Visar inlägg med etikett John Hamburg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Hamburg. Visa alla inlägg

torsdag 1 september 2022

Netflix: Me Time

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

... Och herregud, det här kan vara den sämsta film jag sett i år.

ME TIME, med manus och regi av John Hamburg, är något av det slappaste och mest krystade jag sett på Netflix. Ett desperat försök att göra en komedi - utan att ha några ordentliga idéer överhuvudtaget. Det känns som om några producenter satt sig ner och sagt, okej, nu ska vi göra en komedi, vad ska den handla om?, äh, skit samma, vi har några populära skådisar, börja filma i morgon. 

Kevin Hart och Mark Wahlberg spelar de två barndomsvännerna Sonny och Huck, som glidit ifrån varandra på senare år. Sonny är gift med den framgångsrika arkitekten Maya (Regina Hall), som han har två barn med. Sonny själv är hemmaman.

Huck hör av sig och vill att Sonny ska dyka upp på Hucks 44-årskalas, som i vanlig ordning ska bli en sinnessjuk brakfest, men Sonny vill inte gå, han tycker att Huck är den hopplös typ. Maya kommer fram till att Sonny behöver lite egentid, som hon och barnen åker till hennes föräldrar, medan Sonny ska roa sig på egen hand, bara göra det han själv vill.

Sonny är inte så bra på att göra det han själv vill, och det bär sig inte bättre än att han dyker upp på Hucks fest. Ett gäng festande människor kliver ombord på en buss som kör ut i öknen, där det ska festas på de tokigaste sätt. Det visar sig att slarvern Huck lånat en stor summa pengar och det dyker upp arga människor som vill ha sina pengar tillbaka. Sonny och Huck åker iväg på en roadtrip, under vilken de kör på en sköldpadda, och sedan har de fest i Sonnys och Mayas hus.

Ingenting i den här sega filmen är roligt. ME TIME är plågsam att titta på. Det tar 26 minuter innan Sonny beger sig till Hucks fest. Det är bara en massa lösryckta scener staplade på varandra. Visst kan denna typ av komedi bli rolig ändå - men det här är bara så otroligt trött och oinspirerat. Folk skriker och bär sig åt, och jag gäspar och tittar på klockan. Plötsligt dyker Seal upp och framför en låt, vilket sänker tempot ytterligare.

Handlingen mynnar ut i något av det vidrigaste jag sett på länge, en sentimental avslutning fylld med extrema moralkakor - jag trodde först att det var en parodi på moraliska slut, men det är på riktigt. Sonny står på en scen under en talangtävling och berättar för publiken hur han svikit sin familj och bla bla bla, följt av att han letar upp Huck för att de ska kunna prata om hur mycket de tycker om varandra trots allt, bla bla bla. Det här håller nog på i minst tjugo minuter. 

Jo, förresten, jag skrattade till en gång: under en hämndaktion ska Sonny bajsa på en säng, men han lyckas bara klämma ur sig en patetiskt liten bajshög. Att jag skrattade till säger nog mer om mig än om den här jävla filmjäveln.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 26/8)


torsdag 25 maj 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Why Him?

WHY HIM? (Twentieth Century Fox)
Av någon anledning gick jag aldrig på pressvisningen av John Hamburgs (I LOVE YOU, MAN) komedi WHY HIM?, så jag skrev aldrig om den när den gick upp på bio - men eftersom den nu är aktuell på DVD och BD, recenserar jag den nu istället.
Jag antar att James Franco är denna films dragplåster - men det är Bryan Cranston som är behållningen och den egentliga stjärnan. Cranston spelar Ned Fleming, vars dotter plötsligt visar sig ha en pojkvän ingen träffat, eller ens känner till. Det är förstås James Franco som spelar killen; Laird heter han - en besynnerlig, ständigt svärande, flummig internetmiljonär som inte vet hur man uppför sig några som helst sammanhang.
Den överbeskyddande Ned och och hans fru bjuds hem till Laird, där det är meningen att de ska fira jul. Självklart blir det en kulturkrock utan like. Ned undrar vad dottern ser i den påfrestande Laird.
... Och det gör jag också. Laird är mest en jobbig typ och inte alls så festlig som det är tänkt att han ska vara. Däremot är Bryan Cranston fantastiskt rolig som Ned, och han lyckas rädda filmen så att den blir acceptabel underhållning.
Här finns en fulllkomligt fantastisk scen med en japansk toalettstol, jag ropade på min sambo så att hon också fick se denna. Vidare medverkar Paul Stanley och Gene Simmons i full KISS-utstyrsel. Scenen där de sjunger julvisor på ett mingel (Gene spelar triangel) lär sorteras in bland KISS' mindre stolta ögonblick.
  







-->