Visar inlägg med etikett Johan Glans. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Johan Glans. Visa alla inlägg

torsdag 6 maj 2021

SVT Play: Snälla kriminella

Häromdagen hörde en kollega av sig och undrade om jag sett filmen SNÄLLA KRIMINELLA. Det hade jag inte, jag hade inte ens hört talas om den. SNÄLLA KRIMINELLA är en ny komedi som ligger på SVT Play, och min kollega gissade att manusförfattarna måste ha läst 91:an - bland annat känns filmens skurkliga plockad ur 91:an.

Filmens manusförfattare är Simon Garshasebi, Johan Wiman, Sara Young och Babak Yousefi. För regin står Sara Young (som inte är den gamla porrstjärnan, men väl Johan Glans' hustru). SNÄLLA KRIMINELLA gjordes för att gå upp på bio, men eftersom majoriteten biografer fortfarande är stängda, fick den istället premiär direkt på SVT Play.

Jag trodde dock att den här filmen faktiskt hade gjorts med TV i åtanke. Det här ser inte ut som en biofilm. Formatet må vara scope, men filmfotot är platt och trist som ett avsnitt av valfri svensk TV-serie, och Sara Young har tidigare mest jobbat med TV.

SNÄLLA KRIMINELLA visade sig vara ganska svår att sitta igenom. Det här är en osedvanligt amatörmässig och tafflig film. Men den hade kunnat bli bra, här fanns potential.

Filmen handlar om Sasan (Simon Garshasebi), som jobbar som cykelbud, och som tänker fria till sin flickvän. Eftersom Sasan är ett klantarsle blir frieriet aldrig av, och tjejen dumpar honom. Därefter äter hans hund Janne upp förlovningsringen, och den måste opereras ut. En märklig veterinär erbjuder sig att göra det svart för hundra tusen kronor, som hon behöver ganska omgående. Sasan har förstås inte så mycket pengar.

Babak Yousefi spelar den usle rapparen MC Baboo, som råkar träffa Sasan. Baboo, eller om det var hans producent, har någon konstig idé om att han kan bli framgångsrik musiker om han är kriminell, så han anlitar Sasan för att filma när Baboo rånar folk. Första rånförsöket går åt skogen.

Sasan behöver hundra tusen spänn snabbt, så han och Baboo bestämmer sig för att råna en bank. Rånet misslyckas, men de råkar få den grymma skurkligan Sons of Segway efter sig. Alla medlemmar i Sons of Segway har namn som slutar på -y. Precis som Sonny, Conny och Ronny; en skurkliga påhittad av mig och Anders Skoglind, och som figurerar i 91:an.

Sasan har en ny plan: de ska stjäla en värdefull pryl av Johan Glans, som spelar sig själv. De jagas av Sons of Segway, men även av två poliser, spelade av Roshi Hoss och Lisbeth Johansson. Sanna Bråding spelar en kriminell tjej som blir inblandad i det hela och hjälper de två klantiga nybörjarskurkarna.

SNÄLLA KRIMINELLA är en väldigt märklig film. Enligt SVT är det här en film för hela familjen. Det är det inte.Det här känns lite grann som en barnfilm - vars dialog är fullproppad med svordomar och grovt språk. Jag vet inte om det är avsett att vara roligt, eller lite "edgy", när rollfigurerna hela tiden skriker fuck, fucking och fuck you, eller svär på svenska - men det är inte roligt, det är tröttande och det känns torftigt. 

Och det är inte heller roligt att skurkarna faktiskt skjuter ihjäl folk. Det känns fullkomligt malplacerat i en film som till större delen är en komedi för hela familjen. Annars är det roligt att Sons of Segway är extremt miljömedvetna och politiskt korrekta, och rättar varandra så fort de säger något som kan uppfattas som kränkande, eller om de använder miljöfarliga material. Det är det enda som är kul i filmen.

