Visar inlägg med etikett Johan Widerberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Johan Widerberg. Visa alla inlägg

söndag 17 januari 2016

Bio: En man som heter Ove

Foton copyright (c) Nordisk Film

Ännu en sen recension, om än inte lika sen som den av SPECTRE. Jag var bortrest när EN MAN SOM HETER OVE pressvisades, och eftersom min sambo ville se den här, valde vi ett tillfälle när vi hade möjlighet att se den tillsammans. Det var allt en upplevelse att se den här på bio! Filmen visades i en stor salong på Biopalatset i Göteborg, det var fullsatt - och sambon och jag var yngst i publiken med ganska bred marginal. Det hördes mycket gubbljud i salongen under visningen - det vill säga rosslingar och liknande.

Jag undrade länge vem den där Fredrik Backman var. En helsingborgare som plötsligt började skriva krönikor i gratistidningen City - krönikor som kändes som dåliga imitationer av Stefan Lindqvists "Slagskott" i Helsingborgs Dagblad. Efter en tid flyttade Backman över till Metro, där han skrev samma typ av krönikor. Därefter försvann han från Metro - för att plötsligt bli bestsellerförfattare. Who saw that coming?

Av allt att döma är jag den ende som inte läst Backmans internationella bästsäljare "En man som heter Ove". Den har inte känts speciellt lockande. Men nu har jag alltså sett filmen.

... Och den lämnade mig ganska likgiltig.

Rolf Lassgård spelar den vresige, 59-årige änklingen Ove. Lassgård är sminkad för att se äldre ut - men till saken hör att Lassgård fyller 61 i vår! Ove saknar sin nyligen bortgångna fru och gör upprepade, misslyckade försök att ta livet av sig. Mest går han omkring som något slags polis i radhusområdet och skäller ut alla som inte följer alla petiga regler. När invandrartjejen Parvaneh (Bahar Pars) flyttar in med man och två barn, och Ove tvingas umgås med denna familj, börjar han att se ljusare på livet. Parallellt med detta skildras Oves liv som ung; då spelas han av Filip Berg.

Den tragikomiska berättelsen om Ove är regisserad av Hannes Holm. Holm har de senaste åren gjort ett par av de ohemult populära, men minst sagt lättviktiga Sunefilmerna - men Holm kan ju även göra riktigt bra film, som till exempel HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ. Därför är EN MAN SOM HETER OVE ett klanderfritt hantverk; det är bra tempo i berättandet, bra filmfoto, och Rolf Lassgård är utmärkt i titelrollen.

Men med undantag för en scen där Ove och grannen Rune tävlar om att köpa de nyaste bilarna; SAAB vs Volvo, tycker jag inte att filmen är speciellt rolig. Tvärtom är det här alldeles för sentimentalt för min smak. Dessutom är handlingen ibland aningen hoppig, antagligen beroende på att Holm velat få med så mycket som möjligt ur boken. Till exempel flyttar en ung, homosexuell kille in hos Ove - för att kort därpå försvinna ur handlingen. Här finns fler lösa trådar och obegripligheter.

Bland övriga medverkande hittar vi Ida Engvoll, Johan Widerberg (som trots sin mustasch fortfarande ser ut att vara tjugo), och lite överraskande Anna-Lena Bergelin (hon som tidigare hette Brundin).

En gång om året brukar det komma en stor, svensk publikfilm - en sådan där film som lockar till sig alla de där som går på bio just en gång om året. Högst. Förra året var det HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN, nu är det alltså EN MAN SOM HETER OVE. Svenska folket vallfärdar för att se den här filmen, och den går väldigt bra. Det här är en bättre film än HUNDRAÅRINGEN och publiken verkade nöjd när jag såg den. Min sambo tyckte att den var betydligt bättre än jag tyckte. "Den var ju så sorglig och fin!" sa hon.

Själv är jag inte så förtjust i sorgliga och fina filmer. Och jag blev inte sugen på att läsa boken.

Rolf Lassgård är bättre än filmen han medverkar i.

