Visar inlägg med etikett Johannes Brost. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Johannes Brost. Visa alla inlägg

torsdag 18 september 2014

Bio: Min så kallade pappa

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Under tillkomsten av sin nya film MIN SÅ KALLADE PAPPA var dess manusförfattare och regissör Ulf Malmros väldigt aktiv i sociala medier. Nu verkar karln ha försvunnit från Twitter och Facebook, men vi fick följa hans arbete från casting, via filmning, till klippning. Väldigt kul. Dock avslöjade nog Malmros aldrig vad filmen handlade om eller ens vad det var för typ av film. Jag ser alltid fram emot varje ny Ulf Malmros-film, han har gjort ett par av mina svenska favoritfilmer, och oftast har det handlat om komedier. Den här gången är det ett drama av det tyngre slaget.
Michael Nyqvist spelar den självupptagne skådespelaren Martin, som helst vill spela seriösa roller på Dramaten, men istället medverkar i "Bennys baciller"; en fars på Chinateatern. Föreställningens stjärna görs av Henrik Dorsin. Vi får se utdrag ut pjäsen; det är hutlöst roligt, en härlig parodi på fjantiga farser, och jag vill se möget i sin helhet! Dorsins rollfigur visar sig vara ännu mer självupptagen än Martin, till på köpet är han ett riktigt svin. Martin har en fest i sin enorma våning för att fira alla sina år på teatern, och där förnedras han av Dorsin. Festen avslutas abrupt när Martin drabbas av en stroke och hamnar på sjukhus med minnesförlust.
Vad Martin aldrig berättat för någon är att han har en dotter. Vera Vitali spelar denna dotter; den gravida lågstadiefröknen Malin. Hon har aldrig träffat sin far, eftersom Martin tidigt lämnade modern och sedan alltid höll sig borta. Nu söker Malin upp sin far och försöker skapa något slags relation från scratch - eftersom han inte har en aning om vem hon är. Eller vem han själv är.
MIN SÅ KALLADE PAPPA är en ytterst välspelad film. Nyqvist är oerhört bra i rollen, det torde vara lite Guldbaggevarning här, och Vitali gör också bra ifrån sig som den frustrerade Malin. Sverrir Gudnason är en skådespelare jag ofta har lite svårt för - han brukar göra alla roller precis likadant, alltid aningen för överdrivet och lite för teatraliskt. Här spelar han Malins sambo Frank - och han är ett kräk. Och Gudnason har väl aldrig varit bättre. Det är något med hans anletsdrag och leende som gör att han verkligen känns falsk och obehaglig. Johannes Brost har en mindre roll som Franks farsa, en aning besynnerlig herre som står Malin förhållandevis nära.
Tova Magnusson-Norling och Källa Bie dyker upp i minimala roller, medan Lotta Tejle, som brukar ha större roller i Ulf Malmros' filmer, även hon förpassats till en liten biroll. Och jag kan inte påminna mig att någon av rollfigurerna pratar värmländska. Apropå värmländska: Björn Starrin medverkar inte alls - och Kjell Bergqvist lyser med sin frånvaro även han.
Nå. Jag tycker att MIN SÅ KALLADE PAPPA är en bra film. Gripande och helt klart sevärd. Och som sagt: skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Men - till skillnad från tidigare Ulf Malmros-filmer kommer jag troligen aldrig att se den här rullen en gång till. Den har liksom gjort sitt efter en titt. Men det brukar jag anse om de flesta dramer. Filmen är dessutom aningen för lång med sina 123 minuter och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om slutet.







(Biopremiär 19/9)