Johan Glans spelar alltså sig själv, men en alternativ version av sig själv. Han är en komiker som är stenrik och bor på ett gods - och han älskar glass. Vad som är konstigt här, är att när han uppträder inför publik i början av filmen, driver han elakt med Sasan, som sitter i publiken. Glans är riktigt taskig. Det där känns inte alls som Johan Glans, han skulle väl aldrig bete sig så?

Den här filmen lider av dålig tajming, vilket förstör skämten, tempot haltar betänkligt, och regin är alltså tafatt. I stort sett ingenting alls i filmen är roligt.

... Men det hade kunnat bli roligt! Det hade kunnat bli en charmig, modernare Jönssonligan. Om man bara fixat till manuset. Styrt upp dialogen. Renodlat filmen. Funderat på vilken publik den vänder sig till. I grund och botten är filmen buskis. Lite mer kreativt filmfoto hade heller inte skadat.

En del av de medverkande är mindre bra skådisar, men plus i kanten för att det medverkar flera skåningar. David Batra och Özz Nujen har minimala cameos. Här finns ett oväntat spermaskämt som involverar Johan Glans, och att de skojar om tiggare är oväntat. Actionscenerna med eldstrider är usla.

Jag ska kanske skjuta in att jag inte tror att de knyckt skurkligan av mig och Anders, men nog finns här likheter med klassiska 91:an-farser och 91:an-seriens figurgalleri. Sasans konstiga cykel skulle kunna vara en av Åsa-Nisses uppfinningar.

Jag borde kanske vara snäll mot den här filmen. Den hade potential någonstans. Men jag kan ju inte sitta här och ljuga, när jag egentligen tycker att den är dålig.


 








 

(SVT-premiär 30/4)

tisdag 13 mars 2012

Bio: Kvarteret Skatan reser till Laholm

Foton copyright (c) Jacob Jørgensen/ SF Film

Svenska folket verkar älska komedier om semesterresor. SÄLLSKAPSRESAN, VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET, EN GÅNG I PHUKET - och nu den här.

KVARTERET SKATAN var (är?) en TV-serie jag följde lite halvhjärtat. Den var väldigt ojämn. Vissa av de återkommande figurerna i de olika sketcherna och inslagen var kul, medan andra inte funkade speciellt bra. Men vad som gjorde serien lite extra märklig, var den gråskitiga svenska betongångest man försett serien med; miljöer och musik gjorde att det aldrig blev riktigt roligt. Fast det är kanske bara jag som reagerade så.

Jag sticker inte under stol med att jag tycker att Johan Glans är väldigt rolig. En framgångsrik svensk stå upp-komiker som inte är uppfylld av sin egen förträfflighet är ovanligt. Tvärtom ger Glans ett vanligt och sympatiskt intryck, och han är rolig. Självklart blir det inte sämre av att han är skåning. David Batra har jag lite svårare för, han kan bli lite för mycket, men visst, även han kan blänka till.
Inte helt oväntat är det Glans och Batra som får bära denna långfilm, vilken regisserats av Mikael Syrén, som även stod för TV-serien. Riktigt vem som efterfrågat denna oväntade bioversion vet jag inte, men här är den.

De starkaste figurerna i TV-serien var Magnus (Glans), hans fru Frida (Vanna Rosenberg), och vännen Ulf (Batra), som i den här filmen skaffat sig en ny fru - en kvinna som inte heter någonting (hon är "Ulfs fru"), men som spelas av Klara Zimmergren. Den mesige och tafatte Magnus och Frida har problem i sitt förhållande, och för att råda bot på detta tänker de resa utomlands. Även kompisen Jenny (Rachel Mohlin) tänker ge sig iväg, eftersom hon har träffat sitt livs kärlek - en norrman med eget flygplan (Mads Ousdal). Dessa planer ställer dock till problem. Varje år brukar detta gäng åka till en stuga i Laholm tillsammans med Ulf, som älskar Laholm över allt annat och som är beredd att gå över lik för att få åka dit.
Ulf chockas när ingen vill följa med till Laholm - stugan är ju redan bokad! Ulf blir desperat och drar till med att han har cancer och kommer att dö när som helst, och hans sista önskan är att få åka till Laholm. Så, de övriga ser ingen annan lösning än att åka till den där tradiga stugan en sista gång.

