Bio: Mile 22

Foton copyright (c) SF Studios

Avdelningen för fullkomligt obegripliga actionfilmer.

Peter Berg och Mark Wahlberg har samarbetat igen. PATRIOTS DAY var rätt bra, men annars brukar Peter Bergs filmer vara totalt ointressanta och slätstrukna. Mark Wahlberg kan vara skojig i komedier, men annars är han en träbock utan lite.

MILE 22 skulle lika gärna kunna heta ASSHOLES ON A MISSION. För det är vad det här är. Mark Wahlberg spelar James Silva, ledare för ett av CIA:s elitförband; John Malkovich gör deras chef Bishop, vars främsta uppgift är att titta på bildskärmar och prata i mikrofon. Silva och dennes team presenteras under en inledande actionscen.

... Fast att säga att de presenteras är att ta i. Inga i den här filmen presenteras närmare. Vi får i stort sett bara veta att ett gäng tillhör CIA, medan övriga är fiender. Teamets medlemmar är osympatiska och arga. Silvas team ska plocka upp en mystisk, öh, vad var han för något, polis kanske? Okej, de ska plocka upp den här snubben som sitter på information om en bomb, eller vad det nu var, och smuggla honom från en plats till en annan, det var kanske till och med från ett land till ett annat, medan slemma fiender konstant dyker upp och gör sitt bästa för att döda alla inom synhåll.

Handlingen i MILE 22 är obegriplig. Ofta får vi se vad som sker via övervakningskameror. Då och då skrivs det ut vilket land de befinner sig i. Huvudpersonerna är hela tiden på språng. Utom Bishop. Han tar det lugnt.

John Malkovich ger intryck av att vara totalt ointresserad av rollen. Även Mark Wahlberg ser ointresserad ut, men det gör han alltid. Han är skitförbannad filmen igenom, han skriker konstant, han pratar fort, och han svär mycket.

Actionscenerna i den här filmen är rätt bra, ibland är de riktigt bra. Det är brutalt och blodigt, det är hårda tag. Tyvärr är alldeles för många scener sönderklippta och det är svårt att se vad som sker och vem som är i bild. MMA-fightern Ronda Rousey ingår i Silvas team, men om hon får tillfälle att slåss vet jag faktiskt inte. Jag inbillar mig att hon fajtas i en scen mot slutet, men det är svårt att säga, eftersom man mest ser viftande händer i bild.

Bäst i filmen är indonesiern Iko Uwais från THE RAID. Tyvärr får han inte riktigt tilfälle att visa vad han går för - just det, klipparen gjort konfetti av Uwais' stridsscener. Den långa slutstriden verkar för övrigt vara kraftigt inspirerad av THE RAID.

MILE 22 slutar med ett par twister och verkar bygga upp till en uppföljare. Frågan är om denna uppföljare kommer att göras. I USA har både kritiker och publik gjort tummen ner, och jag förstår varför. Det är svårt att engagera sig i en film när det är omöjligt att förstå vad allt går ut på, och när det inte finns några sympatiska och/eller intressanta rollfigurer. Jag är inte ensam om att inte hänga med i filmen - efter att ha läst några recensioner och kommentarer konstaterar jag att ingen förstår vad MILE 22 handlar om.

Om det inte vore för de maffiga actionscenerna skulle jag gett filmen lägsta betyg. Nu höjer jag betyget ett snäpp - men se det inte som en rekommendation.

(Biopremiär 7/9)

Bio: Deepwater Horizon

Foton copyright (c) David Lee

Katastroffilm byggd på verkliga händelser - och redan fem minuter in i filmen kände jag att, herregud, jag vill inte se den här.

I april 2010 exploderade den amerikanska oljeriggen Deepwater Horizon, vilket ledde till den största oljekatastrofen i USA:s historia - miljoner tunnor läckte ut. Mark Wahlberg spelar den rättrådige Mike Williams, som får agera hjälte och hjälpa de skadade ut. John Malkovich är den illa omtyckte Vidrine från bolaget, som vägrar inse fakta och som i längden är den som blir ansvarig för olyckan. Kurt Russell har skön alkislook; rejäl mustasch och rödbrusiga kinder, som Mikes hårföre chef mister Jimmy (som han kallas).

Peter Berg har regisserat DEEPWATER HORIZON och det tar hela femtio (50) minuter innan olyckan är ett faktum. Fram till dess får vi mest se en massa karlar, oftast med hjälm på huvudet, springa omkring - eller sitta - på oljeriggen och prata - eller skrika - och slam och tryck. De diskuterar hejvilt, det är en massa tekniska termer, alla verkar vara oense, och det är förstås väldigt, väldigt ointressant. Om man nu inte råkar vara oljeriggfetischist.

Men så pang, så går det åt skogen med riggen. Den börjar pumpa in slam, trycket blir för kraftigt, luckor och dörrar slits loss, snart börjar tornet att brinna, och så exploderar det och har sig.

Mister Jimmy har extra otur. Han står i duschen när olyckan sker. Hans kropp och ansikte täcks med glassplitter. Jag hade förväntat mig att han skulle stå för heroiska stordåd, men det är Mike som får rycka in och hjälpa Jimmy och en del andra ut, medan Mikes hårt prövade fru (Kurt Russells styvdotter Kate Hudson) sitter hemma och pratar i telefon och är orolig - det vill säga, precis som Tom Hanks' fru i SULLY.

