Visar inlägg med etikett Joel Kinnaman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joel Kinnaman. Visa alla inlägg

tisdag 3 augusti 2021

Bio: The Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Jag hade vissa förväntningar på SUICIDE SQUAD, som kom 2016. Detta beroende på att den skrevs och regisserades av David Ayer, som gjorde de utmärkta STREET KINGS och FURY. Dock visade det sig att Ayers film var riktigt usel. Pissusel. En av de sämsta superhjältefilmer som gjorts - om man nu kan kan kalla en film med superskurkar som hjältar en superhjältefilm.

När man nu gjort en ny film om detta skurkgäng, har man gett den en snarlik titel. Man har bara lagt till ett "The" framför "Suicide Squad" - vilket säkert kommer att leda till att folk om några år kommer att se fel film av misstag. 

Den nya filmen är ingen uppföljare, det här är snarare en "reboot", som det ju heter. Warner Brothers och DC Comics börjar om på nytt, ny regissör, nya skådisar, nya rollfigurer, ny inriktning, nytt stuk. 

Ny regissör är James Gunn, som gjorde GUARDIANS OF THE GALAXY-filmerna. Gunn står även för manus, och att välja honom var helt rätt. Han har satt sin egen prägel på THE SUICIDE SQUAD. Förvisso har alltså Gunn tidigare gjort Marvel-filmer, men - som jag nämnt tidigare - en skillnad mellan Marvels och DC:s superhjältefilmer, är att DC ofta anlitar regissörer med något slags konstnärlig vision, de sätter sin egen prägel på filmerna. Nu blir det inte alltid bra, ofta är DC:s filmer dåliga, men det är ändå lite intressant. Visst finns det undantag bland Marvel-filmerna, men i alldeles för många fall kan jag inte säga vem som regisserat, jag kommer inte ihåg namnen på många av regissörerna. 

Om jag räknat rätt, är det bara fyra av skådespelarna från den första filmen som återkommer den här gången. Det är Viola Davis som Amanda Waller, kvinnan som väljer ut medlemmarna till Task Force X, som självmordsskvadronen egentligen heter. Det är Joel Kinnaman som Rick Flag, ledare för Task Force X. Det är Jai Courtney som Captain Boomerang, och så är det Margot Robbie som Harley Quinn - hon står först i rollistan, så hon får väl anses vara stjärnan. I den förra filmen spelade Will Smith Deadshot. Han är inte med den här gången. Istället spelar Idris Elba den snarlika Bloodsport, som också har en ung dotter. Jag får erkänna att jag trodde att det var samma figur.

THE SUICIDE SQUAD handlar om en ö som heter Corto Maltese - och som inte har något med Hugo Pratts seriehjälte att göra. Dock nämns den här ön redan i Tim Burtons BATMAN från 1989 - om den nämnts tidigare i någon serietidning vet jag inte. Corto Maltese styrs av en ond diktator och dennes armé. På ön finns även Jotunheim - ett gammalt nazistfängelse, där man nu hyser politiska fångar och experimenterar med något som heter Operation Starfish. Starfish är en gigantisk, utomjordisk sjöstjärna.

Allt det här måste utplånas, så Task Force X skickas dit. I fängelset Belle Reve plockar Amanda Waller plockar ut ett gäng nya kriminella med superkrafter. De som får hänga med Flag, Bloodsport och Harley Quinn, är Peacemaker (John Cena), som har i princip samma krafter som Bloodsport, Polka-Dot Man (David Dastmalchian), som kastar färgglada prickar på fienden, Ratcatcher 2 (Daniela Melchior), som kan kontrollera råttor, och en figur som heter King Shark. King Shark är en tjock haj på ben, han är alltid hungrig och han är otroligt korkad. King Shark är datoranimerad, men det är Sylvester Stallone som gör rösten i sitt livs roll, och när hajen lufsar omkring ser han nästan ut som en åldrad Rocky Balboa.

Det förekommer även ett annat Suicide Squad-team, men ... Ähum, de får inte vara med speciellt länge.

THE SUICIDE SQUAD är jävligt rolig! Den här filmen är skitkul. James Gunns film är allt den första filmen inte var. I min recension av BIRDS OF PREY (AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN) skrev jag att den var ett försök av DC att göra något i stil med Marvels DEADPOOL. Gunns film känns ännu mer så - THE SUICIDE SQUAD är DEADPOOL i kubik. I USA är filmen Rated R, det vills säga från 17 år. Detta beroende på att den är sprängfylld med ultravåld, blådigt splatter, svordomar, och minsann om vi inte även får se en pillesnopp - det sistnämnda är skäl nog att barnförbjuda i Amerika.

Det groteskt överdrivna våldet blandas upp med humor. Flera av de här hjältarna, eller om vi nu ska kalla dem skurkar, är fåniga. Ratchatcher 2 har en råtta som vinkar på folk. Peacemaker ser rolig ut i sin dräkt. De gnabbar konstant med varandra. Dialogen är festlig. Harley Quinn är förstås ett kapitel för sig, denna Vålds-Pippi Långstrump. Joel Kinnaman har en otacksam roll - han är nog den ende som inte får vara rolig. Jag skrattade mycket och ofta när jag såg filmen.

Det är en uppfinningsrik film. Estetiskt sett är den också uppfinningsrik - bland annat visas filmens kapitelrubriker på ett kul sätt. Och minsann om den inte har riktiga förtexter! Tyvärr är filmen för lång, men det hade ni nog redan gissat. Det finns ingen som helst orsak till att den ska vara två timmar och tolv minuter, det hade lätt gått att skära bort tjugo minuter. Slutuppgörelsen håller i vanlig ordning på för länge.

Jag upptäckte att en gammal vän till mig skymtar förbi i bakgrunden en sekund eller två. James Gunn började sin karriär på Troma, det där B-filmsbolaget som är känt för sina vilda och bisarra filmer. Den första film James Gunn skrev manus till, var Tromas TROMEO AND JULIET, som kom 1996. Det slår mig nu att jag var på premiären på den. Tromas boss och grundare heter Lloyd Kaufman, och som ett tack, gissar jag, har Gunn gett Lloyd småroller i sina storfilmer. I THE SUICIDE SQUAD skymtar Lloyd i bakgrunden när gänget besöker en bar.

I rollistan syns även Peter Capaldi, som en slem typ, Taika Waititi spelar Ratcatcher 1 i tillbakablickar, och Michael Rooker är med på ett hörn han med. Rooker skrev på Facebook att de som spoilar filmen ska få med honom att göra!

THE SUICIDE SQUAD är en av de bästa DC Comics-filmerna, och det här är den bästa och roligaste superhjältefilmen på länge.



 

 

(Biopremiär 4/8)


tisdag 2 augusti 2016

Bio: Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Brothers

SUICIDE SQUAD? Snarare SUICIDE TURKEY.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. David Ayer, som står för manus och regi, har tidigare gjort bra filmer som STREET KINGS och FURY, samt skrivit manus till TRAINING DAY. Dessutom kunde den ju knappast vara sämre än MAN OF STEEL och BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE.

Men jösses. BATMAN V SUPERMAN är ett mästerverk jämfört med den här sopiga soppan.
Grundidén är ungefär densamma som i 12 FÖRDÖMDA MÄN, i vilken rötägg och krigsfångar handplockas för ett självmordsuppdrag under andra världskriget. I SUICIDE SQUAD spelar Viola Davis Amanda Waller, en humorbefriad kvinna från någon topphemlig organisation. Hon har fått idén att handplocka ett gäng superskurkar för ett, just det, självmordsuppdrag. Den lea häxan Enchantress (Cara Delevingne) har fått för sig att ta över världen, något hon gör genom att förvandla folk till vad som ser ut som vandrande bajskorvar med acne. Riktigt varför Waller behöver superskurkar till detta förstår jag inte, eftersom bajsmonstren går sönder om man slår dem riktigt, riktigt hårt i huvudet, och Enchantress må ha mäktiga krafter, men även flera svagheter.
Eftersom vi i publiken inte tidigare träffat alla dessa nya rollfigurer - på film, alltså, men kanske i serietidningar - ska de alla presenteras. Således ägnas filmens första 15-20 minuter åt att snabbt, väldigt snabbt, introducera en massa människor i korta scener, i vilka vi både får veta deras ursprung och hur de hamnat i det fängelse där de sitter. David Ayer försöker göra detta så häftigt som möjligt, vilket innebär ett överflöde av text och snabba klipp.

