Bio: Color out of Space

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Jag brukade förr hävda att jag gillar HP Lovecraft. Men så tänkte jag efter. Det är egentligen främst Stuart Gordons filmatiseringar jag gillar; i synnerhet RE-ANIMATOR och FROM BEYOND - två filmer som egentligen inte har så mycket med Lovecrafts noveller att göra.

Jag har läst en hel del Lovecraft, och jovisst, en del historier är bra, men ofta tycker jag att de känns rätt otillfredställande och poänglösa - Lovecraft bygger upp en stämning; någonstans i New England finns ett mystiskt ställe, och där, i en avgrund, finns något obeskrivligt väsen, och sedan är det inte så mycket mer. Det är stämningarna och mytologin Lovecraft hyllas för, handling och brist på slut har fansen överseende med. De flesta av Lovecrafts berättelser är ganska omöjliga att göra film av.

Jag kommer ihåg att jag som ung tonåring i början av 1980-talet låg i sängen i mitt pojkrum och läste "Färg bortom tid och rum" (ursprungligen publicerad 1927 i tidskriften Amazing Stories) i en skräckantologi, och jag tyckte den var fantastiskt bra. Det är möjligt att den kan ha varit bearbetad för ungdomar, det minns jag inte. Drygt tio år senare läste jag om novellen i en annan utgåva, och då tyckte jag inte att den var lika bra. Nu, snart trettio år senare, minns jag inte novellen så väl, men jag har för mig att jag retade mig på slutet - jag kan ha fel, men i vanlig ordning saknades nog ett ordentligt slut. Det var bara obeskrivligt och kosmiskt.

Det är många som har sett fram emot den nya filmatiseringen av "Färg bortom tid och rum", filmen är ganska hajpad. Detta beror på att det är sydafrikanen Richard Stanley som gjort den. Trots att han egentligen inte har gjort speciellt mycket, har Stanley lite kultstatus - eller beror det kanske på att han inte gjort så mycket?

Efter att ha gjort några musikvideor långfilmsdebuterade Richard Stanley 1990 med robotrafflet HARDWARE. Jag såg om HARDWARE igår, efter att inte ha sett den på närmare trettio år. Jag kom egentligen inte ihåg så mycket, inte mer än ungefär vad den handlade om, och att Carl McCoy; sångaren i Fields of the Nephilim, är ute och traskar i öknen i början.

1990 skrevs det mycket om HARDWARE i genrepressen. Jag minns att jag på det stora hela gillade filmen, men att jag hade en invändning. Efter att nu sett om filmen förstår jag varför jag gillade den när den kom. Den innehåller allt jag tyckte var coolt på den tiden: cyberpunk, industrirock, robotar, splatter, och gestalter som klär sig som prisjägare i en spaghettiwestern. Jag har även samma invändning nu som jag hade 1990: storyn är för tunn och känns utdragen. Större delen av filmen utspelar sig i hjältinnans lägenhet, och storyn hade nog funkat bättre i kortare format i en TV-serie modell "The Twilight Zone". Storyn knycktes förresten från ett nummer av serietidningen 2000AD, vilket ledde till en del strul.

Men HARDWARE var en snygg film, och det här var på den tiden då det fortfarande var spännande med nya, unga regissörer och nya lågbudgetfilmer. Filmen gjordes förstås på 35mm, och Simon Boswell stod för filmmusiken, vilket innebär att den bitvis låter som en Dario Argento-film.

Redan efter denna debut började Richard Stanleys karriär att svaja. Nästa film, DUST DEVIL från 1992, blev mest omskriven för att producenten Miramax hatade den och klippte bort drygt 35 minuter från Stanleys version. Numera går det dock att se en förlängd version som kallas "Final Cut". Det är många som hyllar DUST DEVIL och kallar den ett mästerverk, men det är en ganska ogenomtänkt åsikt. Ärligt talat är filmen inget vidare, dels är manuset för tunt, men framför allt är dialogen och främst skådespeleriet fruktansvärt. Det är riktigt illa, ibland genant dåligt. Men filmfotot är snyggt.

1996 kom den film Richard Stanley kanske är mest känd för - beroende på att han fick sparken från inspelningen. THE ISLAND OF DR. MOREAU, den där vansinniga versionen med Val Kilmer och Marlon Brando med en hink på huvudet. Problemen under inspelningen var hur många som helst, och Stanley ersattes av John Frankenheimer. 2014 kom en dokumntär om inspelningen - LOST SOUL: THE DOOMED JOURNEY OF RICHARD STANLEY'S ISLAND OF DR. MOREAU.