-->



fredag 9 augusti 2013

Bio: Vittra

Foton copyright (c) Studio S Entertainment
Jag har egentligen inga större problem med klichéer och stories som inte är särdeles originella. En av mina favoritgenrer är Western, och nio av tio westernfilmer har likartad handling. Den kanske mest klichéfyllda genren är det svenska relationsdramat, det vill säga sådant förståsigpåare kallar viktigt och värdefullt. Och så har vi förstås skräckfilmer och i synnerhet slashers - det är ohyggligt svårt att variera det temat. I stort sett alla slashers är kopia på FREDAGEN DEN 13:E-filmerna, vilka i sin tur kopierade sig själva och i viss mån ALLA HELGONS BLODIGA NATT.
Men när det gäller VITTRA måste jag ändå undra hur upphovsmännen Sonny Laguna och Tommy Wiklund tänkte. Det är en sak att göra en film i samma tradition som EVIL DEAD - men en helt annan sak att plagiera EVIL DEAD rakt av. För till större delen känns VITTRA som EVIL DEAD på svenska, som om manusförfattarna snott Sam Raimis manus och bytt ut ett par sidor.
Det hävdas att VITTRA är den blodigaste svenska film som någonsin gjorts. Det stämmer säkert. Men detta behöver ju inte vara en rekommendation - det vet alla som sett Olaf Ittenbachs filmer.
VITTRA öppnar med en prolog i vilken en herre vid namn Gunnar (Johannes Brost) ser sin zombiefierade fru tugga i sig deras unga dotter. Gunnar skjuter frugan genom huvudet och på detta följer förtexter. Dessa ligger på väldigt amatörmässiga teckningar som jag gissar ska berätta historien om vittran eller något sådant, och detta är säkert inspirerat av illustrationerna i Book of the Dead i EVIL DEAD. Det hela ser direkt komiskt ut - varför kontaktade de ingen som faktiskt kan teckna?
Nåja. Nu är det dags att presentera huvudpersonerna. Det är ett gäng fullkomligt vedervärdiga kids i 20-25-årsåldern. Sättet de pratar- och beter sig på fick mig att vilja ge dem på käften. De ser ut- och låter som ett gäng pantade brats. Två av dem jobbar dessutom som hårfrisörskor! En kille, Simon (Patrick Saxe, som dessutom framför ett par av filmens låtar), är en osympatisk slyngel och jag fattar inte varför de andra vill umgås med honom. Fast han röker röda Prince i mjukpack, så han är väl sosse innerst inne. Två av ungdomarna, Albin (Patrik Almkvist) och Ida (Lisa Henni) äter middag med Patriks föräldrar och pratar med mat i munnen. En kvart in i filmen önskade jag livet ur de här ungjävlarna. Tack och lov är det redan då dags för den första av dem att bli besatt.
Ja, just det - det här gänget ska förstås till ett hus djupt in i skogen för att festa. En stuga som tydligen stått övergiven bra länge, det ser för jävligt ut därinne, varför vill de åka dit till att börja med? Självfallet finns här - precis som i En Viss Annan Film - en mystisk källarlucka och en av tjejerna känner sig tvingad att gå ner där. När hon är kommer upp igen har hon blivit besatt av någonting ondskefullt, och mitt under middagen har hon det dåliga omdömet att förvandlas till en demon. Eller zombie. Vad de nu ska kallas. Hon biter läppen av en annan tös som smittas och zombiefieras, och så rullar det på.
Gunnar knackar på dörren och stövlar hotfullt in och berättar att hans farfar brukade berätta om att det bor onda varelser under marken och de gillar inte när människor inkräktar. Det är väl de här som är vittrorna och tjejen som gick ner i källaren - jag uppfattade aldrig hennes namn - träffade tydligen på en sådan.
Huvudpersonerna blir besatta en efter en och de tvingas döda varandra med yxa, kniv, gevär, bordsben och vad de nu kan hitta på, blodet sprutar hejvilt, och sedan är det plötsligt slut.
Sonny Laguna och Tommy Wiklund har gjort ett par långfilmer tidigare; MADNESS och BLOOD RUNS COLD, men dessa verkar inte ha släppts någonstans. Jag såg trailern till en av dem och det räckte (svenskar som låtsas vara amerikaner ...). Den här gången har de varit betydligt mer ambitiösa. Enligt IMDb kostade filmen 300 000 kronor att göra, och det är förstås en struntsumma i filmsammanhang. Dessa pengar verkar de ha spenderat på specialeffekterna, som är riktigt bra. Johannes Brost fick väl en hacka han med - och det är ju lite kul att han är med. Hans roll är relativt liten, men han är inte sämre än de andra när det gäller slakt, tvärtom medverkar han i filmens blodigaste scen i vilken han drar fram en kniv och skär huvudet av en zombiebrud. Man vet aldrig var man har den där Brost - SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA, guldbaggenominerad för AVALON, och nu VITTRA. Lisa Henni spelade JW:s flickvän i SNABBA CASH 1 & 2, och en annan av tjejerna; Amanda Renberg, hade huvudrollen i HIP HIP HORA!.
Filmfotot är rätt bra; bättre än väntat, filmen är inte direkt tråkig, men med sina 93 minuter är den ungefär en kvart för lång - den sista halvtimmen känns utdragen med sina tjatiga och nästan identiska monsterslagsmål. Filmmusiken gör sitt bästa för att låta som Joseph LoDucas score till den första EVIL DEAD. En röst som hörs ur en telefon tillhör visst Anders Hellquist från Mats-Helge Olssons THE FORGOTTEN WELLS ("Rool camera!" - "Camera rooling!"). Slutet är bara abrupt, som om de inte visste hur de avsluta det hela. Det görs ingenting alls av myten om vittran, ämnet utvecklas inte alls. Men det gäller även handling och rollfigurer; ingenting utvecklas, här finns inga överraskningar eller twister; det är bara köttande som gäller.
Visst är det kul att VITTRA går upp på bio. Det görs för lite skräckfilm i Sverige. Och jodå, det här torde vara det blodigaste som gjorts i det här landet. Synd bara att pojkarna har gjort en extremt ooriginell film de dessutom försett med riktigt irriterande rollfigurer som spottar ur sig dum dialog. Regin är rudimentär.
Nå, det fläskiga splattret gör att jag höjer betyget ett snäpp. Men ta det inte som en rekommendation.
VITTRA går förresten inte upp på bio i Malmö, men den visas i Lund.







