Visar inlägg med etikett Joel Edgerton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joel Edgerton. Visa alla inlägg

torsdag 12 augusti 2021

Bio: The Green Knight

Foton copyright (c) Scanbox

Som bekant är det väldigt svårt att göra filmer som bygger på Arthursagan efter att MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD kom 1975. En bit in i THE GREEN KNIGHT hamnar hjälten i en mystisk skog. Han ser sig om, och vi ser träden filmade med subjektiv kamera. Något kommer att dyka upp ... och jag tänkte förstås genast att nu kommer the Knights who say Ni! Så är det hela tiden. Inte bara i den här filmen, utan i alla filmer om kung Arthur och hans riddare. Bad. bad Zoot!

Legenden om den gröne riddaren är en av de mest kända berättelserna ur Arthursagan. Ursprungligen skrevs den på 1300-talet. Jag letade om texten på nätet, men den är skriven på vers och på inte helt färsk engelska, vilket gör att den är rätt svårpenetrerad. Om man nu inte är inne på uråldriga poem på medelengelska.

Filmer om legenden finns det en hel hög, gjorda både för bio och TV. 1973 kom GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT, med Murray Head som Sir Gawain. Det här är en billig och lite tafflig fiolm, som regisserades av Stephen Weeks. 1984 var Weeks i farten igen - då gjorde han SWORD OF THE VALIANT: THE LEGEND OF SIR GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT, producerad av Cannon. Det är samma film en gång till. Miles O'Keefe spelade Gawain, Sean Connery var den gröne riddaren, och i den imponerande rollistan återfanns även folk som Trevor Howard och Peter Cushing. Budgeten var lite högre den här gången, fiolmfotot bättre, men det är en otroligt fånig film. 1991 kom en engelsk TV-film som heter GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT. Den ser ut som en typisk engelsk TV-produktion, den är billig, skjuten på video, och teatral. Den ligger originalhistorien nära, men den är i ärlighetens namn rätt tråkig.

Amerikanen David Lowery har tidigare gjort filmer som den usla PETER OCH DRAKEN ELLIOTT och den trevliga DEN SISTE GENTLEMANNEN. Nu har han gett sig på riddarna av runda bordet med THE GREEN KNIGHT, som han även skrivit manus till - och han har faktiskt lyckats göra den bästa filmatiseringen av en berättelse ur Arthursagan sedan John Boormans EXCALIBUR (1981). 

Dev Patel spelar slarvpellen Gawain, och utseendemässigt skiljer han sig förstås från alla tidigare Gawain på film. Det är jul, och Gawain vaknar upp på ett horhus. En av kvinnorna där, Essel, spelas av Alicia Vikander. Gawain skyndar iväg till kungen (Sean Harris), underförstått Arthur, men han nämns aldrig vid namn. Julfirandet pågår för fullt, när plötsligt portarna slås upp och en mystisk, grön riddare (Ralph Ineson), till synes ett levande träd (han påminner om Groot i GUARDIANS OF THE GALAXY), rider in. 

Den gröne riddaren vill leka en lek. En av riddarna i salen ska få utdela en hugg med ett svärd mot den gröne riddaren. Julen året därpå ska den gröne riddaren återgälda hugget. Ja, de lekte märkliga lekar på den tiden. Gawain blir den som ska hugga ner främlingen. Kungen räcker Gawain sitt svärd (Excalibur?), och Gawain hugger huvudet av den gröne riddaren. Då händer något märkligt. Den huvudlösa kroppen plockar upp huvudet och sätter tillbaka det på halsen. Han skrattar och rider därifrån. Et år senare ska alltså Gawain få sitt huvud avhugget. Året går, och till slut är det dags för Gawain att rida iväg till det Gröna kapellet och möta sitt öde. Märkliga saker sker under den långa färden.

I en stuga träffar Gawain ett spöke (Erin Kellyman), som vill att han ska hitta hennes avhuggna huvud. Han hamnar i ett slott bebott av en lord (Joel Edgerton), vars hustru spelas av Alicia Vikander - ja, hon gör två roller. Hustrun gör sexuella närmanden mot Gawain. Rent allmänt är den här filmen full av sexuella närmanden och åtrå. Det vilar en tjock, erotisk stämning över filmen.