Visst är det här välgjort. I synnerhet skildringen av katastrofen. Men det spelar ingen roll - katastroffilmer är ofta tråkiga, och den här är inget undantag. Det tar en evighet innan någonting händer, och det blir aldrig speciellt spännande när något väl händer.

På slutet får vi se autentiska bilder från olyckan. Verklighetens Mike Williams ser inte alls ut som Mark Wahlberg. Religiös är han också. Verklighetens mister Jimmy är så långt från Kurt Russell man kan komma. Eftertexterna inleds med bilder på de män som omkom på Deepwater Horizon.

(Biopremiär 30/9)

Bio: Zoolander 2

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
När ZOOLANDER kom 2001 fick den ganska ljummen kritik, men blev trots detta populär - eftersom det är en kul film. ZOOLANDER har blivit en sådan där film folk citerar, ja, mer än det - folk imiterar supermodellen Derek Zoolanders (Ben Stiller) ansiktsuttryck. Således fanns det orsak till att se fram emot denna senkomna uppföljare.
Därför är det trist att konstatera att ZOOLANDER 2 är skitdålig. Den är verkligen kass.
Ben Stiller själv har regisserat denna krystade story om en skurk som plötsligt börjar mörda pop- och rockstjärnor (filmen inleds med att Justin Bieber mördas). Eftersom alla mordoffer hinner ta en selfie på vilken de gör Derek Zoolanders patenterade min Blue Steel, anlitas Interpols modedivision, ledd av Valentina Valencia (Penélope Cruz). Den ende som kan hjälpa dem att lösa fallet är Derek Zoolander, som isolerat sig i kalla Norden efter en olycka femton år tidigare.

Zoolander övertalas att resa till Rom, där han även ska hitta sin son, och dit kommer också hans supermodellkompis Hansel (Owen Wilson). Vem som ligger bakom alla mord är ingen större överraskning, eftersom även förra filmens skurk Mugatu (Will Ferrell) återkommer.
ZOOLANDER 2 är ett enda stort bullrigt kaos där i princip ingenting är roligt. Originalfilmen skojade lite med modevärlden, men den här gången är det snarare någon sorts James Bond-parodi. Historien är rejält stökig och konstig, det är bara en lång rad märkliga scener staplade på varandra.
Ben Stiller tror tydligen att det är roligt med kändisar i små cameoroller. En lång, lång rad kända namn medverkar, allt från musiker som Willie Nelson, Sting och Katy Perry, till skådespelare som Billy Zane och Kiefer Sutherland, till folk från modebranschen - hur fanken fick de Anna Wintour att ställa upp? Varje gång en kändis dyker upp måste någon rollfigur dessutom säga dennes namn, så att det verkligen ska framgå vem det är. Är det meningen att vi ska bli imponerade?

Ett fåtal scener är roliga på riktigt, jag gillade flodhästen, men för att vara en så här bombastisk film, är ZOOLANDER 2 märkligt stillastående. Den är direkt tråkig. Jag satt nästan och skämdes å Susan Sarandons och John Malkovichs vägnar. Jo, de är också med - några sekunder. Men de fick väl bra betalt.
Ben Stiller kan vara rolig när han vill och han kan göra roliga filmer. ZOOLANDER är rolig. ZOOLANDER 2 är ett vanity project som har gått helt överstyr.
Det enda som är intressant här, är att filmens "co-first assistant director" är Fabrizio "Roy" Bava. Han är son till Lamberto Bava och sonson till Mario Bava. Om det fortfarande vore 1970- eller 80-tal, hade han gjort eleganta skräckfilmer och inte sådant här mög.

(Biopremiär 12/2)

Bio: Pingvinerna från Madagaskar

Bilder copyright (c) DreamWorks Animation

De tre filmerna i MADAGASKAR-serien är inga större höjdare - i synnerhet inte den senaste filmen. Men vad de här filmerna har gemensamt är de fyra pingvinerna. En kvartett som är betydligt bättre än filmerna de figurerar i som bifigurer - ungefär som ekorren i ICE AGE-filmerna.

Tydligen tyckte även folket på DreamWorks det, och här har vi således pingvinerna Skepparn, Rico, Kowalski och Basse i en egen film, regisserad av Eric Darnell och Simon J Smith - och det hela börjar mycket bra. I en prolog får vi se hur tre pingviner tröttnar på att traska runt på sydpolen och bara vara oemotståndligt söta. De springer efter ett ägg som rullar iväg, ägget kläcks, och tillsammans med pingvinungen; Basse, beger de sig ut på äventyr. Det här är jätteroligt och känns lovande.

Hopp till nutid och de nu vuxna pingvinerna är ute på en av sina operationer; de är något slags märkligt ninja/hemlig agent/Navy Seals-team. plötsligt och oväntat kidnappas de av den mystiske dr Octavius Bläck, en man som när han demaskerar sig visar sig vara en hämndlysten bläckfisk som heter Dave. Dave var en gång i tiden den populäraste attraktionen på ett zoo, men när de bedårande pingvinerna kom brydde sig ingen längre om Dave. Därför häckar Dave nu i en ubåt där han utvecklat ett supervapen som ska göra pingviner fula och allt annat än gulliga.

