Bio: Barbie

Foton copyright (c) Warner Bros.

Ibland måste man sova på saken. Så var fallet med BARBIE, den nya filmen av Greta Gerwig. Ju mer jag tänkte på filmen, desto sämre tyckte jag den var. 

Nu har jag nog tänkt klart. Jag skrattade en hel del medan jag såg filmen, men jag satt mest och irriterade mig på den.

BARBIE är en konstig film. Det konstiga är inte att det är en film som handlar om den välkända dockan, filmer om leksaker finns det gott om. Det konstiga är att filmen lider av grav personlighetsklyvning - filmen verkar inte veta vilka den vänder sig till. I reklamen står det något i stil med "En film för dig som älskar Barbie, en film för dig som hatar Barbie". Filmen hamnar någonstans mellan dessa ytterligheter.

Det börjar jättebra med en pastisch på 2001: ETT RYMDÄVENTYR. Helen Mirren agerar berättarröst medan vi ser småflickor som leker med bebisdockor, med dessa gick det bara att leka mamma. Plötsligt dyker Barbie upp som monoliten, och flickorna agerar apor och slår sönder sina bebisdockor.

Vi förflyttas till det rosa, plastiga Barbielandet, där Stereotyp-Barbie (Margot Robbie) bor med sina vänner, vilka alla heter Barbie. De har olika egenskaper - till skillnad från Ken, det vill säga killarna. Alla heter Ken, utom en kille som heter Allan (Michael Cera). Det är alla dessa Barbies som styr Barbielandet; de är presidenter och nobelpristagare och poliser och allting. Killarna är ingenting, de är bara Ken och poserar på stranden.

Ryan Gosling spelar en Ken. Han är förälskad i Barbie - det vill säga Stereotyp-Blondie, hon som är sinnebilden för Barbie; lång, smal och blond. Kärleken är inte besvarad, Barbie vill bara ha tjejkväll med de andra Barbie varje kväll. Livet är en ständig fest för alla Barbie.

En morgon vaknar Stereotyp-Barbie upp och känner att något är fel. Hon trippar inte längre på tå och hon börjar tänka på döden - hon genomlider en existentiell kris! Hon måste prata med Konstiga Barbie (Kate McKinnon), som fått håret avklippt av flickan som leker med henne och som oftast sitter i spagat. Konstiga Barbie vet råd. Stereotyp-Barbie måste åka till Verkligheten och hitta flickan som leker med henne.

På väg till Verkligheten visar det sig att Ken gömt sig i bilen. De två dockorna överraskas när de anländer till Los Angeles. De upptäcker att världen styrs av män, och inte av kvinnor som i Barbielandet. Detta tilltalar Ken, han tror att män och hästar bestämmer allt, och att det räcker med att vara man för att bli framgångsrik. Han återvänder till Barbielandet för att införa patriarkatet.

Barbie besöker Mattel, leksaksföretaget som tillverkar Barbie. Mattels VD spelas av Will Ferrell. Att Barbie är lös på Los Angeles gator är inte bra, hon måste fångas in. Barbie får hjälp av flickan som en gång lekte med henne, och dennas mor, som jobbar på Mattel. Barbie får veta att hon ses som en dålig förebild för flickor.

Väl tillbaka i Barbielandet har Ken lyckats förändra allt. Nu handlar livet om män och hästar.

BARBIE är en film med ett väldigt övertydligt feministisk budskap riktat till unga flickor. Men själva filmen är en satir för vuxna. Resultatet blir minst sagt märkligt. Jag vet inte i vilken utsträckning barn fortfarande leker med Barbie, men barn som går och ser den här filmen lär inte begripa mycket. Vuxna lär tycka att det är för fånigt. Tonåringar kan kanske uppskatta det här, men de ser nog hellre något annat.

Här finns många roliga inslag och jag skrattade flera gånger. Roligast är när Barbie bryter ihop och håller en monolog om att hon inte är söt längre. Då fryses bilden och Helen Mirrens röst påpekar att Margot Robbie är fel skådespelerska för dessa repliker. De flesta av skämten vänder sig till en vuxen publik. John Cena dyker upp som sjöjungfru.