Självmordspatrullen utgörs av Deadshot (Will Smith) och Harley Quinn (Margot Robbie). Okej, gruppen har ytterligare medlemmar, men de är så anonyma att de närmast är biroller. Knappt det. De övriga är Captain Boomerang (Jai Courtney); en australier som kastar bumerang på folk, Diablo (Jay Hernandez), som kan spruta eld med händerna, och Killer Croc (Adewale Akinnuoye-Agbaje), som är hårdhudad och pratar med monsterröst. Precis när de ska ge sig iväg på sitt uppdrag, dyker ytterligare två figurer upp utan att ha presenterats. En snubbe som heter Slipnot (Adam Beach), vars uppgift verkar vara att klättra på väggar och dö på en gång, och en svärdsvingande japanska som kallar sig Katana (Karen Fukuhara), och som inte verkar vara skurk. Alla är så yxiga och tunna att det är omöjligt att engagera sig i dem och deras förehavanden.

Joel Kinnaman spelar Rick Flag, soldaten som ska leda gruppen. Han är kär i dr June Moone - stackaren vars kropp besatts av Enchantress. En av Flags mannar görs av Scott Eastwood - hans roll är så minimal att han närmast är statist. Märkligt.
Deadshot är världens bästa hitman, men eftersom han har en liten dotter han älskar, är han snäll och omtänksam innerst inne. Harley Quinn har länge varit alla okyssta fanboys våtaste dröm, kanske än mer så sedan bilderna på Robbie i rollen började dyka upp. Men frågan är vad hon har i gruppen att göra - hennes enda egenskap är att hon är knäpp. Hon har inga superkrafter eller speciella förmågor. Hon är en före detta psykiater som blev förälskad i Jokern.

Just det, Jokern (Jared Leto) är också med - men han tillhör inte självmordspatrullen. Han är heller inte lierad med Enchantress. Riktigt vad hans roll i det hela är vet jag inte.

Det var länge sedan jag såg en amerikansk storfilm som är så här illa gjord. Filmen är "all over the place", som man säger utomlands. Det är en enda jävla röra. En massa illa skrivna scener staplade på varandra, till synes utan någon större ordning. Ännu sämre skriven dialog. Klippningen är fruktansvärd. Det är ansträngt "häftigt". Actionscenerna, vilka är märkligt få, är besynnerligt taffligt iscensatta. Filmmusiken brölar okänsligt hela tiden, och man har öst på med en lång, lång rad gamla rock- och poplåtar, vilka ofta känns osynkade med det vi ser i bild. Enchantress ser mest ut att stå och dansa boogaloo medan det ryker från hennes axlar.
Det är en farlig massa överspel, främst från Margot Robbie - men i vanlig ordning kör Joel Kinnaman med underspel. Han har ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom och har utstrålning som en kokt slanggurka. Vad är det Hollywood ser i honom?

Finns det inget i filmen jag gillar? Det skulle väl vara Jared Leto som Jokern. Jag tycker att han är en bra Joker - han ligger lite närmare Jokern så som jag vill ha honom. Han är lite åt 70-tals-Jokern, lite åt "Killing Joke"-Jokern på 80-talet - om än inte helt perfekt. Jack Nicholsons tolkning kändes mest som Jack Nicholson (precis som allt annat han spelar), och jag förstod aldrig varför alla hyllade Heath Ledgers "realistiska" tolkning. Jared Letos version är mer en hårdför, handlingskraftig och galen gangster. Den här Jokern förtjänar en bättre film. Vi får väl se om han dyker upp i någon kommande Läderlappenrulle.

Innan vi kunde gå in i salongen där filmen pressvisades, fick vi skriva under ett embargo där vi bland annat lovade att inte avslöja filmens twist. Jag vet allvarligt talat inte vad de menar. Verkligen. Här finns inga twister eller överraskningar. Menar de möjligen de superhjältar som gör cameos? Varför får vi i så fall inte nämna dem? Eller menar de epilogen, som i Marvelstil hintar om något som komma skall?

Det här är ett enda kaos, det här är en röra, det här är dumt, och det är tråkigt. SUICIDE SQUAD är bokstavligt talat bara något färgglatt som rör på sig på bioduken.

  








(Biopremiär 3/8)


onsdag 29 april 2015

Bio: Child 44

Foton copyright (c) Nordisk Film
Tom Rob Smiths roman "Barn 44" kom ut i Sverige 2009. De som läste och gillade den boken, och som gärna vill se en film byggd på den, får leta förgäves om han eller hon letar efter en film som heter BARN 44. Av någon anledning har filmen fått behålla sin engelska titel. Tydligen tror man att det är mer säljande. En del hävdar att det är bra att så många filmer numera går upp under sina originaltitlar - men det gäller ju bara engelskspråkiga filmer, aldrig finska, ryska och kinesiska.
Svenske regissören Daniel Espinosa har hittills aldrig lyckats göra en bra film. Den allmänt sågade debuten BABYLONSJUKAN såg jag aldrig, SNABBA CASH tyckte jag - till skillnad från de flesta  andra - var ruggigt dålig, och Hollywooddebuten SAFE HOUSE var en dussinfilm. Den nya filmen CHILD 44 är producerad av Ridley Scott - och har blivit ett ekonomiskt praktfiasko i USA. Den har gått dåligt på bio och recensionerna har varit ljumma. Dessutom har många kritiker irriterat sig på att samtliga rollfigurer talar engelska med rysk brytning.
Den största anledningen till att filmen inte gått bra är nog att det handlar om en mörk och deprimerande film om en barnmördare, och att även om skådespelarna är välkända, så finns här inga publikdragare. För i övrigt är detta nog Espinosas bästa film - med en lågt lagd ribba och brytningarna lagda åt sidan.
Tom Rob Smiths bok ska vara inspirerad av den ryske seriemördaren Andrej Tjikatilo, som avrättades 1994. Historien utspelar sig dock på 1950-talet. Tom Hardy spelar officeren Leo Demidov, som gjordes till hjälte under andra världskriget, eftersom han fick hålla upp Sovjets flagga när Berlin fallit - Fares Fares spelar en soldat; Alexei, som bar för många synliga, stulna klockor och därför fick låta Leo hålla flaggan. Under samma slag i Berlin presenteras vi även för Vasili (Joel Kinnaman), en feg soldat som gömmer sig när kulorna viner.
1953 hittas en pojke mördad intill ett järnvägsspår i Moskva. Han är naken, dränkt, och har fått organ utskurna med kirurgisk precision. Stalin har bestämt att det inte finns några mord i paradiset - och paradiset är helveteshålet Sovjet. Mord är ett kapitalistiskt påfund. Det visar sig att det är Alexeis son som mördats, men fallet avskrivs som en olycka i ett försök att mörka händelsen. Alexei tror förstås inte på detta, och egentligen inte Leo heller. Leo är bara en av Stalins lakejer och tillsammans med Vasili flänger han runt och jagar misstänkta "förrädare". Vasili har utvecklats till en maktgalen fullblodspsykopat som inte tvekar att skjuta ihjäl barnfamiljer för att statuera exempel.
Leo är gift med den svala lärarinnan Raisa (Noomi Rapace), deras äktenskap knakar, men när Raisa pekas ut som eventuell förrädare försvarar Leo henne. Han degraderas och tillsammans med hustrun skickas han iväg till en av landets värsta städer, där han ställs under den bistre general Nesterov (Gary Oldman). Fler mördade pojkar hittas och det visar sig att 44 barn mördats under en längre tid, ett faktum som tystats ner. Nesterov är en utmärkt detektiv, men det är inte fritt fram att jaga mördare i Sovjet. Leo och Raisa tvingas ständigt att fly.
Det är ingen munter historia det här. Tyvärr är den heller inte speciellt spännande. Mördarens identitet avslöjas ungefär två tredjedelar in i filmen och vi får aldrig lära känna dennes offer, vilket gör att morden och mordjakten känns sekundära. Det är snarare jakten på Leo och Raisa som står i centrum, och inte heller den är särdeles spännande. Leo är en, åtminstone till en början, ganska osympatisk kille, medan Raisa är en lika vek som blek kvinna.
Det som gör att jag ändå ger filmen godkänt är skådespelarna och de konsekvent deppiga miljöerna; filmen är inspelad i Tjeckien. Sven Wollter får säga vad han vill (som att en del av Stalins åsikter inte var så dumma), men livet i Sovjet var fullkomligt hopplöst; fattigt, smutsigt, hotfullt; det är nästan som att döden vore en befrielse från detta helvete. Allting är fult och mörkt, alla människor är glåmiga. Militären är ond, folket lever i rädsla.
Förutom ovan nämnda skådisar, medverkar även Paddy Considine, fransmannen Vincent Cassel, dansken Nikolaj Lie Kaas, och minsann om inte Charles Dance gör en cameo. Det är ju bra folk. Noomi Rapace är lika trist som hon alltid är, men för en gångs skull funkar den annars utstrålningsbefriade Joel Kinnaman - han är bra som bindgalen.
Jag funderade på det där med att alla pratar engelska med rysk brytning. På senare tid har ju Hollywood övergett detta med brytningar och låter istället alla prata utan sådan - om de nu inte rentav pratar på det språk som talas där handlingen tilldrar sig. Men med tanke på den här filmens multinationella rollista hade det kanske varit svårt för alla att tala till exempel brittisk engelska. Folk skulle bryta på danska och franska, kanske även svenska. Kanske är det lättare om alla fläskar på med rysk brytning.
Liksom fallet var med SAFE HOUSE tvekar jag vad gäller betyget. Tvåa eller trea. Men jag väljer nog en trea ändå. Och jag tycker nog att det här är bättre än SAFE HOUSE, mest tack vare skådisarna.
1996 kom en film som hette THE COLD LIGHT OF DAY, som också handlade om jakten på en rysk seriemördare, den var rätt bra, vill jag minnas, och 1995 gjordes TV-filmen CITIZEN X om Andrej Tjikatilo. Jag minns inte om jag sett den.
  