Efter att pingvinerna lyckats fly träffar de på tre djur från Nordanvinden, en topphemlig underrättelseorganisation på jakt efter dr Bläck. Tillsammans bildar de ett team och beger sig ut på ett James Bond-inspirerat äventyr.

... Och jag tröttnar allt mer på det här. Plötsligt känns det inte längre lika roligt. Som så ofta är fallet, blir det för mycket action och för hysteriskt, och den humor jag uppskattar försvinner i kalabaliken. Det påminner om alldeles för många andra liknande filmer jag sett - exakt vilka den påminner om kan jag inte säga, eftersom alla de här filmerna flyter ihop för mig.

Fast det är klart: jag gissar att PINGVINERNA FRÅN MADAGASKAR förlorar en hel del på att den dubbats till svenska. I originalversionen hörs folk som Chris Rock, John Malkovich och Benedict Cumberbatch, medan vi får en svensk standarddubbning med anonyma röster. En av medlemmarna i Nordanvinden är isbjörn. I den amerikanska versionen görs hans röst av Peter Stormare, som har en stor credit i eftertexterna. Men nej, han gör inte den svenska rösten! Det har alltså suttit någon och dubbat Peter Stormare till svenska ...

Nåja. Trots mina invändningar lär filmen säkerligen gå hem hos en ung publik. Filmen är i 3D, men det märks knappt.

 

 

 

 

(Biopremiär 25/12)

Bio: RED 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Retired and Extremely Dangerous. RED. Jag minns att jag tyckte rätt bra om den första filmen, som kom 2010 och som byggde på en serietidning från DC Comics jag inte läst. Men ärligt talat minns jag ingenting. Inte mer än att det var mycket action och att rollfigurerna var pensionärer, ofta bytte kläder och såg tokiga ut.

Bioframgångar leder ofta till uppföljare och nu återvänder de flesta från originalet i RED 2, i regi av TV-regissören Dean Parisot. Vad det handlar om den här gången är lite luddigt - men det spelar ingen roll. Pensionerade agenten Frank Moses (Bruce Willis) lever numera ett lugnt liv med sin fjälla Sarah (Mary-Louise-Parker), men den halvknäppe kollegan Marvin (John Malkovich dyker upp och behöver Fransks hjälp - dessutom har ju Frank inte dödat någon på evigheter och så kan det ju inte fortsätta. Frank vägrar - men ett par minuter senare dödas Marvin av en bilbomb.

... Vill Marvin att vi ska tro. För det var bara ett trick för att få Frank att hjälpa honom. En massa skumma agenter tror att Frank vet var atombomben Nightshade, en riktig domedagsmaskin, finns. Frank har aldrig hört talas om bomben, men blir tillsammans med sina vänner jagad av agenter och hitmen över hela världen. Helen Mirren återkommer som den superproffsiga mörderskan Victoria, Catherine Zeta-Jones är ett ryskt bombnedslag, Brian Cox gör en annan ryss, Byung-hun Lee (Storm Shadow i G.I. JOE-filmerna) är världens skickligaste hitman, Anthony Hopkins är den förvirrade professorn som suttit inlåst i 32 år och som byggde bomben, och Meal McDonough är en redigt obehaglig och ond agent.

Återigen handlar det om en bagatell, RED 2 är ingen film man minns - men det är väldigt underhållande precis hela tiden. Det är skojigt, humöret är glatt, och humorn bygger mest på att folk dödas på olika ovanliga sätt. Alla dödsfall tas med en axelryckning. Victoria diskuterar relationer medan hon löser upp ett lik i ett badkar. RED 2 är en väldigt våldsam film, det är action mest hela tiden; förvisso PG-13-action, men ändå. Märkligt nog är filmen tillåten från elva år i Sverige. Visst, inget blod och inga svordomar, men hundratals människor slaktas under 116 minuter.

Actionscenerna är väl iscensatta och välkoreograferade - och välfilmade. Det känns skönt att se en  actionfiolm där man verkligen kan se vad som sker - till skillnad från i till exempel ELYSIUM. Lee är en jäkel på kung-fu och slåss snyggt.

Det är även trevligt att se Bruce Willis i något vettigt, efter sumprullar som A GOOD DAY TO DIE HARD och G.I. JOE: RETALIATION. Det är väldigt kul att 68-åriga Helen Mirren fortfarande får spela sexig femme fatale. 49-åriga Mary-Louise Parker är rolig och ohyggligt charmig. 45-åriga Catherine Zeta-Jones får anses vara ungdomen i filmen.

Filmens förtexter består av animerade serierutor.

(Biopremiär 16/8)

Bio: Warm Bodies

Foton copyright (c) Nordisk Film

År 2005 kom det en liten irländsk film som heter BOY EATS GIRL - ett par år senare släpptes den på DVD i Sverige under den skandalöst usla titeln SCARY VIDEO 5 (skäms, Scanbox!). Detta var en så kallas zomromcom. Alltså en romantisk zombiekomedi. Eller vad man nu ska kalla genren.

