Visar inlägg med etikett Joel Schumacher. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joel Schumacher. Visa alla inlägg

söndag 3 december 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Batman & Superman Anthology - Limited Tinbox

BATMAN & SUPERMAN ANTHOLOGY - LIMITED TINBOX (Warner)

Visst är det trevligt med filmer i en tjusig plåtlåda - men i det här fallet undrar jag om det inte föreligger lite fusk. Den här lådan skramlar, och när man öppnar den hittar man en "vanlig" plastbox liggande i den. Jag gissar att Warner bara tagit en äldre utgåva och stoppat den i en ny plåtlåda. Nå, inte mig emot - förpackningen är snygg.

Numera översvämmas ju biografer och TV-kanaler av långfilmer och TV-serier om superhjältar. Genren är ohyggligt populär. En del av filmerna får till och med bra kritik. Trots detta muttrar en del av oss äldre serie- och filmfans om att det var bättre förr. Stålmannnen var bättre när Rickard Donner regisserade de första filmerna, Läderlappen var bättre när Tim Burton stod bakom kameran.

Men hur är det egentligen? Var det så mycket bättre förr? Denna Blu-ray-box innehåller de ursprungliga filmserierna; de första fyra filmerna om Stålmannen, plus den senkomna femte filmen, samt de fyra första filmerna om Läderlappen. Nej, jag räknar inte BATMAN: THE MOVIE från 1966, vilken för övrigt saknas i boxen. Långfilmen om Stålmannen från 1950-talet återkommer jag till nedan.

Låt mig ta filmerna i tur och ordning:

SUPERMAN - THE MOVIE (1978)

Jag minns så väl när jag och min kompis Adam skulle se den här på Rio i Landskrona. För att vara säkra på att komma först in och få bra platser, gick vi till biografen flera timmar innan de öppnade. Sedan bar det sig inte bättre än att när dörrarna väl slogs upp, kom det några andra och gick före.
Jag tyckte att Richard Donners SUPERMAN - THE MOVIE var det häftigaste jag sett på bio - näst STJÄRNORNAS KRIG, förstås. Jag minns hur imponerad jag var av förtexterna, jag höll på att tappa andan när titeln och namnen flög genom rymden till John Williams' pampiga musik. Det var spännande när helikoptern Lois Lane satt i fick spel och hängde i en vajer från toppen på en skyskrapa.

... Men filmen innehöll även en hel del inslag jag tyckte var konstiga. När jag ser filmen idag, som vuxen, framstår dessa inslag som ännu konstigare.

Planeten Krypton är bara märklig. Vad är det där för planet, vad är det där för stad? Bor folk inuti en transistorradio? Eller är det ett kylskåp? Vad är det för trams med kristaller hit och dit? Och varför ser Fantomzonen ut som en glasskiva som snurrar i rymden?

Konstigheterna fortsätter. Varför spelas den tonårige Clark Kent av Jeff East, som bara är fem år yngre än Christopher Reeve - och som inte alls ser ut som Reeve? Varför är Metropolis så uppenbart New York, med frihetsgudinnan och allt? Varför har Lex Luthor olika peruker? Och framför allt - vad är det där för trams på slutet, när Stålmannen ställer alla katastrofer till rätta genom att vrida jordklotet åt andra hållet, så att tiden av någon anledning spolas tillbaka några minuter? Filmens manusförfattare; Mario Puzo, protesterade mot denna dumhet.

Det tar alldeles för lång tid innan Clark Kent äntligen blir Stålmannen och vissa inslag - som när Stålmannen tar en flygtur med Lois Lane - är sega och tråkiga. Men - detta är ändå en rätt trevlig film. Kanske är det nostalgin som får mig att tycka det. Det är nog främst den sympatiske Christopher Reeve som lyfter (pun intended) de här filmerna. Han var inte bara en utmärkt Clark Kent/Stålmannen - han var Clark Kent/Stålmannen. Och visst är Gene Hackman kul som Lex Luthor. Däremot tycker jag att Margot Kidder mer påminner om en röktant från Trelleborg, än om Lois Lane.
I vilket fall: den här filmen är tjusig på Blu-ray!

Som extramaterial får vi ett inspelningsreportage från 1978, trailers, några tecknade Loony Toons-filmer med Stålmannentema, samt den första långfilmen om Stålmannen - SUPERMAN AND THE MOLE-MEN från 1951, med George Reeves i titelrollen. Denna film fungerade som pilotavsnitt till TV-serien med Reeves.

