Bio: Violent Night

Foton copyright (c) UIP Sweden

För två år sedan kom FATMAN, en actionkomedi med Mel Gibson som jultomten. Jag tyckte att FATMAN var överraskande bra, det var synd att den inte gick upp på bio.

Nu kommer VIOLENT NIGHT, en actionkomedi med David Harbour som jultomten, och denna går upp på bio - men den känns mest som en direkt till streaming-produktion. För regin står norrmannen Tommy Wirkola, som antagligen fortfarande är mest känd för DÖD SNÖ, och som senast gjorde I DÖD OCH LUST för Netflix.

VIOLENT NIGHT är en schizofren film. Den vet inte vad den vill vara. I grund och botten är detta DIE HARD med jultomten som hjälte. Men den nöjer sig inte med detta.

Filmen inleds av någon anledning i England (men detta är en amerikansk produktion, inspelad i Kanada). Det är julafton och på en pub sitter den gravt berusade jultomten (Harbour, alltså) och beklagar sig över sitt jobb, och det är inte utan att scenen känns hämtad från BAD SANTA. När tomten flyger iväg i sin släde, dragen av renar förstås, springer bartendern ut på taket och tittar upp, och tomten spyr henne i ansiktet.

Vi förflyttar oss till ett enormt gods i USA, dit Jason Lightstone (Alex Hassell) tillsammans med sin (ex?)fru Linda (Alexis Louder) och deras lilla dotter Trudy (Leah Brady) anländer för att fira jul med Jasons avskyvärda familj. Jasons enormt rika morsa Gertrude (Beverly D'Angelo) är en fruktansvärt vidrig människa som det fjäskas för. Jason och Linda har problem i förhållandet och det enda lilla Trudy önskar sig i julklapp, är att hennes föräldrar ska bli vänner igen.

Jultomten kommer till godset under natten, han tar sig in genom skorstenen, super till, och somnar i en massagestol.

Medan tomten sover dyker ett gäng onda skurkar, anförda av en som kallar sig Scrooge (John Leguizamo), upp. De är ute efter en massa miljoner i sedlar som Gertrude har låst in i ett kassaskåp.

... Ja, och så blir det DIE HARD. Jultomten tar kål på skurkarna en i taget. Det blir även ENSAM HEMMA, eftersom Trudy gömmer sig på vinden, där hon gillrar fällor. Nu har jag i ärlighetens namn aldrig sett ENSAM HEMMA, men jag utgår från att fällorna Macaulay Caulkin gillrade inte dödade inkräktarna. Lilla Trudy jublar glatt när hennes offer får bowlingklot och spik i skallen. Trudy har även fått en leksaks-walkie-talkie, med vilken hon kan prata med tomten - således agerar hon även sergeant Al Powell i DIE HARD.

VIOLENT NIGHT funkar inte riktigt. Kanske ska jag skriva att den inte funkar alls. Om den nöjde sig med att parodiera DIE HARD, ENSAM HEMMA och BAD SANTA, och fläska på med ultravåld och splatter, hade den antagligen funkat bättre. Men! Filmen är även sentimental mellan varven, på det där amerikanska sättet. Trudy vill bara att de ska vara en riktig familj igen. Dessutom tror hon på tomten. Det är viktigt att tro. Och de här bitarna ger intryck av att vara på allvar - det vill säga, det är nog inte tänkt som en parodi på sentimentala julfilmer. 

Vad vi får är alltså vulgär humor, varvat med action och splatter, varvat med sentimentalitet. Den vulgära humorn är inte speciellt rolig. Slagsmål och lemlästning med Bryan Adams på soundtracket är inte heller speciellt kul. I synnerhet som actionscenerna inte är speciellt bra. Filmen är yxigt gjord, ibland nästan lite tafflig, den är illa berättad och här och var stannar handlingen upp på konstiga sätt. Det ser lite billigt ut. Visst, vore jag 15 hade jag kanske tyckt att filmen är skithäftig, men jag är inte 15.

Beverly D'Angelo är nu så pass plastikopererad att hon är fullkomligt oigenkännlig. Bokstavligt talat. Jag trodde först att det var en osannolikt bedagad Melanie Griffith. Och är inte John Leguizamo lite för bra för det här? Fast han verkar ha kul i rollen.