Väl där följer en del incidenter och komiska förvecklingar. Den otroligt blyge Magnus råkar flera gånger av misstag visa sig naken för okända människor och blir efterlyst som blottare. Frida vill skilja sig. Jenny, som inte vill ha barn, konstaterar att den perfekte norrmannen genast vill ha massor av barn. Ulfs fru, som alltid ler och verkar vara lite bakom flötet, planerar sitt nya, bättre liv efter Ulfs bortgång. Norrmannen visar sig vara läkare och ordnar fram cellgifter och mediciner Ulf tvingas ta. Jag undrar varför de här människorna är vänner och umgås till att börja med.

KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM innehåller en massa väldigt roliga repliker. Verkligen. I sitt testamente har Ulf skrivit att alla hans tillhörigheter ska gå till Sverigedemokraterna. Johans Glans är jätterolig. Fast frågan är om det är rollfiguren Magnus som är rolig, eller om vi skrattar därför att vi gillar Glans.

... För som helhet haltar den här filmen mer än betänkligt. Det finns ingenting som motiverar varför detta ska biovisas. Om man nu gör en biofilm, varför inte bemöda sig att få det att se ut som en biofilm också? Men icke, filmfotot håller samma gamla platta TV-klass. Om ens det. Men förutom fotot haltar även resten. Det finns ingen som helst tajming i skämten och agerandet - folk säger roliga saker, och så följer en liten paus som om vi ska skratta och hinna skratta färdigt.
Handlingen funkar inte heller, i synnerhet inte när man går till överdrifter som inte funkar i Skatans universum. Det är roligt att Jenny och Norrmannen går på ett lågprisvaruhus som heter Fritzl och som har samma logga som Lidl, men det blir bara dumt när man ska skoja om hur värdefull den norska valutan är och det går att betala varor för flera tusen svenska kronor med ett norskt mynt.

Slutscenerna med flygplan och fallskärmshoppning blir också i fånigaste laget. Cancerskämt är aldrig kul. Manuset har visst skrivits av de medverkande skådespelarna och Syrén.

Klipper man ihop allt som är roligt i filmen får man ungefär en halvtimme. Med andra ord får man ett normallångt TV-avsnitt. Klipper man bort ännu mer, blir det riktigt roligt. Filmens trailer (som totats ihop av min gode vän Johannes Pinter) fick mig att skratta.

David Batras roligaste figur, gubben som alltid står i hissen, medverkar bara i en scen. Den funktionshindrade komikern Jesper Odelberg medverkar i en scen, i vilken han hamnar i slagsmål med Magnus (som är så mesig att han druckit sig full på Baileys). Odelberg skriker och svär och visar sig vara ett råskinn som ger Magnus rejält med spö. Jag vet allvarligt talat inte om detta är roligt eller ej, däremot är det rätt coolt att se något slags actionscen vari den ene kombattanten är CP-skadad och sitter i rullstol. En unik scen.

KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM är för säkerhets skull inspelad på Gotland, och nej, jag tror inte att detta kommer att bli en kioskvältare.







(Biopremiär 16/3)

onsdag 9 februari 2011

Bio: Åsa-Nisse - Wälkom to Knohult

Foton copyright (c) PA Svensson/Nordisk Film

Så får den då äntligen premiär, 2000-talets mest efterlängtade svenska film. Åtminstone bland oss som tyckte SVINALÄNGORNA var det tradigaste vi sett på länge och en skymf mot vår stolta, svenska filmtradition. Den stolta svenska filmtradition jag åsyftar är förstås främst den som sträcker sig från slutet av 1930-talet och ett tiotal år framöver, det vill säga de filmer som ansågs skadliga för vår moral och de enda av den tidens svenska filmer som fortfarande TV-visas med jämna mellanrum.