Jag har inte läst Isaac Marions roman "Varma kroppar" från 2010 och jag har ingen aning om den är rolig. Den brukar beskrivas som "zombieromantik" och jag trodde att det handlade om en zombieversion av "Twilight".

Den här filmatiseringen i regi av Jonathan Levine (THE WACKNESS och 50/50), som blev en oväntad framgång på bio i USA, är dock rolig. Nicholas Hoult är just nu dubbelt aktuell, eftersom han även spelar titelrollen i JACK THE GIANT SLAYER. I WARM BODIES är han R - en ung man som inte kommer ihåg sitt namn, inte mer än att det börjar på R. Han kommer inte ihåg mycket annat heller. Han är nämligen en zombie.

Det är efter den Stora Zombieapokalypsen, och det är som vanligt. Zombies har av oklar anledning (R, som agerar berättare, minns inte) tagit över världen och de överlevande människorna har barrikaderat sig. Soldater patrullerar och skjuter zombies. John Malkovich är en benhård officerare vars söta dotter Julie (Teresa Palmer) råkar möta R under en sammandrabbning mellan människor och zombies. R räddar hennes liv - ha är nämligen inte som andra zombies. Förvisso äter han människokött (han älskar att mumsa på hjärnor), men han kan tänka, han försöker prata, han har känslor - det är nästan som om han håller på att botas och bli levande igen (kanske hade den gamle re-animatorn Herbert West rätt; döden är bara en sjukdom?).

R för Julie till sin bostad; ett övergivet flygplan, där de lyssnar på Bruce Springsteen på vinyl och har det trevligt. Ett synnerligen udda par som så sakta dras till varandra. R och Julie - Romeo och Julia. Omöjlig kärlek. Och hur ska Julie kunna presentera sin snälle zombiepojkvän för sina vänner? Och framför allt för sin vresige farsa, som kommer att vilja sätta en kula i R:s hjärna. Men allt fler zombies börjar förvandlas till tänkande varelser. Till skillnad från de farliga The Bonies; ett slags monster som härjar och dödar allt i sin väg.

Zombiegenren är minst sagt uttjatad just nu. Billiga zombiefilmer går det tretton på dussinet, och de flesta är närmast identiska. Dessutom tycker jag fortfarande att de italienska filmerna från tidigt 1980-tal är de bästa. Men WARM BODIES är ett ganska lyckat inslag i zombietrenden. Filmen befinner sig långt från TWILIGHT, det här är ju en komedi, som dessutom liksom många andra zombiefilmer besitter vissa satiriska inslag. Särdeles romantiskt blir det väl inte, men jag skrattade flera gånger. Analeigh Tipton är rolig som Julies kompis Nora, för att inte tala om Rob Corddry som zombien M. Jag kom att tänka på Bub i DAY OF THE DEAD.

Nej, nu skojar jag med er. I WARM BODIES får vi inte se Sunshine Through A Little Girl's Head. Det här är ur THE BEYOND, förstås!

I USA är filmen åldersgränsen PG-13, så förvänta er inga blodbad. Visst slaktas mängder av levande döda med skott i pannan, och visst sätter zombisarna tänderna i människor, men det mesta antyds mest. Målgruppen är främst tonårstjejer och inte blodtörstiga skräckfans.

WARM BODIES är inte alls så tokig och den är betydligt bättre än mycket annat på bio just nu. Men nästa gång jag ser en zombiefilm vill jag åter se exploderande huvuden och utslitna tarmar. När allt kommer omkring: det är ju därför man ser på zombiefilmer. Vill jag ha kärlek ser jag om NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY eller NOTTING HILL.

 

 

 

 

(Biopremiär 19/4)

Bio: Transformers 3

Foton copyright © Paramount Pictures Sweden

Först och främst: beklagar att denna recension är ett par dagar sen. Jag har helt enkelt inte hunnit skriva den förrän nu, och jag fick prioritera den amerikanska versionen av denna text. Nåja. Här har ni så jätterobotarna.

Som den store kompositören och textförfattaren Trey Parker engång i tiden skrev: "Why does Michael Bay keep on making movies?". Bay är känd för att göra stora, svindyra och öronbedövande actionfilmer som horder av människor går och ser, men som få egentligen verkar gilla. Och jag kommer fortfarande ihåg publikens skratt efter den allra första pressvisningen av ARMAGEDDON i Cannes... (Förvisso inte hela, filmen, utan de visade ett hopklipp vilket gjorde det hela ännu fånigare)

Nu är det återigen sommar, blockbustersäsongen är här - och återigen slår Bay till så att det smäller om det. Med betoning på smäller.

Jag kan inte påstå att jag har någon relation till Transformers. På 1980-talet köpte jag ibland leksakerna i present eller julklapp till en av mina kusiner, som är typ femton år yngre än jag, och jag tycker mig komma ihåg att jag köpte det första numret av serietidningen (styva pärmar), som jag läste i mina föräldrars bastu - och som jag inte begrep alls.

Vad jag däremot gillade i den svängen, var de japanska jätterobotarna, vilka kom tidigare och som var stora (notera ordvitsen!) i Sydeuropa i slutet av 70- och början av 80-talen. Jag upptäckte Goldrake (även känd som Grendizer, Grandizer och Goldorak), Mazinger och de andra när jag semestrade i Italien 1980.