Jag skrattade till några gånger när jag såg VIOLENT NIGHT, jag minns inte åt vad, men det här är en film som hade kunnat vara extremt mycket bättre, idén är rätt kul. Jag satt även och väntade på att jultomten skulle säga "Now I have a machine gun - ho ho ho!", men det gör han aldrig, han kan inte använda skjutvapen. Istället har han en slägga han krossar skallen på folk med.

FATMAN verkar förresten vara på väg till Netflix nu.

  

 

 

 

(Biopremiär 2/12)

DVD/Blu-ray/VOD: The Hollow Point

THE HOLLOW POINT (Studio S Entertainment)

Patrick Wilson spelar den nye sheriffen Wallace, som placerats i en tradig håla i Arizona. Hans fru vill bara därifrån. Trakten har problem med karteller som smugglar vapen och ammunition över den mexikanska gränsen. Ian McShane gör Wallace' kollega Leland, en riktigt hård jävel som inte drar sig för att skjuta ner patrasket, men Wallace försöker vara mer återhållsam när det gäller att ta till våld. Det blir dock svårt. John Leguizamo dyker upp som en mördare utsänd av en kartell, han gillar att använda machete, och det bär sig inte bättre än att Wallace får sin högerhand avhuggen. Då kan Wallace inte vara snäll längre, så det blir till att plocka fram hagelbössan. Med vänsterhanden.
THE HOLLOW POINT är regisserad av Gonzalo López-Gallego, som tidigare bland annat gjort skräckfilmen APOLLO 18, vilken jag inte sett. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här nya thrillern, som till mångt och mycket är en western i modern dräkt. Det är en stenhård och blodig film, och skådespelarna är mestadels bra - även James Belushi dyker upp; han är en slem bilförsäljare med härlig frisyr. Stämningen är rå och skitig.
Filmen är aningen märkligt berättad, eventuellt märkligt redigerad. Ibland hade jag lite svårt att få grepp om vad som skedde och varför. Kanske är detta försök att göra handlingen mystisk, men det blir bara onödigt tillkrånglat. En del rollfigurer presenteras inte, alla verkar känna alla, och det känns som om några viktiga scener fattas.
Men jag ger ändå THE HOLLOW POINT godkänt. Det är en överraskande tuff film i miljöer jag gillar.
Filmtiteln åsyftar "cop killers"; patroner med ihålig spets. En titel som i slutändan inte har alltför mycket med filmen att göra.

-->

Bio: John Wick: Chapter 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Så sent som häromveckan; kanske två veckor sedan, skrevs det en del i svensk press om att JOHN WICK: CHAPTER 2 inte skulle gå upp på bio i Sverige. Distributören Nordisk Film tyckte att den första filmen; JOHN WICK från 2014, spelade in för lite pengar här. Istället skulle uppföljaren släppas direkt på DVD i sommar.

Ett lite märkligt resonemang. JOHN WICK blev kanske ingen enorm kassako i Sverige, men filmen sågs av fler än många andra filmer som av någon anledning biovisas. Jag menar, herregud, Scanbox satte ju upp UNDER PYRAMIDEN - en film som sammanlagt sågs av 377 betalande biobesökare över hela landet. Men om man de senaste veckorna kollat på till exempel SF:s Facebooksida, har man kunnat se att många besökare frågat om JOHN WICK: CHAPTER 2 kommer att visas i deras hemstäder. Massor med actionfans har upptäckt filmen på DVD - och uppföljaren går bra på bio i USA. Så - plötsligt trillade det in en inbjudan till en pressvisning av filmen. Nordisk Film hade av allt att döma ändrat sig.

2014 års film var fullkomligt fantastisk. En del klagade och tyckte att storyn var åt helvete för dum. Jag tyckte den var genialisk: slemma skurkar stjäl lönnmördaren John Wicks älskade bil. Sedan dödar de John Wicks älskade hund. Då blir John Wick arg, och dödar alla skurkar han får tag på.