Redan när det började pratas om den här nya filmen - som då kallades ÅSA-NISSE OCH DET SVARTA GULDET - hörde en del människor av sig till mig och trodde att jag var involverad i projektet. Varför gjorde de det? undrar kanske den oinsatte?

Jo, det är ju faktiskt som så att jag en gång i tiden jobbade som manusförfattare till den tecknade serien om Åsa-Nisse. Med start 1989 skrev jag under några år 130 manus - fast hur många som faktiskt tecknades och publicerades har jag ingen aning om. Det var dock ett väldigt fräsigt jobb. Jag gjorde dessutom mitt bästa för att om inte förnya serien, så ha kul med den. Bland annat införde jag RoboFjärsman och den illasinnade Ingemar Bengtsson-ligan.

Trots allt kan man göra mer med Åsa-Nisse än med till exempel 91:an, en serie jag också skrivit många avsnitt av. 91:an är ju oftast låst till förläggningen i Klackamo, medan Nesse och Klabbis kan röra sig fritt ute i världen - vilket de dock sällan gör.

Filmerna har jag ju också skrivit en hel del om i media de senaste tjugo åren. Åtminstone den tjugonde och sista i serien innan den nu återupplivades: 1969 års ÅSA-NISSE I REKORDFORM, i vilken Arne Källerud debuterar som Nesse - det blev även hans sista framträdande i rollen. Anledningen till att jag skrivit så mycket om just den här filmen, är att det är en av de mest konstiga filmer som någonsin har gjorts. Två tredjedelar av speltiden består av att Åsa-Nisse och hans kompis Sven (Klabbarparn är inte med) åker runt, runt, runt i en racerbåt. Kändisar dyker upp i irrelevanta scener som inte har med någonting att göra, och plötsligt slutar det hela tvärt - enligt uppgift tog pengarna slut innan filmen hunnit bli klar.

Men de tidigare, "riktiga" Åsa-Nisse-filmerna med John Elfström och Artur Rolén, då? I regi av Ragnar Frisk? Och med Gustav Lövås i paradrollen som Sjökvisten? Jodå. De är ju ett stycke fascinerande svensk filmhistoria som samtidigt speglade den svenska folksjälen. När folk ute i den stora världen ägnade sig åt den franska nya vågen, The Beatles, flower power, Hammerskräckfilm, EASY RIDER och MIDNIGHT COWBOY, ja då satt vi fortfarande och tittade på Åsa-Nisse och diggade Snoddas. Här gällde det att se till att tiden stod still!

De första Åsa-Nisse-filmerna var ganska traditionella svenska farser, men allt eftersom blev filmerna billigare och slarvigare - och alltmer fascinerande. Man fick även för sig att om man inte har speciellt roliga manus elle repliker, går det lika bra att skrika. Om man skriker blir det automatiskt roligt, verkar man ha resonerat. Och när man minst anade det, dök Bertil Boo upp som den sjungande bonden.

Men vad är egent-
ligen Åsa-
Nisse för en typ när allt kommer omkring? Jag har kommit fram till att han är en av landets främsta livsnjutare. Han och Klabbis vill ju inget annat än ha lugnt och skönt. De gillar att röka cigarr och dricka gök. De latar sig. De tjuvjagar och fiskar för att kunna äta gott. Och för att göra tillvaron ännu mer behaglig, uppfinner Nesse hela tiden saker som ska förenkla deras strävan efter en avslappnad tillvaro. Dock ställer dessa uppfinningar samt Åsa-Nisses och Klabbis andra upptåg oftast till det för dem.

...Så, efter denna utläggning: njä, det var nog inte oväntat att många trodde att jag var en av männen bakom det som skulle bli ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT. I synnerhet som jag mest sysslat med film de senaste femton åren. Och tyvärr - jag är inte det minsta inblandad. Filmens manus är skrivet av Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar, medan Fredrik Boklund (MORGAN PÅLSSON - VÄRLDSREPORTER) står för regin.