Tyvärr saknas den (då) nygjorda dokumentär som fanns i en DVD-box som släpptes 2006, vilket är synd. I denna berättades historien om den tecknade serien och filmerna, och vi fick en del fakta som förstås inte nämns i de ursprungliga inspelningsreportagen.

SUPERMAN II (1980)

På Blu-ray-boxens omslag står det att den innehåller "The Richard Donner Cut" av SUPERMAN II - den version som fanns i ovannämnda DVD-box från 2006, tillsammans med den ursprungliga versionen, på vilken Richard Lester anges som regissör. Därför blev jag förvånad när boxen inte alls innehöll Donners version, utan enbart den vanliga!

Så här var det: Richard Donner påbörjade inspelningen av SUPERMAN II. Ja, han hann nästan spela in det mesta. Men han hamnade i bråk med producenterna och lämnade filmen. Donner ville göra filmen på sitt sätt, producenterna ville ha något annat. Donner ersattes med Richard Lester, som mest bidrog med en rad humoristiska scener. När jag såg filmen på bio var det faktiskt dessa humoristiska scener jag gillade bäst - och det gör jag nog fortfarande. 2006 sammanställdes Donners egen version, och det är en mycket mörkare och allvarligare film. Jag föredrar den festligare Lesterversionen.
Statens Biografbyrå ville klippa bort några actionscener inför biopremiären, men dessa återinsattes tack och lov - något det rapporterades om på nyheterna på TV.

Jag vet inte om SUPERMAN II är bättre eller sämre än den första filmen. Specialeffekterna är i alla fall ibland märkligt dåliga, kanske beror detta på att de inte funkar när de visas högupplösta på Blu-ray. Liksom den första filmen är den lite besynnerlig, handlingen hänger inte riktigt ihop; scenerna hänger inte ihop. Det är likadant i både Lesters och Donners version. Som barn tyckte jag att det här var en skithäftig film, men som vuxen upplever jag den som besynnerlig. Det här är dock både trevligare och mer underhållande än Zack Snyders nya filmer om Stålmannen.

Bland extramaterialet hittar vi en liten dokumentär om Fleischer Studios animerade Stålmannenfilmer från 1940-talet, samt ett helt gäng med dessa tecknade filmer - om det är samtliga framgår tyvärr inte.

SUPERMAN III (1983)

Denna film hade den märkliga titeln STÅLMANNEN GÅR PÅ EN KRYPTONIT på bio i Sverige. Den fick titeln tack vare en tävling i vilken man skulle föreslå en svensk titel.

Richard Lester stod åter för regin; den här gången gjorde han hela filmen. Många verkar avsky den här filmen, men jag tycker att den är kul - åtminstone till större delen. Dramaturgiskt sett tycker jag faktiskt att den här är bättre än de två första filmerna; handlingen håller ihop bättre - fram tills slutet, där det spårar ur och blir lika konstigt och oförklarligt som i de tidigare filmerna. Plötsligt har skurkarna en gigantisk maskin; en superdator, inne i ett berg. Var fick de den ifrån?

Richard Pryor är i fånigaste laget som en lodis som visar sig vara en jävel på datorer, men Robert Vaughn är en bra skurk. Jag gillar den inledande slapstickscenen och flera andra gags, och scenerna med Clark Kent och Lana Lang (Annette O'Toole) i Smallville funkar bättre än scenerna med Lois Lane i de tidigare filmerna.

SUPERMAN IV: THE QUEST FOR PEACE (1987)

Nu snackar vi! Här har vi filmen alla tycker är ännu sämre än SUPERMAN III. Det gick bra för det legendariska B-filmsbolaget Cannon ett tag på 80-talet, och de producerade några filmer med högre budget. De skulle producera en fjärde Stålmannenfilm, men när inspelningen väl dragit igång, gick botten ur Cannon och de skar ner rejält på budgeten. Resultatet är hur knasigt som helst.

För att Christopher Reeve skulle återkomma i titelrollen krävde han att få mer inflytande - och han var med och skrev storyn. Ambitionerna var stora, men i slutändan kunde Cannon inte fullfölja dem. Filmen som till slut fick premiär utmärker sig med härligt dåliga effekter och obegriplighet på grund av hopp i handlingen, eftersom flera scener aldrig spelades in, medan andra scener klipptes bort helt - på Blu-ray:en finns massor av bortklippta scener.