  

(Filmen hade biopremiär 25/12 2015)

onsdag 21 september 2011

Bio: Happy End

Foton copyright (c) Nille Leander/Nordisk Film
Vågar jag påstå att årets svenska komedi har anlänt? Nej, det vågar jag nog inte. Jag skrattade jättemycket när jag såg HAPPY END, Björn Runges nya film, men jag är ganska hundra på att det inte var meningen.
Nä, tvärtom! Det här ska vara gripande! Starka känslor! Viktigt och angeläget! Stor filmkonst! Ännu större dramatik!
Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det här är en parodi på svenska dramer av Lars Norén-modell. Lägger man på ett så kallat laugh track, blir det här en festlig komedi.
Svenska MAD brukade ju ibland ha Gör-det-själv-artiklar. Skriv en roman, ett film-
manus, ett högtidstal. En färdig text med vissa ord och meningar uteslutna. Här kunde man fylla i lämpliga alternativ från en lista. HAPPY END verkar vara gjord på detta sätt. Skriv ditt eget Norén-drama. Manuset är skrivet av dansken Kim Fupz Aakeson och det är så fullspäckat med klyschor att man tar sig för pannan. Det här är häpnadsväckande uselt!
Ann Petrén spelar en änka som jobbar som bilskollärare. Hennes son är en självmordsbenägen konstnär spelad av Gustaf Skarsgård. Malin Buska är en ung tjej som städar hemma hos Petrén. Petrén betalar Buska för att vara snäll mot och kanske till och med ligga med Skarsgård. Buska har grava problem hemma. Hennes sambo Johan Widerberg har ekonomiska problem, hans kafé har inte gått bra och han har lånat pengar av farliga typer som nu kräver stålarna tillbaka på brutala sätt. Men även Widerberg är psycho, han får utbrott och misshandlar Buska lite då och då. Peter Andersson gör en trevlig bilskoleelev som stöter på Petrén.
Peter Anders-
son är den ende som är hyfsat normal i den här filmen, han är sympa-
tisk och nästan trovärdig. Resten är sanslös. Det här är VANSINNIGT!
Ofta står folk bara och tittar på varandra utan att säga något, så som folk ofta gör när de umgås i svenska dramer. Och så säger de konstiga saker. Första scenen där Buska och Widerberg äter kvällsmat är hysteriskt rolig. Buska ser glad ut och skrattar lite, medan den nollställde Widerberg sitter tyst en lång stund, innan han utbrister "Vad är det som är så roligt?" - "Vaddå?" - "Vad är det som är så jävla roligt? VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ JÄVLA ROLIGT?" - "Jag tycker bara att du är fin." - "Vaddå fin? VADDÅ FIN?" - "Jag tycker bara att du är så ... fin." - "VADDÅ FIN???!!!" ... och så får stackars Buska en örfil.
Widerberg kommer även med en variant på detta mot slutet då han säger "Du är så ful, så jävla ful, du är så ful att jag vill spy, ingen vill knulla med dig för att du är så jävla ful, du är så ful att alla spyr när de ser dig" och så vidare i en evighet.
En upprörd Skars-
gård sitter och äter och mumlar något vresigt, varpå Petrén säger "Jag har köpt jordgubbar." Filmens mest otroliga scen kommer när Skarsgård fått veta att Petrén betalat Buska. "Jag har köpt pizza," säger Petrén. "Du har betalat Katrine för att knulla med mig!" - "Vi kan väl sitta ner som vuxna människor och äta pizza?". Då reser sig Skarsgård upp och stampar sönder soffbordet! Petrén blir arg och dänger pizzorna i golvet! Därefter river hon ner bokhyllorna! Här kan man notera vilka böcker som tydligt hamnar i bild. Symboliskt värre.
Allt går åt helvete i Petréns hem. Till och med fiskarna i hennes akvarium dör. Men tänk, på slutet får vi en liten strimma hopp och framtiden. Happy end, alltså.
Det statiska filmfotot är grynigt, mörkt och konstnärligt. Vad Gustaf Skarsgård säger hörs ofta inte alls, eftersom han mest mumlar. Det är ibland lite svårt att höra vad Buska säger. Men det spelar ingen större roll, eftersom replikerna kommer från klyschorna ABC-bok. Liksom handlingen.
Jag satt och skrattade flera gånger under filmens gång. Jag ljuger inte. Jag skrattade. Även om jag försökte att kväva mina skrattanfall. Och då är det här en sådan där film som alltid får skyhöga recensioner och som vinner priser på festivaler. Herregud, vägrar vissa kritiker att inse att filmer som den här är en orgie i jönserier?
Just det, jag glömde nämna att här även finns en scen där Ann Petrén plötsligt öppnar bildörren och spyr medan hon har lektion, och i en annan scen Gustaf Skarsgård gör en Skarsgård och visar pillesnoppen.