Ni som följer TOPPRAFFEL! vet att jag följt det här projektet och de senaste månaderna lagt upp teasers och trailers - och efter att ha sett den slutliga, långa trailern tyckte jag att det här kan bli precis hur som helst, trailern var direkt bisarr, och tidigare har 91:ans redaktör sagt att det manus han fått läsa var det mest utflippade han läst. Jag har även anmärkt på den undermåliga småländskan.
Nu har jag sett filmen - och den är något alldeles sanslöst bisarr och vansinnig! Tjoflöjt, pågar å töser!

Den svenska kritikerkåren kommer att totalsåga Boklunds film. Ja, jösses, vad de kommer att såga den. Jag har redan läst några recensioner, och de kritikerna hatade filmen.

Tillåt mig att protestera.

Samma kritiker hyllar den brittiska filmen FYRA ÅSA-NISSAR SOM SJÄLVMORDSBOMBARE, som också har premiär på fredag. Javisst, jag åsyftar FOUR LIONS, som jag recenserade igår. En gravt misslyckad komedi som man "ska" tycka om. Men allvarlig talat - FOUR LIONS är bara en sämre variant av Åsa-Nisse.

Som säkert är bekant avskydde jag några av de senare årens stora, svenska familjekomedier, designade att dra jättepublik: GÖTA KANAL 2, GÖTA KANAL 3 (som lyckades vara ännu sämre än tvåan) och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN, som lyckades med bedriften att vara betydligt sämre än de två kanalfilmerna tillsammans.

ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT ger vid en första anblick intryck av att sälla sig till denna ruttna tradition, men skenet bedrar. Den nya Åsa-Nisse-filmen tillhör egentligen en helt annan kategori av film.

Den största skillnaden mot de gamla klassiska Åsa-Nisse-filmerna, är att Boklunds film är alldeles för bra gjord. Fotot är kompetent och riktigt bra, specialeffekterna är professionella, och en oändlig rad kända skådespelare och annat löst folk medverkar - till och med Robert Aschberg har en liten roll.
En annan skillnad är att Åsa-Nisse i Kjell Bergqvists gestalt nästan är en bifigur i sin egen film. Han och Michael Segerströms Klabbarpare är förvisso katalysatorn, men de är två ganska anonyma figurer i ett sanslöst persongalleri. Bergqvist är dessutom för ung och har inte riktigt Åsa-Nisses personlighet. Men det spelar egentligen ingen roll.
Nesse har länge struntat i att laga vatten-
pump-
en på gården, vilket leder till att Eulalia (Ann Petrén) badar i Champis. När Nesse slutligen bygger en rejäl, mekanisk pump han döper till Dunderpumpen, råkar han hitta olja. Knohult förvandlas till ett fantastiskt ställe att bo på.
På det slemma företaget Skånskt Petroleum arbetar Johan Glans, som ska försöka se till att oljan blir deras. Stöttad av statministern (Maria Ludqvist som likt Harald Treutiger hela tiden säger "Ukaij") gör Glans flera misslyckade försök att komma över Dunderpumpen, och oftast slutar det med att han blir rullad i tjära och fjädrar.
För att underlätta så mycket som möjligt utropar Knohult sig till republik, där Åsa-Nisse blir president, Sjökvisten handelsminister och den gamle greven Malcolm (82-årige Landskronabon* Stig Grybe, som spelade samme greve i ÅSA-NISSE BLAND GREVAR OCH BARONER 1961, alltså för exakt 50 år sedan!) är utrikesminister med motiveringen "Jag träffade en neger för tio år sen i Värnamo" - en replik som kommer att få de politiskt korrekta att sparka bakut. En annan extremt politiskt inkorrekt replik är "Jasså, är det särskolan som är på utfärd?", vilket Johan Glans lyckas få ur sig när hemvärnet dyker upp.

Det hela håller på att urarta till en katastrof när USA skickar iväg ett stridsplan för att bomba Sverige tillbaka till "tiden då Bertil Boo fortfarande låg på Svensktoppen".

