Visar inlägg med etikett Joel Kinnaman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joel Kinnaman. Visa alla inlägg

onsdag 13 januari 2010

Bio: Snabba Cash

Foton ©: Arild Wretblad, Frank Ascherg, Nordisk Film

Jag har haft Jens Lapidus' debutroman "Snabba Cash" liggande några år. Ja, även hans andra bok; "Aldrig fucka upp". Det har aldrig blivit av att jag läst dem. Jag vet inte varför. Kanske för att jag är lite trött på både skildringar av kriminella invandrare och Stureplansstekare. Jag föredrar skurkar som vill erövra världen, eller bara psychos som måste stoppas av stans hårdaste snut.

Serie-
albumet "Gängkrig 145", tecknat av Peter Bergting, har jag dock läst. Det är ett väldigt lovvärt försök att göra en svensk graphic novel i amerikansk anda, men jag tyckte nog att handlingen var aningen tunn och banal; jag hade förväntat mig mer. Bergting befäster dock sin position som en av Sveriges främsta serietecknare.


Jag har tidigare skrivit om filmatiseringen av "Snabba Cash". På Malmö Filmdagar i somras visades några scener, och den minnesgode minns att jag skrev att det såg för jävligt ut, eller något i stil med det. Nu har jag sett hela filmen. Självklart var mina förväntningar lågt ställda tack vare de där klippen. Men det kunde ju tänkas att den färdiga filmen är riktigt bra.


Nej!


Det är den INTE!


Blev Aftonbladets recensent, som satte fyra plus, mutad?


Regissör Daniél Espinosa har tidigare gjort BABYLONSJUKAN, som jag inte sett, men som enligt säkra källor är vedervärdig. I intervjuer har han sagt att SNABBA CASH inte är en ren adaption av boken; självklart har man tvingats skära bort mycket, men tydligen har en hel del av det kvarvarande materialet ändrats. Jag kan som sagt inte jämföra, men om boken vore som filmen, hade nog inte blivit en bestseller.

 
Joel Kinnaman är JW, som är luspank men låtsas vara en rik glidare och hänger med slynglarna på Stureplan. Han råkar få ihop det med kalaskexet Sophie (LisaHenni). Samtidigt dras han in i något slags gangstertrekant i sina försök att göra lite snabba cash. Fängelserymlingen Jorge (Matias Padin Varela) ska göra en sista knarkdeal. Jugoslaviske indrivaren Mrado (Dragomir Mrsic) är på jakt efter Jorge. Och eftersom JW läser på Handels och är duktig på siffror, behövs och utnyttjas han av både gangsters och stekare.

Frågan är bara VARFÖR folk vill fortsätta att anlita JW till mer och mer kriminella och våldsamma grejor. För liksom i sina tidigare rollgestaltningar, är Kinnaman en vek, fumlig, stammande, nervös och allt annat än förtroendegivande kille. Han hade aldrig blivit långvarig varken som snajdare eller halvgangster. Jag köper alltså inte JW/Kinnaman och därmed den grund filmen byggs på.


Men SNABBA CASH har betydligt fler brister än så. Vad gäller manus, är det in i helvete för mycket dialog - och då ofta rätt taskig dialog; många långa replikskiften känns dumma. Mrados sista telefonsamtal med sin lilla dotter känns som kalkondialogen i slutet på NEW YORK RIPPER med flickan och ankan. Fast det är klart, man slipper höra en hel del av dialogen i SNABBA CASH, eftersom det ofta inte går att höra vad folk säger. När det pratas utrikiska är det textat, men då säger folk enbart "Jag ska knulla din morsa, din jävla fitta!".
 
Regi och foto är besyn-
nerligt. Filmen går i bleka, kalla toner. Det är genomgående handhållen kamera, vilket innebär att bilden skakar något under statiska dialogscener, och när det blir action - vilket är sällan - skakar det så mycket att man inte ser vad som händer överhuvudtaget. Espinosa verkar av någon anledning även låtit sig inspireras av den Nya Franska Vågen typ 50 år för sent: liksom i till exempel TILL SISTA ANDETAGET är många "onödiga" scener och klipp bortplockade, modell Folk för en diskussion i en lägenhet - KLIPP - En av dem är på väg ner för trappan i trapphuset - KLIPP - Han sitter i en bil. En hackig form av berättande som kanske var fräsch när Godard slog igenom, men som idag bara känns sökt och irriterande. I SNABBA CASH händer det då och då att man inte uppfattar vem som säger vad till vem och vilka de är, eftersom regi och foto är så tafatt; hur står personerna i förhållande till varandra? Ibland fattar man ingenting när det kommer folk inspringande, skrikande ohörbara repliker, och kameran viftar hejvilt.


Skådespelarmässigt varierar det. Några av de hårda invandrarskurkarna är överraskande verbala och har inte mycket till brytning, så låter inteRosengårdskidsen som hänger på McDonald's. Stekarna på Stureplan är hur fjöntiga som helst! De är extremt fjolliga, killen som har mest kontakt medJW är hur bögig som helst. Beteendet och dialogen på deras fester och middagar är riktigt konstigt och styltigt, nu må verklighetensStockholmsbrats vara folk med dålig koll på läget, men så här tror jag inte de uppför sig. Vem vill vara som de här töffarna? Ska man bete sig som en lyxig glidare, bör man snarare imitera George Clooneys rollfigur iUP IN THE AIR. I en scen blir JW bjuden på middag med Sophies föräldrar. Där bjuds det på härligt krystad överklassdialog. Och JW beter sig konstigare än någonsin.

 
Josef Fares står visst för regin av second unit-grej-
orna, Fares Fares har en roll i filmen. Men det ska inte ses som en kvalitetsstämpel. Jag tycker att SNABBA CASH, som varar över två timmar, är både irriterande och långtråkig. Så pass att jag ibland satt och funderade på annat. Bland annat på varför det ska vara så jävla svårt att göra en ordentlig, fungerande thriller i Sverige. Eller en actionfilm. (Lisa Henni är dock väldigt söt)
Fast i slutändan är kanske den stora frågan: är det jag som blivit för gammal? Kommer den unga biopubliken att suga åt sig det här, tycka det är häftigt? I så fall är jag gärna för gammal. Och ser om SCARFACE.





 



(Biopremiär 15/1)