STÅLMANNEN I KAMP FÖR FREDEN hette filmen på bio, Sidney J Furie regisserade, och på Blu-ray:en (och den tidigare DVD:n) finns ett kommentarspår med Mark Rosenthal; en av manusförfattarna. Han inleder med att säga att redan de billiga förtexterna ger en vink om att den här filmen inte är något att hänga i julgranen.

Men! SUPERMAN IV känns faktiskt som ett nummer av serietidningen Stålmannen från 70-talet. Precis lika flängd och illa genomtänkt. Lex Luthor trollar fram en superskurk ur solen, och exakt hur detta går till framgår inte alls. Det är jätteroligt. Skurken hartrikåer och går omkring och vrålar.

SUPERMAN IV må vara ett hafsverk med dassiga effekter och obegripliga inslag, men det går inte att säga att filmen är tråkig!

SUPERMAN RETURNS (2006)

Nitton år efter SUPERMAN IV och två år efter Christopher Reeves bortgång gjorde Bryan Singer denna film, som inte är en reboot - det är en fortsättning på de tidigare filmerna. Brandon Routh är ny Clark Kent/Stålmannen, och han gör inte bortsig i rollen - tvärtom är han rätt bra, om än lite anonym. Kevin Spacey har tagit över som Lex Luthor och fan vet om han inte är bättre än Gene Hackman i rollen. Kate Bosworth är dock en blek Lois Lane.

Filmen är mer pretentiös och högtravande än de tidigare filmerna, den är betydligt allvarligare, slutstriden är väldigt mycket längre än sådana var förr. Specialeffekterna är förstås extremt mycket bättre än tidigare, men vad hjälper det när filmen är lite tråkig? Problemet är att SUPERMAN RETURNS mer eller mindre slutar efter en och en halv timme - men trots detta fortsätter den ytterligare en trist och utdragen timme.

Jag såg den här på Maxim i Landskrona. Efter visningen sa en ung kille "Fy fan, tänk va coolt å ha såna krafter, mannen! Men en sak är säker: om jag hade såna krafter skulle jag inte vara GOD! Ha ha!".

Efter SUPERMAN RETURNS var det dags för Zack Snyders reboot MAN OF STEEL - som ju är sämre än samtliga tidigare filmer.
Ur mina gömmor.
BATMAN (1989)

Första gången jag såg Tim Burtons BATMAN var det en upplevelse i dubbel bemärkelse. Jag såg den nämligen i en stor biograf på 42:nd Street i New York; i en byggnad och i en salong som kunde vara hämtad ur Läderlappens Gotham City. Utanför biografen stod en tiggare och spelade signaturen till 60-talets TV-serie på kam. När filmen var slut, och jag och min kompis lämnade biografen, stod det några svarta ungdomar och hängde utanför utgången. En av dem grabbade tag i min axel och sa "Tell me, little white skin - how wuz it?". Jag stammade något till svar, och de asgarvade.

New York sommaren 1989 var en uppplevelse. Det var Läderlappen precis överallt. Läderlappsloggan syntes på de mest oväntade ställen. Och själv var jag rätt tagen efter att ha sett filmen. Tim Burton gick och blev min favoritregissör, vilket han förblev under några år. Numera har jag vant mig vid att bli besviken på hans filmer, men då; i slutet av 80- och under  större delen av 90-talet, var han smått fantastisk.

Jag gillar fortfarande den första filmen i serien. Här finns några mindre lyckade inslag; jag är fortfarande inte riktigt säker på vad jag tycker om Jack Nicholson som Jokern, och scenen där Bruce Wayne (Michael Keaton) och Vicki Vale (Kim Basinger) äter middag på Wayne Manor är bara konstig - varför sitter de vid varsin kortsida av ett långbord? En playboy som Bruce Wayne borde väl veta hur man går till väga. Och att låta betjänten Alfred (Michael Gough) leda Vicki Vale ner i Läderlappsgrottan och avslöja Läderlappens identitet är väl rätt dumt. För att inte tala om mycket dumt.

Men - BATMAN är en fantastiskt snygg och stämningsfull film, försedd med otroligt bra filmmusik av Danny Elfman. Den är imponerande att titta på, på bio var den direkt omtumlande.

