Bio: Lucky

Foton copyright (c) Njutafilms
Tidigare i år har vi fått se LOGAN och LOGAN LUCKY på bio - och nu kommer LUCKY. Lite lustigt.
LUCKY är en film jag sett fram emot och hade höga förväntningar på. Harry Dean Stantons sista film! Skådespelaren John Carroll Lynchs regidebut! Mestadels lysande kritik utomlands!
Jag måste säga att mina förväntningar inte infriades. Det dröjde inte länge innan jag satt och undrade vad det var för pretentiöst dravel jag satt och tittade på. Enligt distributören är det här "en meditation kring dödlighet, ensamhet, andlighet och mänsklig samvaro" - och redan den beskrivningen borde ju fått mig att ana ugglor i mossen. Finns det något värre än andliga resor?
Harry Dean Stanton är förstås alldeles utmärkt i titelrollen. Lucky är en kedjerökande 90-åring som bor i en liten håla i öknen. Han börjar varje dag med ett gymnastikpass mellan cigarretterna, sedan spenderar han dagarna med att gå omkring och svära och muttra, och sitta på ett kafé och lösa korsord. Alla hans gamla vänner är döda, och en dag trillar han själv ihop. Dock visar det sig att det inte är något fel på honom - han har bara blivit gammal. Hans tid är inte kommen, han är ett medicinskt under, så han börjar röka två paket om dagen istället för ett.

Under filmens gång träffar Lucky diverse gestalter - och det är dessa möten jag finner irriterande. Filmens dialog är nämligen ytterst teatral och konstruerad, och folk sitter och håller långa, pretentiösa monologer. Tom Skerrit (84) kommer in på kafét och håller en lång, existentiell monolog om en episod han råkade ut för under andra världskriget. På stampuben sitter David Lynch och pratar om sin havssköldpadda som rymt - en typisk David Lynch-scen.
Det känns som att sitta och titta på en pjäs - och det är sällan jag tycker om att titta på pjäser. Och pjäser hör hemma på teatern.

Emellanåt blir det rätt roligt. På en fest brister Stanton plötsligt ut i en sång på spanska och ackompanjeras av en mariachiorkester.
Slutscenerna är jättefina, i synnerhet den allra sista närbilden på Harry Dean Stanton, och under eftertexterna spelas en sång som handlar om Stanton. Men ärligt talat: jag tyckte att det här var en tradig film. Om jag sett den på TV hade jag bytt kanal. Med andra ord - den här filmen är typisk för sådana som får höga betyg i svensk press.
Mot slutet säger Lucky "light up" flera gånger, eftersom han vill tända en cigarrett - och varje gång står det "supa till det" i den svenska texten.

(Biopremiär 27/10)
-->

Bio: The Founder

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När det är pressvisningar på Filmstaden Bergakungen i Göteborg, oftast klockan 09.30 på morgonen, brukar jag först sätta mig en halvtimme på McDonald's Scandinavium alldeles intill biografen, och ta mig en kopp kaffe, och ibland en toast (som rostat bröd heter där - McToast, till och med). Det brukar vara relativt folktomt där så dags på dagen, och deras kaffe är faktiskt gott; bland det godaste man kan hitta på den typen av ställe - till exempel serverar Espresso House odrickbart mög om det är svart kaffe man vill ha, och det är det.

Annars är mitt förhållande till McDonald's inte det bästa. När jag var barn tyckte jag att stället var spännande. McDonald's fanns inte i Landskrona, men väl i Göteborg. McDonald's kändes lite storstad och coolt. Numera ser jag på restaurangerna som något slags nödlösning. Jag går dit när jag är så illa tvungen; när jag befinner mig på stan och måste äta något, och inte hinner gå någon annanstans, eller åka hem. Varje gång jag sitter där med en slabburgare i handen och den viker sig över fingrarna, inser jag att jag ju inte tycker om McDonald's smaklösa hamburgare. Dessutom är det alltid långa köer och ogästvänlig atmosfär. McDonald's vid Gustav Adolfs torg i Malmö var ofta rena krigszonen. Ja, och sedan är det ju jämförelsevis dyrt på McDonald's. En meny kostar mer än en dagens på många riktiga restauranger.

Däremot är John Lee Hancocks (THE ALAMO, SAVING MR. BANKS) film THE FOUNDER att jämföra med en middag på en bättre restaurang. Det är sällan jag kan skriva det, men jag tycker att THE FOUNDER är jättebra.

En strålande Michael Keaton spelar Ray Kroc, mannen bakom McDonald's - dock ej den grundare av restaurangen han påstod sig vara. 1954 är Kroc en 52-årig, minst sagt misslyckad handelseresande, som försökt sälja allt möjligt - alltid utan framgång. Men så råkar han på bröderna Mac och Dick McDonald (John Carroll Lynch och Nick Offerman), och deras framgångsrika hamburgerrestaurang. Bröderna har planerat sitt ställe- och uppfunnit grejor som gör att maten kan serveras på trettio sekunder.

Bröderna McDonald.

Kroc inspireras och tänker stort. Han tänker franchise - och han tänker stora inkomster. Han övertalar bröderna McDonald att gå med på de storslagna idéerna och de skriver kontrakt. Bröderna äger fortfarande namnet och restaurangen, men Kroc betraktar sig alltmer som ägaren - och han går över lik för att nå sina mål. Han blåser bröderna McDonald och utropar sig själv som McDonald's grundare.

Michael Keaton är fantastisk i sin roll. Den snabbpratande Ray Kroc har inga som helst försonande drag! Han är fruktansvärt osympatisk, han är lömsk, självisk, girig, och allmänt vidrig. Han är inte ens snygg.

Laura Dern spelar Ray Krocs hårt prövade hustru, som slutat lyssna på makens storslagna idéer som aldrig leder till någonting. Patrick Wilson gör en rik restaurangägare som satsar på McDonald's.

Om Kroc vore sympatisk, hade THE FOUNDER bara blivit ännu en amerikansk framgångssaga om ännu en hjälte. Nu är han inte det - och det vinner filmen stort på. Kroc tjatar ofta om Amerika; "Precis som Amerika", "Tänk Amerika", "Gör det för ditt land", som en slem politiker. Han är falsk och oärlig. Jag satt och led med de stackars genomärliga bröderna McDonald.

Vad filmen också vinner på, är att den är förhållandevis traditionellt gjord. Historien berättas på ett robust, lite gammaldags sätt; den går från A till Ö, utan irriterande grepp.

Jag drack kaffe och åt en toast på McDonald's alldeles innan jag såg THE FOUNDER. Efter visningen åkte jag hem och åt lunch.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/4)