Visar inlägg med etikett Johan Hedenberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Johan Hedenberg. Visa alla inlägg

onsdag 26 januari 2011

Bio: Gränsen

Foto copyright (c) Cinematic Vision

Svensk krigsaction. Det är vi min själ inte bortskämda med. Efter att ha sett en actionpackad teaser för GRÄNSEN, samt en något längre trailer, var jag självklart väldigt nyfiken på filmen. Vad är det här? Och framför allt: hur har de lyckats spela in den här filmen i smyg? Jag ska kanske inte skriva "i smyg", men jag har inte läst ett enda inspelningsreportage under året som gått och enda orsaken till att jag kände till dess existens var att en kompis nämnt den.

GRÄNSEN är nämligen en sådan där film som är gjord av kompisars kompisar. Regissör är Richard Holm. Jag vet inte om jag träffat honom. Däremot känner jag flera av de andra i samma gäng Holm kommer från; Kaj Steveman, Micke Beckman och de andra. Grabbarna som en gång i tiden gjorde för svenska skräckfans och blivande filmskapare å så viktiga kortfilmer som THE RESURRECTION OF MICHAEL MYERS del ett och två, och SEX, LÖGNER OCH VIDEOVÅLD. I de två förstnämnda var Richard Holm den som hela tiden jagades av allsköns monster.
Jag läser på nätet att Holm sedan dess har regisserat episoder av HOTELL SEGER, ANDRA AVENYN och andra TV-serier jag aldrig sett, samt några Johan Falk-filmer jag inte heller sett.
Jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig när jag bänkade mig på Filmstaden för att se GRÄNSEN, men jag hoppades att det skulle vara riktigt bra, att jag skulle bli riktigt rejält överraskad.
När ljuset i salongen tändes två timmar senare kände jag mig en aning splittrad.
GRÄNSEN utspelar sig krigsvintern 1942. Svenska soldater häckar i norra Värmland, nära gränsen till Norge - och två killar får för sig att kliva över gränsen och ta sig en titt på de där omtalade tyskarna. Det går inte så bra för de två, som råkar ut för tyskarnas vrede. Är det här en remake på BORN AMERICAN? Nädå...
En av killarna, Sven (Martin Wallström), har en bror som heter Aron (André Sjöberg, som även skrivit filmens manus tillsammans med Johnny Steen), soldat även han. Aron är en välartad ung man vars fästmö väntar barn. När Aron får veta att Sven förvunnit någonstans i Norge, beger han sig tillsammans med en handfull män iväg på ett räddningsuppdrag. De är sex man mot den tyska armén och blod kommer att flyta. Riktigt mycket blod, faktiskt.
Jag måste säga att jag retade mig en del på Aron genom hela filmen. Enligt vår svenska tradition är han en "vanlig kille" och ser mest ut att jobba på bensinmack. Han har hårdrocksmustasch. Ja, han ser faktiskt ut som Bo Flodin. Och han har en vek, vänlig röst. Vi pratar alltså inte en kapten Mallory med bra haka som ska spränga kanonerna på Navarone. Vi pratar om en snubbe som skulle kunna leda barnprogram och ha sagostund.
Men med i gänget finns även en enögd finne som verkligen är tuff och duglig. Och så finns där en smålänning som spelas av Jonas Karlström iförd skön mustasch. Han är den obligatoriske besvärlige soldaten, och vi vet att han kommer att råka illa ut. Snacka om det!
Första halvan av filmen satt jag mest och kände att, nä, fan, sorry, det här var ju inte alls vad jag ville ha. Oj, vad det är pratigt. Folk diskuterar och diskuterar och diskuterar, det är alldelers för mycket talking heads och jag kände mig rätt uttråkad. Jag såg framför mig hur mitt betyg på filmen sjönk som Tirpitz.
Men sedan tar det sig under filmens andra hälft, ja efter ett tag tar det sig verkligen rejält. Dialogen ersätts med kulspruteknatter, slagsmål och en hel del splatter. Här finns en del våld som säkert kommer att upplevas som obehagligt av många. Skottskadade soldater som torteras, skjuts, men inte dör omedelbart, utan lider i oändligt långa bilder. Den hårde finnen blir involverad i ett riktigt Ramboslagsmål som avslutas på ett superbrutalt Steven Seagal-sätt, som är så utdraget det bara kan bli. Hade filmen gjorts innan 1990 hade flera scener kortats av Biografbyrån.
GRÄNSEN är skjuten på Red, den nya digitala formatet, och tyvärr innebär det att det emellanåt ser för sterilt och kliniskt ut, värmen från riktig film saknas. Extra kallt blir det under några slowmotionscener. Och rent allmänt är det lite för mycket TV-film över filmens look. Det är, som jag påpekade, alldeles för mycket talking heads och fotot rent allmänt känns inte särdeles inspirerat. Filmen saknar egen stil, den ser lite anonym ut.
Jag blev också lite förvånad över att de flesta actionscenerna är lite småtradigt iscensatta. Richard Holm har inte tagit fasta på det som gör att amerikansk (och Hongkongkinesisk) action upplevs som medryckande och häftigt: vapenfetischism, poserande, utstuderad koreografi, heroiska bildvinklar och hårda repliker. Folk som knattrar med k-pistar på varandra rätt upp och ner ser mer ut som några som leker krig. Kanske är detta ett medvetet val för att göra det hela mer realistiskt? Men varför finns är då en scen där hjältarna beväpnar sig som i en Rambofilm? En scen med brinnande människor som mejas ner när de springer ut ur ett brinnande hus känns som ett bildcitat ur FÖR EN HANDFULL DOLLAR.
Ytterligare en detalj som drar ner helhetsintrycket är den riktigt vissna filmmusiken. Den ligger som en sur wettexduk över hela produktionen. Det låter som samma musik som använts till alla andra svenska deckare och thrillers; återhållsam, anonym musik som ska låta hotfull men mest är sövande. Musiken saknar teman och melodier. Istället för att förstärka scenerna, försvagar musiken dem.
Värst vad jag är negativ. Men det finns ju en hel del positivt att säga också. Den myckna dialogen i början är faktiskt välskriven. Och generellt sett är alla skådespelarinsatserna goda. Nästan alla ansikten är okända för mig. Jonas Karlström var med i FROSTBITEN, så honom känner jag, och en major spelas av Johan Hedenberg, och honom har vi ju sett i en lång rad roller tidigare. Men i övrigt är det mest folk som tidigare haft småroller eller kanske knappt synts överhuvudtaget, och detta är till GRÄNSENS fördel. Vi tänker inte "Undrar hur Persbrandt ska klara sig ur det här?", utan skådisarna blir sina rollfigurer. Och jag gillar att tyskarna är ena riktigt onda typer, speciellt den härligt grymme officeren.
Jag har ingen aning om vad filmen hade för budget, men den ger intryck av att vara hyfsat påkostad. I intervjuer pratar Holm om hur svårt - men inspirerande - det är att göra ambitiös lågbudgetfilm, så GRÄNSEN kostade nog mindre än den ser ut att göra. En faslig massa medproducenter och grejor listas i eftertexterna och till och med Försvarsmakten är inblandad i produktionen. Alla detaljer känns autentiska liksom återgivningen av 1942.
GRÄNSEN är förstås en väldigt ovanlig film i Sverige och jag hoppas att den kommer att dra publik. Jag vill verkligen att den här ska gå bra. Det finns dessutom stora chanser att publiken kommer att tycka att det här är bättre än vad jag gjorde, det jag anmärker på är kanske sådant många struntar i.
GRÄNSEN är ojämn, men klart sevärd. Det är dessutom den mest actionpackade, råa och blodiga svenska filmen på bra länge. Stort pluspoäng till den kissande tysken som fortsätter att kissa efter att han blivit skjuten i pannan. Snygg fontän! 