Extramaterial finns här hur mycket som helst; det tog ett par timmar att ta sig igenom allt. Bäst är den dokumentär från 2006 där filmskapare, skådespelare och serietecknare reflekterar över seriefiguren och filmen. Denna dokumentär är den första i en serie; övriga avsnitt ligger på de andra skivorna, och uppföljarna behandlas grundligt i tur och ordning.

BATMAN RETURNS (1992)

BATMAN - ÅTERKOMSTEN hette den på bio här i Sverige. Jag såg den på Maxim i Landskrona. Tim Burton stod åter för regin, och han lyckades med konststycket att göra en uppföljare som är bättre än den första filmen. Jag älskade BATMAN RETURNS när den kom, och jag tycker fortfarandeatt det är en mycket bra film.

Tim Burtons krav för att göra uppföljaren, var att få göra en Tim Burton-film, snarare än en Läderlappsfilm. Resultatet blev en mörk, bisarr, gotisk mardröm - och inte alls vad Warner Brothers förväntat sig. Warners, barnfamiljer och en del kritiker tyckte att filmen var alldeles för mörk, otäck och våldsam. Vi andra älskar filmen just för att den är mörk och mardrömslik - fast den är även rolig och underhållande.

Den alla minns bäst från filmen är förstås Michelle Pfeiffer, som är strålande som Kattkvinnan. Men vi återfinner ju även Danny DeVito och Christopher Walken, och Danny Elfman står ännu en gång för utmärkt filmmusik.

BATMAN FOREVER (1995)

Den här såg jag aldrig på bio. Jag minns inte varför. Kanske för att jag anade det det värsta? Kanske för att någon annan recenserade den i NST (där jag börjat skriva 1993) och jag därför inte såg den på pressvisningen?

Eftersom BATMAN RETURNS alltså blev den mörk, gotisk mardröm, ville Warners nu ha en snäll, mer barnvänlig Läderlappenfilm. Joel Schumacher tog över som regissör och Michael Keaton ersattes med en trist och nollställd Val Kilmer som Bruce Wayne/Läderlappen. Även Danny Elfmans musik åkte ut och ersattes med ett mer heroiskt, men tråkigare, tema av Elliot Goldenthal.

När jag väl såg filmen på video var besvikelsen total. Jag tyckte att det var en dum, tråkig och påfrestande film. Tim Butrons mörka, gotiska Gotham City har ersatts med glänsande, godisfärgade miljöer. Tommy Lee Jones är Dubbelansiktet, men spelar rollen som vore han Jokern. Jim Carrey är Gåtan, men spelar rollen som vore han ... Jokern han med. Överspelet är totalt både från Jones och Carrey. Nicole Kidman gör den kvinnliga huvudrollen, men är knappt med i filmen. Även Läderlappens unge medhjälpare Robin introduceras. Han spelas av Chris O'Donnell; en kille med så dålig utstrålning att självöppnande dörrar på varuhus inte öppnas när han försöker gå genom dem.
Jag kom inte ihåg någonting alls av filmen när jag fick den här boxen. Det är nu bara några dagar sedan jag såg om BATMAN FOREVER, men jag har redan (och ännu en gång) glömt bort vad den handlar om och vad som händer i den. Det säger väl det mesta.

BATMAN & ROBIN (1997)

BATMAN & ROBIN såg jag i Helsingborg tillsammans med en kompis. Efter filmen satte vi oss på en pub och sa "Baaaaane!" och "Cool down!" mest hela tiden. Repliker ur filmen.

BATMAN & ROBIN är en ordentligt hatad film. Folk hatar den passionerat. Men - jag tycker så här: BATMAN FOREVER var dum och fånig. BATMAN & ROBIN är inspirerat dum och fånig. Det finns inga som helst gränser för tramsiga upptåg i det leksaksland Gotham City nu blivit. Filmen påminner om TV-serien med Adam West och är något helt annat än det Tim Burton serverade oss.

Arnold Schwarzenegger är den stollige skurken mr Freeze, som fäller korthuggna repliker och skrattar. Uma Thurman är en lätt överspelad film noir-pastish som Poison Ivy. Alicia Silverstone är gullig som Läderlappsflickan. Val Kilmer var inte längre kvar, nu fick George Clooney agera Bruce Wayne/Läderlappen. Clooney var egentligen ett perefekt val - han ser ju faktiskt ut att vara tecknad av Neal Adams. Joel Schumacher regisserade igen.

