Ikea, men det visade sig att planetskrället heter något liknande. John Saxon är Sador, en ond rymdhärskare med ett ärr över vänster öga (eller ska det bara föreställa smink?) och han och hans onda besättning åker omkring i sitt onda jätterymdskepp och gör onda ting, och en dag flyger de till Ikea - som alltså inte heter Ikea - och skjuter ner lite snällt folk. Ikeas invånare - det verkar bara finnas en liten by på hela planeten - gömmer sig och försöker komma på ett sätt att slå tillbaka och bli av med förtryckaren John Saxon. De kommer inte på någonting. Fast då kommer den unge Shad (Richard Thomas) och säger att han är den ende som kan flyga vad som tydligen är planetens enda rymdskepp ("But it's a junkpile!"), så han sticker iväg för att samla på sig ett gäng legosoldater.

Först hittar Shad George Peppard, som är Space Cowboy från Jorden - han röker, har en livrem försedd med whisky, soda och is, och spelar "Jag är lapp och jag har mina renar" på munspel. I en grotta sitter Robert Vaughn (som även var med i SJU VÅGADE LIVET) och är butter. Sybil Danning kommer farande iförd metallbikini och fjöntig huvudbonad, eftersom hon är en krigisk valkyria. Shad rotar även fram en kille med grönt monsterhuvud, en snubbe som är klonad och därför är fem stycken - men de fungerar som en person, och så träffar han på en tös han blir kär i.

Till slut anländer sju rymdskepp till Ikea. Varför Shad nöjer sig med de här vet jag inte, det vore väl smartare att skaffa en armé när han nu ska konfrontera Saxons armé, men nej, här kommer sju pers. Ja, och fegisarna som gömmer sig på Ikea. Saxons män attackerar, men de sju vågar livet och dör heroiskt en efter en innan Saxon och hans rymdskepp sprängs i luften och Shad kysser sin tös.

Jag måste säga att BATTLE BEYOND THE STARS blev en stor besvikelse. Av någon anledning hade jag målat upp den här filmen som ett fantastiskt rymdäventyr. Trots att jag sett rymdstriderna tidigare i andra filmer - och nej, tro mig, de imponerar inte - trodde jag att det här var en riktig höjdare. Tänk så fel man kan ha.

Det här är en väldigt konstig film, den känns rätt inkompetent på de flesta plan. Tafatt regi, och jag vet inte vad John Sayles har sysslat med. Det här är bara en massa illa skrivna scener som dyker upp lite på måfå. Det finns inget som helst driv i berättandet. Filmen skulle kunnat bli hur bra som helst, eller åtminstone charmig och underhållande. Istället är det mest långtråkigt, dumt och förvirrande. Slutet är ett riktigt antiklimax.

Dessutom är det billigt - på fel sätt. Jag har inget emot billiga science fiction-filmer med dassiga effekter, men BATTLE BEYOND THE STARS ser mest ut som Äventyr i Leksakslandet. Det är lite Blixt Gordon med Buster Crabbe från 30-talet över det här, synd bara att filmen är från 1980 och inte 1930. 

Nå, nu ska jag inte vara helt igenom negativ. Jag gillar skådespelarna som anlitats. När George Lucas främst stoppade okända aktörer i STJÄRNORNAS KRIG, valde Corman ett gäng karaktärsskådespelare till sin film. Förvisso undrar jag vad de tänkte när de tvingades gå runt bland alla Dinky Toys-grejor, men skådisarna lyfter filmen en del.

...Men nog är det märkligt att den italienska STARCRASH, som jag antar var ännu billigare och som jag skrev om här i TOPPRAFFEL! härommånaden, är betydligt mer underhållande än halvklassikern BATTLE BEYOND THE STARS.