(Biopremiär 28/1)

måndag 31 maj 2010

Bio: Kommissarie Späck

 Foton: Alexandra Aristarhova © 2010 Sonet Film AB
För femton år sedan eller något i den stilen pratade jag och några polare om att göra en parodi på svenska polisfilmer. Vi hade en titel - DEN UTSKRATTADE POLISEN - och några gags. Fast vi kom aldrig längre än så. När nu Fredde Granberg gör debut som långfilmsregissör är det med "filmen vi aldrig gjorde".
    Jag har väl aldrig tillhört Granbergs främsta anhängare; jag tittade sällan på BYHÅLA (1991) med Ronny och Ragge, SNUTARNA (1994) var väl inte särdeles lyckad, och DR MUGG (2002) och HEM TILL MIDGÅRD (2003) har jag aldrig sett. Det är möjligt att jag dyrkat de här grejorna om jag vore yngre; jag var ändå hyfsat vuxen redan '91. Och jag är några år äldre än Fredde Granberg. De som var barn när BYHÅLA gick verkar älska serien. Granberg har jag bara träffat som hastigast en gång, han kom fram och skakade hand på Parkbaren i Göteborg för några år sedan. Han gav ett sympatiskt intryck.
    KOMMISSARIE SPÄCK är ett försök att göra en svensk film i samma tradition som TITTA VI FLYGER, TOP SECRET och DEN NAKNA PISTOLEN - filmer som i sin tur var inspirerade av 1950-talets MAD med alla så kallade eyeball kicks. Det har aldrig tidigare gjorts i Sverige, vilket ju är lite märkligt.