(Biopremiär 1/5)

-->

onsdag 15 april 2015

Bio: Run All Night

Foton copyright (c) Warner Bros.

En kompis som är actionfilmproducent i USA berättade en gång om en TV-kanal som heter Movies for guys who like movies. Den visade förstås bara actionfilmer nonstop. Den nya Liam Neeson-filmen RUN ALL NIGHT känns verkligen som en film för grabbar som gillar film: tanten som satt bakom mig på pressvisningen suckade ljudligt varje gång någon fick ett skott i pannan. Eller halsen. Eller bröstet.

Det har nästan varit lite för mycket Liam Neeson på sistone. Visst, han skrattar väl hela vägen till banken, men med start för ganska exakt ett år sedan, har vi sett Neeson i NON-STOP, A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST, THIRD PERSON, A WALK AMONG THE TOMBSTONES och TAKEN 3 - och i tre av dessa fem filmer har Neeson gjort sin patenterade stenhårde hårding. Dessutom har de inte varit speciellt bra; TAKEN 3 var lågvattenmärket. Fördelen med att Neeson numera mest gör actionfilmer är förstås att vi slipper se honom i saggiga dramer.

Nya RUN ALL NIGHT har regisserats av spanjoren Jaume Collet-Serra, som gjorde nyinspelningen av HOUSE OF WAX och ovannämnda NON-STOP. NON-STOP var väl sådär - minst sagt - men den här nya filmen är betydligt bättre - och bättre än de senaste TAKEN-filmerna. Det enda filmen har gemensamt med de nyss nämnda filmerna är att Liam Neeson spelar huvudrollen, han är en hårding, och det är en actionthriller. Men RUN ALL NIGHT är inte ännu en nertonad PG-13-film, den är Rated  R. Folk svär och blodet flödar ymnigt. Och det är hårt.
Joel Kinnaman spelar Michael, familjefar och limousinechaufför. En kväll kör han två albanska gangsters. Dessa blir ihjälskjutna av den unge uppkomlingen Danny (Boyd Holbrook), son till gangsterbossen Shawn Maguire (Ed Harris) - och Michael ser detta. Det visar sig att Michaels avskydde far är den nersupne gangstern Jimmy Conlon (Neeson), som tidigare jobbat för Shawn. Trots Michaels protester vill Jimmy hjälpa sin son, men när Jimmy skjuter ihjäl Danny får han och Michael både maffian och polisen efter sig - Shawn har sett till att det verkar vara Michael som mördat albanerna.

RUN ALL NIGHT gör ett par saker fel. Den börjar med slutet. Jag har aldrig förstått poängen med detta. Nu sitter man bara och väntar på denna scen i nästan två timmar. Dessutom har Collet-Serra slängt in en del bullet time-action, vilket känns lite passé numera, liksom ett avgörande skott, där man i slowmotion ser kulan fara ut ur pipan. Men i övrigt blev jag faktiskt lite överraskad av den här filmen.
Det är en väldigt mörk och gritty film. Filmfotot är lite grynigt, storstaden är hotfull. Det är ibland väldigt instensivt, det är stenhårt, och det är ibland fruktansvärt våldsamt och blodigt. Det är inga snälla pojkar filmen handlar om. Visst, handlingen är inte unik, det är ganska standard, men det är väl genomfört och filmen lyfts en hel del av skådisarna. Ed Harris är förstås bra, och Vincent D'Onofrio spelar den enda polis som inte är korrupt. Common dyker upp som en ostoppbar hitman, och i en minimal roll ser vi Nick Nolte som Jimmys morbror; Nolte nämns inte i rollistan.

Det är inte utan att jag undrar hur Joel Kinnaman har kunnat skapa sig en Hollywoodkarriär. Den gossen har inte mycket till utstrålning och han gör alla roller i princip likadant. Fast visst är det imponerande att han, som svensk, får spela amerikan.

RUN ALL NIGHT är ingen milstolpe i actiongenren, men den är bättre än det mesta just nu, och vi är trots allt inte bortskämda med stenhårda filmer nuförtiden. Förr kom det ett par i veckan, nu kommer det en i kvartalet. Och vi är än mindre bortskämda med hårda filmer som kan skryta med ett flertal karaktärsskådespelare i rollerna.

Jag gillar den här filmen.

Notera att jag inte lyckades klämma in ett sunkigt skämt om JOELBITAR.








(Biopremiär 17/4)

lördag 8 februari 2014

Bio: RoboCop

Foton: Kerry Hayes © 2013 Columbia Pictures Industries, Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved.
En polare till mig brukade hävda att filmhistorien börjar 1987 med Paul Verhoevens ROBOCOP. Nej, det stämmer förstås inte (filmhistorien börjar 1981 med THE BEYOND), men få filmer har gjort så stort intryck på mig som ROBOCOP. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen de senaste 27 åren, men det är nog en bra bit över tjugo. Jag kan slänga ur mig hur många klassiska citat som helst ur ROBOCOP.