Jag har ingen aning om vad den genomsnittslige biobesökaren kommer att tycka om ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT. Vad GÖTA KANAL-publiken, de som går på bio en gång om året, kommer att tycka. För på sätt och vis känns det som om Dorsin, Boklund och gänget har riktat in sig på mig och mina polare. Filmen är dels en traditionell svensk pilsnerfilm, dels den parodi på Åsa-Nisse, dels en samhällssatir, och dels en oehört bisarr tripp. Filmen har alla förutsättningar att bli en kultfilm, om än av andra skäl än till exempel ÅSA-NISSE I REKORDFORM och SOUND OF NÄVERLUR.

Johan Rabaeus är handlare Sjökvist, och det dröjer inte många sekunder innan han börjar prata om sin bröllopskonfekt. Sjökvisten har satt in en kontaktannons och en söt blondin spelad av Sofia Helin svarar - och vad heter hon, om inte fröken Britta! Henrik Dorsin själv är Knohultarn. Allan Svensson är en storbonde. Brasse Brännström är en slajmig kypare på Stadshotellet - och han fiser när han tar upp en beställning. Sissela Kyle är Klabbarparens hustru Kristin. Claes Månsson dyker upp som konstig gubbe, medan Henrik Hjelt är fotbollsspelare. Johan Wahlström är fullkomligt fantastisk som byns fyllbult - på ett bröllop spelar han ukulele och sjunger en hyllningssång, i vilken han lyckas rimma "Britta" med precis det du tror. Klabbarparen håller upp en krabba och säger "Krabbarparen!".

Och så har vi den mest fantastiska scenen i filmen. En scen som får mig att tro att Dorsin och Ulvshammar har vittjat min dator. En scen som känns snodd från min och Jimmy Wallins serie om Mäktige Månsson - Österlens beskyddare. Just det: scenen från Skånskt Petroleum.

Här spelar nämligen Sven Melander en fet och jävligt dryg direktör, som tammefan är det roligaste jag sett på bio på bra länge. Styrelsen för bolaget sitter vid ett långbord och äter av gigantiska spiddekagor, David Batra sitter och smeker sig själv, en snubbe pratar obegriplig skånska, Melander trumpetar "Och sen kommer Danne Stråhed å spelar till avecen!" och folk slänger upp ålar på bordet. Jag skrattade så jag grät. Ho ho ho!

Vi bjuds även på en STAR WARS-
hyllning, en vild ritt på en älg, en motor-
cykel med sidovagn som kör genom höstack (pluspoäng), en oväntad TOP GUN-parodi och ett sjövilt Terence Hill/Bud Spencer-slagsmål där alla slåss med alla. (Men var är fjärsman? Han saknas i filmen!)

ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT är ojämn - javisst! Det spretar hejvilt - javisst! Dessutom är den flängd och stoltserar med härligt dålig smak. Som tydligt framgår räknar jag bara upp orsaker till att tycka om filmen. Eftersom jag är sjuk i huvudet tyckte jag att det var kul och trivsamt mest hela tiden - men jag skulle inte bli förvånad om Svensson tycker att det är för konstigt.

I en sång under filmens sista scen sjunger man "Några kommer att tycka att den här filmen är si och så, men det skiter vi i, snart kommer Åsa-Nisse 22!". Och jag personligen skulle inte ha något emot att se ännu en film i serien. Och då gärna ännu mer bisarr och gnidd.

Nå! Hur många syndiga dvärgar kommer jag då att dela ut till ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT? Eftersom det här är en så pass udda/viktig (stryk vad som ej önskas) film, har jag försett den med ett eget betygssystem. Och Fredrik Boklunds film kan förstås inte få något annat betyg än:











(Biopremiär 11/2)

*Om han inte flyttat, bor Stig Grybe i Hofterup utanför Landskrona.

lördag 25 december 2010

Trailern till nya Åsa-Nisse!

'Nuff said!