Det behövs inte mer än så för att göra bra action. Alldeles för många actionfilmer, superhjältefilmer inkluderade, de senaste två decennierna har alldeles för komplicerad handling - något är fel när man sitter och undrar vad allt går ut på; varför alla slåss och skjuter på varandra. Jämför med en genreklassiker som DIE HARD - väldigt enkel handling, men tung action, bra gestalter, och tät regi.
Stuntmannen Chad Stahelski har åter regisserat nu när John Wick kommer tillbaka, Derek Kolstad har åter skrivit manus. Handlingen är något mer komplicerad den här gången - mest beroende på den lika märkliga som mystiska organisation John Wick tillhör. Wick är alltså en lönnmördare, en hitman, i en värld full av lönnmördare. Dessa lönnmördare följer vissa regler, och ledningen är benhårda när det gäller dessa regler. Hur allt fungerar är för komplicerat att gå in på - och jag vet inte om jag blev klok på allt. Men det spelar ingen roll.

Keanu Reeves är förstås tillbaka i titelrollen. Han har (åter) lagt pickan på hyllan (fast inte bokstavligt talat - bokstavligt talat har han grävt ner sin vapenarsenal) och vill leva ett lugnt liv med sin nya hund. Går det bra, tror ni? Nej, det gör det inte. Annars hade det inte blivit någon film. Ingen hade gått och sett JOHN WICK: FLOWER ARRANGER eller JOHN WICK: HOME INTERIOR DESIGNER. Okej, en person hade gjort det: min flickvän.

Riccardo Scamarcio spelar Santino D'Antonio, en italiensk maffiaboss som plötsligt dyker upp hemma hos Wick. John Wick kan inte lämna organisationen bara sådär. Han måste först åta sig ett uppdrag: D'Antonio vill att Wick ska mörda D'Antonios syster; hon är nämligen en konkurrerande maffiaboss. Wick vägrar, men då spränger italienaren Wicks hus, så Wick ser ingen annan lösning än att åka till Italien.

Efter väl utfört taga av dagverke skiter det sig för Wick. Han kan ju inte döda D'Antonios syster så där utan påföljd. Således får Wick sju miljoner dollar på sitt huvud. Hemkommen till New York försöker stadens alla lönnmördare döda honom. Och de är många. Det finns fler lönnmördare i New York än det finns duvor på Järntorget i Göteborg.

JOHN WICK: CHAPTER 2 är en två timmar lång uppvisning i stil och estetik. Filmerna om Wick utspelar sig i en surrealistisk värld; en neonblänkande, stiliserad värld. Chad Stahelski utnyttjar miljöerna maximalt, i synnerhet under scenerna i Rom, vilka ser ut som - tja, som om Dario Argento fått för sig att göra en actionfilm på den tiden Argento fortfarande var bra. Varken i Rom eller i New York finns det några vanliga bostäder eller kontor, alla rör sig i antika palats eller superdesignade byggnader - en lång eldstrid utspelar sig till exempel i ett stort konstgalleri.

Om LA LA LAND är en musikal som lider stor brist på ordentliga dansnummer, är JOHN WICK: CHAPTER 2 en musikal som lider brist på sångnummer. Filmens många actionscener - och de är många - är koreograferade som blodiga dansnummer, där Wick rör sig enligt vissa mönster; han kännetecken är att skjuta sina motståndare i pannan på nära håll. Den här filmen är enastående våldsam - de välklädda mördarna skjuter, slår och sparkar hejvilt, och till skillnad från i till exempel RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER, går det att se vad som sker. Stahelski vet att kulsprutesnabb klippning sällan är av godo.

Allt ultravåld till trots, går det inte att ta John Wicks äventyr på allvar - det är alltför stiliserat och orealistiskt. Dessutom bjuds det på en hel del medveten humor - till exempel när Wick och en mördare som spelas av Common promenerar genom en tunnelbanestation och samtidigt försöker ha ihjäl varandra, utan att någon upptäcker vad de sysslar med.

Peter Stormare figurerar i en prolog, han spelar bror till Micke Nyqvists rollfigur, som strök med i förra filmen. Ruby Rose, från ovannämnda RESIDENT EVIL-film, spelar en cool mördare som är stum och talar med teckenspråk, Laurence Fishburne gestaltar en besynnerlig figur i organisationen, Ian McShane och John Leguizamo återkommer från första filmen, och som en trevlig överraskning dyker självaste Franco Nero upp i en liten roll! Franco Nero, gott folk - tacka och ta emot!