... Men kommer ni ihåg hur det var 1987 när filmen var på gång? Vi läste om den i tidningar, såg bilder ur den, och den verkade vara världens genom tiderna coolaste film. Sedan fick vi veta att filmen var så extremt ultravåldsam och blodig att den blivit X-rated i USA och fick klippas ner för att kunna få en mer anständig R-rating (17-årsgräns). Vi gissade att filmen skulle totalförbjudas och inte släppas alls i Sverige. Men visst gick den upp här! Jag såg den i Helsingborg. Ja, inte hela filmen. Statens Biografbyrå hade förstås varit framme med sin allra största sax. Tretton klipp gjorde de, på sammanlagt några minuter. Flera av de mest minnesvärda actionscenerna hamnade i papperskorgen. Och då var det ändå TV-versionen de hade censurerat! Jajamän! En version vars våld inte bara var softat till att börja med - även svordomarna var utbytta. Snabbköpsrånaren som i originalversionen säger "Fuck me! Fuck me!" sa plötsligt "Why me! Why me!". Men så var det på den tiden. Inte ens en en vuxen publik fick titta på ROBOCOP i sin helhet.

Vad många verkade missa var det faktum att ROBOCOP var mer än en action- och våldsfilm. Det handlade om en vass samhällssatir över 1980-talets Reaganera. Det var också en medvetet rolig och överdriven film - och vad som är intressant är att den är lika aktuell idag. Mycket av det som var fantasier i denna framtidsdystopi har mer eller mindre blivit verklighet. Paul Verhoeven själv ansåg att filmen kändes våldsammare efter censurklipp, att överdrifterna utgjorde en stor del av satiren och humorn, vilket förstås stämmer. I ett TV-program sa Biografbyråns chef att filmen faktiskt har vissa kvaliteter, men att hon inte kunde låta en tonårspublik se en så våldsam film.

Uppenbarligen var det fler som inte riktigt begrep satiren och poängen med plåtsnuten RoboCop. Kanske krävdes det en europeisk regissör som Verhoeven. 1990 kom uppföljaren, som självklart hette ROBOCOP 2. Den här gången stod Irvin Kershner (RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA) för regin, medan den uppburne serieförfattaren Frank Miller för första gången skrev filmmanus - dock tillsammans med Walon Green. Resultatet blev ganska ... fel. Peter Weller återkom i huvudrollen, men tonen var annorlunda, handlingen klumpigare, allting var lite konstigt och våldet var grovt utan att nå Verhoevens överdrifter. Dessutom hade man bytt ut Basil Poledouris' fantastiska filmmusik mot ett rätt jönsigt score av Leonard Rosenman. Frank Miller hävdade att filmen skilde sig mycket från hans ursprungliga story, som långt senare presenterades som en tecknad serie. Jag har själv inte läst serien, men jag har fått intrycket att att den är extremt våldsam.

Frank Miller stod även för storyn till ROBOCOP 3 och skrev manuset tillsammans med dess regissör Fred Dekker. Det här var en film som råkade ut för en hel del problem. Den filmades redan 1991, men eftersom bolaget Orion konkade lades filmen på hyllan och släpptes inte förrän 1993. Den här gången hade man dessutom beslutat sig för att göra en snäll PG-13-film, eftersom så många barn gillade RoboCop. Således slängdes ultravåld, blod och svordomar ut, till fördel för en rakare äventyrsfilm av superhjältekaraktär - RoboCop kan flyga och slåss mot robotninjor. Peter Weller avstod från huvudrollen och ersattes av Robert John Burke. Som actionfilm är filmen rätt okej, den är bättre än tvåan, men kan förstås inte på långa vägar mäta sig med originalet från 1987. Dock återkom Poledouris ledmotiv, vilket är et stort plus.

I Sverige råkade dock RoboCop 3 illa ut. Såklart. Bolaget ville att denna i USA i princip barntillåtna film skulle få en 11-årsgräns i Sverige. Därför klippte Biografbyrån ner den rejält - självklart helt i onödan. Nu ser jag att några av klippen återinsattes ett par månader senare, men varför vet jag inte. När jag recenserade filmen i NST uppmanade jag läsarna att inte se den. Förvisso fick jag den helt oklippt på VHS, men kompisar som såg den på bio krävde pengarna tillbaka.
De svenska censurklippen i ROBOCOP-filmerna. Klicka för större bild.

Den gode robotsnuten har även haft en ganska lång karriär på TV. Redan 1988 kom det en tecknad TV-serie. Jag köpte en kassett med de första avsnitten, som visade sig vara rätt slarviga på de flesta sätt. Dock var den animerade serien bättre än live action-serien som kom 1994 och hade Richard Eden i titelrollen. Det här var förstås en väldigt nertonad upplaga och RoboCop dödade inte skurkarna; han nöjde sig med att skjuta vapnen ur händerna på dem. År 2000 spelade Page Fletcher Robo i miniserien ROBOCOP: PRIME DIRECTIVES. Jag har inte sett den sedan den kom, men jag vill minnas att den var rätt okej och tuffare än varianten från '98.
Klicka för större.

När det framkom att en nyinspelning av ROBOCOP var på väg blev förstås ja, och de flesta andra gamla fans, rejält skeptisk. Jag skulle inte ha något emot en ROBOCOP 4, men en nyinspelning? Varför då? Det är ju omöjligt att nå upp till samma nivå som originalet. Dessutom skulle den här nya filmen få en PG-13-gräns och hans svenske mummelpellen Joel Kinnaman i huvudrollen. Kunde det bli värre?

Så dök filmen efter diverse förseningar upp - och fick överraskande bra kritik i branschtidningar som Variety och The Hollywood Reporter. Jag började hysa visst hopp ändå.

För regin står José Padilha som gjorde TROPA DE ELITE och dess uppföljare, två hårda filmer, och hans version av ROBOCOP är bättre än den förtjänar att vara. För manus står Joshusa Zetumer, men även duon Edward Neumeier och Michael Miner, som skrev originalet, är inplandade. Approachen är dock annorlunda.

Joel Kinnaman är Alex Murphy, som den här gången är en garvad och stenhård undercoversnut på jakt efter den slemme Antoine Vallon (Patrick Garrow). Michael Keaton är Raymond Sellars, som basar för den mäktiga och skumma företaget Omnicorp, dotterbolag till Omni Consumer Products, och som tillverkar robotar och drönare som ersätter mänskliga soldater - filmen öppnar i Teheran, där robotar slåss med självmordsbombare. Sellars vill införa robotar även på Amerikas gator, men folket protesterar - robotar har inga känslor och ingen empati. Då får Sellars den strålande idén att stoppa en människa i en robot.
Murphy sprängs i luften när någon placerat en bomb i hans bil, och den schysste doktor Norton (Gary Oldman) bygger om den stackars lemlästade snuten till RoboCop. Här kommer den största skillnaden mot originalet: Robo har inte fått sitt minne raderat. När han vaknar upp är han fortfarande Alex Murphy. Han har känslor, han vill vara med sin fru (Abbie Cornish) och son, han träffar dem och vill fortsätta att vara en familj - trots att han nu är en robot. Han fäller till och med några tårar när han tänker på familjen och sin situation. Vaffan? RoboCop gråter? Herregud, när RoboCop är ledsen slår han ju näven genom en TV-apparat!

RoboCop introduceras för allmänheten och gör succé, men snart tar hans känslor och personliga engagemang över - och först då raderas hans minne, så att han kan bli en mer effektiv brottsbekämpare.

I Padilhas ROBOCOP går man mer på djupet av rollfigurerna, alla har blivit lite mer utvecklade. Man lägger också mycket tid på byggandet av RoboCop och på att förklara hur allting funkar. Detta är förvisso intressant, men egentligen onödigt. Verhoeven struntade i det mesta av detta och lät Robo gå ut och sparka röv ganska omgående.
Satir syns det inte så mycket av och humorn är nästan helt bortblåst. Allting är allvarligare. Och eftersom filmen är PG-13 finns här inget blod, inga svordomar (förutom ett knappt hörbart "fucked") och inget naket. RoboCop förses med en pistol som skjuter elchocker! Kom igen - hur mesigt är inte det? Fienden rycker till och trillar omkull istället för att slitas i bitar av stora pistolkulor.