... Men övertydligheten är i vägen. Ofta känns filmen som ett barnprogram från 1970-talet, då budskapet i en del fall kom före handling och utförande. Den ständiga rosa plastigheten blir jobbig efter ett tag, och jag tycker att de många sång och dansnumren stör - det handlar uteslutande om vissna poplåtar. Scenerna med Will Ferrell och Mattels ledning känns hämtade från en annan film, de ser ut som tagna ur en tramsig, amerikansk barnfilm.

Det hela håller på i nästan två timmar, då hade jag tröttnat sedan länge och satt mest och irriterade mig på filmen.

Jag klassificerar BARBIE som ett misslyckande - men ett intressant misslyckande.

Nu vill jag se en film om Big Jim; dockan jag lekte med på 70-talet. Barbröstade män gör saker tillsammans i en husbil i vildmarken. 

 

 

 

(Biopremiär 21/7)

Bio: Fast X

Foton copyright (c) UIP Sweden

Nu blir det familjefilm här på TOPPRAFFEL!

... För det är ju det FAST-filmerna handlar om. Vin Diesels rollfigur Dom Toretto tjatar om familjen hela tiden. Han har nog inte tjatat mer om familjen än i denna tionde del. Här får han hjälp med tjatandet av 91-åriga Rita Moreno, som dyker upp i en scen som Doms farmor. Doms kompisar, det vill säga familjen, och skurkarna passar också på att tjata om familjen när tillfälle ges. Näst viktigast, efter familjen, är Gud.

FAST X. Ska det uttalas "Fast ex" eller "Fast ten"? Eller "Fast tio"? "Fast kryss"? De borde döpt den till "X-tra Fast". Men den titeln har kanske The Asylum redan copyrightat till någon mockbuster.

Varje gång jag skriver om en ny FAST-film nämner jag att jag inte minns någonting alls av den förra filmen. Eller av de tidigare filmerna. Och jag har sett allihop - plus spinoffen FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW, som jag tyckte var bättre än filmerna i den ordinarie serien, kanske mest beroende på att vi slipper den charmbefriade degklumpen Vin Diesel i den. Nej, jag minns inte vad som hände i FAST & FURIOUS 9, mer än att de körde bil i rymden.

Handlingen i FAST X anspelar på FAST & FURIOUS 5, som kom 2011. Jag fick söka på Joaquim de Almeida här i bloggen för att komma fram till detta. I den filmen spelade de Almeida en skurk som hette Reyes. Han togs av daga. I denna nya film, som regisserats av fransmannen Louis Leterrier (De två första TRANSPORTER-filmerna, med mera), dyker Reyes bindgalne son Dante (Jason Momoa) upp och ska hämnas. Han tänker ta kål på Dom Toretto och dennes familj, och kompisar (fast kompisarna är ju också familj). Han tänker även göra en massa annat, men jag blev inte riktig klok på vad. Han är en ond jävel, Dante. Enorma resurser har han också.

Dante har även uppsökt Cipher (Charlize Theron), som varit skurk i ett par filmer nu. Hon åker på bank och åker hem till sin fiende Dom, för nu har de en gemensam fiende. Ska nu Cipher också få tillhöra familjen?

FAST X varar två timmar och 21 minuter, och den osannolikt osannolika och osammanhängande historien består mest av explosioner, bilkrascher, och bilkrascher som involverar explosioner. Rollfigurerna rör sig mellan olika länder på olika kontinenter som om de låg nästgårds. Allting är ohyggligt ologiskt - om de behöver någon avancerad pryl eller ett fordon, finns det genast tillgängligt - det gäller i synnerhet Dante, som har planerat sin hämnd så noga att han vet att han nog kommer att behöva två helikoptrar som plötsligt dyker upp och skjuter in änterhakar med vajrar i Doms bil vid rätt tillfälle. Dante är förberedd på allt. John Cenas rollfigur har ett bärbart segelflygplan över axeln utifall det kommer att behövas. Teknisk utrustning har knappar som gör att man enkelt kan ändra dess funktion helt och hållet - Cipher lyckas fly ur en prekär situation genom att, utan att titta, trycka på ett par knappar på en brits hon legat på, vilket gör att alla skurkar snabbt slås ut. Alla, utom skurkar, är duktiga på att överleva bilkrascher. Alla är dåliga på att liksom bara skjuta ner Dante, trots att tillfälle ges mest hela tiden.