JOHN WICK: CHAPTER 2 är kanske inte riktigt lika bra som den första filmen, men det beror nog mest på att nyhetens behag har lagt sig. Jag gillar den här nya filmen - jag gillar den mycket. Det här är en film som levererar precis det man förväntar sig.

Tänker du bara se actionfilm i år, är det förstås JOHN WICK: CHAPTER 2 du ska se. Men om du bara tänker se en actionfilm i år - varför i hela världen då? Du måste verkligen gå på bio oftare! Du måste köpa fler filmer på DVD och Blu-ray! Om alla skulle tänka som du; "Jag ska bara se en actionfilm", då kommer ju landets alla biografer att tvingas slå igen. Och det är det förhoppningsvis ingen som vill!

(Biopremiär 24/2)

Bio: John Wick

Foton copyright (c) David Lee/Noble Entertainment

Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 1:

I vintras hängde affischen till Keanu Reeves-rafflet 47 RONIN på Filmstaden i Malmö. Men inte gick den upp på bio, inte. Filmen råfloppade i USA, så den svenska distributören lät bli att släppa den. Och kampsportsrafflet MAN OF TAI CHI, som Keanu Reeves själv regisserade förra året, fick vi inte heller se på bio. Jösses, det är ju längesedan jag såg Reeves på bio. Inte sedan 2010 års PIPPA LEES HEMLIGA LIV, en film jag inte kommer ihåg någonting alls av, och dessförinnan sågs han i den rätt usla THE DAY THE EARTH STOOD STILL och den lika stenhårda som utmärkta STREET KINGS.

Nu är i alla fall karln tillbaka - och det med besked! Mottagandet av JOHN WICK har i Sverige varit aningen svalt, i vissa fall (som i Göteborgs-Posten) iskallt, medan många amerikanska kritiker älskade filmen. Och amerikanerna har rätt. JOHN WICK är 2014 års fetaste jävla actionrulle. Med betoning på action. Och det är väl det de traderövar som sågat filmen retat upp sig på.

Så här är det ju: en gång i tiden gjordes det filmer för grabbar. Grabbfilmer. Hårda actionfilmer om hårda män som gjorde hårda saker så att blodet sprutade. Plötsligt, under 1990-talet, kom Hollywood på att man kan tjäna mer pengar om man istället gör mjäkigare filmer som kan ses av en yngre publik och som tilltalar både pojkar och flickor. Det var förstås en väldigt dum idé. Jag saknar verkligen 1980-talets reaktionära blodbad.

JOHN WICK, som regisserats av David Leitch och Chad Stahelski, liknar förvisso inte 80-talets filmer, men den är en film som inte ursäktar sig och försöker vara något den inte är. Filmen är uppbyggd kring en handfull actionscener. Handlingen är bara flängd, det här handlar bara om att visa upp action.

... Ja, handlingen är så flängd och simpel att jag undrar hur man fick väletablerade karaktärsskådespelare att ställa upp. Keanu Reeves är titelns John Wick, före detta hitman - och av allt att döma världens skickligaste sådan. Han drog sig tillbaka, gifte sig, men så blev hans fru sjuk och dog. Innan hon satte tofflorna hann dock frugan köpa en äckligt gullig hundvalp till John, som förutom sin fru bara älskar sin bil.

Men så dyker den rälige Iosef Tarasov (Alfie Allen) upp, spöar skiten ur John Wick, dödar hunden och stjäl Johns bil. Iosef är son till den ryske gangstern Viggo (Micke Nyqvist), som inte precis uppskattar vad sonen gjort. Han vet att John kommer att hämnas - och det gör John.

Med besked.

JOHN WICK är en ultrastiliserad film som verkar utspela sig i ett parallelluniversum. Berättelsen utspelas i New York, men här finns inga realistiska människor, inga miljöer eller händelser som har med verkligheten att göra. Keanu Reeves bär genomgående snygga kostymer, vilket man ju bör göra om man är på blodigt hämnarstråt, och han lyckas behålla ett och samma sammanbitna ansiktsuttryck från början till slut.