...Synd bara att Kjelle inte får till småländskan. Alls.

onsdag 10 november 2010

Bio: Cornelis

Foton: Crille Forsberg. © 2010 Chamdin & Stöhr Film

1987 dök det upp en annons i tidningen - Cornelis Vreeswijk skulle en tid senare spela någonstans i trakten, troligtvis i Helsingborg. En kille - några år yngre än jag - som jobbade på samma reklambyrå som jag frågade om vi skulle gå och se och höra legenden. Men det blev aldrig någon konsert, Cornelis dog innan utsatt datum.

Det är mycket Cornelis just nu. Förutom den nya långfilmen om honom, är en bok i faggorna; författad av Kalle Lind och illustrerad av Jimmy Wallin, båda vänner till mig. Och Hans-Erik Dyvik Husby, som har huvudrollen i filmen, ska ge sig ut på turné med Cornelis' låtar.

På 1980- och kanske även 90-talet brukade jag köpa Cornelis-

plattor till farsan i födel-

sedags-

present och julklapp. Han önskade sig sådana, och jag upplevde det som att det främst var 30- och 40-talister som lyssnade på Cornelis när jag växte upp på 70- och 80-talen. Jag var förstås väl medveten om vem han var i egenskap av en av Sveriges mest kända artister, men jag och mina jämnåriga vänner lyssnade inte aktivt på Cornelis - när nu inte Imperiet fick för sig att tolka "Personliga Persson". Men om jag inte är helt ute och cyklar, var det väl knappt någon alls som lyssnade på Cornelis under 80-talet - förrän han dog. Elvis-effekten.

Ovan nämnda Kalle och Jimmy är yngre än jag, Jimmy mycket yngre, och jag undrar om jag månne tillhör en generation mittemellan Vi som var unga när Cornelis slog igenom och var rebell, och Vi som har återupptäckt Cornelis tjugo år efter hans död. Jag tillhör Vi som var unga när Samantha Fox var stor.

Det är en minst sagt udda konstellation som ligger bakom filmen CORNELIS. Regissör är unge hip-hoparen Amir Chamdin, som tidigare enbart gjort OM GUD VILL; den där filmen med Nina Persson och som jag aldrig såg. Och så då norrmannen Dyvik Husby, bättre känd som Turbonegros en gång i tiden nerknarkade sångare Hank von Helvete, i huvudrollen som holländaren som blev svensk. Ja, konstellationen är mer än udda, den är ju direkt osannolik.

Därför är det extra kul att konstatera att CORNELIS inte bara är en bra film, det är en alldeles utmärkt film. Vem hade förväntat sig det efter ovan nämnda förutsättningar?

Det som först och främst slår mig - och det är ound-

vikligt att nämna det först av allt - är den alldeles fantastiska tidskildringen. Filmen utspelar sig under 1960-, 70- och 80-tal (med några flashbacks från 40-talets Holland), och jag går på att det verkligen är dessa årtionden. Det är fullkomligt makalöst. Det ser till och med ut som om Chamdin filmat med råfilm från den tiden för att få rätt look; ofta ser fotot ut som hämtat från våra gamla älskade, svenska kultfilmer, och ibland känns det som min familjs gamla Super-8-filmer från när jag var väldigt liten gosse på 60-talet. Största skillnaden är väl att min farmor och mormor inte sitter stilla i en soffa och ler stelt medan farsan ropar "Rör på er, det här är ingen stillbildskamera".

Tänker jag efter har jag aldrigt riktigt vetat när, hur och varför Cornelis Vreeswijk kom till Sverige. CORNELIS öppnar med några scener där tyska soldater för bort honom som liten gosse i Holland, ytterligare några flashbacks från hans barndom dyker upp senare i filmen. Därefter får vi följa Cornelis' liv och karriär från det att han är anställd på mentalsjukhuset i Beckomberga i början av 60-talet fram till hans för tidiga död i levercancer 1987.

Jag köper Hans-Erik Dyvik Husby rakt av som Cornelis Vrees-

wijk. Jag sitter aldrig och tänker att det där är en skådis. Fast den gode norrmannen skulle lika gärna kunna föreställa Beppe Wolgers. Och mot slutet, när han är grå och sliten, börjar han minsann även att likna Hasse Alfredson.

