Visar inlägg med etikett John Michael Higgins. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Michael Higgins. Visa alla inlägg

onsdag 16 mars 2022

Bio: Licorice Pizza

Foton copyright (c) SF Studios

Jag ser att jag visst bara recenserat en Paul Thomas Anderson-film här på TOPPRAFFEL! - THE MASTER, som kom 2013. Den var inte speciellt bra, tyckte jag. I min recension skriver jag att den har "en tendens att bli irriterande, pretentiös och irriterande pretentiös". Det brukar ofta vara så med Paul Thomas Anderson. Jag har inte sett alla filmer han gjort. BOOGIE NIGHTS gillade jag när den kom, men jag har inte sett om den sedan dess. PUNCH-DRUNK LOVE tyckte jag var rätt obehaglig. THERE WILL BE BLOOD lider av sanslöst överspel av Daniel Day-Lewis. INHERENT VICE från 2014 år jag inte sett. PHANTOM THREAD från 2018 har jag missat totalt, den måste ha smugits up på bio. Trots alls positiva recensioner visste jag inte vad jag skulle förvänta mig av LICORICE PIZZA. Ännu en ittiterande pretentiös filmfestivalfilm?

Låt mig säga det på en gång: LICORICE PIZZA är en fullkomligt underbar film! Den här filmen är smått fantastisk. Jag satt med ett leende genom hela filmen - det låter kanske lite banalt och fantasilöst, men det här är en film man blir glad av. Det är en upplyftande film.

Denna udda dramakomedi utspelar sig i San Fernando Valley 1973. 25-åriga Alana (som spelas av 30-åriga Alana Haim) jobbar som assistent till en fotograf som tar skolfoton. På en skola träffar hon på den 15-årige Gary (debuterande Cooper Hoffman, som är 19 och son till Philip Seymour Hoffman). Den kaxige Gary blir ögonblickligen förälskad i Alana och börjar stöta på henne. Hon tycker att han är jobbig, men inte helt ointressant - dock är hon ju tio år äldre. Han är ett barn. Trots detta låter hon Gary övertala henne att träffa honom på hans stamkrog.

Gary är barnskådespelare. Han har gjort ett par långfilmer och en del reklam. Hans mor är hans manager. När Gary måste flyga iväg till ett märkligt TV-program i New York, får modern förhinder. Istället följer Alana med som förkläde. En av de andra skådisarna på resan börjar omedelbart att stöta på Alana, vilket Gary inte gillar.

Gary är en företagsam ung man. När han får syn på en vattensäng i en butik, startar han omgående ett företag som säljer sådana. Alana säger upp sig hos fotografen för att istället sälja vattensängar med Gary. Gary må vara framåt och låtsas vara vuxen, men han är fortfarande bara 15, med allt vad det innebär. Den tuffa Alana är judinna, bor hemma hos sina föräldrar, och hon upplever tillvaron som rätt jobbig och förvirrande.

Vad som följer är den vingliga historien om det omaka paret Gary och Alana, det är uppenbart kära i varandra, men de tar inte steget fullt ut - och åldersskillnaden är ett hinder. Filmen är ganska episodisk, när de här två och deras kompisar rör sig bland en lång rad märkliga och excentriska typer.

Sean Penn spelar en galen filmstjärna som bara pratar i repliker från sina filmer. Se på fan om hans kompis inte spelas av Tom Waits! Bradley Cooper är skön som Barbra Streisands pojkvän Jon Peters, hans ser ut som hela Bee Gees på en gång, och är bindgalen. John Michael Higgins driver en japansk restaurang och har olika japanska fruar, som han pratar med på engelska med japansk brytning. Maya Rudolph dyker upp i en scen.

Till en början ger kanske LICORICE PIZZA intryck av att vara ännu en tonårsfilm, tack vare de unga huvudpersonerna, men filmen utvecklas snabbt till något annat. De många rollfigurerna är ofta så skruvade att den här filmen blir något slags surrealistisk romantisk komedi om ett par som aldrig lyckas få ihop det. Dialogen är jättebra, alla skådisarna är bra, flera enskilda scener fick mig att skratta högt. Det är rätt gulligt, och de sista minuterna skulle kunna vara hämtade ur en romantisk komedi från 90-talet. 