ROBOCOP öppnar bra och intressant, men blir snart lite seg och långrandig i väntan på att Robo äntligen ska bege sig ut och rensa upp - och när han till slut röjer loss, skildras detta som så ofta idag med för ryckig kamera och för snabba klipp. Det är ibland svårt att se vad som händer under då förhållandevis få actionscenerna, som mest liknar scener ut datorspel.

Vallon är en trist och anonym skurk jämfört med originalets Clarence Boddicker (Kurtwood Smith), Sellars är okej, medan Samuel L Jackson är kul som en slajmig högerpopulistisk programledare på TV; han diskuterar politik men framstår som en frikyrkopastor.
Nästa inga av de klassiska replikerna från 1987 återanvänds, nästan inga scener heller - här finns en attack mot en knarkfabrik, men den är riktigt tam. RoboCop åker motorcykel och inte bil. Allting är lite sämre än det var 1987. Jag tycker nog att till och med ROBOCOP 3 är bättre än det här.

... Men med det inte sagt att den nya ROBOCOP är dålig. Den är helt okej och bitvis ganska smart - men saknar personlighet och sticker inte ut. Basil Poledouris' RoboCop-tema spelas när titeln dyker upp i början, och under en kort scen, samt under eftertexternas sista trettio sekunder, men i övrigt är filmmusiken så pass anonym att den knappt märks. "I Fought the Law" med The Clash inleder eftertexterna.

Och den får mig verkligen att sakna 1980-talets actionfilmer.





(Biopremiär 7/1)

onsdag 28 augusti 2013

Bio: Snabba cash - Livet deluxe

Foton copyright (c) Nordisk Film

SNABBA CASH-trilogin har nått fram till sitt slut- och jag kan väl inte påstå att jag väntat med spänning. Jag har svårt att förstå de här filmernas framgångar och varför de fått så bra kritik i vissa kretsar. Jag är tvungen att läsa vad jag skrivit om de tidigare filmerna, eftersom jag inte minns så mycket av dem. Jag hade för mig att i stort sett samtliga rollfigurer strök med på slutet i SNABBA CASH II, men där hade jag visst fel. Några av dem återkommer här, försedda med ärr efter skottskador. Här figurerar även en del personer jag inte minns om det varit med tidigare eller ej. Detta beror på att de här filmerna är befolkade av osympatiska och opersonliga banditer - som man dessutom försöker få oss att tycka synd om. Det spelar väl ingen roll om den eller den inte får träffa sina barn, de är ju mördare och knarksmugglare och synnerligen olämpliga fäder.

Stilen i SNABBA CASH - LIVET DELUXE skiljer sig en hel del från de tidigare filmerna. För regin står den här gången den gamle Curt Swan-fantasten Jens Jonsson, som även skrivit manus tillsammans med Maria Karlsson. Hur pass nära Jens Lapidus' bok det här ligger har jag ingen aning om. Jonsson må ha börjat sin karriär med att rita våldsamma serier, men han har blivit känd för sina filmer som alla varit dramer av ett helt annat slag. Därför är regi och filmfoto betydligt mer återhållsamt den här gången - vi slipper den där förbannade handhållna kameran som i synnerhet i den första filmen skakade vilt mest hela tiden. Berättartekniken är nu långsammare och actionscenerna är bättre, eftersom det nu går att se vad som händer.


Själva handlingen är dock ojämn och ibland direkt besynnerlig. Joel Kinnaman har ju gått och blivit stjärna i Hollywood och höll på att spela in ROBOCOP - men det går ju inte att göra en SNABBA CASH-film utan Kinnaman, så hans rollfigur JW fick återkomma. Dock lyckades man bara få loss Kinnaman under två (2) dagar, så vad vi får är några scener där JW åker runt i Los Angeles och letar efter sin syster. I vanlig ordning stirrar Kinnaman - och svettas. Och mumlar sina få repliker. Den här handlingstråden är fullkomligt onödig och krystad - även om den leder fram till en twist på slutet.

Jorge (Matias Varela) har suttit i fängelse, men inte fan har han blivit en bättre medborgare för det. Han planerar en jättestöt med sin nya liga. Jorges käresta Nadja (Madeleine Martin) överlevde också en till synes dödande hagelsalva i förra filmen, och planen är att Jorge och Nadja ska flytta till en strand i New Mexico.


Den mäktige gangsterbossen Radovan (Dejan Cukic) har fått en ny ligamedlem, en ung, svensk kille som heter Martin Hägerström (Martin Wallström). Martin är lite nervös och verkar vara alldeles för snäll för att vara gangster. Detta beror på att han egentligen är polis. Fast nog är han väl för mesig för att verkligen övertyga som en polis som klarar av att gå undercover som gangster. Radovans dotter Natalie (Malin Buska) gillar inte sin farsas affärer - men hon gillar Martin. Vilken tur att Martin blivit Natalies livvakt efter ett attentat mot Radovan!

Bland det mest besynnerliga med LIVET DELUXE är att den verkar försöka sätta svenskt rekord i flashbacks. Drygt halvvägs in i filmen dyker det upp en textskylt som skriker "12 månader tidigare", också följer en lång, lång återblick som förklarar med Martin Hägerström är och hur han hamnade hos Radovan - och varför han känner Jorge. Jorge spenderade visst en tid med att informera polisen. Men det förekommer fler flashbacks. Ibland visas de i svartvitt.


Historien om Jorge och Nadja får alldeles för stort utrymme, och återigen försöker man framställa drägget Jorge som någon man ska sympatisera med. Charles Bronson hade skjutit Jorge utan att blinka. Tråden om Hägerström och Radovan är betydligt bättre - även om undercoverprylen ju nyligen avverkats i några Johan Falk-filmer. Lustigt nog spelades undercoverkillen i dessa av Joel Kinnaman. Dejan Cukic glider runt och verkar försöka imitera Al Pacino, vilket är lite kul. Fast i en scen blir han Robert De Niro i DE OMUTBARA.

Här och var slår filmen över i något som liknar parodi. Natalie genomgår en förvandling jag har svårt att köpa och det påminner lite om skolteater. Stora delar av dialogen sker på andra språk än svenska - vilket är att föredra, eftersom filmen då är textad. När det talas svenska är det svårt att höra vad folk säger. Actionscenerna är få men våldsammare och längre än i de tidigare filmerna. Filmen tar aldrig slut, den har nästan lika många slut som SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST; den bara fortsätter. Nic Cramer var filmens location scout i Los Angeles.

Som synes har jag en massa inveändningar mot SNABBA CASH - LIVET DELUXE. Men trots detta vill jag nog ändå hävda att filmen är bättre än del ett och två. Vi slipper Stureplansbrats, vi får bara ett par minuter av Kinnamans stirrande, vi slipper epileptisk shakycam, och åtminstone en handlingstråd är hyfsad och en rollfigur är sympatisk.





(Biopremiär: 30/8)


tisdag 12 mars 2013

Bio: Johan Falk: Kodnamn Lisa

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag har inte sett någon Johan Falk-film sedan JOHAN FALK - GSI: GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER; den förra som biovisades. Däremellan kom det ju en rad avsnitt som släpptes direkt på DVD och TV-visades. Således har jag nu sett den första delen av historien om polisens undercoversnubbe Frank Wagner (Joel Kinnaman) - och den sista. Jag har alltså ingen aning om vad som hänt däremellan - och jag minns inte så mycket av del ett av den här sagan.

Tydligen har jag inte missat speciellt mycket. Av allt att döma har det inte hänt någonting alls, och det mesta avhandlas under förtexterna. Åtminstone actionscenerna. Frank bor nu tillsammans med flickvän (Ruth Vega Fernandez) och litet barn, och de har samlat ihop en massa pengar de ska öppna kafé i Frankrike för. De har hela summan i kontanter i en ryggsäck i lägenheten! Smart.