Actionscenerna är fullkomligt fantastiska. Ibland går tankarna till den rätt märkliga filmen CUBIC (EQUILIBRIUM, 2002); den där rullen där man uppfunnit en kampsport kallad Gunkata; man skjuter med pistoler medan man utför koreograferade rörelser. John Wick föredrar att skjuta sina motståndare på nära håll, och detta gör han i extremt välkoreograferade scener och olika miljöer; i sitt hem, på en nattklubb och i en kyrka - för att nämna tre. Motståndarna kommer i tjogtal, och vi tackar för att det faktiskt går att se vad som sker under actionscenerna, till skillnad från så många andra filmer idag.

Willem Dafoe spelar en annan hitman som anlitas av Viggo för att mörda John Wick, Adrienne Palicki är en hitwoman som blir kåt av att döda folk, och både John Leguizamo och Ian McShane dyker upp i minimala roller. Jag hade dock ingen aning om att Daniel Bernhardt har en rätt stor roll i filmen. Kommer ni ihåg Daniel Bernhardt? Just det, det är ju den där långe schweiziske kampsportaren som spelade huvudrollen i 90-talsrullar som BLOODSPORT 2, 3 och 4, FUTURE WAR och TRUE VENGEANCE. Jag har undrat vart han tog vägen, men nu ser jag att han faktiskt var med i saker som THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE och PARKER, men rollerna var väl så små att han inte syntes.

Micke Nyqvist är andra namnet i rollistan och hans roll är betydligt större än jag trodde att den skulle vara. Han funkar bra i rollen, men nog är det lite konstigt att han bryter på svenska istället för ryska.

Här och var är filmen väldigt rolig, Nyqvist lyckas klämma in några komiska repliker, och ibland blir det direkt surrealistiskt, som när en polis kommer på besök och låter John Wick hållas trots att det ligger flera lik på golvet. Det figurerar även ett hotell som är en fristad för hitmen; dessa får inte döda varandra eller ens bråka innanför väggarna, men när John Wick dyker upp struntar vissa i denna regel.

JOHN WICK är en cool film. Det är en underhållande film. Och det är en väldigt våldsam och blodig film. Jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare.

(Biopremiär 31/10)

Bio: Chef

Foton copyright (c) UIP

Är du nyfiken på Twitter? Undrar du vad man kan använda Twitter till? Hur man kan göra sin verksamhet extremt framgångsrik med hjälp av Twitter? Då ska du se CHEF! Den här filmen är i det närmaste en 114 minuter lång reklamfilm för Twitter - maskerad till dramakomedi om en stjärnkock.
Jon Favreau spelar stjärnkocken Carl Casper. Ja, mer än det. Favreau har även skrivit manus och regisserat den här matpornografiska filmen, som är fylld med kända ansikten och som till en början är rätt bra.

Carl Casper, som har ett kraschat äktenskap bakom sig, arbetar på en restaurang vars ägare inte låter den kreative Carl leva ut sina lustar; man håller fast vid sin gamla meny, och när en pompös restaurangkritiker (Oliver Platt) en dag dyker upp och sågar Carls oinspirerade matlagning, får Carl nog och skäller ut kritikern, först på Twitter, sedan ansikte mot ansikte. Den sistnämnda incidenten filmas och hamnar på Youtube. Carls karriär kraschar.

... Men då kommer Carls raffiga exfru med en idé: skaffa en food truck och servera kvalitetsmat från denna! Ni är kanske bekanta med food truck-trenden. Den har ju även nått Sveriges storstäder. Matvagnar som serverar dyr snabbmat till hipsters (förklarar jag det lite fördomsfullt). Carl tar med sig sin lille son och sin kockpolare Martin (John Leguizamo) på en roadtrip i foodtrucken, de hamnar i New Orleans, och eftersom den rådige sonen konstant gör reklam för dem via Twitter, gör denna nya verksamhet hejdundrande succé. Genast blir Carl en lycklig och framgångsrik man, och hans relation till sonen och exfrun är bättre än någonsin.