Ett tag satt jag och undrade om FAST X kanske är lite bättre än den förra filmen. Jason Momoas överspel är inspirerat, han ser ut att ha kul som psykopat. John Cena är lite lustig han med i sina scener. En lång, lång, lång inledande biljakt genom Rom är frän och imponerande. Men nej, i övrigt är det som vanligt. Det är högljutt, det är förvirrat, och det tar inte slut. Bokstavligt talat. FAST X slutar med en cliffhanger. Det här sägs vara del ett av filmseriens sista tre delar.

Helen Mirren återkommer, men hon är bara med i en scen. Jason Statham är med och slåss vid ett tillfälle, vad det gick ut på minns jag inte - scenen var väl där för att få med Statham. Brie Larson spelar en agent som är dotter till Kurt Russells rollfigur från de tidigare filmerna, hon lyckas spöa upp lite löst folk under sina scener, samt dricka belgisk öl. Scott Eastwood är med på ett hörn. Två personer från tidigare filmer gör cameos på slutet. Jag orkar inte räkna upp det vanliga persongalleriet, men de är ... de vanliga.

Man bör nog vara tolv år för att uppskatta det här till fullo. Eller så måste man dyrka Vin Diesel, Gud och familjen.  

 

 

 

 

 

 (Biopremiär 17/5)

Netflix: The Bubble

 

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en amerikansk komedi av Judd Apatow, inspelad i England.

THE BUBBLE spelades in under pandemin - och handlar om pandemin. I den här filmen är världens populäraste actionfilmserie något som heter CLIFF BEASTS - det finns fem filmer, och nu ska det göras en sjätte del. Eftersom det alltså är mitt i pandemin, ska filmen spelas in i en så kallad bubbla - en helt Covid-fri omgivning. Därför skickas filmteam och skådisar till ett enormt gods på landet i England. Där ska alla först sitta i karantän på sina rum ett par veckor, tills det är helt säkert att ingen är positiv.

... Och sedan spelas filmen in, till större delen framför green screens. Ingenting går som det ska, problem uppstår hela tiden, skådespelarna råkar i luven med varandra och med regissör och producenter, någon visar sig plötsligt vara positiv, och alla får sitta i karantän igen, vakter kallas in för att se till att alla följer restriktionerna, och skådespelarna vill hoppa av och lämna inspelningen, de tycker att livet på godset är miserabelt. Scener ur filmen som spelas in - filmen i filmen - visas då och då, och det ser förstås fånigt ut, vilket är medvetet.

En lång rad kända namn medverkar i THE BUBBLE: Karen Gillan, Leslie Mann, Pedro Pascal, David Duchovny, Kate McKinnon, John Cena och John Lithgow, Daisy Ridley skymtar några sekunder, Beck och James McAvoy dyker upp som sig själva. Iris Apatow, dotter till Judd Apatow och Leslie Mann, spelar en TikTok-stjärna som fått en roll i filmen enbart för att hon har miljoner följare. Galen Hopper, dotter till Dennis Hopper, spelar en kuf, detta är hennes skådespelardebut. Ytterligare en massa människor medverkar utöver de jag nämnt.

Denna satir innehåller onekligen några roliga scener - men! THE BUBBLE känns som en kortfilm på tjugo minuter som dragits ut till över två timmar. Idén håller inte för den rejält tilltagna speltiden. Filmen känns mest som en väldigt lång rad sketcher staplade på varandra, och för det mesta går det på tomgång. Kanske hade det hela funkat bättre som en TV-serie i korta avsnitt.

Vidare känns THE BUBBLE som en två timmar lång reklamfilm för TikTok, det pratas mycket om TikTok, det visas klipp från TikTok, och loggan förekommer med jämna mellanrum. Iris Apatows rollfigur är känd för att dansa i sina TikTok-videor, och därför får vi ett par dansscener i den här filmen, där alla de medverkande dansar och tokar sig. När Beck dyker upp framför han en låt. Allt det här innebär förstås att speltiden blir längre.

Men som sagt: några scener är roliga. Jag gissar att de hade roligt när THE BUBBLE spelades in, troligen roligare än det är att titta på den färdiga filmen. Jag har dock sett en del Covid-projekt som är betydligt sämre än THE BUBBLE.

