Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Som säkert är bekant vid det här laget, blev jag inte särdeles överförtjust i Tomas Alfredsons LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Jag hade inte läst John Ajvide Lindqvists roman när jag såg filmen, och jag har fortfarande inte läst den - filmen fick mig inte att vilja läsa den.
Jag har några kollegor som faktiskt håller med mig, men annars brukar folk förvånat höja på ögonbrynen när jag hävdar att LÅT DEN RÄTTE är extremt överskattad och att jag absolut inte förstår dess storhet. Speciellt i utlandet älskas Alfredsons film. Herregud, inte nog med att den fått lysande kritik av mainstream- såväl som skräckkritiker världen över och vunnit horder av priser, nej, den har ju också röstats fram som Årets Bästa Film av skräckfansen i tidningar som Fangoria och Rue Morgue.
Och jag undrar om världen råkat ut för något slags kollektiv hjärntvätt.
Är det det faktum att det pratas svenska i filmen som lett till framgångarna? Känns den väldigt exotisk? Består hela publiken av mobbade tonåringar som känner utanförskap och relaterar till handlingen?
Jag tyckte att Alfredsons film var väldigt snygg. Jag tycker i princip att handlingen är intressant.
Men. LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN är ju inte det minsta spännande. Den funkar inte som skräckfilm. Tomas Alfredson har dessutom upprepade gånger sagt att han inte gillar skräckfilm. Istället fokuserade han på utanförskapet hos de två huvudpersonerna; den mobbade pojken och vampyrflickan. Med betoning på grabbens jobbiga situation hemma och i skolan.
Jag tyckte att det här var samma typiska, svenska mobbingdrama och misärskildring vi sett otaliga gånger förut - fast försedd med vampyrer och sökt, konstlad dialog. Jag har alltså inte läst boken, men i filmen tillför vampyrinslaget inget speciellt. Vad hade vampyrism med allt att göra?
Jag gav filmen en tveksam trea och jag har inte orkat se om den sedan pressvisningen.
Nu får så till slut den amerikanska nyinspelningen en väldigt sen svensk biopremiär - filmen är redan DVD-akuell i USA och England. Regissör är Matt Reeves, vilket först inte bådade vidare gott, eftersom jag inte precis gillade hans CLOVERFIELD. Fast det är klart, CLOVERFIELD var så långtifrån LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN man kan komma, så kanske skulle Reeves få till det ändå på någon vänster. Och så började en väldig massa positiva recensioner ploppa upp utomlands. Jag började känna att det här kommer antagligen att bli bättre än det svenska originalet.
Och det blev det.
Bäst av allt är de första sekunderna. Klassiska brittiska bolaget Hammer Films har ju återuppstått och detta är en av deras första nya produktioner - och deras nya logga är något alldeles makalöst snygg. Oj!
Så börjar då själva filmen - och vi känner verkligen igen oss från förra gången. Nästan.
Istället för Blackeberg befinner vi oss i en snöig håla i New Mexico. Året är 1983 och vi hamnar i ett bostadsområde av en typ vi sällan ser i amerikanska filmer. En vanlig hyreskasern där arbetarklassen bor. Det ser väldigt svenskt ut. Och jo, stämningen i Reeves film är identisk med den i Alfredsons. Fotot påminner nästan om Cronenbergs gamla 70-talsverk, förresten.
Kodi Smit-McPhee är tolvårige Owen; den mobbade killen som lär känna vampyrflickan, som här heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (Hit Girl i KICK-ASS!). Richard Jenkins spelar den äldre mannen som är Abbys beskyddare, medhjälpare - och eventuellt gamle älskare?
Men så kommer vi till tilläggen i Reeves version - Reeves står förresten även för manus. En stor del av filmen ägnas åt Elias Koteas, som gör en polis som är satt på den bisarra mordvåg som drabbat trakten. Tydligen har Reeves stoppat in en del material från Lindqvists bok, som ströks i Alfredsons film. Var månne Alfredson rädd att dessa scener skulle förvandla hans film till en mer regelrätt skräckfilm?
Skådespeleriet är mycket bättre i LET ME IN än i LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. De fyra huvudpersonerna är mer än utmärkta, och kemin mellan Smit-McPhee och Moretz bättre än i den svenska filmen. Dialogen är bättre skriven och rollfigurerna, framför allt barnen, agerar mer naturligt.
LET ME IN fungerar också som skräckfilm. Okej, jag kan väl inte påstå att jag tyckte det var spännande, kanske beroende på att jag visste vad som skulle hända. Men skräckstämningen är mer påträngande. Splatterscenerna är bättre gjorda och mycket blodigare än i originalet - samtidigt som den eventuella spirande romansen mellan människa och vampyr är mer övertygande. Owen och Abby är inte två skitkonstiga ungar den här gången.
Ett par scener där Abby hoppar omkring som en uppspeedad loppa när hon dödar folk ser dock inget vidare ut. Vissa scener är nästan helt identiska med de motsvarande i Alfredsons original. Precis som i originalfilmen är det märkligt ont om vuxna på den skola Owen går på och där han ideligen utsätts för förnedrande mobbing. Owens morsa spelas av Cara Buono, men vi får aldrig se hennes ansikte - onekligen ett intressant grepp.
Det visade sig alltså att det är med svenska vampyrer som med Wallander. Vad gäller den sistnämnde kom ett gäng engelsmän över hit och gjorde en egen version som är betydligt bättre än den svenska. Och nu har alltså ett gäng amerikaner tagit en framgångsrik svensk biofilm och gjort en version som åtminstone jag tycker är betydligt bättre än originalet.
Ska vi skåda in i framtiden, tror jag att den kommande amerikanska versionen av MÄN SOM HATAR KVINNOR kommer att bli fan så mycket bättre än den svenska...
Vad är det jag sitter och skriver? Jag som så ofta beklagar mig över remakes...!
Okej. Eftersom jag gav LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN tre syndiga dvärgar i betyg och eftersom jag tycker att Matt Reeves version är bättre, kan betyget den här gången inte bli något annat än:
(Biopremiär 1/4)
Inlägg