CHEF känns som två filmer. Den första halvan, som berättar om hur hur hans karriär slås i bitar tack vare sociala medier, är bra. Under denna halva figurerar även Scarlett Johansson, Dustin Hoffman, och Robert Downey Jr dyker upp i en liten men skojig roll. Men när Carl väl skaffar sig sin food truck dör filmen. Nu blir det plötsligt en helt annan film - och en rätt kass sådan. Det är utdraget, ointressant, det finns inte så mycket att berätta om livet som food truck-kille, och det tjatas konstant om Twitter, Instagram, Foursquare, Facebook, Youtube och allt vad det är. Synd.

Visst ser det gott ut när det lagas mat. Visst blir man hungrig. Men nog vore det trevligt om Jon Favreau hade levererat på fler plan. CHEF känns bara lång, historien har gjort sitt efter halva speltiden, och till slut blir det bara trist och ointressant.

Lägg biopengarna på ett restaurangbesök istället.

(Biopremiär 31/10)

Bio: The Counselor

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Jag blir lite förvånad när jag läser att författaren Cormac McCarthy; mannen bakom romanen "No Country for Old Men", faktiskt är åttio år gammal. Men å andra sidan romandebuterade han för snart femtio år sedan. THE COUNSELOR är dock McCarthys första filmmanus; en berättelse som inte bygger på någon bok. För regin står den pålitligt ojämne Ridley Scott och mottagandet i USA blev inte det bästa vid premiären. Mestadels dålig kritik och publiken uteblev; THE COUNSELOR kom och försvann snabbt, och floppen var ett faktum.
McCarthy och Scott innebär trots floppen att jag hade vissa förväntningar på filmen, och skådespelaruppbådet framför kameran går inte av för hackor. Michael Fassbender är den namnlöse advokaten; the councelor (eller the counsellor med två L i England!), som är störtkär i den väna Laura (Penélope Cruz) och filmen öppnar med en sexscen. Vi förstår att denna romans är dömd att gå åt helvete, eftersom den pengakåte advokaten har lierat sig med lyxliraren och knarkkungen Reiner (Javier Bardem), och deras affärer spårar snart ur.

THE COUNSELOR är ännu en sådan där film där Mexiko framställs som helvetet på Jorden. Oj oj oj, vilket skithål Mexiko är i den här filmen. Människoliv är inte värt någonting, och för att göra saker och ting ännu skitigare där nere, jobbar en del av rollfigurerna med att tömma septiktankar! Cameron Diaz spelar Reiners flickvän; en elegant och fullkomligt känslokall kattkvinna som bokstavligt talat går över lik - hon påminner lite grann om Bardems rollfigur i NO COUNTRY FOR OLD MEN. Brad Pitt medverkar som en rätt skön snubbe som ska hjälpa advokaten med knarkdealen.
Filmen får anses vara en "vuxen" thriller; det här är inte ännu en lättillgänglig tonårsrulle. Det är en glassig och sexig-, men mörk och skoningslös film. Handlingen kretsar kring girighet, droger, trafficking och snuff-movies, och filmen innehåller en del blodigt extremvåld. Det sistnämnda blir lite komiskt på ett par ställen, det förekommer till exempel en alldeles för utstuderad scen som avslutas med halshuggning medelst vajer. Figuren Reiner är också lite kul, liksom en del dialog - som diskussionen om Boisse.

Men THE COUNSELOR är alldeles för stökig och pratig. Det babblas för mycket, det är trots allt ingen roman McCarthy skrivit. Och han har stoppat in lite för många scener och framför allt för många rollfigurer. Många skådespelare passerar revy, men i de flesta fall handlar det bara om cameos; de är med i en scen eller två. Vi får bland annat se Bruno Ganz, Rosie Perez och Goran Visnjic. John Leguizamo nämns inte ens i rollistan. Det hela är intressant, men det blir aldrig speciellt spännande och Michael Fassbenders roll är lite luddig i kanterna.
Plus i kanten för scenen med Cameron Diaz i spagat.

(Biopremiär 15/11)

-->

Bio: Kick-Ass 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Den här veckan har inte bara en, utan två filmer baserade på våldsamma, amerikanska serietidningar biopremiär. RED 2 och den här; KICK-ASS 2. Något som säkert kommer att få en del kritiker att stånka över att så många tecknade serier filmatiseras nuförtiden; trenden måste väl ändå ta slut! Varför måste den det? Ingen klagar över alla miljoner filmer baserade på romaner och pjäser!