(Biopremiär 9/8)

-->



tisdag 16 april 2013

Bio: Studentfesten

Foton copyright (c) Atlantic Film

Oj. Wow. Jösses. Jag tror att den har anlänt: årets konstigaste svenska film. När jag slog mig ner för att se STUDENTFESTEN hade jag ingen aning om vad jag skulle få se. Jag hade inte hört eller läst någonting alls om den här filmen. Och jag satt och gapade i en och en halv timme och undrade vaffan det var jag tittade på.

STUDENTFESTEN är dock konstig på ett helt annat sätt än till exempel SOUND OF NÄVERLUR och SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA. Den här gången handlar det om en "riktig" film; en film med handling och skådespeleri. Men det hela är så fruktansvärt ... fel!

STUDENTFESTEN är regisserad av Simon Sandquist. Eftersom jag inte kände igen namnet kollade jag upp honom och konstaterar att han tidigare gjort den vissna DEN OSYNLIGE med Gustaf Skarsgård, som senare kom i en amerikansk version, och några år senare gjorde han POSSESSION med Sarah Michelle Gellar. Jag noterar även att han är född 1973. När debuterande manusförfattaren Gabriel Niklasson är född vet jag inte, men jag gissar att han är ungefär jämngammal med Sandquist. STUDENTFESTEN utspelar sig nämligen 1994. Det finns ingen som helst anledning till att den utspelar sig 1994, det är fullkomligt irrelevant, dessutom tar det runt en kvart innan man upptäcker att det ska föreställa Sverige för nitton år sedan. Jag gissar att året valts eftersom upphovsmännen tog studenten ungefär då.
Vad de här pojkarna försökt göra är en typisk amerikansk tonårskomedi från 1980-talet. SVENSEXAN, FIRA MED FERRIS, FÖRÄLDRAFRITT - you know the drill. Sandquist och Niklasson satt säkert och liksom jag kollade på drivor av sådana filmer när de växte upp. Varför inte göra en likadan film? Idag. I Sverige. På svenska. Samma typ av handling som i de gamla amerikanska filmerna. Samma persongalleri. Det låter väl som en bra idé?

Nej, det gör det inte.

Den här filmen känns ungefär som en orkester som genomgående spelar låtarna aningen ur takt.
Handlingen lånar friskt från THE WEDDING CRASHERS och en massa andra filmer. Anastasios Soulis är 22-årige Rasmus, en gitarrlärare vars stora kärlek Klara (Anna Åström, som snart möter Gustaf Skarsgård i VI efter manus av Jens Jonsson - trailern är full av nakenscener) dumpar honom när hennes för Rasmus okände pojkvän plötsligt kommer hem från USA. Dessutom ska Klara ta studenten.

Rasmus har en gift, mustaschprydd kompis som kallar sig Frans (Henrik Lundström), som är något slags lyxlirare och glidare. Han har skaffat en skåpbil som han inrett med bar. Han har fått en fantstisk idé: på Lidingö, där de bor, tar en farlig massa brudar studenten. Dessa kommer att ha en farlig massa fester med goda viner, god mat och en massa brudar man kan ragga upp och hångla med. Tillsammans med en tredje kille, Ian (Filip Berg), tänker de åka runt till så många fester som möjligt, låtsas att de känner studentskan, och festa järnet. De anlitar Ians sextonårige lillebror "Mister" (Edvin Endre) som chaufför. Således stämmer inte filmens titel - den borde lyda STUDENTFESTERNA.
Redan från start klantar de till det och får en trio klantiga poliser (Kjell Bergqvist, Björn Starrin och Martin Preisler) efter sig. Därefter stökar de till det ännu mer, och några märkliga militärer vill också nita trion. Eller kvartetten, om man räknar in Mister.