Därefter ägnade Stanley sig mest åt dokumentärer, och han har visst rest runt en del tillsammans med Malmöfilmaren Henrik Möller. Jag träffade Richard Stanley för drygt tjugo år sedan. Han var väl trevlig och sa något om att han var ren, efter att ha tillbringad decennier med att ta droger. Kanske en förklaring till hans svajiga karriär.

Efter denna långa inledning är det kanske dags att komma till saken? COLOR OUT OF SPACE, alltså.

Jag måste säga att COLOR OUT OF SPACE är överraskande bra. Eller åtminstone betydligt bättre än jag trodde att den skulle bara. Jag misstänkte nämligen att den här filmen skulle vara totalt osebar, hundra procent kosmiskt mumbo-jumbo. Kanske kvasi-konstnärligt skit som Nicolas Cage-filmen MANDY (som många till min stora förvåning älskar, och vars producenter även ligger bakom denna film), eller kanske en syratripp som Jan Kounens spektakulära misslyckande BLUEBERRY.

Nicolas Cage håller på att förvandlas till något slags mer begåvad Steven Seagal, han gör alldeles för många filmer (för att kunna betala av alla sina skulder), de flesta släpps direkt på DVD i Sverige, och majoriteten av filmerna är riktigt dåliga. Men han kan ju fortfarande vara bra, Cage, om han får en regissör som håller honom i tyglarna.

I COLOR OUT OF SPACE spelar Nicolas Cage Nathan Gardner, som tillsammans med sin fru Theresa (Joely Richardson) och deras tre barn flyttat till en gård i New Englands obygd (fast filmen är inspelad i Portugal). Nathan och Theresa har haft problem med sitt förhållande, det har förekommit cancer, hon sköter sitt jobb från hemmet och spenderar dagarna bakom sitt skivbord, vad Nathan jobbar med tror jag inte framgår, och de tre barnen vantrivs på landet, i synnerhet den tonåriga Lavinia (Madeleine Arthur), som ägnar sig åt svartkonst och har självskadebeteende. Nathan har även ett gäng alpackor på gården. 

Plötsligt en natt dimper något från skyn ner i familjen Gardners trädgård. En stor, glödande sten från yttre rymden. Ganska omdelbart sker märkligheter och förändringar. Nathan förändras och blir alltmer aggressiv och galen, Theresa blir knäpp hon med, lillpojken Jack (Julian Hilliard) börjar prata med en gubbe som bor i brunnen, medan den övervintrade hippien Ezra (Tommy Chong), som bor i närheten, lyssnar på rymdvarelser som finns under golvet. Färgglada växter börjar gro på tomten, och grönsaker växer sig enorma. En stackars kille (Elliot Knight) som rest dit för att kolla upp om traktens vatten är dåligt vet inte vad han ska tro.

Allt detta leder så småningom fram till mutationer och ond, bråd död. Blodet flyter i strida strömmar.

Jag vill inte påstå att filmen är speciellt spännande eller otäck, och liksom andra Richard Stanley-filmer har den flera sega partier som borde trimmats - och nej, slutet är inget vidare. Men jag tycker ändå att detta är en underhållande och rätt cool skräckfilm. Den är kul, som vi skräckfans säger. Jag gillar att Stanley använder sig av samma godisartade färgskala som Stuart Gordon körde med på 80-talet, och jag gillar att man fläskar på med riktigt geggiga praktiska effekter; mutationer och grejor som för tankarna till både Brian Yuznas SOCIETY och till John Carpenters THE THING. Det är trevligt och gammaldags på ett bra sätt.

Och Nicolas Cage? Tja, han är återhållsam till en början, men halvvägs genom filmen börjar han gå genom taket med ännu en over the top-tolkning.

Nå - oavsett vad jag tycker om filmen, tycker jag att det är fantastiskt kul att den faktiskt går upp på bio i Sverige! Den kommer till exempel inte att biovisas i Danmark.

För övrigt har jag alltid tyckt att Stephen Kings novell "Weeds" från 1976, som som blev kapitlet "The Lonesome Death of Jordy Verrill" i George A Romeros CREEPSHOW, med King själv i titelrollen, är lite väl lik "Färg bortom tid och rum".

    







(Biopremiär 25/1)

Bio: Maggie

Foton copyright (c) Noble Entertainment

För sex-sju år sedan diskuterade jag filmprojekt med en amerikansk producent och säljare. "No slashers and no zombies!" sa han. Redan då. Marknaden var mättad. Ändå fortsätter det att välla ut zombiefilmer, den ena billigare än den andra. Science fiction-bokhandelns skräckhylla är full av zombiefilmer jag aldrig hört talas om och som i de flesta fall är relativt osebara.