    Filmen öppnar med att Beckregissören Harald Hamrell spelar regissören Harald Hamrell, som blir brutalt mördad när han lagar middag. Polisen anländer till brottsplatsen och kommissarie Späck (Leif Andrée) misstänker genast att det handlar om ett självmord. Till saken hör att Hamrells kropp är genomborrad med ett stort antal knivar och köksredskap. Eftersom några andra lik också hittats, är Späck säker på att det är en seriesjälvmördare som härjar.
    Den ständigt ätande Späck och hans alltid fly förban-
nade kollega Grünvald Karlsson (Johan Hedenberg) förses med en ny partner, den alltid muntra och våldsbenägna Irene Snusk (Cecilia Frode), som av någon anledning är baserad på Lara Croft från TOMB RAIDER - vilket är lite märkligt. Vad har TOMB RAIDER med svenska poliser som Beck och Wallander att göra?
    Att försöka återge mer av handlingen är egentligen meningslöst. Det handlar bland annat om en liga som säljer piratkoperade filmer; filmer som inte gått upp på bio än, som DET SJUNDE INSEGLET 2, GÖTA KANAL 5 och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - ÄNNU EN GÅNG. Men detta är förstås sekundärt. KOMMISSARIE SPÄCK skulle kunna handla om vad som helst, det går bara ut på att spruta ut så många skämt per minut som möjligt.
    Filmen börjar fantastiskt bra med en parodi på THX-loggan. "Denna film visas i ADHD". Därefter blir det svajigare. De senaste årens amerikanska filmer i genren har varit mer än lovligt usla; EPIC MOVIE och MEET THE SPARTANS och de där. De enda som riktigt kan stuket, är Zucker, Zucker och Abrahams, som skapade genren med TITTA VI FLYGER! 1980. Nej, Fredde Granberg är ingen Zucker eller Abrahams.
    KOMMISSARIE SPÄCK satsar självklart på "hit or miss", om ett skämt inte funkar kommer det ett nytt några sekunder senare. Tyvärr blir med oftare miss än hit. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Ett problem är att jag inte tycker att Leif Andrée är rolig. Det är något med hans uppenbarelse och spelstil som gör att jag inte skrattar åt honom. Hedenberg som argsinte Grünvald funkar mycket bättre.

    Tajming är A och O i sådana här filmer, och där brister det också en del. Men vad som är positivt, är att filmen håller bra tempo, den blir aldrig tråkig, och förutom Harald Hamrell, dyker flera kända ansikten upp: Ulf Malmros har en videobutik, Markoolio är en pundare, Dogge Doggelita är ett pizzabud, och Kjell Bergqvist är strikt polis. Späcks chef, Margareta Orehn, spelas av Per Morberg.
    Nu såg jag filmen på en pressvisning, vilket innebar väldigt få personer i salongen och alla satt knäpptysta mest hela tiden. Det var inte precis partystämning. Och även om jag är kritisk till filmen, kan jag ge mig fan på att jag hade tyckt den var jätterolig om jag klämt ett gäng öl innan och satt i en fulsatt salong; eller om jag såg den på DVD med några polare och en back öl. Det är den typen av film. Kanske borde jag inte sett och recenserat KOMMISSARIE SPÄCK nykter.
    Något jag reagerade på när jag såg filmen, var att den är så våldsam och blodig - jag hade förväntat mig en familjevänlig komedi, men det radas upp en väldig massa splatter. Minst sagt förvånande. Jag frågade maskinisten vilken åldersgräns KOMMISSARIE SPÄCK har, och han sa att filmkopian inte var försedd med åldersgräns när den anlände. Jag tog en titt på Biografbyråns hemsida, och konstaterade att den granskats två gånger. Först blev den tillåten från femton år, därefter fick den elvaårsgräns. Men längderna förvirrade - versionen med lägre åldersgräns är längre än den barnförbjudna. Jag kontaktade Biografbyrån för att reda ut det hela. Så här svarade de:
KOMMISSARIE SPÄCK har granskats tre gånger. De två första gångerna saknade filmen för- och eftertexter och vissa effekter var ofullständiga. Den första granskade versionen fick åldersgräns 15 år (71 min). I den andra inlämnade versionen hade man tonat ned vissa våldsscener och filmen fick 11-årsgräns (74 min). Och slutligen lämnades en komplett 35:mm-kopia av filmen in. Åldersgräns: 11 år, Längd: 81 min.
    Motiveringen till åldersgränsen är egentligen mycket roligare än filmen:
"Flera blodiga våldsscener, bl a en man som genomborras av en förskärare och en man som upprepade gånger hugger sig själv i torson medför att filmen bedöms kunna orsaka psykisk skada hos barn under 15 år."
    Jodå! Tänk på det när du ser KOMMISSARIE SPÄCK! Du riskerar att drabbas av psykisk skada.
    Själv fick jag psykiska men av SEX & THE CITY 2, och den var barntillåten.
    Eftersom Granberg och hans bolag själva klippte i filmen innan omgranskning, innebär detta att KOMMISSARIE SPÄCK är den första film som självcensurerats för att få lägre åldersgräns sedan THE LEAGUE (2003).







Biopremiär 4/6