Precis alla standardinslag och klichéer finns med i STUDENTFESTEN. Fylla, droger, jakter, komiska slagsmål, sex, missförstånd, en annan brud som faller för Rasmus, och som strössel på grädden på moset: en scen där Rasmus beväpnad med elgitarr kliver upp på en scen för att framföra en låt (Pelle Almgrens "Om och om igen") för att åter vinna Klaras hjärta.

Det går inte att tycka illa om STUDENTFESTEN. Den är gjord med hjärta, med kärlek till genren. Men det här funkar inte alls och det blir bara konstigt. Varför har den här filmen gjorts? Vilka riktar sig filmen till? Känner dagens tonåringar till de amerikanska motsvarigheterna som kom långt innan ungarna föddes?

Även Johannes Brost och Thomas Hedengran medverkar - jag gissar att de och Bergqvist och Starrin tackat ja till sina småroller för att få stålar till en Thailandsresa eller något.
Nästan ingenting i filmen är roligt. Okej, Björn Starrin är lite skojig, men i övrigt är det åt helvete med tajmingen. Jo, jag förstår vad som ska vara kul. Jag vill att det ska vara kul. Men skrattade jag? Nej. Kanske någon enstaka gång. Som sagt: jag satt mest och stirrade på duken, häpen över det jag fick se.

En intressant detalj med filmen som en del yngre tittare kanske reagerar på, är att världen den utspelar sig i är ganska radikalt annorlunda än dagens Sverige. Många av dagens standardinslag i svenska filmer saknas helt. Här finns inga invandrare - jag tror inte att jag noterade en enda. Här finns inga queer-inslag - med ett undantag: två hotta brudar som hånglar med varandra. Inga är piercade och tatuerade. Alla tjejer är söta och ser ut att lukta gott - förutom en som är fet och örfilar en snubbe som inte tänder på henne. Huvudpersonernas grabbiga beteende kan nog verka udda idag. För min del känns det rätt naturligt; så var det när jag var ung på 80-talet. Jag och mina dåvarande vänner skulle säkert inte tacka nej till en partybuss; på den tiden gick det mesta ut på att ha kul. STUDENTFESTEN berättas helt ur killarnas synvinkel och folk kommer säkert att anse filmen vara sexistisk och fördomsfull. Sådant struntar jag i så länge det är roligt - men det här är alltså inte roligt.
Man misslyckas till och med få till de i en scen där en ponny råkar snorta kokain till "Cotton-eyed Joe" med Rednex. De flesta skådespelarinsatserna är kassa och påminner om studentspex, och ofta hör man inte vad folk säger, men om inget annat är filmfotot helt okej.

Hade STUDENTFESTEN kommit 1985 och varit amerikansk hade jag säkert älskat den. Men nu är det 2013 och filmen är svensk. Min ålder hör inte hit.

Så, vad sätter jag för betyg på det här? Jag vet inte. Jag har grunnat på detta i flera dagar nu. Äh, jag drar till med detta specialbetyg:









(Biopremiär 19/4)

fredag 24 februari 2012

Bio: Avalon

Foton copyright © Måns Månsson

 
För närvarande ter sig Johannes Brosts karriär tämligen bisarr. Snacka om att medverka i ytterligheter. Han är med i Den Sämsta Svenska Filmen Någonsin (SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA) - och han hyllas för sin insats i den väldigt, väldigt smala arthousefilmen AVALON, som visst gick hem i stugorna hos Göteborg Filmfestivals besökare, efter vad jag läst. Åtminstone hos de filmskribenter som var där.


Avalon är en mytisk ö som förekommer i Arthursagan. Om den funnits i verkligheten är svårt att säga, troligen inte, men kung Arthur ska ha begravts där.


"Avalon" är även titeln på en låt med Roxy Music.


Filmer som heter AVALON finns det en hel drös. År 2001 var jag på en gigantisk, superflott fest i en lyxvilla i Cannes, där man firade en japansk film med titeln. Den filmen såg jag aldrig, men jag blev full ändå.


Regissören Axel Petersén långfilmsdebuterar med ännu en AVALON. Om den har något med sagoön att göra har jag inte den blekaste aning om. Finns här någon dold (eller uppenbar) symbolik jag inte uppfattade? Ingen aning.


I vilket fall, Avalon är namnet på en ny nattklubb som Janne (Brost) ska öppna i Båstad. Janne har tidigare gått med fotboja efter att ha åkt dit för skumma fastighetsaffärer. Nu verkar han mest dra runt med mer eller mindre skumma lyxlirare i medelåldern - eller övre medelåldern. De lever för att festa. Men Brost mår inte så bra.


Finansieringen av Avalon verkar lika skum som umgänget. Janne gör affärer med en som heter Klas (Peter Carlberg), men jag blir inte riktigt klok på hans funktion. Leonore Ekstrand spelar en som heter Jackie (läser jag mig till). Jag förstod aldrig om hon är Jannes fru eller sambo, men jag läser mig till att hon är hans syster. Nästan inga rollfigurer är namngivna i dialogen, men när eftertexterna rullar konstaterar jag att de har namn - vilket gör att det blir svårt att avgöra vilka de är och vilka de spelas av. Janne har även en dotter, som vid ett tillfälle röker en feting i sällskap med både far och faster - den senare tar ett bloss även hon.


Den synnerligen bedagade Janne tar med Jackie på en biltur i en cabbe, lyssnar på Eldkvarn och spinner loss utanför en gård vars tak håller på att läggas av en inhyrd balt. Vem som äger gården framgår inte, men den verkar vara Jannes - eller Klas'. Janne råkar backa på en byggnadsställning som välter. Jävla osis, eftersom balten befann sig på den. Han dimper i backen och dör.

Död balt i en rullebör

Istället för att ringa efter en ambulans, ringer Janne Klas, som anländer, skrattar till - och kontaktar två golfare (?!) som anländer. Golfarna stoppar liket i bagageluckan och beger sig av. Men de här två snubbarna - golfarna - gör visst också affärer med Janne, det verkar som om de sålt in en soffgrupp till nattklubben, eller vad det nu var. De vill ha en jävla massa pengar av Janne - och nu ännu mer eftersom de tagit hand om liket.


På den där gården dyker plötsligt baltens flickvän upp. Janne vågar inte säga att killen är död och låter tösen - balt även hon - bo på gården. Janne går dit och bjuder på vetelängd! Några bin utgör ett litet problem.


Tjejen kommer på att killen är död. Först hotar hon Janne med en lie, han erkänner, och sedan travar hon iväg rätt in i skogen (?!). Janne följe efter en stund.


Jackie och Janne är på vernissage. En gallerist med stor näsa vill ha en tavla Jackie äger - men den finns visst hemma hos någon annan. Av någon anledning bryter sig Janne och Jackie in hos de som har tavlan. Det är mitt i natten. Men de blir upptäckta! De bråkar med paret. Fast paret som bor där ringer inte polisen, de låter dem gå med den skitfula tavlan. Tydligen var mannen Jackies före detta make.


Janne ställer sig på dansgolvet i den ännu inte öppnade nattklubben och dansar till Roxy Musics låt. Nästan hela låten. Symboliserar den någonting? Dessa överåriga och bedagade lyxlirares tomma liv? Visst, Bryan Ferry sjunger om att festen är slut, men vaffan ...


Det är tennisveckan i Båstad och trots allt strul öppnar Avalon. Det vackra folket är där. Carl Johan De Geer (som jag trodde spelade sig själv, men som visst gestaltar en som heter Leif) håller en monolog om Göran Persson för Janne, men Janne - som snortat kokain - är frånvarande och ser sig nervöst omkring. Han måste få tag på stålar. Snabbt.


Precis som INUTI SEANFRIKA slutar filmen med en båtfärd. "Du gamla du fria" spelas.

Johannes Brost är mycket bra i AVALON. Han är direkt lysande. Det är guldbaggevarning här. Men han - och Leonore Ekstrand och till en viss del filmfotot - är väl det enda som är bra här. AVALON är en film som gick in i ena ögat och ut genom det andra. Eller genom röven, vad vet jag. För det här är precis lika tomt och meningslöst som rollfigurernas liv. Jag kan förstås inte undgå att notera att ett flertal kritiker tyckt att detta är lysande - men det säger nog mer om dem än om filmen.


Väldigt mycket i AVALON är ologiskt. Ingenting förklaras. Många scener är lösryckta, en del scener och händelser verkar inte alls passa ihop. Men Petersén, som även skrivit manus, kommer förstås undan med det här, eftersom det här är konst. Eftersom det är konst behöver man ju inte förklara. Man kan göra lite som man vill utan att målgruppen - de som gillar konstfilm - klagar. Jag själv har väl egentligen ingenting emot konstfilm, även om jag föredrar annat finns det flera arty filmer jag gillar. 