(Biopremiär 23/9)

onsdag 4 november 2009

Bio: Så olika

Romantik signerat Helena Bergström, kan det vara något?
Nej, det kan det bannemig inte! Kraftigt inspirerad av LOVE ACTUALLY och antagligen sponsrad av Stockholms turistbyrå, har Bergström (både manus och regi) snott ihop en banal, förvirrad och stökig film som knappast lär falla någon i smaken.
Vi träffar en rad par som inte har det sådär jättebra i sina förhållanden. En tjej på ett TV-bolag har ihop det med en divig programledare. En argsint politiker har en jobbig ex-make. Johan Widerberg är förlovad med Rikard Wolff, men tveksam. Och Philip Zandéns politiker har det inte så bra ihop med Nina Gunke (känd från Mac Ahlbergs porrfilm MOLLY - FAMILJEFLICKAN). För att inte tala om Rolf Lassgård, som inte är glad alls tills han får se Wolf som Strindberg på teatern och blir kär.
Och vad händer? Jo, eftersom det ska spelas in ett allsångsprogram på Skansen där Widerberg jobbar, får TV-bruden ihop det med honom. Zandén får ihop det med den arga politikern. Wolff får ihop det med Lassgård. Gunke får ihop det med politikerkvinnans ex-make. De enda som har ihop det hela tiden och är sympatiska, är Siw Malmkvist och Fredrik Ohlsson, som ju är gifta även i verkligheten.
SÅ OLIKA är illa genomtänkt och illa skriven, den är dum och tråkig, och full av osympatiska rollfigurer. Möjligtvis med undantag för Zandén som ser ut som en tafatt folkpartist. Johan Widerberg ser skitkonstig ut och har en rälig, stirrande blick. Han är väldigt mycket kortare än Wolff, så de ser skojiga ut tillsammans.
När man tror att det inte kan bli mycket värre, dyker Arvingarna upp och alla stämmer upp i "Eloise".
Så ofta tillfälle ges, får vi rundvandringar på Skansen och i stadshuset, och ibland ute på idyllisk landsbygd.
Av någon anledning står det inte vem som spelar vad i eftertexterna, men påfallande många i eftertexterna heter Bergström i efternamn. En kollega påpekade att hela filmteamet syns i en scen, vilket jag tyvärr inte noterade. I övrigt består filmen nästan bara av närbilder, ibland extrema närbilder så att alla blemmor syns.






(Biopremiär 6/11)












söndag 10 maj 2009

Sämsta svenska filmen någonsin

Det finns dåliga filmer. Och så finns det filmer som är så in i helvete jävla usla att man undrar om de finns på riktigt och varför.
LITHIVM är en sådan film. Frågan är om det inte är den sämsta svenska filmen någonsin. Nu har jag förviso inte sett BLANKT VAPEN, men den lär vara en het kandidat. HJÄRTA AV STEN har jag sett, och det är en annan kandidat. Men jag tror att David Flamholcs tredje långfilm, LITHIVM alltså, tar priset.
Jag kommer ihåg urpremiären under Malmö Filmdagar. Ingen hade sett filmen, den kom direkt från labbet och hade knappt torkat. Således hade inte ens representanterna från bolaget sett den. Peter Possne från Sonet höll ett litet införande innan ridån gick upp. Nu skulle det minsann bli spännande, tyckte han.
Jag satt någonstans mitt i publiken. Till vänster om mig satt Gunnar Rehlin, till höger Stefan Malmqvist, och alldeles bakom mig Rickard Gramfors, som då jobbade (eller nyligen slutat jobba) på Filminstitutet. En bit framför mig satt Anders Banke. Possne stod intill väggen för att kolla publikens reaktioner.
Redan under filmens första repliker började jag undra vad fan det här var. Öppningen var osannolikt dålig. Men det skulle komma att bli ännu värre. Jag satt gapande och med oförstående blick och tittade på det som skedde på duken - och eftersom LITHIVM är filmad på reversalfilm var den extra ful. Rehlin satt och suckade och stånkade ljudligt och tog sig för pannan. Stefan skrattade och sa "Nu har den näbb och fjädrar, nu väntar vi bara på att den börjar säga Kluck-kluck-kluck också!". Jag vände mig om mot Rickard och gjorde tummen upp och noterade hur han sjunkit ner i fåtöljen för att gömma sig. Plötsligt reste sig Banke upp en aning, vände sig om mot oss och körde demonstrativt två fingrar i halsen. Peter Possne såg ut som om han skulle explodera när som helst. På väg ut ur salongen citerade vi de konstigaste replikerna - som "Du vet, tidningsfikonspråk", vilket hjältinnan säger när mördaren Fredrik Dolk inte vet vad "löp" betyder.
När jag recenserade LITHIVM i NST blev min text censurerad. Bland annat tog redaktören bort en grej om att kameramannen är en epileptiker på studsmatta.
Därefter försvann filmen. Finns den på DVD? Ingen aning. Varför skriver jag det här? Jo, därför att jag alldeles nyss hittade det här: