Visar inlägg med etikett Johan Rabaeus. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Johan Rabaeus. Visa alla inlägg

tisdag 2 februari 2016

Bio: Under pyramiden

Foton copyright (c) Scanbox

 
År 2012 var Johannes Brost med i både den sämsta svenska filmen någonsin; SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA, och i den hyllade AVALON, för vilken Brost fick en guldbagge. Jag ser att jag gav AVALON en tvåa i betyg, men det var enbart på grund av Brosts insats. Han är nämligen bra i en i övrigt riktigt dum och korkad film.


Nu är AVALON-regissören Axel Petersén tillbaka med en ny långfilm, sin andra, och jag gissar att den enda orsaken till att han fått göra den här, är att han vann priser för sin debutfilm. Han verkar ha fått fria tyglar, och ingen har vågat säga till honom att det han jobbar med är något av det sämsta man kan se på bio den här sidan av förra millennieskiftet.


Låt oss börja med filmaffischen. Jag gillar målade filmaffischer. Jag klagar ofta på alla dessa nya, trista affischer, som bara består av foton på skådespelarna. Men det finns gränser. Affischen till UNDER PYRAMIDEN är otroligt ful. Den ser ut som bokomslaget till en barn- och ungdomsdeckare från 1981. Är den gjord med färgpennor? Är det någon släkting som fått göra den? "Åh, han/hon är ju så duktig!". På grund av den här affischen trodde jag att jag skulle få se en äventyrsfilm för barn.

Icke. UNDER PYRAMIDEN är en gravallvarlig thriller för vuxna. Det här är en svensk version av Tintinäventyren "Faraos cigarrer" och "Det sönderslagna örat" - och TV-spelet "Tomb Raider". Fast utan äventyr. Och mycket till handling. Och spänning. Ja, utan det mesta.


Det hela börjar i Sverige - men det är inspelat i Holland för delvis holländska pengar. Stine Fischer Christensen spelar danskan Katarina Oxe, som är dotter till svenske konsthandlaren Sten Oxe (Johan Rabaeus). Varför pratar hon danska? Katarina öppnar ett nytt, eget konstgalleri, och dit kommer två mystiska egyptier, som pratar om att de vill köpa en antik, egyptisk statyett av Katarina. Hon vet inte vad de talar om.


Av någon anledning går Katarina till sin fars advokat, spelad av Philip Zandén. Han vill att hon ska skriva på en fullmakt. Vaddå för fullmakt. När Katarina kort därpå åter besöker advokaten, ligger han medvetslös på golvet. Eventuellt dör han, det framgår inte riktigt. Katarina gömmer sig när farsans kompis Bo (Reine Brynolfsson) plötsligt kommer in och beter sig skumt. Katarina hinner även besöka- och prata med en tant (Léonore Ekstrand) i ett par scener, i den ena scenen rider tanten runt, runt, runt på en häst. Vem är hon? Katarinas mor? En kollega? Hur ska jag veta det?


Tydligen har Sten Oxe blivit kidnappad och bortförd till Egypten. Katarina åker därför till Egypten. Där hittar hon en båt, och på den statyetten. Av någon anledning går Katarina in på ett kontor där hon lämnar ifrån sig passet. Hon ska få tillbaka det efter fem minuter, men det dröjer. Medan hon väntar kommer Bo in. Hon följer med honom utan att få tillbaka passet. Fast några scener senare har hon passet igen.


Därpå följer en rafflande actionscen med skottlossning, eftersom slemma egyptier dyker upp. All action sker utanför bild. Sedan händer lite fler grejor, och efter en timme och tjugo minuter är det plötsligt slut. Vad hände? Tog pengarna slut? Kom Petersén inte på ett bra slut? Vad gick det här ut på? Vilka är det tänkt ska betala pengar för att se det här?

Vi pratar nästan LITHIUM-klass här. UNDER PYRAMIDEN är sanslöst usel. Jag tycker att producenterna borde insett detta på ett tidigt stadium. Läste de inte manus? Och varför tackade kompetenta skådespelare som Brynolfsson, Zandén och Rabaeus ja till detta? För att få betald semester i Holland och Tel Aviv, där filmen är inspelad? Dialogen är under all kritik. Allt är obegripligt dåligt. 

Hjältinnan vandrar långsamt och slött genom filmen som om hon hellre vill vara någon annanstans, som om om inte bryr sig ett skvatt om vad som händer omkring henne. Hon verkar fullkomligt ointresserad av allting. Kanske hade hon läst manuset och insett vad för skit hon hamnat i?


Här finns ingen som helst uppbyggnad, inget som skapar spänning och intresse. Jag väntade hela tiden på att filmen skulle börja, men den han sluta innan detta skedde. Filmfotot är trist, Petersén stoppar med jämna mellanrum in "konstnärliga" scener, i vilka det inte händer något. Filmen inleds med att Katarina kör bil och promenerar till galleriet, i realtid och filmat med handkamera. Katarina är i bild större delen av filmen.


Svenska Filminstitutet klagade nyligen på att nästan alla svenska filmer underpresterade rejält under 2015. Och nu kommer ännu en film som garanterat inte kommer att ses av någon alls, mer än de närmast sörjande. Det finns nämligen ingen orsak alls att se UNDER PYRAMIDEN.


Det enda positiva jag har att säga om filmen, är att den bara varar åttio minuter.


... Fast det är egentligen alldeles för länge.









(Biopremiär 5/2)

tisdag 11 mars 2014

Bio: Tommy

Foton copyright © 2014 Baldur Bragason/Atmo
Jag tittar på den svenska thrillern TOMMY och vill verkligen tycka om den. Jag sitter och hoppas att den kommer att bli bra, att storyn kommer satt ta sig. Jag hoppas det hela hela tiden - och så plötsligt är filmen slut utan att det blev någonting av det hela.
Moa Gammel, som för inte så längesedan gjorde huvudrollen i den misslyckade KÄRLEK DELUXE, är Estelle Svensson, som i jultid tillsammans med sin lilla dotter återvänder hem till Stockholm (som i realiteten främst är Luleå), hennes man Tommy hade året innan begått ett av de största rånen någonsin i Sverige - men nu verkar han ligga död på en strand på Sri Lanka, där familjen Svensson häckat ett år. Estelle ska tydligen försöka hämta bytet från rånet, men ryktet om Tommys död sprider sig och Stockholms slemmaste gangstrar vill lägga fingrarna på stålarna.
Ola Rapace är en kriminell glidare som heter Bobby och gillar att hänga på nattklubb. Johan "Sjökvisten" Rabaeus är den grymme gangstern Steve. Sångerskan Lykke Li Zachrisson (vars fullständiga namn är Lykke Li Timotej!) spelar Estelles syster, jag gissar att det är hennes skådespelardedut. Lykke Li är inte det minsta lik Moa Gammel. Ewa Fröling är systrarnas mor, medan Amanda Ooms är med i tre-fyra scener i vilka hon inte har en enda replik. Jättekonstigt. Alla dessa gangsters går loss på varandra, ibland på de mest grymma sätt.
Jag har lite svårt att redogöra för handlingen. Det känns nämligen som om halva filmen fattas. Det är säkert ett konstnärligt grepp, men resultatet blir bara märkligt och ryckigt. Rumphugget. Jag tror inte att man någonsin får se rollfigurerna i bild samtidigt som deras namn uttalas. Vi får se Rapace, Rabaeus och de andra i bild, men ingen berättar vad de heter. Sedan får vi höra Estelle och andra prata om Bobby och Steve, med flera, och jag undrar vem som är vem.
Men som sagt: jag ville att det här skulle vara bra. Det kunde ha blivit jättebra. För regin står Tarik Saleh, som tidigare gjort den skitdåliga METROPIA, och han har en bra, egen stil i TOMMY. Det är snyggt, det är genomtänkt, det ser ut som en biofilm - och det är vi inte bortskämda med när det gäller svensk film. Klippning och filmfoto är raffinerat. Ljudmixen är bra. Skådespelarinsatserna mestadels bra, Moa Gammel är väldigt bra i huvudrollen - och Saleh och hans kamera älskar verkligen Gammel. Inte konstigt, det är en stilig tös. Vi serveras åtskilliga närbilder på hennes ansikte.
TOMMY är en överraskande tuff film. Gangstrarna är verkligen skoningslösa och stenhårda, Steve är härligt grym. Tortyr med elspis ser vi inte på bio varje dag.
... Därför är det synd att manuset är så stökigt och ofärdigt - om nu stora delar inte klippts bort. Filmen må vara raffinerat gjord, men berättandet är klumpigt. Jag satt ofta och undrade vad som hände och varför - och vilka personerna var.
Scenerna från Sri Lanka är inspelade på Sri Lanka på riktigt. Hade filmen så stor budget att de hade rått att bränna stålar på en sådan resa? Det handlar bara om några få scener, några minuter. De kunde lika gärna ha skjutit dessa på Ribban i Malmö.
Synd på så rara ärtor. TOMMY kunde ha blivit något riktigt bra. Dock befäster Moa Gammel sin positition som något slags filmstjärna.
"Pinball Wizard" spelas inte på soundtracket.







(Biopremiär 14/3)

-->



onsdag 9 februari 2011

Bio: Åsa-Nisse - Wälkom to Knohult

Foton copyright (c) PA Svensson/Nordisk Film

Så får den då äntligen premiär, 2000-talets mest efterlängtade svenska film. Åtminstone bland oss som tyckte SVINALÄNGORNA var det tradigaste vi sett på länge och en skymf mot vår stolta, svenska filmtradition. Den stolta svenska filmtradition jag åsyftar är förstås främst den som sträcker sig från slutet av 1930-talet och ett tiotal år framöver, det vill säga de filmer som ansågs skadliga för vår moral och de enda av den tidens svenska filmer som fortfarande TV-visas med jämna mellanrum.

Redan när det började pratas om den här nya filmen - som då kallades ÅSA-NISSE OCH DET SVARTA GULDET - hörde en del människor av sig till mig och trodde att jag var involverad i projektet. Varför gjorde de det? undrar kanske den oinsatte?

Jo, det är ju faktiskt som så att jag en gång i tiden jobbade som manusförfattare till den tecknade serien om Åsa-Nisse. Med start 1989 skrev jag under några år 130 manus - fast hur många som faktiskt tecknades och publicerades har jag ingen aning om. Det var dock ett väldigt fräsigt jobb. Jag gjorde dessutom mitt bästa för att om inte förnya serien, så ha kul med den. Bland annat införde jag RoboFjärsman och den illasinnade Ingemar Bengtsson-ligan.

Trots allt kan man göra mer med Åsa-Nisse än med till exempel 91:an, en serie jag också skrivit många avsnitt av. 91:an är ju oftast låst till förläggningen i Klackamo, medan Nesse och Klabbis kan röra sig fritt ute i världen - vilket de dock sällan gör.

Filmerna har jag ju också skrivit en hel del om i media de senaste tjugo åren. Åtminstone den tjugonde och sista i serien innan den nu återupplivades: 1969 års ÅSA-NISSE I REKORDFORM, i vilken Arne Källerud debuterar som Nesse - det blev även hans sista framträdande i rollen. Anledningen till att jag skrivit så mycket om just den här filmen, är att det är en av de mest konstiga filmer som någonsin har gjorts. Två tredjedelar av speltiden består av att Åsa-Nisse och hans kompis Sven (Klabbarparn är inte med) åker runt, runt, runt i en racerbåt. Kändisar dyker upp i irrelevanta scener som inte har med någonting att göra, och plötsligt slutar det hela tvärt - enligt uppgift tog pengarna slut innan filmen hunnit bli klar.

Men de tidigare, "riktiga" Åsa-Nisse-filmerna med John Elfström och Artur Rolén, då? I regi av Ragnar Frisk? Och med Gustav Lövås i paradrollen som Sjökvisten? Jodå. De är ju ett stycke fascinerande svensk filmhistoria som samtidigt speglade den svenska folksjälen. När folk ute i den stora världen ägnade sig åt den franska nya vågen, The Beatles, flower power, Hammerskräckfilm, EASY RIDER och MIDNIGHT COWBOY, ja då satt vi fortfarande och tittade på Åsa-Nisse och diggade Snoddas. Här gällde det att se till att tiden stod still!

De första Åsa-Nisse-filmerna var ganska traditionella svenska farser, men allt eftersom blev filmerna billigare och slarvigare - och alltmer fascinerande. Man fick även för sig att om man inte har speciellt roliga manus elle repliker, går det lika bra att skrika. Om man skriker blir det automatiskt roligt, verkar man ha resonerat. Och när man minst anade det, dök Bertil Boo upp som den sjungande bonden.

Men vad är egent-
ligen Åsa-
Nisse för en typ när allt kommer omkring? Jag har kommit fram till att han är en av landets främsta livsnjutare. Han och Klabbis vill ju inget annat än ha lugnt och skönt. De gillar att röka cigarr och dricka gök. De latar sig. De tjuvjagar och fiskar för att kunna äta gott. Och för att göra tillvaron ännu mer behaglig, uppfinner Nesse hela tiden saker som ska förenkla deras strävan efter en avslappnad tillvaro. Dock ställer dessa uppfinningar samt Åsa-Nisses och Klabbis andra upptåg oftast till det för dem.

...Så, efter denna utläggning: njä, det var nog inte oväntat att många trodde att jag var en av männen bakom det som skulle bli ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT. I synnerhet som jag mest sysslat med film de senaste femton åren. Och tyvärr - jag är inte det minsta inblandad. Filmens manus är skrivet av Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar, medan Fredrik Boklund (MORGAN PÅLSSON - VÄRLDSREPORTER) står för regin.

Ni som följer TOPPRAFFEL! vet att jag följt det här projektet och de senaste månaderna lagt upp teasers och trailers - och efter att ha sett den slutliga, långa trailern tyckte jag att det här kan bli precis hur som helst, trailern var direkt bisarr, och tidigare har 91:ans redaktör sagt att det manus han fått läsa var det mest utflippade han läst. Jag har även anmärkt på den undermåliga småländskan.
Nu har jag sett filmen - och den är något alldeles sanslöst bisarr och vansinnig! Tjoflöjt, pågar å töser!

Den svenska kritikerkåren kommer att totalsåga Boklunds film. Ja, jösses, vad de kommer att såga den. Jag har redan läst några recensioner, och de kritikerna hatade filmen.

Tillåt mig att protestera.

Samma kritiker hyllar den brittiska filmen FYRA ÅSA-NISSAR SOM SJÄLVMORDSBOMBARE, som också har premiär på fredag. Javisst, jag åsyftar FOUR LIONS, som jag recenserade igår. En gravt misslyckad komedi som man "ska" tycka om. Men allvarlig talat - FOUR LIONS är bara en sämre variant av Åsa-Nisse.

Som säkert är bekant avskydde jag några av de senare årens stora, svenska familjekomedier, designade att dra jättepublik: GÖTA KANAL 2, GÖTA KANAL 3 (som lyckades vara ännu sämre än tvåan) och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN, som lyckades med bedriften att vara betydligt sämre än de två kanalfilmerna tillsammans.

ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT ger vid en första anblick intryck av att sälla sig till denna ruttna tradition, men skenet bedrar. Den nya Åsa-Nisse-filmen tillhör egentligen en helt annan kategori av film.

Den största skillnaden mot de gamla klassiska Åsa-Nisse-filmerna, är att Boklunds film är alldeles för bra gjord. Fotot är kompetent och riktigt bra, specialeffekterna är professionella, och en oändlig rad kända skådespelare och annat löst folk medverkar - till och med Robert Aschberg har en liten roll.
En annan skillnad är att Åsa-Nisse i Kjell Bergqvists gestalt nästan är en bifigur i sin egen film. Han och Michael Segerströms Klabbarpare är förvisso katalysatorn, men de är två ganska anonyma figurer i ett sanslöst persongalleri. Bergqvist är dessutom för ung och har inte riktigt Åsa-Nisses personlighet. Men det spelar egentligen ingen roll.
Nesse har länge struntat i att laga vatten-
pump-
en på gården, vilket leder till att Eulalia (Ann Petrén) badar i Champis. När Nesse slutligen bygger en rejäl, mekanisk pump han döper till Dunderpumpen, råkar han hitta olja. Knohult förvandlas till ett fantastiskt ställe att bo på.
På det slemma företaget Skånskt Petroleum arbetar Johan Glans, som ska försöka se till att oljan blir deras. Stöttad av statministern (Maria Ludqvist som likt Harald Treutiger hela tiden säger "Ukaij") gör Glans flera misslyckade försök att komma över Dunderpumpen, och oftast slutar det med att han blir rullad i tjära och fjädrar.
För att underlätta så mycket som möjligt utropar Knohult sig till republik, där Åsa-Nisse blir president, Sjökvisten handelsminister och den gamle greven Malcolm (82-årige Landskronabon* Stig Grybe, som spelade samme greve i ÅSA-NISSE BLAND GREVAR OCH BARONER 1961, alltså för exakt 50 år sedan!) är utrikesminister med motiveringen "Jag träffade en neger för tio år sen i Värnamo" - en replik som kommer att få de politiskt korrekta att sparka bakut. En annan extremt politiskt inkorrekt replik är "Jasså, är det särskolan som är på utfärd?", vilket Johan Glans lyckas få ur sig när hemvärnet dyker upp.

Det hela håller på att urarta till en katastrof när USA skickar iväg ett stridsplan för att bomba Sverige tillbaka till "tiden då Bertil Boo fortfarande låg på Svensktoppen".

Jag har ingen aning om vad den genomsnittslige biobesökaren kommer att tycka om ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT. Vad GÖTA KANAL-publiken, de som går på bio en gång om året, kommer att tycka. För på sätt och vis känns det som om Dorsin, Boklund och gänget har riktat in sig på mig och mina polare. Filmen är dels en traditionell svensk pilsnerfilm, dels den parodi på Åsa-Nisse, dels en samhällssatir, och dels en oehört bisarr tripp. Filmen har alla förutsättningar att bli en kultfilm, om än av andra skäl än till exempel ÅSA-NISSE I REKORDFORM och SOUND OF NÄVERLUR.

Johan Rabaeus är handlare Sjökvist, och det dröjer inte många sekunder innan han börjar prata om sin bröllopskonfekt. Sjökvisten har satt in en kontaktannons och en söt blondin spelad av Sofia Helin svarar - och vad heter hon, om inte fröken Britta! Henrik Dorsin själv är Knohultarn. Allan Svensson är en storbonde. Brasse Brännström är en slajmig kypare på Stadshotellet - och han fiser när han tar upp en beställning. Sissela Kyle är Klabbarparens hustru Kristin. Claes Månsson dyker upp som konstig gubbe, medan Henrik Hjelt är fotbollsspelare. Johan Wahlström är fullkomligt fantastisk som byns fyllbult - på ett bröllop spelar han ukulele och sjunger en hyllningssång, i vilken han lyckas rimma "Britta" med precis det du tror. Klabbarparen håller upp en krabba och säger "Krabbarparen!".

Och så har vi den mest fantastiska scenen i filmen. En scen som får mig att tro att Dorsin och Ulvshammar har vittjat min dator. En scen som känns snodd från min och Jimmy Wallins serie om Mäktige Månsson - Österlens beskyddare. Just det: scenen från Skånskt Petroleum.

Här spelar nämligen Sven Melander en fet och jävligt dryg direktör, som tammefan är det roligaste jag sett på bio på bra länge. Styrelsen för bolaget sitter vid ett långbord och äter av gigantiska spiddekagor, David Batra sitter och smeker sig själv, en snubbe pratar obegriplig skånska, Melander trumpetar "Och sen kommer Danne Stråhed å spelar till avecen!" och folk slänger upp ålar på bordet. Jag skrattade så jag grät. Ho ho ho!

Vi bjuds även på en STAR WARS-
hyllning, en vild ritt på en älg, en motor-
cykel med sidovagn som kör genom höstack (pluspoäng), en oväntad TOP GUN-parodi och ett sjövilt Terence Hill/Bud Spencer-slagsmål där alla slåss med alla. (Men var är fjärsman? Han saknas i filmen!)

ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT är ojämn - javisst! Det spretar hejvilt - javisst! Dessutom är den flängd och stoltserar med härligt dålig smak. Som tydligt framgår räknar jag bara upp orsaker till att tycka om filmen. Eftersom jag är sjuk i huvudet tyckte jag att det var kul och trivsamt mest hela tiden - men jag skulle inte bli förvånad om Svensson tycker att det är för konstigt.

I en sång under filmens sista scen sjunger man "Några kommer att tycka att den här filmen är si och så, men det skiter vi i, snart kommer Åsa-Nisse 22!". Och jag personligen skulle inte ha något emot att se ännu en film i serien. Och då gärna ännu mer bisarr och gnidd.

Nå! Hur många syndiga dvärgar kommer jag då att dela ut till ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT? Eftersom det här är en så pass udda/viktig (stryk vad som ej önskas) film, har jag försett den med ett eget betygssystem. Och Fredrik Boklunds film kan förstås inte få något annat betyg än:











(Biopremiär 11/2)

*Om han inte flyttat, bor Stig Grybe i Hofterup utanför Landskrona.

onsdag 28 juli 2010

Bio: Bröderna Karlsson

Foton: Bengt Wanselius, Calle Sjölin © 2010 Filmlance International AB

Släng en syltlök i din Martini och slå dig ner framför brasan, så tar vi och pratar lite om Kjell Sundvall en stund. Han brukar ju anses vara en av Sveriges främsta regissörer publikt sett och ibland pratas det om att han gör filmer som nästan känns som Hollywoodfilm. Men hur är det egentligen med den saken?
Sundvall debuterade 1980 med den av många älskade TV-filmen VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET. Jag såg om den för några år sedan - och den är ju inte speciellt rolig. Dock betydligt bättre än uppföljaren.

Därefter följde några filmer för bio och TV jag nog inte sett, innan det 1996 var dags för det stora genombrottet med thrillern JÄGARNA. Publiken strömmade till biograferna för att se en svensk film som trots allt inte såg ut som vanlig svensk film. Man jämförde med slickade amerikanska actionthrillers.
Det är bara det, att hade JÄGARNA varit en amerikansk film, hade den gått på en obskyr kabelkanal klockan tre på natten när ingen tittar. Det är ju ingen vidare bra film. Eller tycker ni det?
SISTA KONTRAKTET (1998), filmen om Palmemordet, tyckte jag var betydligt bättre - även om jag i ärlighetens namn inte minns något alls av filmen. TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN har jag för mig var småkul, men hafsigt gjort.
Därefter började det gå utför. HUR SOM HELST ÄR HAN JÄVLIGT DÖD var kass och en hastigt realiserad idé. GRABBEN I GRAVEN BREDVID såg jag aldrig. Flygplansthrillern HOTET var riktigt, riktigt usel, det jag minns bäst är all ohämmad reklam för mobiltelefoner.
Hästfilmen VINNARE OCH FÖRLORARE från 2005 har jag inte heller sett, men de av mina kollegor som utsattes för den (hästkillarna!) är alla villiga att skriva under på att den är makalöst dålig. En kille övervägde att lämna pressvisningen.
Förutom detta har Kjell Sundvall mest gjort Beck och andra TV-produktioner.

Nu är han tillbaka på biograferna med vad jag antar ska vara en bred komedi för hela familjen. BRÖDERNA KARLSSON. I centrum har vi Björn Bengtsson som Nicklas Bering, en framgångsrik, 36-årig stockholmsadvokat som dock ständigt har otur på kärleksfronten. Men så presenteras han för sin nya kollega Clara (Tuva Novotny) som han fattar tycke för. Till hans stora glädje besvaras hans känslor.
Det är bara det att Nicklas liv plötsligt blivit väldigt komplicerat. Han är nämligen adopterad och nu har hans biologiska mor gått bort. Då får han plötsligt veta att han har en för honom helt okänd bror uppe i Luleå. Nicklas tvingas åka upp dit och träffar Hasse Karlsson (Bengtsson igen) - hans identiske enäggstvilling. Hasse har en liten gård, är gift och har två barn. Den jobbige Hasse tvingar Nicklas att stanna över natten och vid middagsbordet berättar Hasses fru att mannen minsann konstant är otrogen.
Väl hemma i Stockholm ringer det en kväll på Nicklas dörr. Det är Hasse som oannonserat kommit för att överlämna en moraklocka. Påsättaren och festprissen våldgästar Nicklas, som får se sitt liv och karriär rasa samman, när alla tror att Hasse är Nicklas.
Komedier om tvillingar som vuxit upp åtskilda och ovetande om varandra går det tretton på dussinet av. Den övervägande majoriteten är bättre än BRÖDERNA KARLSSON. Kjell Sundvall har säkert gått in för att göra en riktigt tokrolig skrattfest. Fast själv kunde jag för det mesta hålla mig för skratt.
Humorn i filmen bygger främst på att huvudpersonerna ska hamna i pinsamma situationer. Och det hade kanske funkat - om detta vore en film med, säg, Jim Carrey. Men det här är ingen Jim Carrey-film.

Hasse Karlsson - som av någon anledning inte pratar norrländska och har samma frisyr som Nicklas redan från början - är en riktigt jobbig typ. Han är direkt imbecill och totalt socialt inkompetent. Han är inte socialt inkompetent på ett roligt sätt - som Steve Martin i SUPERNOLLAN, och han är inte utflippat vulgär som Stiffler i AMERICAN PIE. Hasse är imbecill och socialt inkompetent på ett sätt som gör att jag vill ge honom på käften.
Nicklas Bering är en vek och velig kille. Om det inte vore för att han har tummen mitt i handen, hade inget av det som händer i filmen inträffat. Aldrig någonsin gör Nicklas och Hasse några logiska försök att bevisa att de är två olika personer, genom att till exempel visa upp legitimation.
"Men det här är ju en fars, det hör genren till!" Visst. Men BRÖDERNA KARLSSON utspelar sig i något slags realistisk miljö. Jag köpte inte situationerna.
...Detta hindrar dock inte filmen från att ha några roliga scener. En naken Nicklas iförd svart sopsäck på kontoret är ju kul (snoppvarning utfärdad). Jessica Zandén som sprängkåt hustru till Nicklas chef (Johan Rabaeus) är jättebra.
Tuva Novotny verkar vara med i alla svenska filmer som görs just nu, känns det som. I bioaktuella FÖR KÄRLEKEN är hon skittråkig, nästan dålig. Här är hon dock motsatsen. Förälskelsen i början av filmen känns övertygande och det är riktigt gulligt, och jag hade hellre sett mer av det än av Hasse Karlsson prata med munnen full av gratissnittar. Novotnys Clara är söt och attraktiv i tantfrisyr. Fast sedan har hon inte så mycket mer att göra. Bengtsson och Zandén får tillsammans med den bisarre, mustaschprydde vaktmästaren Jesper (Per Andersson) dra hela komedilasset.

Vanna Rosenberg har jag alltid tyckt är tradig. Här spelar hon dessutom en tradig kvinna.
BRÖDERNA KARLSSON är förresten en rätt ful och grå film. Varför begriper jag inte.

En gång på 90-talet såg jag Sundvall äta middag på en uteservering på Stureplan. Han var iförd en keps det stod "Jägarna" på. Det såg väldigt roligt ut.






(Biopremiär 29/7)

onsdag 19 maj 2010

Åsa-Nisse och det svarta guldet: Rollistan!

Nytt meddelande från Taste PR. Bland annat listas skådisarna i den kommande Åsa-Nisse-filmen:

Kjell Bergqvist (Åsa-Nisse)
Michael Segerström (Klabbarparn)
Johan Glans (Mårten Dagelid)
Johan Rabaeus (Sjökvistarn)
Henrik Dorsin (Knohultarn)
Maria Lundqvist (Statsministern)
Stig Grybe (Greven)
Jonas Åhlund (Knohults hemvärn, Fansson)
Linus Eklund (Knohults hemvärn, Hansson)
Viktor Titelman (Knohults hemvärn, Jansson)

Fredrik Boklund är regissör 
Zoula Pitsiava är producent
Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar står för manus 


Boklund har tidigare regisserat en massa musikvideor samt filmen MORGAN PÅLSSON - VÄRLDSREPORTER.