Visar inlägg med etikett John Cusack. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Cusack. Visa alla inlägg

lördag 30 juli 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Min vän Hitler

MIN VÄN HITLER (Studio S Entertainment)
"You're an awfully hard man to like, Hitler!"
Den brittisk/ungersk/kanadensiska MIN VÄN HITLER från 2002 är en film som skulle kunnat ha blivit riktigt bra - om Menno Meyjes' manus hamnat i rätt händer. Till exempel i Steven Spielbergs händer. Spielberg tackade dock nej, han ansåg att temat var för kontroversiellt. Istället tog Meyjes (som skrivit manus till PURPURFÄRGEN och BELÄGRINGEN, och hittat på storyn till INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET) saken i egna händer och regidebuterade med den här filmen, vars originaltitel kort och gott lyder MAX.
I ett inte alltför övertygande München år 1918 driver Max Rothman (John Cusack), rik och jude, ett konstgalleri, där stadens rika köper modern konst. Plötsligt dyker en märklig konstnär upp och vill visa sina bilder. De vresige och obehaglige mannen är en ung Adolf Hitler (Noah Taylor). Rothman gillar inte Hitlers traditionella bilder, men uppmanar honom att fortsätta teckna och måla, och att lägga ner sin själ i verken.
Hitler fortsätter att dyka upp hos Rothman, som motvilligt tvingas umgås med den obehaglige excentrikern. Samtidigt börjar Hitler, uppmuntrad av en armékapten (Ulrich Thomsen), att engagera sig politiskt - "Politik är den nya konsten," hävdar Hitler. Han håller brandtal inför en publik som blir alltmer uppviglad. När Hitler en dag visar Rothman skisser på det futuristiska samhälle Hitler drömmer om, blir Rothman intresserad och vill ställa ut.
Handlingen i MIN VÄN HITLER är onekligen intressant. Som sagt: det här hade kunnat bli en bra film. I rätt händer. Tyvärr är Menno Meyjes ingen vidare regissör, och till detta kommer flera brister och märkligheter.
Filmfotot är ibland riktigt bra, med snygga, genomtänkta kompositioner. Fotot förstörs av besynnerlig, klantig klippning. Anslaget är seriöst och konstnärligt. Skådespeleriet är genomgående teatraliskt och ganska stelt.
Noah Taylor (från GAME OF THRONES med mera) ser mer ut som en arg Niels Jensen än Hitler. Dessutom är han slätrakad - Hitler hade rejäl mustasch på den här tiden. Alla medverkande pratar olika dialekter, John Cusack ser ut- och uppför sig som den amerikan han är. Kläder och frisyrer ser mer ut som 1940 och senare, än 1918. Även bilar är av senare modeller. Vad som är ännu märkligare, är att familjen Rothmans hem är inrett med en del IKEA-möbler! De syns hur tydligt som helst. Det är ingen hejd på anakronismerna.
Det märkligaste av allt är när Hitler visar upp sina skisser på de byggnader han vill uppföra och de uniformer armén ska bära. Byggnader som ritades av Albert Speer på 1930-talet. Och det var ju Hugo Boss som designade SS-uniformerna, vilket också skedde på 30-talet.
Den svenska titeln MIN VÄN HITLER är lite missvisande, eftersom Rothman inte tycker om den påflugne, osympatiske lille mannen. Fast Rothman är inte heller speciellt sympatisk.
Slutscenen är rätt bra, men i övrigt är den här filmen inget vidare. Synd.











-->

måndag 14 oktober 2013

Bio: The Butler

Foton copyright (c) Scanbox

"Based on a true story" kan betyda lite vad som helst. Framför allt får man ofta ta ordet "true" med en eller flera nypor salt. Bygger filmen på någons memoarer, får man utgå från att det skarvats en del redan i boken, och sedan har filmskaparna "förbättrat" det hela ännu mer. THE BUTLER bygger på en artikel. Den har jag förstås inte läst, men med tanke på att filmens huvudpersoner råkar uppleva nästan alla betydande händelser under 1900-talets amerikanska historia, känns den här storyn rätt uppdiktad.

