Bio: Operation Mincemeat

Foton copyright © 2021 Haversack Films Limited

Jag trodde först att den här filmen hette "Operation Minced Meat" - det vill säga, "Operation köttfärs". Men det ska vara "Mincemeat". I filmen översätts "mincemeat" med "slarvsylta", men det stämmer inte riktigt. "Mincemeat" är något slags röra av torkad frukt och kött, och används oftast som fyllning i pajer. Jag hittade några recept - och det verkar ärligt talat jävligt äckligt. Men vad vet jag, jag har aldrig smakat det.

Den engelska filmen OPERATION MINCEMEAT, i regi av John Madden, bygger på verkliga händelser - det här var en militär operation som utfördes 1943.

Matthew Macfadyen spelar den torre Charles Cholmondeley, som ser ut lite grann som Sven Melander. Han bor hemma hos sin gamla mor, han längtar efter kärlek - och han är underrättelseofficer. De allierade planerar att invadera Sicilien, och Charles har arbetat fram en operation han döpt till "Operation Trojan Horse" - ett namn hans överordnade, amiral John Godfrey (Jason Isaacs), tycker är uselt.

Operationen går ut på att på ett synnerligen bisarrt sätt lura tyskarna att tro att invasionen kommer att ske någon annanstans. De ska med hjälp av ett lik skapa en person som inte existerar. Liket ska föreställa en drunknad brittisk officer, och han ska ha falska dokument med falska invasionsplaner på sig.

Colin Firth spelar örlogskapten Ewen Montagu, som leder operationen. Hans fru och barn befinner sig i säkerhet i USA, men eftersom Ewen är en Damernas Man, får han upp ögonen för den tjusiga Jean Leslie (Kelly Macdonald), som jobbar på kontoret. Charles är också betuttad i Jean, så en viss rivalitet uppstår.

Tillsammans skapar Ewen och Charles den döde major William Martin. De får tag på liket av en lösdrivare som kan fungera. De försöker ta ett porträttfoto på liket till ID-handlingarna, men det är hopplöst, så i stället använder de en högst levande soldat. Jean får agera William Martins flickvän, ett foto på henne stoppas i likets plånbok, liksom fejkade kärleksbrev från en flickvän som inte existerar. Långt om länge dumpas den döda kroppen utanför Spaniens kust, med hopp om att den hittas av tyskar, som går på bluffen.

Redan 1956 gjordes det en film på den här händelsen, MANNEN SOM INTE FANNS, hette den. Den har jag inte sett, men den lär vara bra. John Maddens version är också rätt bra. Det här är en fascinerande historia - även om spänningen förstås uteblir, eftersom det handlar om en historisk händelse med känd utgång. Det tar över en timme innan Ewen och Charles är klara och dumpar liket. Denna första timme är bäst, det är intressant att se hur de skapar denna fiktiva gestalt - i alla fall tycker jag det, i egenskap av manusförfattare till tecknade serier. Bitvis är denna hälft även rolig. Andra lär tycka att filmens andra hälft, som är en mer traditionell krigs-/spionthriller, är bättre.

"Tjena, det är prins Charles här!"

Vad som drar ner helhetsintrycket en aning, är den rätt onödiga kärlekshistorien. Colin Firth går väl fortfarande hem hos damerna i publiken, men kärlekstråden är i vägen för filmens egentliga handling - och den ser dessutom till att filmen för lite för lång. Två timmar och åtta minuter.

Den här filmen skulle även kunna kallas OPERATION RECEIVED PRONOUNCIATION. Samtliga skådespelare talar en utpräglad BBC-engelska. Vad som är lite kul, är att en av de inblandade agenterna är Ian Fleming! Ja, den Ian Fleming. Han spelas av Johnny Flynn. En annan av skådespelarna, Nicholas Rowe, ser ut som prins Charles - vilket är förvirrande. Rowe är killen som spelade den unge Sherlock Holmes i TEMPELMYSTERIET, 1985.

Jag sätter en trea på den här, men det är en hyfsat stark trea.

 

 

(Biopremiär 20/5)

Bio: Hotell Marigold 2

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Då har några av Englands och USA:s mest namnkunniga skådespelande seniorer varit på betald semester i Indien igen. Och det kan vi väl unna dem. De verkar ha det så trevligt därborta. Och tydligen gillar även seniorer att gå på bio - för hur ska vi annars förklara varför den rätt vissna HOTELL MARIGOLD från 2012 blev en så pass stor framgång att den betingade en uppföljare?

John Cleese har sagt att orsaken till att han aldrig gjorde någon långfilm på PANG I PYGGET är att ingen skulle stå ut med Basil Fawlty i 90 minuter. Men här får vi en liten vink om hur det skulle kunna vara. John Madden har åter regisserat och hans film påminner väldigt mycket om PANG I BYGGET-avsnittet "The hotel inspectors".

Hotell Marigold är ett ställe där gamla (och rika, antar jag) människor checkar in för att ha det bra och eventuellt stanna kvar tills de dör. Hotellet drivs av den unge Sonny (Dev Patel, som även är aktuell i CHAPPIE), och nu tänker han expandera. Han vill samarbeta med ett amerikanskt företag och köpa ännu ett hotell i närheten. Amerikanerna tänker skicka en anonym hotellinspektör för att undersöka.