 

 

 

 

Netflixpremiär 1/4

Bio: The Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Jag hade vissa förväntningar på SUICIDE SQUAD, som kom 2016. Detta beroende på att den skrevs och regisserades av David Ayer, som gjorde de utmärkta STREET KINGS och FURY. Dock visade det sig att Ayers film var riktigt usel. Pissusel. En av de sämsta superhjältefilmer som gjorts - om man nu kan kan kalla en film med superskurkar som hjältar en superhjältefilm.

När man nu gjort en ny film om detta skurkgäng, har man gett den en snarlik titel. Man har bara lagt till ett "The" framför "Suicide Squad" - vilket säkert kommer att leda till att folk om några år kommer att se fel film av misstag. 

Den nya filmen är ingen uppföljare, det här är snarare en "reboot", som det ju heter. Warner Brothers och DC Comics börjar om på nytt, ny regissör, nya skådisar, nya rollfigurer, ny inriktning, nytt stuk. 

Ny regissör är James Gunn, som gjorde GUARDIANS OF THE GALAXY-filmerna. Gunn står även för manus, och att välja honom var helt rätt. Han har satt sin egen prägel på THE SUICIDE SQUAD. Förvisso har alltså Gunn tidigare gjort Marvel-filmer, men - som jag nämnt tidigare - en skillnad mellan Marvels och DC:s superhjältefilmer, är att DC ofta anlitar regissörer med något slags konstnärlig vision, de sätter sin egen prägel på filmerna. Nu blir det inte alltid bra, ofta är DC:s filmer dåliga, men det är ändå lite intressant. Visst finns det undantag bland Marvel-filmerna, men i alldeles för många fall kan jag inte säga vem som regisserat, jag kommer inte ihåg namnen på många av regissörerna. 

Om jag räknat rätt, är det bara fyra av skådespelarna från den första filmen som återkommer den här gången. Det är Viola Davis som Amanda Waller, kvinnan som väljer ut medlemmarna till Task Force X, som självmordsskvadronen egentligen heter. Det är Joel Kinnaman som Rick Flag, ledare för Task Force X. Det är Jai Courtney som Captain Boomerang, och så är det Margot Robbie som Harley Quinn - hon står först i rollistan, så hon får väl anses vara stjärnan. I den förra filmen spelade Will Smith Deadshot. Han är inte med den här gången. Istället spelar Idris Elba den snarlika Bloodsport, som också har en ung dotter. Jag får erkänna att jag trodde att det var samma figur.

THE SUICIDE SQUAD handlar om en ö som heter Corto Maltese - och som inte har något med Hugo Pratts seriehjälte att göra. Dock nämns den här ön redan i Tim Burtons BATMAN från 1989 - om den nämnts tidigare i någon serietidning vet jag inte. Corto Maltese styrs av en ond diktator och dennes armé. På ön finns även Jotunheim - ett gammalt nazistfängelse, där man nu hyser politiska fångar och experimenterar med något som heter Operation Starfish. Starfish är en gigantisk, utomjordisk sjöstjärna.

Allt det här måste utplånas, så Task Force X skickas dit. I fängelset Belle Reve plockar Amanda Waller plockar ut ett gäng nya kriminella med superkrafter. De som får hänga med Flag, Bloodsport och Harley Quinn, är Peacemaker (John Cena), som har i princip samma krafter som Bloodsport, Polka-Dot Man (David Dastmalchian), som kastar färgglada prickar på fienden, Ratcatcher 2 (Daniela Melchior), som kan kontrollera råttor, och en figur som heter King Shark. King Shark är en tjock haj på ben, han är alltid hungrig och han är otroligt korkad. King Shark är datoranimerad, men det är Sylvester Stallone som gör rösten i sitt livs roll, och när hajen lufsar omkring ser han nästan ut som en åldrad Rocky Balboa.

Det förekommer även ett annat Suicide Squad-team, men ... Ähum, de får inte vara med speciellt länge.

THE SUICIDE SQUAD är jävligt rolig! Den här filmen är skitkul. James Gunns film är allt den första filmen inte var. I min recension av BIRDS OF PREY (AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN) skrev jag att den var ett försök av DC att göra något i stil med Marvels DEADPOOL. Gunns film känns ännu mer så - THE SUICIDE SQUAD är DEADPOOL i kubik. I USA är filmen Rated R, det vills säga från 17 år. Detta beroende på att den är sprängfylld med ultravåld, blådigt splatter, svordomar, och minsann om vi inte även får se en pillesnopp - det sistnämnda är skäl nog att barnförbjuda i Amerika.