1986 kom det en animerad Transformersfilm, vilken en kompis och jag såg på Fantastisk Filmfestival för några år sedan - efter att först ha hällt i oss några öl. Vi var nog 15-20 år äldre än de övriga i publiken, och de andra var troligen där av nostalgiska skäl. Min kompis och jag var där därför att Orson Welles stod för den mäktiga berättarrösten. Filmen var en obegriplig röra, vi skrattade mycket och diggate det småfåniga rocksoundtracket. En ung kille i publiken trodde att texten till Transformersledmotivet lös "Transformers - Warriors in the Sky". Tja, det ska ju egentligen vara "Transformers - More than meets the eye"...

Hur som helst. När Michael Bays blockbuster anlände 2007 hade jag inga förväntningar överhuvudtaget - i synnerhet då det ju handlade om en Michael Bay-film. Så jag måste allt säga att jag blev ganska överraskad när filmen visade sig vara både underhållande och rolig.

Underhållande och rolig. Det är två ord som definitivt inte passar in på 2009 års uppföljare, TRANSFORMERS: DE BESEGRADES HÄMND. Jösses. Den filmen är fullkomligt osebar. Okej, jag kan inte påstå att jag förstod allt om Transformersrasens urspring, dess histora, deras hemplanet och fan fan allt handlade om i den första filmen. Detta beror kanske på att jag är dålig på att vara uppmärksam när en pompös berättarröst trumpetar ut en massa fakta i en evighet. Men TRANSFORMERS 2 är som ett enda stort skrotupplag. Bokstavligt talat. Det är som att titta på ett kalejdoskop i 150 minuter. Den kan driva dig till vansinne. På riktigt. De som faktiskt begriper vad som försigår i den filmen förtjänar den medalj. Eller snarare en enkelbiljett till gökboet.

En kille som inte gillade TRANSFORMERS 2 alls, var ... gissa ... Michael Bay. Jodå. Regissören själv! Sedan den filmen hade premiär för två år sedan, har han kastat mög på den och sagt saker som "Varför sa ingen till mig att jag höll på att göra en skitfilm?". Därför lovade han att den tredje filmen skulle bli annorlunda. Mer som den första filmen. Och den skulle bli begriplig.

På grund av "säkerhetsskäl" pressvisades inte TRANSFORMERS: DARK OF THE MOON, som i Sverige fått den enklare titeln TRANSFORMERS 3, åtminstone inte här i Malmö, så jag fick gå på den antagligen utsålda smygpremiären på Royal (Sveriges största duk!) kvällen innan den egentliga premiären. Och vad ska jag säga? Jodå, den här gången är det betydligt bättre än förra gången. Okej, jag begriper fortfarande inte riktigt vaffan allt handlar om, varför allt det här händer, men det är väl för att jag är för gammal för att sätta mig in i Transformersmytologin.

Det hela börjar på 1960-talet. Vi får lite arkivklipp på JFK, en del manipulerat för att passa in i handlingen, och så får vi veta den verkliga orsaken till att Apollo 11 landade på månen 1969. Det visar sig att Neil Armstrong och Buzz Aldrin åkte dit som agenter för att undersöka en främmande farkost som kraschat på månens mörka sida. Farkosten är förstås ett rymdskepp från Cybertron, Transformers hemplanet.

Därefter hoppar vi till nutid. Shia LaBeouf är tillbaka som vår unge hjälte Sam, medan den problematiska divan Megan Fox fått kicken från serien. Fox har ersatts av den brittiska modellen Rosie Huntington-Whiteley, som spelar Sams nya flickvän Carly. Och ... Det allra första vi ser efter prologen, är en närbild på Carlys röv! Därefter smeker kameran hennes nakna ben - och den unga publiken, 75% killar, skrek "WOOO-HOOOOO!!!" på föreställningen jag var på. Fantastisk scen. PK-gänget, i synnerhet europeiska filmkritiker, kommer att hata denna scen.

Sam är arbetslös och letar alltid efter nytt jobb, medan Carly - som alltid klär sig som om hon ska iväg på ett modelljobb för Vogue - jobbar åt den superrike, coole men lite slemmige Dylan (Patrick Dempsey), vars kontor är fantastiskt elegant och fullproppat med de dyraste bilar man kan uppbringa. I en scen beskriver Dylan en bils vackra former, men vad vi ser i bild medan han pratar, är Carlys kropp - ännu en gång smeker kameran henne från topp till tå. 

Till slut lyckas Sam få ett jobb, i postrummet på ett märkligt företag vars chef är den ytterligt bisarre Bruce Brazos (John Malkovich). Vår hjälte hatar sitt jobb - men tack och lov så återvänder de ondskefulla Decepticonrobotarna för att leva jävel och härska över Jorden. Så, återigen måste Sam slå sig ihop medsin favorittransformer Bumblebee, den mäktige Optimus Prime och några andra snälla Autobotrobotar, samt med soldaterna Lennox (Josh Duhamel) och Epps (Tyrese Gibson) för att slåss mot den lede Megatron. Det här är något som inte uppskattas av försvarsministern Charlotte Mearing (Frances McDormand). Och så bryter förstås helvetet lös och inte helt överraskande får huvudpersonerna agera hjältar. Igen.

Jag borde egentligen inte tilldela den här filmen mer än två syndiga dvärgar. För det första är filmen alldeles för lång. Den vara 157 minuter och slutar aldrig. Några actionscener slutar aldrig de heller. Och story är ganska dum och väldigt oengagerande. Jag gillade grejen om månen och Apollo 11, men därefter blir det bara konstigt. Som det så ofta blir.

Rosie Huntington-Whiteley är ganska fruktansvärd. Visst är hon söt. Men - hon har karisma som en död potatis. Hon och hennes rollfigur har ingen som helst personlighet. Carly är ingenting annat än den här filmens julgranspynt. Plus dock för att hon tar sig igenom alla strapatser iförd högklackat.

Trots detta slänger jag in en tredje, halvsyndig dvärg. Varför då? Därför att vissa av rollfigurerna är riktigt bra. Malkovich är fantastisk som den knäppe chefen med de vitaste tänder jag någonsin sett. Frances McDormand verkar ha kul med sin roll. John Turturro är tillbaka som den exentriske Simmons. Och bäst av allt: Ken Jeong från BAKSMÄLLAN-filmerna har en liten roll. Scenerna utan Transformers är ofta överraskande skojiga. Och den riktige Buzz Aldrin dyker faktiskt upp som sig själv. För de flesta är väl Aldrin känd som den där andre killen på månen - men för folk som är som jag, är han främst känd från "The Buzz Aldrin Show" (okej, hur många kopplade den obskyra referensen?).

...Och så har vi de episka, gigantiska, ibland apokalyptiska actionsekvenserna. Och dessa är otroliga. Som jag nämnde är vissa av dem åt helvete för långa, men oj, är de imponerande. Filmen är i 3D, och till skillnad från PRIEST, THE LAST AIRBENDER och en massa andra konverterade fusk-3D-filmer, så filmades faktiskt den här i 3D. Visst, ibland lider den av samma problem som andra 3D-filmer, bilden har en tendens att bli oskarp, men några bombastiska, explosiva scener i slowmotion är direkt omtumlande.

Kanske är jag lite för snäll här, men hallå, det är sommar! Solen skiner! Låt oss vara snälla och glada! Och vaffan, ska jag vara ärlig, gillade jag den här mer ändra flera andra blockbusters som kommit på sistone.

Förresten! Hallå där, ni på mockbusterbolaget The Asylum! Var håller TRANSMORPHERS 3 hus?

 

 

 

 

(Biopremiär 29/6)

DVD: Jonah Hex

JONAH HEX (Warner Home Entertainment)

Så anländer den då till slut till landets videobutiker, efter att ha skippat biograferna och sedan vevats på en rad Video On Demand-sajter, som till exempel Voddler.

JONAH HEX. Jag är väl den i Sverige som har skrivit mest om den här filmen, jag började antagligen babbla om den redan när den var ett embryo. Men så är jag också fan av den tecknade serien sedan snart 35 år, då jag upptäckte Hex i ett nummer av Tomahawk och blev alldeles ... omtumlad. Jag hade ju aldrig sett något liknande. Så här var inga av de cowboys jag sett på TV - kom ihåg att det här var 1970-tal och jag var barn; jag hade ingen aning om vad spaghettiwesterns var, vem Clint Eastwood var, eller Sam Peckinpah för den delen, och varken video eller kabel-TV existerade. Mina referensramar vad gällde Western inskränkte sig till gamla John Wayne-filmer och TV-serier som ALIAS SMITH & JONES, och tecknade serier som Buffalo och Durango Kid. En hänsynslös - och ful - prisjägare som sköt ihjäl folk var något helt nytt för mig.

En film om Jonah Hex har varit på gång länge. Redan för runt tio år sedan eller mer fanns det ett manus, vilket tydligen var hur konstigt som helst. Vad jag minns hade man till och med gjort om sydstatsöversten Hex till nordstatare...

När det till slut verkligen blev en film av serien, blev resultatet antagligen lika konstigt som det där gamla manuset, om än på ett annat sätt. JONAH HEX blev en av förra årets största floppar på bio i USA, vilket man kan förstå, och nu såg jag att den även är nominerad till två Razzie Awards.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av filmen. För trots att jag nästan enbart läst negativa recensioner av den, har en del Hex-fans påpekat att den bitvis är riktigt bra och trogen serien. Det sistnämnda hade jag svårt att tro, efter att ha hört vad filmen skulle handla om.

JONAH HEX är inte en bra film. Det är en rätt dålig film. Men. Jag tycker inte att den är tillräckligt dålig för att jag ska slakta den. För bland dumheterna finns det en hel del jag verkligen gillar.

Till exempel Jonah Hex' bakgrundshistoria. Jag gillade aldrig storyn om att Hex växte upp med indianer och att han fick sitt ärr som straff av sin stam; att de skar upp hans ansikte med en tomahawk.

En uppenbart ganska ointresserad John Malkovich spelar Quentin Turnbull, en figur som länge var ärkefiende i serietidningen. Jonah Hex (Josh Brolin) har under en batalj under inbördeskriget råkat se till att Turnbulls son, som liksom Hex slogs för sydstaterna, dog. För att hämnas söker Turnbull och hans psykopatgäng upp Jonah Hex och hans familj efter kriget. De dödar Hex' fru och son, medan de brännmärker Hex med initialerna QT i ansiktet. Det här är en väldigt bra ursprungsstory - och bättre blir det när Hex försöker ta bort bokstäverna från ansiktet genom att skära bort dem med en kniv. Det kallar jag trovärdig orsak till ärransiktet.