Sonny ska gifta sig med sin Sunaina (Tina Desai), ett stort bröllop planeras, men Sonny har tankarna på annat och klantar till allt. När amerikanen Guy (Richard Gere) en dag anländer, tar Sonny för givet att det är han som är hotellinspektören. Sonny lismar å det grövsta för Guy; han förvandlas till Basil Fawlty, och alla tycker att han är allmänt pinsam. Fast det är inget som hindrar Guy från att bli betuttad i Sonnys morsa.

Maggie Smith, Judi Dench, Bill Nighy, Ronald Pickup, Diana Hardcastle och Celia Imrie återkommer från förra filmen, och det spinns små intriger om dessa rollfigurer - en tror att en taxichaffis försöker mörda hans fru, en annan har blivit kär, och så vidare. Maggie Smith är sur och tycker illa om allt och alla, och är den som är vettigast och lyckas ställa det mesta tillrätta.

Vill du se något färggrannt som rör sig på bioduken, kan du se den här. I övrigt är filmen precis lika slätstruken och meningslös som den första. Skådisarna är trevliga, rollfigurerna är sympatiska, de har säkert haft det mysigt när de gjorde filmen - men det är inte speciellt roligt, Sonny är mest jobbig, och det som är tänkt att vara "bitterljuvt" blir mest sliskigt sentimentalt. Filmen slutar med ett stort dansnummer.

Kommer det en tredje film i serien har kanske några av de medverkande hunnit dö på riktigt.

(Biopremiär 13/3)

Bio: Hotell Marigold

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Om THE HUNGER GAMES är en film som vänder sig till juniorerna i biopubliken, är HOTELL MARIGOLD en som vänder sig till seniorerna.

Ibland vill filmstjärnor unna sig lite välbetald semester. Michael Caine tackade ju inte nej till att spendera ett par veckor i Bahamas för att sova sig igenom HAJEN 4. Julia Roberts hade mer påtaglig semester i LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET, som mest kändes som en filmatiserad resebroschyr. För att inte tala om MIN STORA FETA GREKISKA SEMESTER, en film som snarast är en förolämpning.

Men även eliten bland brittiska karaktärsskådespelare verkar vilja unna sig lite betald semester. Varför inte i Indien? För det är där John Maddens (SHAKESPEARE IN LOVE) "bitterljuva" dramakomedi HOTELL MARIGOLD utspelar sig. Och precis som fallet är med liknande filmer, är det här tunt. Det är väldigt tunt.

Judi Dench är Evelyn, vars make sedan 40 år nyligen har dött i en hjärtattack. Tom Wilkinson är Graham, en domare som visar sig vara homosexuell och som 30 år tidigare träffade sitt livs kärlek i Indien; en historia som slutade i elände. Maggie Smith är den rasistiska och fördomsfulla Muriel, som hamnat i rullstol efter en höftledsoperation. Ronald Pickup är Norman, en ensam gammal festprisse. Bill Nighy och Penelope Wilton är Douglas och Jean, som snart varit gifta i 40 år utan att riktigt veta varför. Celia Imrie är Madge, som ... Tja, hon verkar mest vara en ensam kvinna som vill ragga upp en rik karl.

Dessa sju rollfigurer, som inte känner varandra, läser om The Best Exotic Marigold Hotel, ett lyxhotell för äldre i Indien; tanken är att outsourca pensionärer till ett billigare land. Dessa britter åker således iväg till hotellet - som visar sig vara så långt från beskrivningen i broschyren man kan komma.

Hotellets föreståndare Sonny (Dev Patel) är i 20-årsåldern, han har ärvt det fallfärdiga hotellet av sin far, hans bröder vill sälja, hans stränga mor gillar inte grillorna, och hon gillar inte heller Sunaina (Tena Desae), Sonnys kalaskex till flickvän. Men han är glad och positiv, Sonny. Sicken en!

Jag behöver väl knappast redogöra för handlingen när de tvära och trötta britterna väl är på plats. Nu finner de sig själva och det blir upplyftande. Är det tänkt. Evelyn börjar jobba, vilket hon aldrig gjort, Graham söker efter sin kärlek, Muriel kommer på bättre tankar vad gäller lokalbefolkningen, och så vidare. Det uppstår en del fnurror på tråden, allting löser sig till det bästa.

Det är svårt att tro att Judy Dench går mot de åttio, Bill Nighy är en lustig spelevink, Ronald Pickup har ett par kul scener - det är skådespelarna som lyfter den här filmen. Är jag snäll kan jag tillstå att det bitvis är rätt trivsamt. Men det finns ingen som helst orsak till att det här ska vara över två timmar. Manuset är fruktansvärt banalt och här finns inga som helst överraskningar. Det är inga problem att räkna ut hur allt kommer att gå, och därmed kändes filmens sista femton minuter fullkomligt onödiga och trista.

Hantverksmässigt är det kompetent, miljöerna är intressanta - jag har aldrig varit i Indien, jag har aldrig lockats att åka dit, och nej, efter den här filmen har jag fortfarande ingen större lust att sitta där och häcka. Inte när man kan sitta på en uteservering i Provence och dricka vin och lyssna på Saint-Saëns. Eller i Malmö, om det är fint väder.

HOTELL MARIGOLD är en förhållandevis renodlad tantfilm, och jag blir inte förvånad om den målgruppen kommer att uppskatta det här. Men i realiteten är det här lika spännande som lättglögg med ett russin. eller ett nummer av valfri damtidning.

(Biopremiär 23/3)