Ni minns kanske att jag verkligen älskade KICK-ASS när den kom 2010. En rolig, satirisk, smart och fullkomligt sanslös superhjältefilm - utan riktiga superhjältar; baserad på en tecknad serie av Mark Millar och John Romita Jr. Filmen ansågs på sina håll kontroversiell, tack vare våldet, språket och det faktum att Chloë Grace Moretz var i trettonårsåldern när hon gestaltade Hit-Girl i filmen. Den här uppföljaren hamnade om inte i blåsväder, så i lite drag redan innan premiären, eftersom Jim Carrey, som har en av rollerna, plötsligt bestämde sig för att inte hjälpa till att marknadsföra filmen - han tar avstånd från våldsamma filmer efter skolmassakern i Connecticut, som skedde efter inspelningen av KICK-ASS 2. En märklig åsikt, eftersom verklighetens vansinnesdåd inte har något med en film som den här att göra.

Den här gången har Jeff Wadlow skrivit och regisserat, en kille som inte gjort så mycket tidigare; jag har bara sett den rätt taskiga rysaren CRY_WOLF. Wadlow har sagt att KICK-ASS 2 inte är lika våldsam som föregångaren - fast det vet jag inte om jag håller med om. Tvärtom får jag intrycket av att Wadlows film är ännu våldsammare. Däremot kan jag hålla med om att filmen handlar om våldets konsekvenser - här blir rollfigurerna verkligen skadade eller till och med dör under slagsmålen, och de har svårt att leva som vanliga människor. En vigilante som dödar sex skurkar kommer ju inte undan ostraffad i verkligheten.

Aaron Taylor-Johnson är tillbaka som Dave Lizewski, alias den maskerade brottsbekämparen Kick-Ass. Fast han har lagt superhjälteriet på hyllan. Det har även Mindy Macready, alias Hit-Girl, som börjat på high school och som lovat sin far - superhjälten Big Daddy som dog i förra filmen - att leva ett normalt liv och skaffa sig en utbildning. Dave vill gärna bilda ett superhjälteteam tillsammans med den yngre Mindy, eftersom hon är den bästa superhjälten; de ska bli en dynamisk duo som Läderlappen och Robin, men hon vägrar. Hit-Girl är historia nu.

Dave skaffar sig nya superhjältevänner - Kick-Ass har inspirerat massor att bli maskerade hjältar i vardagen. Tillsammans med Night Bitch (Lindy Booth), Colonel Stars and Stripes (Carrey), Dr. Gravity (Donald Faison) och några till bildar han superhjältegruppen Justice Forever.

Även Chris D'Amico (Christopher Mintz-Plasse) är tillbaka från förra filmen. Då var han en misslyckad superhjälte. Nu drar han på sig en bisarr S&M-dräkt och blir The Motherfucker - världens första superskurk. Han sätter också ihop en grupp med superskurkar - The Toxic Mega Cunts! De tänker spränga New York i luften - och framför allt tänker de döda Kick-Ass och hans gäng.

Oj!

Jag sticker inte under stol med att jag älskade den här filmen! Igen! KICK-ASS 2 är tammefan det coolaste jag sett på bio i år. Det underlättar kanske att jag, som bekant, är serieälskare sedan jag var spädbarn och har jobbat i branschen till och från sedan 80-talet, och jag gillar superhjältar, action och sinnesjuk satir. Men det här är bra!

Figuren Dave Lizewski är ett riff på Peter Parker/Spindelmannen och dennes olika dilemmor, och det är väl bland annat därför Kick-Ass-figuren funkar bra. Livet blir minst sagt udda om man ska försöka kombinera en normal uppväxt med brottsbekämpande. I synnerhet om man saknar superkrafter. Lilla Mindy har problem i skolan, eftersom hon mobbas av Det Coola Och Bitchiga Tjejgänget. Relationen mellan Dave och Mindy är intressant. Hon är några år för ung för honom, men det är uppenbart att åtminstone hon ser på honom som mer än en vän.