Men jag gillar inte när det är dumt. En hel del scener i AVALON är bra eller roliga - som tavelstölden - men som helhet är detta mest dumt. Och jag sitter och funderar på om här finns en massa symbolik jag inte fattar. Om jag är korkad som inte fattar det. (Varför travade den där baltbruden rätt in i skogen? Vad betyder båtfärden? Varför har Klas bar överkropp?)


Det får mig att tänka på när en kritiker i sin recension av mitt och Mikael Tomasics första seriealbum "In Memoriam" analyserade innehållet och hittade djupa saker jag inte skänkt en tanke på när jag skrev manuset. Därför stoppade jag medvetet in en del konstiga obegripligheter i vårt nästa album "Giallo" - enbart för att kicka igång analytikerna.


Alla rollfigurer i AVALON är förresten osympatiska kräk.


 





(Biopremiär: 24/2)

måndag 13 februari 2012

Bio: Sean Banan - Inuti Seanfrika

Foton copyright © 2012 Happy Fiction

En gång i tiden började jag min journalistiska karriär som kännare av "kultfilm" - jag skrev spaltmil om en massa filmer varav många egentligen inte alls var några kultfilmer. Ofta handlade det bara om jävligt konstiga filmer som jag och mina polare rotat fram och blivit fascinerade av. Och i stort sett samtliga av de här filmerna är rätt gamla. Det handlar om mer eller mindre bortglömda filmer från 1960- och 70-talen. Konstigaste filmen av dem alla - åtminstone vad gäller svenska filmer - är tveklöst SOUND OF NÄVERLUR från 1971. En film som trotsar all beskrivning. Och då har jag beskrivit filmen i diverse krönikor och artiklar.

Men i framtiden kommer SOUND OF NÄVERLUR att få konkurrens. Om fyrtio år kommer framtidens Pidde Andersson, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe att lokalisera SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA, se den, häpna och undra vad i helvete det är. Filmen kommer även att släppas på framtidens videoformat av framtidens motsvarighet till Klubb Super 8.
Det dröjde inte länge innan jag på pressvisningen av SEAN BANAN tänkte att, herregud, det här är ju för fan SOUND OF NÄVERLUR 2!

SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA är en av de sämsta svenska filmer som gjorts. Det är mycket möjligt att detta är den allra, allra sämsta svenska film som gjorts. Givetvis är detta en fantastiskt fascinerande film. Hur gick det till? Hur gick det till när Peter Possne och de andra på Sonet Film godkände detta projekt? När SF beslutade sig för att sätta upp filmen på bio på bred front? Var någon överhuvudtaget närvarande vid dessa sammanträden? Mer än Sean Banan? Nej, detta är alltså ingen liten independentfilm; det är några av Filmsveriges största spelare som ligger bakom.

Inte för att det märks.

För regin står ... Vänta. Tillåt mig att korrigera mig själv. För regin står inte Jesper Andersson. Någon regi finns här nämligen inte. Efter att ha gjort en del grejor för TV, som avsnitt av MÄKLARNA och STARKE MAN, gör Andersson här sin långfilmsdebut. Han har även skrivit manus (nåja) tillsammans med Sean Banan. Filmen ser förresten ut att vara skjuten med mobilkamera.

Okej, och vem är denna Sean Banan? Ni får ursäkta mig, men jag har passerat 40 med marginal. Jag vet inte vem Sean Banan är. Jag vet att han är med i Melodifestivalen. Jag vet att han har haft hits. Men jag har aldrig hört dem. Jag har aldrig sett honom. Jag inbillar mig att han är en ny variant av Markoolio och i pressmaterialet läser jag att herr Banan egentligen heter Sean Samadi och är bördig från Iran.
SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA börjar med en massa stillbilder och TV-klipp, i vilka Bananen presenterar sig själv och berättar att han är Sveriges populäraste artist och grejor, och nu har han spelat in en låt tillsammans med Kikki Danielsson, som beskrivs som Sveriges största schlagerstjärna. Banan ville spela in videon till låten i Los Angeles, men eftersom den handlar om Afrika - och landet Seanfrika - ansågs Afrika vara en lämpligare plats för inspelningen. Banan har investerat alla sina pengar i projektet, stålarna har skickats till en mystisk, maskerad affärsman i Afrika.

Nu upphör arkivmaterialet (under vilket vi även fick se dansande sälar) och handlingen börjar med att Banan och Kikki, som är iförd en väldigt konstig dräkt, anländer till Afrika (bara Afrika, inget specifikt land) i en Cessna. En afrikansk filmfotograf i rastamössa och dreadlocks tar emot, han ska plåta videon. Fotografen och Banan måste bära ut den väldigt tjocka Kikki ur planet, men hon är för tung, så de trillar omkull och man har lagt på skojiga ljudeffekter, som BOINGGG! Så låter det även när Kikki reser sig upp och råkar så huvudet i en flygplansvinge.

Taxin till hotellet visar sig vara en cykel med flak. När de passerar några barn, kastar ungarna citroner på Sean Banan och Kikki. Fråga mig inte varför.

Hotellchefen verkar vara spanjor eller något ditåt, och han börjar genast stöta på Kikki. Banan springer omkring i leopardmönstrade tangas. Kikki äter falukorv. Hotellchefen vill ha Kikki för sig själv och ser till att Banan kastas ut från hotellet. Han tvingas flytta in i ruinerna efter ett höghus. Men han har även skaffat sig ett entourage som hjälper honom. Entouraget är två äldre män som inte verkar begripa vad det är för film de hamnat i.

Sean Banan upptäcker plötsligt Sveriges ambassad. Det är en rödmålad kiosk med vita knutar. Därinne sitter ambassadören, som spelas av Johannes Brost - iförd svensk folkdräkt. Han är fruktansvärt vresig och rasistisk och kallar en kypare för "lakritstomte". Banan blir sur när han upptäcker att ambassadören är rasist. Men allvarligt talat är Banan minst lika fördomsfull. I en skitkonstig scen vill Banan hitta en sjaman som kan hjälpa honom att leta upp den mystiske, maskerade producenten. Brost tar då Banan till en skum källare och i olika rum där sitter en massa märkliga trollkarlar och beter sig som i gamla djungelraffel. Fast en trollkarl bär kostym och ger Sean Banan en get.

Kikki har flytt från hotellchefen och dyker upp för att hjälpa Banan att hitta producenten, och de åker iväg i ambassadens gamla Volvo 245, tillsammans med Brost, fotografen och geten. En kalkon bajsar på motorhuven.
Plötsligt hamnar de på en soptipp, och då blir det minsann social comments, eftersom de upptäcker att det bor folk där, och de som bor där blir ju sjuka och dör, och plötsligt måste Sean Banan och hans vänner assistera vid en begravning på soptippen! Förlåt? Och nu blir ambassadör Brost så rörd att han inser att han haft fel, så han väljer att stanna kvar på soptippen och - fortfarande iförd folkdräkt - hjälpa lokalbefolkningen.
Just det, innan detta har de även varit inne på ett postkontor med dansande posttjänstemän, och av någon anledning var de på en polisstation där det jobbar två smällfeta, kvinnliga poliser, varav den ena oavbrutet skjuter med luftgevär. Jag minns inte varför, men de feta poliserna jagar ut Banan & Co och skjuter i luften.

Nå. Det dyker upp en liten pojke som vet var den mystiske, maskerade affärsmannen bor. Mannen bor i ett stort tält på en strand tillsammans med några sexiga dansöser och en machetebeväpnad dvärg iförd basker. Den mystiske demaskerar sig och visar sig vara dr Alban! Han bär uniform och pratar ofta om sig själv i tredje person. Han bara skriker och svär och har blivit en diktator. Han har tjänat skitmycket pengar och har lagt beslag på Sean Banans investerade kapital. Alban pekar på alla lyxprylar och sina omgivningar och skriker "Det är Albans! Det är mitt! Det är mitt!". Alban bjuder på middag och kastar en skitstor fisk på Banan och skriker "Du ska ha fisk!" (Kikki äter medhavd falukorv), men när Banan vill diskutera pengarna, säger Alban "Nu ska Alban sova!" och går och lägger sig.
Efter detta uppträder Alban lite med sina brudar och Sean Banan måste slåss med dvärgen, som kastar sand på Banan, och därefter rider dvärgen på Banans rygg, och så händer det lite till, och så blir det en musikvideo till slut och alla kan vara glada, och det bjuds på falukorv.

Låten "Seanafrika" slutar innan eftertexterna rullat klart, så ett par minuter av dessa visas ljudlöst. Gudruns chark tackas i eftertexterna.

Vaddå, tycker ni att jag sabbar filmen genom att berätta hela handlingen? Men herregud, ni hade väl inte tänkt gå och se detta? Trots att jag såg filmen på en pressvisning och därför inte betalade för en biobiljett, ville jag ha pengarna tillbaka. Alla biobesökare vid sina sinnes fulla bruk bör kräva pengarna tillbaka - om de nu går och ser SEAN BANAN.

Om jag inte visste bättre, hade jag trott att jag hittat på den här texten, att jag bara fabulerat ihop handlingsreferatet ovan. Den här filmen kan omöjligt existera på riktigt. Den är nog bara en hallucination.