Det här är den strålande film.


 

 

 

(Biopremiär 18/3)


tisdag 2 januari 2018

Bio: Pitch Perfect 3

Foton copyright (c) UIP Sweden
Tydligen är de två första PITCH PERFECT-filmerna de mest framgångsrika komiska musikalerna någonsin - åtminstone enligt Rebel Wilson, som påpekade detta när hon förra månaden satt i Graham Nortons soffa. Det är mycket möjligt. Å andra sidan finns det väl inte jättemånga komiska musikaler. Och frågan är om PITCH PERFECT-filmerna är musikaler, de är snarare komedier med många sångnummer.
De två första filmerna blev oväntade framgångar. Jag tyckte att de var småtrevliga, men rätt fåniga och lättglömda. Att det skullle komma en tredje film var en självklarhet. Trish Sie har tagit över regin - och resultatet är under all kritik. En mer krystad, idiotisk och långsökt film får man leta efter.
Tjejerna i a capella-gruppen The Barden Bellas har nu gått ut college och slutat sjunga tillsammans. De flesta har skaffat sig jobb, Beca (Anna Kendrick) är musikproducent, eller något ditåt, men de är inte speciell framgångsrika. De får ett erbjudande om att återförenas och ställa upp i en tävling i Italien och Frankrike; det var något konstigt om att en populär artist eller producent eller vad han nu var, kommer att sajna vinnarna.
De åker runt i dessa europeiska länder och framträder för amerikanska soldater, och jag satt hela tiden och undrade varifrån de fick alla scenkläder. Samtidigt dyker Fat Amys (Rebel Wilson) far (John Lithgow med australisk accent) upp. Han visar sig vara en gangster och är ute efter sin dotters hittills okända bankkonto, som är fyllt med miljoners miljoner. Barden Bellas måste både uppträda och slåss mot gangsters.
Det här är jättekonstigt. Storyn är en rörig, ologisk soppa; det är uppseendeväckande dumt. De två tidigare filmerna framstår som genomtänkta och riktigt bra. För att innehålla så här många ingredienser är det makalöst tunt, ingenting utvecklas, ingenting är roligt.
I PITCH PERFECT 1 och 2 tävlade Barden Bellas mot andra grupper, varav en del var lite kul - i synnnerhet den tyska a capallea-gruppen i den andra filmen. I den denna den tredje filmen är motståndarna trista och knappt med alls. Två av banden glöms nästan bort helt efter att de presenterats. Huvudmotståndarna är ett band som heter Evermoist och som har Ruby Rose som frontfigur. De ska framstå som tuffa och sexiga, men de spelar genant mesig poprock.
... Fast all musik som framförs i de här filmerna är rätt hemsk. Det handlar om överproducerade covers på gamla hitlåtar. Sångrösterna är påfallande ofta nasala.
Rebel Wilson kan vara rolig, men som Fat Amy är hon bara påfrestande. Alla skämten går ut på att hon är tjock och vulgär. Plötsligt visar hon sig kunna kung-fu, men det blir inte kul. Som vanligt är Elizabeth Banks och John Michael Higgins roligast; de är de där kommentatorerna som bevakar a capella-tävlingar. Den här gången håller de på att göra en dokumentär om Barden Bellas. Fast duon är inte med speciellt mycket. Hana Mae Lee; den besynnerliga, direkt bisarra, och tystlåtna medlemmen i Barden Bellas, medverkar inte heller speciellt mycket, vilket är synd.
PITCH PERFECT 3 är så dålig att den är en direkt förolämpning.