Men nu vill varken diverse gangsters eller filmens manusförfattare Anders Nilsson och Viking Johansson) att Frank ska kunna ta sig till Frankrike helt problemfritt. Svenska gangsters och ryska supertorpeder görmed jämna mellanrum sitt bästa för att plocka Frank. Med hjälp av det gamla, fina tricket med lakan ihopknutna till till rep, lyckas frank och familj fly - och de tar sig till den ständigt sammanbitne (och nu rätt plufsige och ointresserade) Johan Falk (Jakob Eklund). Falk har egentligen sagt upp sig, men han hjälper Frank ändå - och han och hans team tar lagen i egna händer. Tufft värre, är det väl tänkt.
KODNAMN LISA är makalöst dålig. Det här är en nästan osannolikt usel film. Jag ser att regissören Charlotte Brändström har gjort över trettio filmer; de flesta av dem i Frankrike. Här i Sverige har hon bland annat gjort den usla Wallanderfilmen HÄMNDEN och en tidigare Johan Falk-film. Hon verkar inte ha lärt sig någonting alls på att göra så här många filmer. Filmfotot är platt; med rudimentär ljussättning och simplast möjliga kamerauppställningar. Det är alldeles för TV-mässigt. Berättartekniskt finns det inget driv, det här engagerar inte det minsta, och ibland blir det mer än lovligt rörigt. Vad händer? Vad håller de på med? Fast det får väl även manusförfattarna skyllas för. Dialogen är torftig och ofta konstruerad. Jessica Zandén övertygar inte alls som polischef, hon verkar mest spela teater. Alexander Karim funkar bra, han har dessutom lite Hollywoodutseende, men hans kollega är en invandrare som knappt verkar kunna svenska. Jag förstod sällan vad han sa. Är det realistiskt att kunna arbeta som polis när man har problem med språket?
Å andra sidan förstod jag inte heller vad Joel Kinnaman sa. Han mumlar mer än någonsin. Han låter som en puttrande kaffebryggare. Hans storhet är minst sagt obegriplig.

Som vanligt utspelar sig filmen i Göteborg, och det är ju lite trevligt. För mig ganska välbekanta miljöer. Några gubbar sitter på Flygarns Haga. Jag fick lust att åka till Göteborg när jag såg filmen. För att imponera har man fläskat på med en shoot-out i Femmanhuset. Den är inte så imponerande, men lite kul. Mikael Tornving bär en Sator-T-shirt i en av de sista scenerna.

Det absolut roligaste med JOHAN FALK: KODNAMN LISA är filmaffischen. Under titeln står det nämligen "Oklippt version". Öh ... Va? Vadd, oklippt? Skulle det finnas även en annan version? Som är censurklippt? Och vad är det i så fall de har klippt bort? För som actionfilm är det här inte helt oväntat väldigt lamt. Det rockar dåligt. "Oklippt version"... Det känns som att vara tillbaka på 70- och 80-talen, när Statens Biografbyrå härjade vilt.
Nej, gott folk. Det finns ingen som helst orsak att se det här på bio. Blir du iväglurad för att se filmen, så kräv pengarna tillbaka.

Under eftertexterna intervjuas den autentiska person som rollfiguren Frank Wagner är baserad på. Hans ansikte är pixlat och hans röst är förvrängd.







(Biopremiär 15/3)

onsdag 15 augusti 2012

Bio: Snabba Cash II

Foton copyright (c) Lena Garnold

Jag tillhör de som inte gillade Daniel Espinosas SNABBA CASH. Jag mer än ogillade den. Jag tyckte direkt illa om den. Jag tyckte att det var en ful och jobbig film med irriterande rollfigurer jag sket i - och jag förstod inte vad alla såg i Joel Kinnamans nervöse mummelpelle. Det sistnämnda gör jag fortfarande inte. Men det går visst hem i Hollywood. En mumlande RoboCop med flackande blick, det bådar inte got för remaken på ROBOCOP, som ju Kinnaman ska spela titelrollen i. Han är ju liksom ingen Peter Weller.

Jag har inte läst någon av Jens Lapidus romaner, som SNABBA CASH-filmerna bygger på. Det enda av Lapidus jag läst, är seriealbumet "Gängkrig 145" som Peter Bergting tecknade. Kul initiativ, snygg produkt, men albumet funkar bara sådär. Det är något som saknas. Och kriminella invandrare i Sverige är inte så kul i slutändan. Det må vara hur realistiskt som helst, men det är roligare med, hur ska jag säga, "romantiserade" skurkschabloner som välskräddade gangsters. Och bindgalna psykopater.

Jag förstår att SNABBA CASH II bara till viss del bygger på Lapidus' andra bok "Aldrig fucka upp". Merparten av filmmanuset är påhittat av manusförfattarna Maria Karlsson, Peter Birro, Fredrik Wikström och Babak Najafi - den sistnämnde, som gjorde den pissusla SEBBE, har även regisserat, nu när Espinosa är i Hollywood och gör storfilmer. Konstigt val av ny regissör.
Kinnamans rollfigur JW är visst bara med på ett par sidor i "Aldrig fucka upp". I den här filmen har hans roll byggts ut, men han är bara en av tre huvudpersoner och hans story upptar bara en tredjedel av filmen. SNABBA CASH II börjar med att JW får sin första permission från fängelset, där han häckat några år efter händelserna i den första filmen. Han har utvecklat en programvara som hans rälige överklasskompis Nippe (Joel Spira) ska sälja in. Tanken är att JW nu ska kunna leva gott och lagligt och håva in pengar på programmet, men det visar sig att Nippe blåst honom och låtsat att det är han själv som ligger bakom programvaran. JW flippar ut, nitar Nippe på en restaurang, och väljer ånyo den kriminella banan.

JW:s skurkpolare Mrado (Dragomir Mrsic) sitter inte bara i fängelse, utan numera även i rullstol, men han vet hur han och JW ska komma över en massa pengar, så han rymmer och återförenas med JW.
Jorge (Matias Padin) har genomfört en knarkaffär och kommit över tio miljoner kronor. I sedlar. Som han släpar runt på i en väska. Han lär känna en tonårig prostituerad öststatstjej (Madeleine Martin) som inte har det så bra, men efter en blodig shoot-out där bara Jorge och Nadja överlever, slår de följe och gömmer sig i en lägenhet där de har det lite mysigt.

Mahmoud (Fares Fares) är skyldig en gangster 300 000 och har en helg på sig att skaffa fram dem. Hans syster ska gifta sig, hans far gillar honom inte. För att göra det hela ännu värre, får Mahmoud i uppdrag att döda kompisen Jorge.

Snart korsas de här handlingstrådarna. Kulor ska flyga. Blod ska rinna.
Jag får nog säga att jag tycker aningen bättre om SNABBA CASH II än den första filmen. Men bara aningen. Orsaken är nog att JW inte är med så mycket, så jag slipper irritera mig på honom. Och hans vidriga överklasspolare (eller "MUF:are" som vi väl skulle ha kallat dem när jag var tonåring) har reducerats till den äcklige Nippe. Jösses, pratar folk verkligen så på riktigt? Bara hans röst och räliga uppsyn gör att man vill slå en karmstol i skallen på honom. Varför vill JW umgås med en sådan tönt?
Fotot är lika grått, grynigt och medvetet fult som förra gången; det är handhållen kamera, men inte lika mycket shaky-cam som tidigare. Det går faktiskt att se vad som sker under (de väldigt få) actionscenerna. Jag uppskattar även att filmen, till skillnad från alla andra svenska deckare och thrillers, inte ser ut som en TV-film.