Jamen för helvete - vad fan är det här?

Jag erkänner att jag skrattade när jag såg filmen. I synnerhet när dr Alban kastade fisk och när Sean Banan slogs med dvärgen. Jag tror inte att jag skrattade för att scenerna var speciellt roliga, det var väl snarare för att filmens inkompetens och uselhet gick så långt att det här blev roligt.

Som sagt. Om fyrtio år kommer kultfilmsforskare och kännare av konstig film att gräva fram SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA och upphöja filmskrället till en milstolpe.

Tyvärr lever vi i nutiden och inte framtiden.

Går man på bio och betalar och ser den här filmen är man av allt att döma fullkomligt dum i huvudet.

Mitt självklara betyg:









(Biopremiär 15/2)

tisdag 13 oktober 2009

Bio: Bröllopsfotografen

För mig tillhör Ulf Malmros en liten grupp speciella regissörer. Andra i den gruppen är till exempel bröderna Coen och Tim Burton. Regissörerna har det gemensamt att jag alltid ser fram emot- och är nyfiken på nya filmer av dem, även om de ibland gör stolpskott. LADY KILLERS var ju hemsk, och varken APORNAS PLANET eller KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN var väl sådär jättebra. Men jag vill ändå ha mer av dem. De är alltid intressanta.
Ulf Malmros gjorde den oerhört trevliga DEN BÄSTA SOMMAREN och den makalösa SMALA SUSSIE. Att sedan TJENARE KUNGEN var rätt svag kunde jag ta, jag såg fortfarande fram mot storverk från Malmros. Och här har vi ännu ett!
Mina damer, herrar och syndiga dvärgar: BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är årets bästa svenska film. Punkt.
Det har ju pratats om FLICKAN och MAN TÄNKER SITT och ett par andra filmer, men den stora skillnaden är att BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är en "riktig film". Men riktiga rollfigurer och riktiga skådespelare, i regi av en riktig regissör. Inga konstnärliga experiment här inte, utan film på riktigt, av folk som uppskattar film.

I BRÖL-
LOPSFO-
TOGRAF-
ENS centrum står Robin (en utmärkt Björn Starrin), som bor i Molkom - Malmros födelseort! - i Värmland. Där bor han i källaren till föräldrarnas hus på "gräddhyllan", den gata som är lite finare än de andra i bruksorten. Det är ett rejält knegarsamhälle, grått och trist, det är lådvin och fylla och TV, och Robin är trött på allt och vill satsa på att bli fotograf.
Kjell Bergqvist spelar den misslyckade skådespelaren Jonny, som en dag kommer till Molkom för att framföra "Doktor Glas". Den ende som kommer är Robin, som bjuder in Jonny som underhållare på hans brorsas bröllop. Där ställer Jonny till det genom att försäga sig, och Robin tar steget ut och far till Stockholm för att förverkliga sina drömmar. Han ska börja som bröllopsfotograf och avancera uppåt.
Robin letar upp Jonny och hyr in sig i hans lägenhet. Jonny visar sig vara det svarta fåret i en rikemanssläkt från Djursholm, där brodern Claes (Johannes Brost) är högsta hönset. På ett bröllopsfest med Jonnys släktingar träffar Robin Claes' dotter Astrid (Tuva Novotny) och blir förälskad. Robin ändrar på sitt liv och börjar snirkla sig in i- och bli accepterad av Claes och hans familj. Detta leder förstås till problem både med halvt försupne Jonny och med familjen hemma i Molkom.
BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är ofta en genuint rolig film - men den lyckas även få in ett allvar som inte känns störande, vilket annars ofta är fallet i svensk film (ÄNTLIGEN MIDSOMMAR! är väl senaste exemplet). Kjell Bergqvist är som alltid strålande och med sin tragikomiske Jonny borde han ha ännu en guldbagge som i en liten ask. Johannes Brost är bra han också som odrägligt överklasskräk.
Det enda jag inte riktigt köpte var en scen där Claes och hans familj gör sig lustiga över en recension av en pjäs Jonny medverkar i. Den scenen är både illa skriven och illa spelad, den känns både överflödig och orealistisk, även om den till viss del är viktig för handlingen. Men detta är väl egentligen den enda större anmärkning jag har.
BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är väl inget unikt och klockrent mästerverk som SMALA SUSSIE, men jag upprepar: detta är årets bästa svenska film, och ska ses. Nu. På en gång. I alla fall när den har premiär på fredag.
Och Ulf Malmros är Sveriges främste och mest intressante filmregissör. Roy Andersson får ursäkta.





(Biopremiär 16/10)