Toxic Mega Cunts

Kick-Ass må vara titelfiguren, men den verkliga stjärnan i de här filmerna är Hit-Girl. Chloë Grace Moretz är strålande, och hon överskuggar nästan allt annat. Jim Carreys insats är förhållandevis liten, men detta är ändå hans bästa roll - och bästa film - på bra länge. Mintz-Plasse är jätterolig som The Motherfucker, en skurk som försöker vara rejält elak, men inte riktigt når hela vägen. Han är bättre på att vara sexistisk och framför allt rasistisk - något hans assistent Javier (John Leguizamo) ständigt påpekar. Yancy Butler dyker upp under en knapp minut som Chris D'Amicos mor; hon är nästan helt oigenkännlig.

Actionscenerna är ofta sanslösa. De är välkoreograferade och kreativa, i synnerhet när Hit-Girl är i farten (och det blir inte fel med Joan Jett på soundtracket). Den onda Mother Russia (Olga Kurkulina) får rätt mycket utrymme och hennes fajter är stenhårda. Blodet sprutar. Språket är lika grovt som förra gången, men eftersom vi numera vadar fram i familjeanpassade PG-13-filmer, känns det skönt med barnförbjudna grejor som tar ut svängarna.

... Men framför allt är filmen fenomenalt underhållande och rolig. Jag skrattade högt åtskilliga gånger. Det förekommer en scen med ett pojkband som är hysteriskt kul. Okej, bajshumorn är kanske lite för mycket - men det är alltid fascinerande med big budget-bajseffekter.

Jag vet inte vad folk som inte gillar serietidningar, våldsam action och allmänt röj och knas kommer att tycka om det här, men de kan väl gå och se HUR MÅNGA KRAMAR FINNS DET I VÄRLDEN istället. Vi andra bänkar oss för att se- och se om KICK-ASS 2!

... Night Bitch är för övrigt ett riktigt kalaskex. Extra plus för detta.

(Biopremiär 16/8)

DVD: Lovligt byte

LOVLIGT BYTE (Noble Entertainment)

LOVLIGT BYTE. Det är ju den där filmen i vilken David Carradine jagar Mel Gibson och Goldie Hawn, och den sistnämnda skriker konstant filmen igenom.

... Men det är också den svenska titeln på Julie Anne Robinsons nya film ONE FOR THE MONEY, som nu släpps direkt på DVD.

Härommånaden läste jag en krönika om den här filmen i något amerikanskt magasin. Kan det ha varit Esquire? Texten handlade om huvudrollsinnehaverskan Katherine Heigl och hennes karriär, som inte precis gått uppåt den senaste tiden; snarare neråt. LOVLIGT BYTE, som Heigl även varit med och producerat, floppade på bio i USA. Jag ska väl inte påstå att den floppade rejält, men filmen gick långtifrån så bra som förväntat.

LOVLIGT BYTE bygger på en bok av Janet Evanovich, den första i en lång serie om Stephanie Plum; deckare om en tjej som arbetar som prisjägare. En sådan där modern prisjägare, de där som arbetar åt skabbiga små agenturer och letar upp folk som smitit från lagens händer. När filmen börjar har Plum precis blivit arbetslös och är utfattig, och medan hon äter middag hos sina föräldrar, bogseras henne flotta sportbil bort.

Plums kusin har en borgensfirma, där lyckas hon få jobb, och hennes första uppdrag blir att leta upp en kriminell polis på rymmen. Det är bara det att den här polisen (Jason O'Mara) en gång haft ihop det med Plum. Dessutom verkar han vara oskyldig. Hon skaffar sig en pickadoll och tillsammans med en annan prisjägare beger hon sig ut bland udda existenser och bovar och banditer i något som ska föreställa en actionkomedi.

Jag gillar Katherine Heigl. Hon är rolig och charmig. Och söt. Men LOVLIGT BYTE är en flamsig film. Rörig och aldrig speciellt rolig. Folk springer omkring, det händer saker, och scenerna verkar ha slängts ihop som en hafsig sallad. John Leguizamo har en roll som slemboll.

Det enda som är roligt i filmen, är scenerna med Plums mormor. Hon spelas av 80-åriga Debbie Reynolds. Men Robinsons film är inte värd att se bara för dessa scener. Jag skrattade dock när tanten kommer över Plums revolver och råkar skjuta sönder en kalkon.