Jonah Hex kolar visst vippen, men hittas av indianer, och nu blir det riktigt fånigt. Indianerna återupplivar Hex och på grund av denna process kan han nu prata med döda. Jepp. Hur dumt som helst - och fullkomligt onödigt. Ni som aldrig läst serien: nej, Jonah Hex har inga övernaturliga krafter, han är bara en skittuff revolverman.

En av filmens första scener är också utmärkt: Med en upphittad och dödad bandit släpandes efter sin häst, rider Hex in i den sketna lilla staden Stunk Crick. Där visar det sig att sheriffen och hans män inte alls vill pröjsa Hex, nä, istället tänker de döda Hex som tydligen också är värd pengar. Tack och lov är Hex' häst utrustad med två Gatlinkulsprutor, så Hex mejar ner alla motståndarna och spränger hålan i luften. Kulsprutorna är fullkomligt onödiga, men annars hade denna scen kunnat vara hämtad ur 70-talets serier.

Scenen har inget med resten av filmen att göra, och när nu den riktiga handlingen kommer igång, blir det bara konstigt och förvirrat. Aidan Quinn är president Grant som behöver Hex' hjälp. Turnbull är tillbaka - och han har stulit ett nytt vapen; något slags klot som nästan fungerar som atombomber. Grant fruktar att Turnbull kommer att slå till på nationaldagen den fjärde juli.

Innan Hex ger sig ut för att hitta Turnbull, uppsöker han filmens motsvarighet till Q, som har uppfunnit miniarmborst som skjuter dynamit. Därefter är det dags för en herdestund med Lilah (Megan Fox), den obligatoriska lyxhoran på saloonen, som dessutom verkar vara förtjust i Hex och som inte enbart vill åt hans pengar.

För att hitta Turnbull gräver Jonah Hex upp liket efter den döde sonen och tar ett snack med honom. Han pratar även med ett par andra döingar. Det blir en del action. Lilah dras in i det hela. Och så avslutas det med en explosiv final.

JONAH HEX var 78 minuter. Ja - 78! Förvirringen är stor. Det känns som om åtminstone trettio minuter är bortklippta. Den här DVD:n utlovar "additional scenes" som bonus, men dessa har jag inte sett, då jag såg filmen som VOD i höstas. Dock har bekanta i USA sagt att de extra scenerna inte tillförde någonting alls. I filmen finns bland annat en uppstyckad scen där Hex och Turnbull slåss i röd gjyttja, det ser ut som ett Marslandskap. Ingen har begripit vad detta går ut på. Och ja, Megan Fox är riktigt kass och hennes roll är meningslös.

Ursprungligen skulle JONAH HEX skrivas och regisseras av duon bakom CRANK-filmerna, men de fick kicken. Manuset skrevs om och ny regissör blev Jimmy Hayward, som tidigare gjort den animerade barnfilmen HORTON...

Om jag aldrig någonsin hade läst serien och velat se THE CROW GOES WEST hade jag kanske tyckt det här var fräsigt. Eller om jag av någon anledning ville se JAMES BOND GOES WEST. För filmen har drag både av THE CROW och Bond. Men nu var det ju Jonah Hex jag ville se en film om.

Vad är det då som hindrar mig från att sätta en etta på det här spektaklet? Förutom de scener jag nämner ovan, finns det ytterligare detaljer jag uppskattar.

Josh Brolin är en bra Jonah Hex. Han spelar rollen ungefär så som jag tänkt mig figuren. Plus i kanten för att vätska rinner ut genom hålet i kinden när han dricker.

Jag tycker att filmen är rätt snygg. Jag gillar filmfotot. Plus i kanten även här för en animerad sekvens i inledningen.

Jag tyckte inte filmen var tråkig. Nu varar den bara 78 minuter så den hinner aldrig bli tråkig, men som jag brukar säga: en tråkig film är alltid sämre än en dålig film.

Sista skälet är att jag inte blev lika förbannad när jag såg JONAH HEX som när jag såg filmatiseringarna av ett par av mina andra favoritserier - nämligen BLUEBERRY och THE SPIRIT. De två filmerna gjorde mig rasande. Så får man inte göra!

JONAH HEX gjorde mig bara besviken.

Vem vet, om femton år görs det kanske en ny film om Hex i ett försök att ställa allt tillrätta. Minns JUDGE DREDD som alla klagade på när den kom - nu spelar man ju in en ny film som antagligen ska vara serien mer trogen.

Jag kan inte rekommendera JONAH HEX, men det finns fan så mycket värre skit att hyra där ute.

Bio: RED

Foton copyright (c) Nordisk Film

De senaste dagarna har jag skrivit om filmer baserade på böcker jag inte läst. Senast HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, och dessförinnan om IGELKOTTEN. Den sistnämnda fann jag sebar och dessutom njutbar utan att känna att jag borde ha läst boken först. Den förstnämnda hängde jag inte med i alls - precis som fallet var med TWILIGHT- och SAGAN OM RINGEN-filmerna.