Det groteskt överdrivna våldet blandas upp med humor. Flera av de här hjältarna, eller om vi nu ska kalla dem skurkar, är fåniga. Ratchatcher 2 har en råtta som vinkar på folk. Peacemaker ser rolig ut i sin dräkt. De gnabbar konstant med varandra. Dialogen är festlig. Harley Quinn är förstås ett kapitel för sig, denna Vålds-Pippi Långstrump. Joel Kinnaman har en otacksam roll - han är nog den ende som inte får vara rolig. Jag skrattade mycket och ofta när jag såg filmen.

Det är en uppfinningsrik film. Estetiskt sett är den också uppfinningsrik - bland annat visas filmens kapitelrubriker på ett kul sätt. Och minsann om den inte har riktiga förtexter! Tyvärr är filmen för lång, men det hade ni nog redan gissat. Det finns ingen som helst orsak till att den ska vara två timmar och tolv minuter, det hade lätt gått att skära bort tjugo minuter. Slutuppgörelsen håller i vanlig ordning på för länge.

Jag upptäckte att en gammal vän till mig skymtar förbi i bakgrunden en sekund eller två. James Gunn började sin karriär på Troma, det där B-filmsbolaget som är känt för sina vilda och bisarra filmer. Den första film James Gunn skrev manus till, var Tromas TROMEO AND JULIET, som kom 1996. Det slår mig nu att jag var på premiären på den. Tromas boss och grundare heter Lloyd Kaufman, och som ett tack, gissar jag, har Gunn gett Lloyd småroller i sina storfilmer. I THE SUICIDE SQUAD skymtar Lloyd i bakgrunden när gänget besöker en bar.

I rollistan syns även Peter Capaldi, som en slem typ, Taika Waititi spelar Ratcatcher 1 i tillbakablickar, och Michael Rooker är med på ett hörn han med. Rooker skrev på Facebook att de som spoilar filmen ska få med honom att göra!

THE SUICIDE SQUAD är en av de bästa DC Comics-filmerna, och det här är den bästa och roligaste superhjältefilmen på länge.

 

 

(Biopremiär 4/8)

Bio: Fast & Furious 9

Foton copyright (c) UIP

Ööööön-ööööön-ööööön! Brum-brum-brum! Tut-tut! Pang! BOOOOM!

... Ovanstående är ett kort referat av FAST & FURIOUS 9, som är den tionde filmen i serien. Den förra filmen, FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW, var dock en spinoff, så den ska visst inte räknas till den vanliga filmserien. Synd, eftersom HOBBS & SHAW var betydligt bättre än de övriga filmerna. Inte minst för att vi slapp köttfärslimpan Vin Diesel. 

Jag har recenserat de flesta filmerna i serien, och varje gång skriver jag att jag inte minns ett dugg av vad som hänt tidigare och vilka rollfigurerna är. FAST & FURIOUS 8 kom 2017, och gissa vad: jag minns absolut ingenting av den! Det är helt blankt. Men, tydligen dök Charlize Theron upp som skurken Cipher i den, eftersom hon är med lite grann i denna nya film. Större delen av sina scener spenderar hon i en låda.

Det hela börjar lite förvirrande med en biltävling där en ung man som heter Dom assisterar sin farsa, som tävlar. Dom, det är ju namnet på Vin Diesels rollfigur. Det visar sig att det här är en tillbakablick, Vinnie Bennett spelar Dom som ung. Det är bara det att Bennett är 28 år och ser inte alls ut som en ung Vin Diesel. Dom har en lillebror, Jakob, som är huvudet kortare. Senare kommer vi att se Jakob som vuxen - då spelas han av John Cena, som är betydligt längre än Vin Diesel. Uppenbarligen fortsatte Jakob att växa i vuxen ålder. Nå - vad som händer i denna prolog, är att bilen pojkarnas farsa kör inte bara kraschar, den den kraschar så hårt att bilen sprängs i luften. Fadern överlever icke.

Hopp till nutid. Dom har en liten son han döpt till Brian, efter Paul Walkers rollfigur - Walker omkom i verkliga livet, men i filmen lever hans rollfigur än, dock syns han aldrig. Dom pratar med sin grabb om Gud, eftersom det här är en religiös film. På Doms gård häckar även Letty (Michelle Rodriguez). Några andra i gänget dyker upp. Kurt Russells kostymkille har skickat ett mystiskt och avbrutet meddelande. De beger sig iväg för att hitta en teknisk mackapär som ser ut som en kalott i metall. Men då dyker Jakob upp och knycker prylen. Dom har inte sett Jakob på evigheter. Jakob tillhör skurkarna. Han jobbar för Cipher, som alltså sitter i en låda. Eller, låda och låda, hon är inlåst i en glasbur.

Alla jagar alla. En massa människor från de tidigare filmerna ansluter sig, och jag har ingen aning om vilka de är, eftersom jag helt och hållet glömt bort dem. De reser jorden runt. Ett kung fu-slagsmål i Japan hade kunnat vara bra, om det gått att se vad som sker, men filmmakarna viftar för mycket med kameran och klipper för snabbt. De stjäl en supermagnet som de förvarar i en lastbil, vilket leder till ett par ganska kreativa biljakter, där allt av metall far iväg genom luften, mot magneten. Den avslutande, evighetslånga biljakten med gigantiska fordon parallellklipps med två killar som gör bil i rymden för att komma åt en satellit. Nej, jag skojar inte. Med jämna mellanrum får vi se återblickar på Dom och Jakob som unga, de låg ofta i luven på varandra.

Michael Rooker har en liten roll som mekaniker. Gal Gadot dyker upp några sekunder. Charlize Theron fäller en kul replik om Yoda och en hand i röven. Helen Mirren medverkar lite grann och kör sportbil skitfort i London. Hennes roll borde varit större. Hela filmen borde handlat om hennes figur. 

På slutet är det dags för lille Brian att be bordsbön på en grillfest, det är viktigt, tycker Dom. Vi har fått veta att familjen är det viktigaste av allt. Och Gud. En bil parkerar utanför huset, vi ser inte föraren, men det är underförstått att det är Brian från de tidigare filmerna. Spoilar jag för mycket? Nädå. Här finns inget att spoila. FAST & FURIOUS 9 är bara en massa scener staplade på varandra.

Dwayne Johnson medverkar inte alls, men sitter man kvar en stund under eftertexterna, avbryts dessa för en kort scen med Jason Statham. Om det följer ytterligare en scen efter eftertexterna vet jag inte, eftersom jag gick ut.

Justin Lin är återigen regissör, han gjorde del fyra, fem och sex. Två timmar och 23 minuter varar det här. Jag lämnade IMAX-salongen lite lomhörd och med lätt huvudvärk. Som vanligt. Det är en öronbedövande film, med ett överflöd av actionscener och jakter, som den här gången är klippta på ett sätt som gör det svårt att se vad som sker. Hysteriskt är bara förnamnet. Men trots några bra inslag, är det här bara tråkigt och påfrestande. Och jag kan inte med Vin Diesel.

I Amerika heter visst den här filmen F9: THE FAST SAGA. FAST & FURIOUS 10 är redan utannonserad. Förstås.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 14/7)

Bio: Bumblebee

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Tider skola komma. Tider då det kommer en Transformersfilm som faktiskt är riktigt bra.
Vem hade väl väntat sig det?

Jag tyckte att den första TRANSFORMERS var rätt hyfsad. Därefter gick det utför. Vi fick en massa förvirrade, svårbegripliga, bombastiska, stökiga, tråkiga och åt helvete för långa filmer. Nu har man inte bara gjort en så kallad spin off-film om den lille gule transformern Bumblebee, man har även slängt ut Michael Bay som regissör. Ny i regissörsstolen är animatören Travis Knight, som debuterade med KUBO OCH DE TVÅ STRÄNGARNA, vilken jag inte sett, och som jobbat på PARANORMAN och THE BOXTROLLS.

Resultatet är en riktigt trevlig familjefilm som går i verkställande producenten Steven Spielbergs fotspår. BUMBLEBEE känns som en kombination av E.T. och Disneys Herbie-filmer.

Det börjar uppe i rymden på den där transformersplaneten. Det är fullt krig mellan Optimus Prime och hans snälla transformers, och de onda robotarna. De heter säkert någonting, men det är jag inte karl nog att komma ihåg.