Det börjar på 1920-talet. Lille Cecil Gaines lever i fattigdom, de arbetar på en plantage, och en av de grymma plantageägarna skjuter ihjäl Cecils far. Damen i huset (Vanessa Redgrave i en minimal roll) låter Cecil börja arbeta inne i huset, hon ska göra en bra "house nigger" av honom. Han blir minsann en duktig servitör, växer upp, lämnar plantagen och lyckas få jobb som butler på ett etablissemang. Där får han så pass gott rykte att han headhuntas av Vita Huset för att arbeta där.
Medan Cecil, som nu spelas av Forest Whitaker, spenderar dagarna i Vita Huset, sitter hans hustru Gloria (Oprah Winfrey) hemma och kedjeröker och börjar supa. Cecil påstår sig vara helt ointresserad av politik, vilket är en fördel om man är Butler i Vita Huset. Han ser presidenter komma och gå, Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon, Reagan, och han passar upp alla på samma sätt. Äldste sonen Louis (David Oyelowo) flyttar hemifrån för att studera och aktiverar sig i de svartas kamp för lika rättigheter. Rashatet är stort, Louis kastas i fängelse för jämnan, han hänger med Martin Luther King och Malcolm X, han går med i Svarta Pantrarna, han blir politiker. Hans lillebror är mer sansad och vill slåss för sitt land och inte för sin ras, och när Vietnamkriget bryter ut är det inte svårt att lista ut hur det kommer att gå.

Regissören Lee Daniels är själv svart och han vill här skildra de svartas historia och hur jävligt det var under större delen av 1900-talet och i viss mån än idag. Problemet med THE BUTLER är dock att det blir för tillrättalagt och strömlinjeformat - och lite för otroligt. Vad vet jag, allt är kanske sant, men det blir lite för mycket när familjen Gaines hela tiden befinner sig i världshändelsernas centrum, som vore de familjen Forrest Gump.
Det blir också lite för mycket maskerad över det hela. Whitaker och Winfrey åldras flera decennier under filmen och i synnerhet hon ser efter ett tag mer och mer ut som en vandrande reklamskylt för Buttericks. En farlig massa kända skådisar figurerar i birollerna, varav en del roller är så små att de närmast är statister. Mariah Carey har ingen replik alls som Cecils mor, Robin Williams är Eisenhower, James Marsden är en väldigt idealistisk JFK, Liev Schreiber är en hetlevrad Lyndon B Johnson, John Cusack är Nixon, men om det inte stått att det är han, hade jag aldrig gissat det. Bäst är Alan Rickman som Reagan; Jane Fonda gör Nancy, Vidare ser vi Terrence Howard, Cuba Gooding Jr och Lennie Kravitz, plus autentiska filmklipp med Jimmy Carter, Obama och några andra.

Emellanåt är filmen rätt rolig - men jag är inte säker på att det alltid är meningen att det ska vara roligt. Egentligen är det här förstås en intressant historia - men som helhet är det alldeles för polerat. Den insmickrande pianomusiken förstärker det sliskiga intrycket.







(Biopremiär 11/10)

lördag 14 november 2009

Bio: 2012

Vad säger ni om att ta en titt på Roland Emmerichs karriär? Det var ju inte i jons. Och när jag tittar på denne tysks filmografi, konstaterar jag att jag följt honom nästan från början. Okej, "följa" är att ta i - Emmerich är inte en regissör man följer, hans filmer är sådana som ses vare sig man vill det eller ej.
Men jag kommer ihåg när jag hyrde direkt-på-video-rullen MOON 44 på Vlado Video. 1990 kom den, och jag vill minnas att den hade en del imponerande inslag för att vara en liten B-film. Dessförinnan hade Emmerich gjort några ännu mindre filmer, varav jag tror GHOST CHASE släpptes här (och fanns hos Vlado).
 

1992 lät Emmerich Dolphan och Van Damme drabba samman i UNIVER-
SAL SOLDIER; en av världens bästa filmer, men därefter gick det utför. STARGATE blev omskriven för sina (då) avancerade effekter, men filmen var ju riktigt dum - liksom TV-serierna som jag försökt följa utan större framgång. INDEPENDENCE DAY är ju också dum, men jag gillar den ändå, det är ju rätt kul med allt flaggviftande, jag blir avundsjuk på stolta amerikaner. GODZILLA har jag väldigt vaga minnen av, eftersom jag tyckte den var kass och en skymf mot det riktiga monstret, THE PATRIOT var väl inget vidare (men innehöll en soldat som fick huvudet bortskjutet med kanonkula), THE DAY AFTER TOMORROW innehöll ett par maffiga scener, men var annars korkad och trist, och senast fick vi 10,000 BC som jag recenserade - och sågade - här i TOPPRAFFEL!, en totalt värdelös idiotfilm.


Men här har vi nu 2012, som lanseras som katastrof-
filmernas katastrof-
film. Vilket det på sätt och vis faktiskt är.
JORDBÄVNINGEN, SOS POSEIDON, SKYSKRAPAN BRINNER, STINSEN BRINNER; storfilmer med en lång rad superkändisar från olika delar av nöjesvärlden, som råkar illa ut. I 2012 får vi inga superkändisar, utan i stället några mer eller mindre habila skådespelare.
 

En forskare upptäcker att världen kommer att gå under 2012 enligt en gammal kalender skriven av mayafolket. Världens ledare tänker ut en plan för att rädda delar av Jordens befolkning, djurliv, flora och fauna och Mona Lisa. John Cusack, en skådis jag gillar, är frånskild och misslyckad författare som är ute och kör limousin med sina barn när katastrofen är ett faktum. Woody Harrelson är en dåre i skogen som har luskat ut alla konspirationer. Danny Glover, som är en rätt kass skådis, är USA:s högtravande president som gillar att be och prata om tro. Oliver Platt är en slem pamp. Alla vill de finnas ombord på de arkar som byggs.
 

Om vi tar det negativa först: 2012 är åt helvete för lång med sina 158 minuter. Det blir rätt segt och småtrist när det inte smäller och brakar. Och rollfigurerna är inte speciellt kul, jag kan väl inte säga att jag bryr mig om dem.
 

Men så har vi då katastroferna och ja, oftast satt jag bara och stirrade med öppen mun. Whoa! Det här är verkligen pampigt. Skyskrapor välter runt hjältarnas lilla flygplan, jättevågor sväljer städer, byggnader glider ner i underjorden - och inte blir det sämre på jättebiografen Royal i Malmö.
Jag imponeras i synnerhet av scenerna med arkarna mot slutet, då filmen får drag av gammal science fiction. Jag älskade sådant som barn: hemliga anläggningar inuti berg, otroligt gigantiska farkoster, tusentals människor som trängs och ibland trillar ner i avgrunder. Och: helikoptrar fraktar afrikanska djur hängande i selar!
 

Mer positivt är att tösabitarna Amanda Peet och Thandy Newton medverkar, och de vill man ju ha. Med smör på. Fast filmens största överraskning och positiva inslag, är att Zlatko Buric medverkar. Zlatko vem? Dansk-kroaten från PUSHER! "Du skooller maj, Franke! Trelvetoosen!"
 

På IMDb uppges det att 2012 är filmad på 35mm och en del andra format. Men mot slutet, då det är en massa inomhusscener, blir jag lite irriterad på fotot, som plötsligt blir alldeles för kallt och digitalt och ser lite billigt ut.





 



(Biopremiär 13/11)