Malin Crépin gör ett fint porträtt av Cornelis' första fru Ingalill Rehnberg som födde sonen Jack, och Helena af Sandeberg är Bim; fru nummer två. I sedvanlig ordning är hon bra. Jag var tveksam till Johans Glans' medverkan som Metronomes grundare; producenten Anders Burman, men han funkar bra i sina relativt få scener - även om han mest känns som Johan Glans i polo och kavaj. Han håller en kort utläggning om en nyinköpt köttbit.

David Dencik är Fred Åkerström och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om honom - han är väl inte särdeles porträttlik, men scenerna med Åkerström är fantastiska. Han är nästan parodiskt butter och alltid full, och här finns ett enastående slagsmål i vilket Cornelis använder en gigantisk polkagris som tillhygge.

Ska jag invända mot något i filmen, är det att det känns som om flera pusselbitar saknas. Det förklaras aldrig varför Cornelis beter sig som han gör, varför han super och drogar ner sig, varför han får utbrott, varför han aldrig gör som han blir tillsagd, konstant vägrar lyda, och varför han oavbrutet fattar dåliga beslut. Jag får intrycket att han var väldigt korkad, omogen, eller eventuellt led av någon sjukdom vars namn är en bokstavskombination. Jag har ingen aning. Som sagt, när jag växte upp förekom Cornelis Vreeswijk på TV och i tidningarnas skandalrubriker, och jag tänkte aldrig mer på det när jag gick till Music Corner och köpte The Cure och Sisters of Mercy.

Filmen innehåller dessutom plötsligt ett hopp på tio år. Men det är intressant att Jack Vreeswijks pojkrum pryds av affischer på Jaques Brel och KISS.

CORNELIS berättas oerhört effektivt, det är ett med svenska mått mätt ett ovanligt driv i filmen, som aldrig någonsin hotar att bli tråkig, och hela tiden intresserar. Filmens rytm förbättras av den nästan konstanta musiken. Jack Vreeswijk står för filmmusiken, men självklart dominerar Cornelis' sånger. Dyvik Husby tolkar en del av dem, men oftast är det originalversionerna vi hör.

Just det, vi får även se lite från inspel-

ningen av Lars-

Magnus Lindgrens film SVARTA PALMKRONOR från 1968. Jag har aldrig sett den filmen, eller ens hört talas om den, men det förekommer ett kort klipp med en ung Max Von Sydow och en inklippt Hank von Helvete.

Vreeswijk medverkade i fler filmer, men inga av dessa nämns. När jag var barn visades nyinspelningen av RÄNNSTENSUNGAR från 1974 för jämnan, och han figurerade även i INGENJÖR ANDRÉES LUFTFÄRD, med flera.

Tyvärr återges ingenting alls av inspelningen av Torgny Wickmans KYRKOHERDEN, till vilken Cornelis komponerade all musik. Enligt Wickman stängde Cornelis in sig på ett rum med några flaskor whisky, och kom sedan ut nästa dag med samtliga låtar till filmen.

 

 

 

 

(Biopremiär 12/11)

onsdag 19 maj 2010

Åsa-Nisse och det svarta guldet: Rollistan!

Nytt meddelande från Taste PR. Bland annat listas skådisarna i den kommande Åsa-Nisse-filmen:

Kjell Bergqvist (Åsa-Nisse)
Michael Segerström (Klabbarparn)
Johan Glans (Mårten Dagelid)
Johan Rabaeus (Sjökvistarn)
Henrik Dorsin (Knohultarn)
Maria Lundqvist (Statsministern)
Stig Grybe (Greven)
Jonas Åhlund (Knohults hemvärn, Fansson)
Linus Eklund (Knohults hemvärn, Hansson)
Viktor Titelman (Knohults hemvärn, Jansson)

Fredrik Boklund är regissör 
Zoula Pitsiava är producent
Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar står för manus 


Boklund har tidigare regisserat en massa musikvideor samt filmen MORGAN PÅLSSON - VÄRLDSREPORTER.