Den här filmen är så långt ifrån bra en film kan vara - men den är inte lika tråkig och irriterande som BATMAN FOREVER. BATMAN & ROBIN är mer ärligt tramsig. Så pass tramsig att filmserien begravdes efter denna film. Först åtta år senare rebootade Christopher Nolan Läderlappen med den gravallvarliga BATMAN BEGINS - och häromåret rebootades ju figuren igen av Zack Snyder.

I dokumentären från 2006 som ligger på skivan, pratar Schumacher och skådespelarna om hur dålig och pinsam BATMAN & ROBIN blev. Det är ganska fascinerande att lyssna på.
Så där! Då har jag gått igenom samtliga nio filmer i den här boxen. Låt mig sammanfatta boxen så här: BATMAN och BATMAN RETURNS är bra på riktigt; de håller fortfarande. De  första Stålmannenfilmerna är trevliga. Övriga filmer kan man vara utan.

lördag 6 november 2010

DVD: Lost Boys 3: The Thirst

LOST BOYS 3: THE THIRST (Warner Home Entertainment)
Det tog över tjugo år innan 80-talsfilmen LOST BOYS fick en uppföljare - men redan nu, två år senare, har vi en del tre; återigen producerad direkt för DVD av Warner Premiere (men trots detta och precis som förra gången skjuten i full CinemaScope). Corey Feldman är medproducent till filmen, som är inspelad i Sydafrika, maskerat till Kalifornien. Kanske är det skilsmässan från frugan som gör att Feldman behöver säkra kulor.
LOST BOYS 3 är en helt annan typ av film än Joel Schumachers original. Förvisso var de vampyrjagande bröderna Frog det roligaste inslaget i den filmen (som jag aldrig riktigt har gillat), men dess framgångar torde snarare ha berott på den vampyrmotsvarighet till boyband handlingen kretsade kring - Kiefer Sutherland och de andra gick hem hos töserna.
Den vilkeln saknas helt i den nya filmen, i vilken Edgar Frog (Feldman) är på dekis. Han bor i en husvagn, men ska vräkas. För att få in pengar försöker han sälja några värdefulla serietidningar, i seriebutiken jobbar en glad tjej som heter Zoe (Casey B Dolan) som gillar den alltid gravallvarlige Frogs vampyrupptåg. 
Men så dyker brittiska bestsellerförfattarinan Gwen Lieber (Tanit Phoenix) upp, hon skriver romantiska vampyrromaner. Hon vill anlita Frog för att leta upp hennes bror och döda dennes kidnappare, supervampyren DJ X (Seb Castang), som åker världen runt och håller ravepartyn under vilka han med hjälp av droger förvandlar de vilt dansande ungdomarna till vampyrer.
Frog är tveksam till att anta uppdraget, men går till slut med på det. Men han vill inte bege sig iväg ensam. Han frågar brorsan Alan Frog (Jamison Newlander), men han vill inte hänga på. Och Corey Haims rollfigur är lika död som Haim själv - Edgar Frog säger att han förvandlades, och Frog tvingades att göra vad han måste göra. Detta föranleder flera flashbacks med Corey Haim från Schumachers film.
Zoe är dock pigg på att hänga på, och Gwen har även anlitat en machotosing från ett TV-program, vilket Frog inte uppskattar. Och så beger de sig iväg till stället där de misstänker att ravepartyt ska hållas, och så blir det fajting innan det är dags för den avslutande twisten, vilken jag räknade ut redan i början av filmen.
LOST BOYS 3 är i princip en rak komedi. Edgar Frog är en lustig figur, han ser lustig ut, pratar lustigt, och Corey Feldman ser likadan ut som han alltid gjort - fast här han han långt hår. Hjältarna beväpnar sig med vigvattenfyllda vattenpistoler och pålar och grejor, och vissa av deras manicker är rätt fräsiga. Som ett slags landmina som skjuter ut långa spett.
Grejen med ravepartyn känns fel. Håller de fortfarande på med sådant i USA? Är inte rave en typisk 90-talsföreteelse? Eller är det jag som inte hänger med?
Men jag får nog säga att LOST BOYS 3: THE THIRST, som regisserats av en Dario Piana, är småkul. Den är inte tråkig. De senaste dagarna har jag delat ut tvåor i betyg till två andra direkt på DVD-uppföljare; MIRRORS 2 och 30 DAYS OF NIGHT: DARK DAYS. Egentligen borde jag ge en tvåa även till LOST BOYS 3, men eftersom den är mer underhållande än de två nyss nämnda filmerna, är jag snäll och lägger till en tredje, snäll dvärg. Snäller, heter han. Corey Snäller.