... Men i övrigt är det illa. Handlingen känns lite dum och simpel, och flera inslag är direkt idiotiska. Som Mrados flykt. Killen sitter i rullstol, ändå lyckas han övermanna flera poliser och rulla genom långa korridorer utan att haffas. Och strax därefter tar sig han och JW in i en skog, där de gräver upp gömda vapen. Mrado är alltså rullstolsburen. Och rullas in mitt i en skog. Där han utan problem hittar de nergrävda prylarna.
I princip samtliga rollfigurer är osympatiska. Vissa av dem rejält osympatiska. Varför ska vi sitta och "hålla" på dem? Engageras av deras liv? De är den typen av snubbar som Bronson hade satt en kula i pannan på till publikens stora jubel. Och de här människorna blir inte mer sympatiska bara för att man slängt in flertal gråtmilda scener där de sitter och pratar om nära och kära, sina barn de aldrig ser, och annat. Men det finns ju för fan en orsak till att till exempel Mrado inte får träffa sin dotter! Han är ju en grov brottsling och mördare! En usel far!

En gubbe på företaget som köpt JW:s programvara har bara ett par korta repliker, men han är härligt usel. Ännu sämre är kvinnan som spelar fängelsedirektören. Det är möjligt att hon ska föreställa en typisk, trångrövad byråkrat, men det låter som om hon läser innantill när hon fäller sina repliker på stelast möjliga sätt.

Min gamle vän Jens Jonsson ska regissera SNABBA CASH III. Han lät meddela att jag inte kommer att bli besviken. Tja, det återstår att se. En hel del av personerna i den här filmen kan omöjligt återkomma i trean. Och det är ju bra. Men jag hoppas att nästa film kommer att handla om ett handplockat specialkommando (där alla medlemmar har olika egenskaper) som sätts in för att utplåna alla de här gangstergängen. Och varför inte låta yakuzan dyka upp som nytt skurkgäng?

Betyget här under är svagt, väldigt svagt.







(Biopremiär 17/8)

tisdag 14 februari 2012

Bio: Safe House

Foton copyright © UIP Sweden
Jag vet att jag är i minoritet, men jag tyckte att SNABBA CASH var riktigt usel. Okej att en massa människor gick och såg filmen, den är trots allt baserad på en bestseller, men jag förstår inte alla positiva hylllningar och påståenden som att filmer sätter ny standard när det gäller actionscener inom svensk film. Om det är meningen att man inte ska se vad som sker under actionscenerna har de lyckats. Vad är det för sketen standard? Dessutom påstås det att det var Josef Fares som regisserade actionscenerna och inte den huvudsaklige regissören Daniel Espinosa - om det stämmer har jag inte en aning om.
En annan orsak till att jag inte gillade SNABBA CASH, är att Joel Kinnaman innehade huvudrollen. Jag tycker att han är kass. Riktigt kass.

Av någon anledning gillade Hollywood vad de såg och SNABBA CASH blev Espinosas biljett till de stora Hollywoodproduktionerna. Medan andra nordiska regissörer startade sina amerikanska karriärer med lågbudgetfilmer, likt Renny Harlin som gjorde PRISON och TERROR PÅ ELM STREET 4 innan han fick göra DIE HARD 2, slängdes Espinosa in i hetluften på en gång och sattes på att regissera SAFE HOUSE; en stor, dyr actionthriller med folk som Denzel Washington, Ryan Reynolds, Sam Shepard, Brendan Gleeson, Vera Farmiga och Robert Patrick i rollerna. Filmen fick galapremiär med röd matta i USA och den anses vara en av 2012 års storfilmer, Universal har höga förhoppningar på den.
Filmen började och det dröjde inte länge innan jag tänkte "Here we go again ..." - det här kändes som en film jag sett åtskilliga gånger tidigare. Det här är en standardstory, som för omväxlings skull utspelar sig i Sydafrika. Denzel Washington är en skurk som kommit över ett microchip med väldigt känsliga data, extremt hemliga uppgifter om högt uppsatta människor inom CIA, MI6 och så vidare - material som kan skapa en ny skandal i stil med Wikileaks. Washington injiceras chipet i sin egen kropp, men arresteras och förs till ett så kallat safe house. Reynolds spelar en ung CIA-agent som jobbar där, och när ett gäng riktigt, riktigt räliga skurkar - ledda av Fares Fares i skägg - atteckerar och dödar alla, lyckas Reynolds fly och tar Washington med sig. Och sedan rymmer Washington från Reynolds. De räliga skurkarna jagar Reynolds och Washington, Reynolds jagar Washington, CIA försöker lokalisera Washington, och en av de snälla agenterna är troligen korrumperad. Och för att göra det hela ännu värre, så har Reynolds ljugit för sin söta, franska flickvän och inte berättat att han egentligen arbetar för regeringen!

Snälla! Någon måste förbjuda bruket av handhållen kamera! Okej, kanske inte förbjuda det, men för helvete - förhindra folk att skaka på de förbannade kamerorna! Vad är det för mening med att iscensätta enorma actionscener när man inte ser vad fan det är som händer? Förutom denna shakycam, så är SAFE HOUSE även väldigt grynig. Här finns en stor och antagligen väldigt imponerande biljakt; massor av bilar demoleras - men allt vi ser är närbilder på bildörrar, rattar, ansikten och så vidare. Och under några av närstriderna satt jag faktiskt och kisade. De gryniga, skakiga bilderna, de sönderfrätta färgerna och den snabba klippningen irriterade mina ögon. Och emellanåt hade jag svårt att uppfatta vem som slogs med vem och vilka som strök med.
SAFE HOUSE får väl sägas vara en okej thriller. Det här skulle kunna ha blivit en ganska bra thriller, trots att den inte är vidare originell. Den är ganska våldsam och blodig, men av någon anledning svär inte rollfigurerna. Märkligt. Det här ju ju trots allt ingen snäll ungdomsfilm.
Man vet aldrig vad man kan förvänta sig av Denzel Washington, men han är vanligtvis rätt bra när han spelar skurk eller hårding, vilket han gör i den här filmen. Ryan Reynolds är en sympatisk skådis och här är hans rollfigur även den sympatisk och den känns rätt trovärdig. De övriga skådisarna är förstås också bra, Fares Fares är kul som svårstoppad fuling av Terminatorstuk. Men så dyker plötsligt Joel Kinnaman upp och jag kan bara inte med killen. Tack och lov har han en ganska liten roll - och han ser ut som om han precis kommer från inspelningen av DEN SISTA FÄRDEN.
Jo, jag vet att filmens stil är ett försök att göra den skitig och realistisk; "gritty" som man säger, och det ska kännas som om vi verkligen befinner oss på plats i händelsernas centrum. Men kom igen, 1970-talets thrillers var också gritty - ofta i ännu högre grad - och då brydde man sig inte om att skaka på kamerorna. Se bara på de gamla, goda Bronsonfilmerna. Jag måste säga att jag tycker att SAFE HOUSES stil och look är så irriterande att jag övervägde att ge filmen en tvåa i betyg. Men det vore inte riktigt rättvist.
Just det: den korrumperade CIA-agenten är precis den ni tror det är redan i början av filmen. Inga överraskningar på den fronten, alltså.