     







(Biopremiär 3/1)
-->

tisdag 12 maj 2015

Bio: Pitch Perfect 2

Foton copyright (c) UIP Sweden
Avdelningen för oväntade uppföljare. Tydligen blev PITCH PERFECT en "surprise hit" när den kom 2013 - men jag har inget som helst minne av den. Inte mer än att den handlade om en grupp collegeflickor som sjöng a capella och tävlade i detta. Det var rätt märkligt. Jag ser här att jag gav den första filmen en trea, eftersom Anna Kendrick är söt och charmig, men någon måtta får det vara. Den lätte går jag inte på en gång till!
Den här gången har Elizabeth Banks tagit över regin; detta är hennes debut som långfilmsregissör, och detta faktum har fått distributören att trumpeta "Tjejer framför och bakom kameran!" - som om det då skulle bli bättre. Sanningen är att det inte är någon skillnad på PITCH PERFECT 2 och andra, liknande amerikanska komedier.
De överåriga collegetjejerna är tillbaka och filmen börjar med att skolans stolthet; a capella-gruppen Barden Bellas, ska uppträda för president Obama (som är inklippt). Det går åt skogen. Feta Amy (Rebel Wilsons rollfigur kallas så!) råkar spräcka byxorna när hon hänger upp och ner från taket, och flashar organet för publik och TV-kameror. Eftersom detta är pryda USA blir det stor skandal i hela landet. Bellas står inte högt i kurs, men de tänker inte ge upp, utan siktar på att tävla i VM i a capella-sång, som går av stapeln i Köpenhamn ("Var ligger Köpenhamn?" - "Jag vet inte, jag körde i geografi.").
Regerande världsmästarna Das Sound Machine från Tyskland är på turné i USA och dessa långa, maskinliknande typer gillar att trycka ner flickorna i Bellas. Bellas ledare, Beca (Anna Kendrick), har börjat att praktisera på en musikstudio, vilket hon av någon anledning håller hemligt. En ny, entusiastisk tjej har tillkommit i gruppen; Emily (Hailee Steinfeld), hennes mor (Katey Sagal från VÅRA VÄRSTA ÅR) vaer legendarisk Bellasmedlem på 1980-talet. Det uppstår en del romanser med fumliga killar i manliga a capella-grupper.
PITCH PERFECT 2 är en märkligt ofokuserad film, fylld av utfyllnadsscener. Under stora delar av filmen glöms tråden om VM i Danmark bort. Mot slutet åker Bellas plötsligt iväg på retreat för lite peppande girlbonding; ett fullkomligt meningslöst inslag. Manuset är väldigt slappt. På slutet hamnar de i Köpenhamn; vi får se Bellas gå genom Nyhavn ett par sekunder, innan de hamnar på jättetävling, förlagd på ett fält någonstans. Har det verkligen hållits ett VM i a capella-sång i Köpenhamn? Det ser onekligen autentiskt ut.
Nu innehåller dock filmen en del kul grejor. Das Sound Machine anförs av tysken Flula Borg (han heter så på riktigt!) och danskan Birgitte Hjort Srensen. De är så tyska man kan bli. Snoop Dogg dyker upp som sig själv och sjunger in en traditionell julskiva. Roligast är Elizabeth Banks och John Michael Higgins, som återkommer från förra filmen. De är radiokommentatorer och i synnerhet han säger de mest konstiga saker; han är sexistisk, rasistisk och korkad, helt utan att veta om det.
En som inte är kul, är Rebel Wilson. Hon har bara ett skämt: "Jag är tjock". Det blir bara dumt och lite pinsamt. I en scen sitter hon och bajsar utanför ett tält och säger att konsistensen är som yoghurt.
När Barden Bellas uppträder ser vi att de är tio stycken, men tre av dem har inga repliker i filmen och rör sig bara i bakgrunden. Märkligt.
Låtarna som framförs är välarrangerade och dito koreograferade, men repertoaren består av plågsamma mainstreamlåtar. Brittany Snow är också tillbaka från första filmen.
När filmen slutade och jag tittade på klockan, konstaterade jag att filmskrället varat i 115 långa minuter.