Det är lätt att göra en zombiefilm, verkar folk tycka, det är bara att spöka ut några kompisar och låta dem jaga några andra kompisar i tomma fabrikslokaler, som ska föreställa världen efter zombiekatastrofen. De flesta filmerna är ganska likartade.

Det känns som att genren peakade redan på 1980-talet. Då kom de italienska klassikerna, och då kom de amerikanska RE-ANIMATOR och THE RETURN OF THE LIVING DEAD, med flera. Visst har det kommit en och annan bra film sedan dess, men det är 80-talsfilmerna jag gillar och ser om. Jag tröttnade på THE WALKING DEAD redan under den första säsongen, serietidningen tröttnade jag på ganska snart den med.

Nu är Arnold Schwarzenegger tillbaka i en zombiefilm som försöker vara lite annorlunda. Åtminstone tror den att den är annorlunda och originell. I realiteten är regidebutanten Henry Hobsons lilla independentfilm MAGGIE inte alls originell - tvärtom är den banal och förutsägbar.

Ett virus sprids med alarmerande hastighet över USA; bönder uppmanas att bränna sina grödor, så kanske kommer det därifrån. De infekterade förvandlas långsamt till människoätande zombies. Förvandlingen tar ett antal veckor och när de smittade är för sjuka och börjar känna doften av människokött, samlas de in och sätts i karantän.

Arnold spelar bonden Wade, vars tonårsdotter Maggie (Abigail Breslin) blivit biten av en zombie. Han är en öm, kärleksfull far som vill att Maggies sista tid i livet ska vara bra, så han tar hem henne till familjen och vårdar henne i hemmet. Maggies mor är död, och Wades nya kvinna Caroline (Joely Richardson) verkar inte vara alltför förtjust i att ha Maggie därhemma. Vem vet när hon plötsligt vaknar upp som fullfjädrad och aggressiv kannibal? Vad Maggies två småsyskon tycker framgår inte riktigt, eftersom de försvinner ur handlingen ganska snart.

MAGGIE är något slags aidsallegori - och som sådan något senkommen. De smittade lever vanliga liv medan de blir sämre, och eftersom det inte finns något botemedel kan det bara sluta på ett sätt. De friska undviker de smittade. Jag tänker på Scooter McCraes superlågbudgetfilm SHATTER DEAD från 1994; en film gjord på video i vilken de döda fortsatte att leva och bara ville vara i fred tills de föruttnade. I MAGGIE får vi bland annat se hur titelfiguren träffar sina gamla kompisar och åker iväg till en sjö för att ha kul. Ännu en i gänget; Trent (Bryce Romero, som inte verkar vara släkt med George A), är smittad; utvecklingen har gått längre än hos Maggie och han börjar se ut som en levande död. En annan av killarna gör sig impopulär genom att tala illa om de smittade.

Hobsons film är väldigt lågmäld. Den som förväntar sig en skräckfilm bör välja något annat, eftersom MAGGIE är varken spännande eller otäck - det här är ett drama. De Arnold-fans som tror att de ska få se den gamle hjälten kötta horder av zombies så att hjärnsubstansen sprutar bör också välja något annat. Wade attackeras av en zombie alldeles i början och en bit in i filmen tvingas han yxa ihjäl sina zombifierade grannar (det sker utanför bild), men det är allt.

Jag tycker att Arnold Schwarzenegger gör en väldigt fin och övertygande insats. Jag ser i eftertexterna att han haft en dramacoach, vilket gett resultat. Wade ser brydd och plågad ut, han är sympatisk och villrådig.

Men det här är lite för simpelt och banalt - och ibland alldeles för pretentiöst. Det är långsamt och lite sövande, något som förstärks av den trista, klinkande musiken.  Bortsett från nyheten att göra en långsam och tråkig zombiefilm, har jag sett allt tidigare - och bättre. Filmen slutar ungefär som man gissat. Dessutom är det lite för mycket skakig, handhållen kamera och för många märkliga närbilder på ansikten för min smak.

Fast det är ju klart, om man inte har sett lika många zombiefilmer, skräckfilmer och genrefilmer som jag, känns det här kanske både fräscht och intressant. Men Arnold Schwarzeneggers fina insats räcker inte för att rädda MAGGIE från att vara en gäspning i biomörkret.

(Biopremiär 22/5)