(Biopremiär 15/2)

onsdag 4 januari 2012

Bio: The Darkest Hour

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
... Så har jag varit på bio första gången 2012. Det var ingen skillnad. Det sog precis likadant ut. Och det var i 3D. Tyvärr.
THE DARKEST HOUR är ett actiondrama om världens undergång - och inte precis en film jag sett fram emot. Trailern var inte speciellt lockande. Här i Sverige har den mest blivit omtalad på grund av att Joel Kinnaman har en ganska stor roll.
Emile Hirsch och Max Minghella spelar Sean och Ben, två unga - och jobbiga - amerikanska grabbar som är på väg till Moskva för att sälja in en ny app (eller om det nu var en sajt). De anländer till ett stort, ryskt företag, där de upptäcker att deras kontakt; en svensk som heter Skyler (?!) och spelas av Kinnaman, har snott hela idén och sålt in den själv.
Sean och Ben går på en nattklubb för att dränka sorgerna. Där träffar de amerikanskan Natalie (Olivia Thirlby) och hennes australiska kompis Anne (Rachael Taylor) - och minsann om inte Skyler dyker upp han med, med några ryska brudar. Det var en amerikan, en australier, en ryss och Bellman. Men tro nu inte att de får dränka sina sorger i fred. Nädå. För plötsligt invaderas Moskva av rymdvarelser!
All elektricitet slås ut och ner från natthimlen singlar tusentals guldglödande saker som ser ut som tjusiga dammoln eller alger. Men de är farliga, de här! Rör man vid dem så förintas man - poff! Och de är onda, rymdvarelserna. Förstås. Så de lever jävel och dödar och raserar allt i sin väg.
Våra hjältar - och Skyler - lyckas fly och låser in sig i en källare, men efter att ha kissat i burkar några dagar ser de sig tvungna att bege sig ut på stan. Moskva ligger i ruiner, gator och torg är tomma. Men snart träffar de på fler överlevande och de försöker komma på något sätt att döda de elektriska inkräktarna.
THE DARKEST HOUR, som regisserats av Chris Gorak, varar bara 89 minuter, men den känns betydligt längre. Detta beror på den närmast totala bristen på spänning, på de tråkiga rymdvarelserna - och kanske framförallt på de ovanligt irriterande huvudpersonerna. Sean och Ben är väldigt annoying, australiern är lite bäng, och ingen förtjänar att överleva. Förutom ryssarna som dyker upp lite senare. Ryssarna är inte heller gapiga.
Och Joel Kinnaman? Jag förstår inte hans storhet. Han agerar likadant som han gjorde i I SKUGGAN AV VÄRMEN, JOHAN FALK och SNABBA CASH: han stirrar, flackar med blicken, och talar- och beter sig nervöst. Jag tycker att han är skitdålig. Alltid. Hur har han kunnat få en Hollywoodkarriär tack vare detta?
Vissa scenerier i filmen är rätt fräsiga och imponerande, men vad gör det om filmen är trist. Och 3D:n? Den är knappt märkbar. Det enda som händer när man sätter på sig 3D-brillorna, är att bilden blir mörkare och suddigare.







(Biopremiär 6/1)

söndag 9 maj 2010

Kavajsöndag

Det var väldigt länge-
sedan jag var inne på Hansa Compag-
niet, slog det mig idag när jag strosade runt på stan, så jag tog och traskade in där - om inget annat för att kasta mitt vatten (de har nämligen avgiftsfria toaletter).
Kavaj är ju som bekant världens bästa plagg. Utan kavaj är jag handikappad. Var ska man annars ha plånbok, mobil, pennor och hopvikta A4-papper jag inte vet varför jag har på mig? Jag begriper inte hur kavajlösa reder ut detta.
I vanlig ordning kunde jag inte låta bli att besöka Marty, en affär med herrkläder modell dyrare än konkurrenterna. Och i vanlig ordning kunde jag inte låta bli att bläddra bland Armanikavajerna. Det vore ju kul att ha en sådan. Någon gång.
Fast vid närmare eftertanke - vore det så kul när allt kommer omkring?
Armani är väl inte det allra mest exklusiva och dyraste märket, men troligen det mest välkända när det gäller lyxiga kläder och vad jag kunde se dyrast på Marty. 8000-9000 spänn kostade de dyraste kavajerna, medan den billigaste låg på runt 5000 kronor.
Det var bara det att om jag nu hade haft råd att köpa en, hade jag inte hittat någon - för där fanns helt enkelt inte en enda jag ville ha! Jag tyckte inte att någon av Armanikavajerna var speciellt snygg. Märkligast var att där inte fanns någon vanlig, svart. Okej, en kritstrecksrandig gillade jag, när jag tänker efter. Eller var det en Armani? Äh, jag minns inte. Men jag tyckte allt att dessa kavajer var påfallande fula med besynnerliga mönster och kulörter.
Betydligt snyggare var de från Hugo Boss, vilka var aningen billigare, men ändå flera tusen kronor dyrare än de vanliga kedjornas urval.
MQ, som jag också svängde inom, har en mystisk drive med Joel Kinnaman som modell. Han poserar i diverse kavajer. Det är bara det att han har ett mindre stiligt skägg modell könshår på bilderna. Vem fan lockas att köpa en kavaj om man riskerar att se ut som en ung påg med pubishår i nyllet?
Eftersom jag alltid bär kavaj, sliter jag ut sådana och kostymer rätt snabbt. De blir blank-
slitna, eller så fransas ärmarnas kanter då de ibland gnids mot bordskanten när jag sitter och skriver. Och det går förstås inte att köpa nya kavajer för två, tre, fyra tusen spänn för jämnan.
I julas kände jag att jag verkligen behövde en ny kavaj. Jag var inne på Triangeln och tittade runt i de olika butikerna, och i en av dem - jag minns inte vilken, men det var inte Dressmann, H&M eller Kapp-Ahl - hittade jag en jag gillade. Den kostade typ 1800 kronor. Jag tvekade lite. Beslutade mig för att avvakta tills jag tittat i fler butiker.
Jag gick ut och tänkte att jag går tvärs över gatan och köper några pocketböcker eller serietidningar på Myrorna. Vad var det första jag såg på Myrorna? Jo, precis den kavaj jag fem minuter tidigare funderat på att köpa (nej, inte samma exemplar, men en likadan, pucko!).
Det har alltid burit mig emot att köpa second hand kläder. Jag har aldrig gjort det. Det känns så ofräscht. Som om man får loppor på köpet. Men jag provade kavajen, som inte bara passade, den verkade dessutom vara helt oanvänd. Samtliga fickor osprättade, reservknapparna i sin lilla påse, och helt slät utan skavanker.
Så jag köpte den. För 140 spänn! Jag hade dödat mig själv om jag köpt den för 1800:- och sedan hittat den på Myrorna...
Hm. Var kommer dessa Myrornakläder från? Jag har ju sett deras insamlingstunnor på stan. Jag har sett skyltarna om inlämning av kläder och grejor i butikerna. Men - helt nya eller i det närmaste helt nya kläder? Är det stöldgods? Presenter mottagaren inte ville ha? Dårar som köper paltorna och genast lämnar in dem för att vara snäll mot Frälsningsarmén?
Jag skulle nog inte kunna tänka mig att köpa en skjorta på Myrorna, det känns fortfarande äckligt - i synnerhet som det heter just Myrorna, som om prylarna förvaras i myrstackar - men kavaj är ju lite annorlunda. För ett tag sedan köpte jag en till för 85:-. Kan ju vara bra att ha. Även om jag föredrar nya produkter.
Kanske borde jag starta en egen modekedja. Jag tror jag har rätt koncept. En kombination av Armani och Dressmann. Problemet med Dressmann är inte att deras kläder håller dålig kvalitet eller är särdeles fula, utan att kedjan har lite dålig klang. Inte lika illa som Kapp-Ahl. Men ändå. Några av de bästa kavajer jag haft kom från Dressmann. Häromåret kutade jag runt halva Malmö för att köpa ett par jeans, och tyckte att i princip alla var fula och illasittande, oavsett exklusiva eller coola märken. För vida, för lågt skurna, för fula dekorationer och sömmar. Och idiotiskt dyra. Till slut köpte jag ett par på Dressmann. Det var de enda som satt som ett par normala jeans ska sitta.
Men om man kombinerar de exklusiva herrklädernas approach, deras air av det vackra livet, med Dressmanns priser... "Om Dean Martin fortfarande vore vid liv, skulle han bära Herr Anderssons kostymer". Den kampanjen hade jag slukat om jag vore kund på jakt efter en snygg men billig kostym. "Ska din film premiärvisas i Cannes? Vi har din smoking!"
För jag blir ju inte lockad av någonting Joel Kinnaman har på sig.
Personalen i min kedja bör ha mustasch.