Optimus Prime säger åt Bumblebee att flyga till jorden, så det gör han. När han landar i Kalifornien är det 1987, och i skepnad av en Volks Wagen gömmer han sig på en bilverkstad. Hailee Steinfeld spelar artonåriga Charlie, som besöker verkstaden varje dag för att meka. Hon önskar sig en bil (eftersom det här är en amerikansk film, är det viktigt att ha bil) - och hittar Bumblebee.

Charlie är ensam och lite mobbad i skolan, de elaka tjejerna är riktigt elaka, och som ofta är fallet är det lite svårt att köpa detta, eftersom Hailee Steinfeld bara ser ut som den filmstjärna hon är. Men den tafatte grannpojken Memo (Jorge Lendeborg Jr) är förälskad i henne.

Charlie tar hem Bumblebee, och gissa om hon blir förvånad när folkan plötsligt förvandlas till en robot. En snäll robot som på grund av sin klumpighet har en tendens att toka till det. Roboten har fått sin röst förstörd i ett slagsmål, och kan nu bara kommunicera med hjälp av sångtexter till 80-talshits!
John Cena leder ett gäng militärer som är på jakt efter Bumblebee. De onda robotarna har också anlänt till jorden.

Det är upp till Charlie och Bumblebee att rädda världen. Memo hjälper till, mest för att han vill hålla Charlie i handen. Det får han inte, men han är lika glad för det.

Med undantag för inledningsscenerna och slutet, slipper vi röriga, påfrestande robotaction i den här filmen. BUMBLEBEE är överraskande rolig och charmig. Huvudpersonerna är inte irriterande. Vore jag tio år skulle jag nog älska filmen. Flera inslag är riktigt smarta. Frågan är om målgruppen kommer att fatta någonting av alla 80-talsreferenser som haglar, men jag skrattade högt när Bumblebee dissar Morrissey. Charlie bär en Motörhead-T-shirt och frågar roboten om han är metal. Dock får vi aldrig höra Motörhead på soundtracket.

Man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se BUMBLEBEE i jul!

(Biopremiär 25/12)

Bio: Trainwreck

Foton copyright (c) UIP
Judd Apatows nya komedi TRAINWRECK lär främst bli ihågkommen för ännu ett vansinnesdåd i USA; ännu en biografmassaker. En dåre öppnade eld under en visning av just denna film. Enligt uppgift var gärningsmannen rabiat antifeminist, men om detta verkligen var orsaken till dådet låter jag vara osagt - det låter lite för osannolikt; som en efterkonstruktion. Manuset till TRAINWRECK är författat av Amy Schumer, som även innehar huvudrollen, men jag upplever inte innehållet som särdeles feministiskt. Det här är ännu en vulgär grabbkomedi - fast med grabbigheten applicerad på kvinnor.
Judd Apatow har gjort ett par kul filmer, som THE 40 YEAR OLD VIRGIN. Han har även gjort en del som inte är något vidare. TRAINWRECK har fått en hel del uppmärksamhet, kanske mest beroende på Schumer, men filmen är inget vidare. Tvärtom är det en ganska ... irriterande film.
Amy Schumer spelar Amy - ett rollnamn Schumer säkert tyckte var lätt att komma ihåg. Amy jobbar som journalist på en skräpig sensationstidning; S'nuff, med en fullkomligt osannolik redaktionschef (Tilda Swinton). Redan som barn fick Amy av sin far lära sig att monogami är en orealistisk företeelse. Amy har hållit på detta sedan dess, vilket lett till att hon som vuxen är cynisk, bitter, betar av den ene killen efter den andre, och super och röker på. Men så skickas hon iväg på ett oönskat uppdrag: hon ska intervjua idrottsläkaren Aaron (Bill Hader). Han är Amys motsats, men efter att han bjudit ut henne dröjer det inte länge innan de två är ett par. Detta strider mot allt Amy tror på, och hennes tillvaro kompliceras.

TRAINWRECK lider av två stora problem. Det ena är att Amy är en fruktansvärt jobbig kvinna. Ja, det flesta rollfigurer i filmen är ganska hemska människor, men Amy är en person jag inte skulle stå ut med i mer än tio minuter. Aaron är en torrboll. Att de här två typerna faller för varandra känns inte alltför sannolikt. Aaron säger flera gånger att han insett att han älskar Amy. Varför då? Det framgår inte riktigt vad det är som charmar honom.