(Biopremiär 13/5)

-->

fredag 8 februari 2013

Bio: Pitch Perfect

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag har flera gånger ondgjort mig över musikaler, senast när jag recenserade den svåruthärdliga LES MISÉRABLES. Nu är det dags igen, här har vi ännu en musikal - fast den här gången betydligt mer uthärdlig. Här talas nämligen dialogen istället för att sjungas.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av PITCH PERFECT. Den har jämförts med GLEE - men jag har aldrig någonsin sett GLEE och vet inte vad det är för något. Enligt en recension påminner filmen om TED och BRIDESMAIDS. Tja, det stämmer faktiskt - fast DAWSON'S CREEK regissören Jason Moores PITCH PERFECT är betydligt mer anpassad till unga tonåringar och innehåller inte så mycket som kan uppfattas som stötande.
Anna Kendrick är Beca, som istället för att flytta till Los Angeles och jobba med musik, vilket hon drömmer om, börjar på ett trist college (det syns verkligen inte att Kendrick numera är överårig). Det märkliga med detta college är att det verkar vara världens acapellacentrum! Här finns hur många acapellagrupper som helst, och de tävlar mot varandra i acapellatävligar och acapellabattles. Mycket besynnerligt. Beca avfärdar alla de här som nördar - den här filmen utspelar sig trots allt i USA där en nörd fortfarande är en nörd; här i Sverige har ju ordet omtolkats och blivit ett positivt begrepp för en entusiast. Vilket egentligen är fånigt.

King vid gränspolisen, var var jag? Just de; här. Tjejensemblen The Barden Bellas behöver nya medlemmar. En stor sångtävling är på gång, flera deltävlingar ska hållas innan finalen äger rum i Lincoln Center i New York, och det är dessutom oerhört viktigt att de slår de überpopulära killarna i Treblemakers som oftast vinner tävlingen. Beca och ett par andra tjejer, samtliga lite udda (utom Beca, förstås), går med i gruppen. Samtidigt har en en annan nykomling på skolan; Jesse (Skylar Astin), fått upp ögonen för Beca, medan hon kämpar för att motstå honom. Och Jesse blir ny medlem i Treblemakers. Hur ska det gå? Kommer The Barden Bellas att vinna? Kommer Beca och Jesse att få ihop det i slutscenen? Om du inte kan gissa svaren på dessa frågor är du antagligen uppvuxen i en grotta i skogen. Strax utanför Ödeshög.

PITCH PERFECT, som besynnerligt nog bygger på en roman (?!), börjar onekligen väldigt festligt. Härligt vulgärt och fjantigt i samma anda som, tja, Judd Apatows filmer. The Barden Bellas uppträder och en av tjejerna (Anna Camp) kaskadspyr över publiken. Elizabeth Banks (som även producerat) och John Michael Higgins agerar återkommande acapellakommentatorer, och de är ohyggligt roliga; de är sarkastiska, och han är ett korkat, sexistiskt svin ("Kvinnor kan inte sjunga bastoner, det är därför de aldrig vinner den här tävlingen, och det är därför kvinnor inte kan bli läkare."). Rebel Wilson (från just BRIDESMAIDS) är Fat Amy; jo, hon vill kallas så, en av de nya i gruppen. Hon passerar ett stånd märkt "DJ" - men det visar sig stå för "döva judar". Två killar med hörapparat dyker upp och säger "Shalom!". Väldigt fånigt och dumt. Fat Amy säger att det mest  judiska hon gjort är när hon framförde "Spelman på taket" tillsammans med aboriginer. En annan ny medlem i gruppen är en japansk tjej som pratar extremt tyst och mest säger bisarra saker ingen hör - som att hon suttit i fängelse.

Men efter de inledande scenerna börjar det sagga lite. Filmen brister i tempo och komisk tajming, och den är alldeles för lång; bortåt två timmar. Dock är den inte direkt tråkig. Det är en fullkomligt harmlös film (om man nu inte är en sådan där som tar illa vid sig när man skojar med lesbiska och feta - och feta lesbianer som spelar poker). Det är småtrevligt. Då och då lite kul. Killen som är stjärnan i Treblemakers är en riktig dick - och ser ut som Johan Glans.
Dock varning för musiken. Den består enbart av jukebox from hell-låtar. Två av dem är svenska; "The Sign" och "The Final Countdown". Och dem vill vi ju inte höra.
Kanske borde jag ge PITCH PERFECT en tvåa - men Anna Kendrick är ju så söt och charmig att jag inte kan låta bli att höja betyget ett snäpp.
I början av filmen har man översatt "Hide your wine coolers" med "Göm era vinkylare"! (Wine cooler är en alkoholhaltid dryck, ett slags alkoläsk)






(Biopremiär 8/1)