RED bygger på en tecknad serie från DC Comics, och nej, jag har inte läst den heller - men jag hade inga problem med att begripa vad det gick ut på.

Fallet med Harry Potter och de andra är vanligt i Hollywood idag. Filmskaparna verkar ta för givet att man läst böckerna, eller åtminstone är väldigt insatt i berättelsernas världar och persongallerier. Men om man måste läsa en bok för att kunna se och förstå filmversionen, ja då har man självklart misslyckats fatalt som regissör. Jag har aldrig träffat på någon som sagt "Jag begrep inte GUDFADERN, jag borde nog läst romanen innan." Eller detsamma om BORTA MED VINDEN.

RED står för Retired Extremely Dangerous - och tyvärr minns jag inte vad översättaren dragit till med på svenska. Jag vill minnas att det var något rätt fånigt och desperat.
Bruce Willis är Frank Moses, en pensio-
nerad CIA-
agent som vantrivs något kolossalt med sitt nya, händelsefattiga liv. För att liva upp tillvaron brukar han riva sönder checkarna med pensionspengarna och ringa upp Sarah (Mary-Louise Parker) som jobbar på kontoret som skickar ut checkarna - han gillar helt enkelt att prata med henne.

Men så plötsligt dyker det upp ett gäng tungt beväpnade män, anförda av agenten Cooper (Karl Urban) och gör ett försök att röja undan Moses. De lyckas skjuta Moses' hus i småbitar, men målet kommer undan.

Moses letar upp Sarah, eftersom han miss-
tänker att hon också är ett tilltänkt offer; deras samtal har avlyssnats, och trots att hon protesterar hejvilt, släpas hon iväg på en actionpackat äventyr av ett mer ... udda slag.
Även andra, pensionerade agenter befinner sig i farozonen, så Moses letar upp dessa: den 80-årige charmören Joe (Morgan Freeman), den eleganta Victoria (Helen Mirren) och den bindgalne Marvin (John Malkovich). De är alla fortfarande synnerligen kompetenta mördare och våldsverkare, som nu lever trista liv som pensionärer. Okej, Victoria åtar sig ibland ett och annat uppdrag.

Av allt att döma vet dessa åldringar lite för mycket om saker och ting, och de kommer en enorm konspirationsteori på spåren - flera höjdare, bland annat vicepresidenten, verkar vara inblandade.
RED är en rätt märklig film som inte liknar något annat. Den är proppfull med fantastiska karaktärsskådespelare, som borde få biopubliken - åtminstone den vuxnare delen - att göra vågen i bänkraderna: Richard Dreyfuss, Brian Cox, och blimey om inte den alltid lika härlige gubbstrutten Ernest Borgnine, 93 år gammal, medverkar även han. Och för att glädja oss fans av 80-talsaction och rejäla filmhårdingar, är James Remar med, dock i en alldeles för liten biroll.

Det handlar om action-
kome-
di av det mer bisarra slaget. Handling-
en är lätt vansinnig. Humorn kan ligga i märkliga grejor som att huvudpersonerna bär lustiga kläder för varje ny scen (varifrån kommer dessa kläder?).

Som actionfilm är det högljutt - det smäller riktigt rejält emellanåt, ibland pepprar folk på varandra i en evighet. Fast det är relativt oblodigt; det här är en PG-13-film, och först mot slutet yttras dialogens enda "fuck".

Det är inte varje dag man får se en skådespelaruppsättning som den här brista ut i överdrivet serietidningsvåld. Undrar hur det här skulle se ut i en svensk version - om det gjordes en svensk film i vilken älskade aktörer i 60- 70-årsåldern pangade loss med automatvapen. Jag tror inte man fått några svenskar att ställa upp på sådana här upptåg.

Samtidigt är det något med filmen som inte känns helt rätt. Kanske är det en viss ton av independentfilm och icke-traditionellt berättande. Lite åt samma håll som SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD, om än långt ifrån lika utstuderat. Detta intryck förstärks av de ironiska musikvalen. Jag svajar lite vad gäller betyget. En trea eller en fyra? Jag gillar filmen, den är underhållande, cool och actionpackad. Men den känns inte klockren hela vägen.

I en scen plockar Marvin fram en "Swedish K"; en svensk k-pist.

(Biopremiär 19/11)

Jonah Hex-filmen i Sverige - igen

Jösses, det verkar som om alla VOD-bolag i Sverige fått samma idé. This just in:

Hyrfilm: Nordisk premiär för Jonah Hex Den klassiska serietidningen nu som film – premiär i Skandinavien direkt online! Jonah Hex är en ärrad prisjägare med ett pris på sitt eget huvud som får ett erbjudande från amerikanska armén som han inte kan tacka nej till: du får din frihet tillbaka om du stoppar en terrorist. I rollerna: Josh Brolin, Megan Fox, John Malkovich. Se filmen >>

Hyrfilm: Jonah Hex: Motion Comics Utöver spelfilmen, se även “Jonah Hex: Motion Comics”, sju klassiska “Jonah Hex”-äventyr sammanvävda till en historia och filmade som ”animerade serieteckningar”. Se filmens första avsnitt gratis >> Till filmen >>