måndag 6 september 2010

DVD: Blood Creek

BLOOD CREEK (Nordisk Film)
Ibland kan regissörer göra de mest udda, oväntade ting. Det är förvisso inte ofta, men det händer. Joel Schumacher är kanske inte den mest respekterade filmregissören i världen, men han ägnar sig trots allt främst åt prestigeprojekt - som till exempel THE PHANTOM OF THE OPERA.
Jag tycker att Schumacher är en rätt slätstruken regissör, jag vet inte om han har någon speciell, egen stil, mer än att han - som John Badham - är en komptetent hantverkare. Men jag blir ändå förvånad över att det är han som gjort BLOOD CREEK - en liten splatterfilm.
BLOOD CREEK gick knappt upp på bio i USA. Jag läste en recension skriven av en kille som av en slump sett att filmen gick en kort tid på en avsides biograf. Recensenten gissade att distributören inte visste hur de skulle hantera filmen. Det kan jag förstå.
Denna mycket konstiga film känns som en typisk direkt-på-DVD-film; en traditionell B-film, som snofsats upp med hjälp av Schumachers handlag. Estetiskt ser det hela ut som en biofilm.
Det hela börjar 1936 i West Virginia. På en gård bor en tysk familj. En dag får de besök av herr Wirth (Michael Fassbender); en tysk i fotsid läderrock. Man är inte ute och cyklar om man gissar att Wirth är nazist, och han besöker inte familjen av de skäl han uppgett. Nej, han är på jakt efter en runsten.
Hitler och Tredje Riket var ju som bekant ohemult intresserade av det ockulta. Här babblar Wirth om vikingar som besökte Amerika långt innan fuskaren Columbus. Dessa vikingar lämnade kvar magiska runstenar. Tänk, den här familjen har en sådan inmurad i en vägg i källaren! Wirth traskar ner dit för att känna på dess kraft.
Hopp till nutid. Evan Marshall (Henry Cavill) bor i trakten av tyskarnas farm. Hans bror Victor (Dominic Purcell) har försvunnit och tros vara död, men se på fan, en natt återkommer Victor - skitig, långhårig och dan. Victor rakar huvudet, beväpnar sig och tar med sig brorsan ut för att visa var han hållit hus - och hämnas.
De går till farmen, och vilka bor där, om inte samma tyska familj som 1936. De har knappt åldrats alls. Det är magiska tricks på gång. Men vi ska inte skylla på familjen, de är egentligen snälla och har varit fångar i 71 år. Nej, skyll på Wirth. Han bor i källaren och har blivit något slags monster med slarvig ansiktsmask. Han laddar upp sina övernaturliga krafter med hjälp av runstenen, och så lever han jävel. I en stor container på tomten förvaras de fångar som behövs för Wirths ritualer.
De två bröderna gör sitt bästa för att stoppa Wirth. De skjuter och slår på olika fiender som dyker upp då och då.
BLOOD CREEK är en enda röra. Tydligen hade de strul med manuset, som ändrades och skrevs om. Det märks. Det här är bara förvirrat och konstigt. Vad håller alla på med? Och varför? Tempot är högt och filmen hinner aldrig bli tråkig, men jag kan inte påstå att jag brydde mig nämnvärt om vad som försiggick. Det sölas med blod och det är våldsamt, men här finns ingen tillstymmelse till spänning eller skräckstämning. Eller humor, för den delen. Jag förstår inte vad filmskaparna tänkt på.
Men som sagt, det hela är rätt snyggt genomfört...
Förresten, är månne herr Wirth inspirerad av dr Freudstein i THE HOUSE BY THE CEMETERY? Den gode doktorn höll sig ju också vid liv i en evighet, utan något annat syfte än att han kunde, och han bodde också i en källare som han knappt lämnade. Vad är det för mening med att leva för evigt och man konstant häckar i en källare?