Filmens andra problem är dess typiskt amerikanska sätt att vara "edgy" och frispråkig. Rollfigurerna, och i synnerhet Amy, svär och använder grovt språk hela tiden, och de pratar om sex så ofta som möjligt. Det känns som om det är ett gäng fjortonåringar som försöker tuffa sig. Filmen innehåller ett par sexscener - och då behåller förstås Amy underkläderna på, medan killen visar rumpan. Modigare än så blir det inte. Amerikaner är ju lite pryda på ett märkligt sätt.
När TRAINWRECK går mot sitt slut, vilket dröjer eftersom filmen varar över två timmar, ändrar den spår en aning och blir mer av ett drama. Slutscenen är mest konstig.

Det är inte mycket i filmen som är roligt. John Cena är kul som en väldigt korkad muskelknutte Amy dejtar. Här finns en film-i-filmen; THE DOGWALKER med Daniel Radcliffe och Marisa Tomei. Denna är mycket roligare än den egentliga filmen. Jag skulle hellre se den än Apatows film. Jag gillade ett Keyser Söze-skämt. Några amerikanska kändisar medverkar som sig själva. Matthew Broderick är den ende jag känner till.
Jag brukar ofta irritera mig på grabbar med grabbigt - i betydelsen bonnigt vulgärt - beteende. Det blir inte roligare för att det är kvinnor som beter sig så. Och det är inget beteende jag tolkar som feministiskt, om det nu är tänkt så. Snarare lite korkat.
Den Apatowproducerade BRIDESMAIDS är allt det TRAINWRECK inte är. Framför allt rolig.

(Biopremiär 19/8)

DVD: The Marine 2

THE MARINE 2 (Twentieth Century Fox Home Entertainment)

Wrestlingorganisationen WWE fick ingen vidare start när de började producera film. Deras två första filmer, SEE NO EVIL och THE MARINE fick genast ganska dåligt rykte. Den förstnämnda är en våldsam men rätt vissen skräckis, full av osympatiska personer. Den regisserades av gamle porrlegenden Gregory Dark, av alla människor, vilket fick många att rygga tillbaka.

THE MARINE är bättre, det är en actionfilm som innehåller flera spektakulära, häftiga actionscener - men jag förstår att den inte blev någon större framgång och gick direkt på DVD i Sverige. Huvudrollen innehas av brottaren John Cena, och han har utstrålning och skådespelartalang som en frikadell som glömts bort några veckor i en unikabox.

Den här uppföljaren är producerad direkt för DVD av Fox' Home Entertainment-avdelning. Till skillnad från första filmen, är den även försedd med en R-rating. Men den här filmen har bara titeln gemensam med originalet. John Cena är inte med längre. Han har ersatts med en annan wrestler som gör sin skådespelardebut, Ted DiBiase, och han spelar inte ens samma rollfigur som Cena. Nä, han är en annan marinkårssoldat i en historia "inspirerad av verkliga händelser".

DiBiase är Joe, som är på semester med sin fru på en exotisk ö. Där går de på en glassig VIP-fest i en tjusig lyxvilla. Men vad händer då? Jo, grymma, argsinta rebeller anförda av Temuera Morrison attackerar och håller gästerna gisslan. Av en slump har Joe råkat undkomma, men hans fru är kvar därinne, så han måste genast göra något åt saken. Han letar upp Michael Rooker och frågar om han vill hjälpa till att raida huset, men det vill han inte. Fast Rooker ångrar sig förstås mot slutet. Joe med anhang störtar således in i kåken och dödar alla. Nä, det där sista var ingen spoiler. Hur trodde du att det skulle sluta? Med turkisk ringdans?

Jag tvekar vad gäller betyg här. Någonstans känner jag att jag borde sätta en etta. Samtidigt är filmen bättre än de actionfilmer jag gett en etta på sistone. Filmen må vara oinspirerad och rudimentär, men den är gjord med typisk amerikansk kompetens. Och så är ju Michael Rooker och Temuera Morrison med. Ted DiBiase är dock en redig traderöv.

Regissören Roel Riné är holländare. Han har nyligen avslutat inspelningen av DEATH RACE 2 - som tyvärr inte har Jason Statham i rollistan.