Jag ska inte påstå att jag förstod allt i den här filmen. Väldigt mycket förstod jag inte alls. Gawains mor ska visst vara Morgana Le Fay (jag föredrar stavningen Morgana framför Morgan), det uppfattade jag aldrig. Det här är ett högst surrealistiskt riddaräventyr. THE GREEN NIGHT känns som en oerhört vacker mardröm.

Bitvis associerar jag till den franska serietidningen Métal Hurlant på 1970-talet. En mäktig scen med ett gäng vandrande jättar ser ut som något skapat av Moebius. Ibland ser det ut som om det är tecknarna från The Studio, det vill säga Barry Windsor Smith, Jeff Jones och gänget, som ligger bakom. Ofta ser scenerierna ut som renässansmålningar. Tempot är långsamt, allting är suggestivt. Att man inte fattar allt spelar ingen roll, det här är vackert och fascinerande.

I Sverige är THE GREEN KNIGHT tillåten från elva år. Mediebyrån skriver i sin motivering att filmen innehåller kuslig och skrämmande stämning, halshuggningar med mera, men "filmens sagokaraktär och långsamma tempo bedöms dock minska inslagens skrämmande effekt". Men: i USA är den här filmen Rated R, det vill säga tillåten från 17 år. Detta beror inte på att det förekommer våld och skrämmande stämning, utan på att vi får se några nakna kvinnobröst, samt en synnerligen oväntad sekvens som avslutas med ett spermasprut!

Med detta sagt: THE GREEN KNIGHT är en film ytterst få elvaåringar lär uppskatta. Det här är ingen film för barn. Och många vuxna lär klaga på att den är för konstnärlig och tråkig.

David Lowerys film har snygga och kreativa förtexter och kapitelrubriker, filmfotot är exemplariskt, och skådespelarna är förstås utmärkta.

... Dock kunde jag aldrig sluta att tänka på Monty Python när jag såg filmen.


 




(Biopremiär 13/8)

fredag 2 oktober 2015

Bio: The Gift

Foton copyright (c) Scanbox

Den australiske skådespelaren Joel Edgerton har vi sett i en farlig massa filmer. Han har mest gjort mindre roller och har ett bekant ansikte vi kanske har lite svårt att placera. Med THE GIFT gör han regidebut - och karln har dessutom skrivit manus själv. Inte nog med det, han spelar till på köpet en av huvudrollerna.

THE GIFT ska inte blandas ihop med Sam Raimis femton år gamla film med samma titel. Dock handlar det om spänning även denna gång. Edgerton har gjort en thriller i en genre som var populär på 1990-talet: den om en okänd, ondskefull person som nästlar sig in i andra människors tillvaro - minns till exempel HANDEN SOM GUNGAR VAGGAN. I THE GIFT spelar Jason Bateman och Rebecca Hall paret Simon och Robyn, som flyttar in i ett nytt, flott hus. Simon är framgångsrik på sitt jobb och har chans att stiga i graderna, och allt är frid och fröjd.
Det dröjer inte länge innan Simon och Robyn råkar träffa en smått underlig kille; Gordo (Edgerton), när de är iväg och handlar. Gordo säger sig känna igen Simon och mycket riktigt - de gick i samma klass på high school. Väl hemkommen inser Simon vem Gordo är - nämligen killen Simon mobbade i skolan.

En dag när de kommer hem hittar de en present från Gordo utanför sin ytterdörr. Hur visste han var de bor? Sedan kommer Gordo själv på besök. Han dyker upp allt oftare och brukar ha presenter med sig. Simon och Robyn känner sig tvingade att bjuda hem Gordo på middag, en tillställning som blir hyfsat krystad. Han är allt rätt konstig, den där Gordo. Vad är han ute efter?

Till slut blir Gordos frekventa närvaro i Simons och Robyns liv för mycket. De måste på något sätt säga upp vänskapen med honom. Det är förstås lättare sagt än gjort.
Joel Edgerton har gjort en robust thriller av traditionellt snitt. Något som alltid är positivt i dessa dagar. Framför allt har han gjort en väldigt spännande film. Detta är en genre som är aningen uttjatad och för det mesta förutsägbar. Edgerton överraskar, eftersom han verkligen har fått till det på slutet. Jag räknade med någon av de vanliga klichéer sådana här filmer brukar sluta med, och fick något helt annat. THE GIFT har ett oväntat och tillfredställande slut.

Det är ont om thrillers och framför allt bra thrillers nuförtiden. Därför torde THE GIFT vara årets bästa thriller. Hittills.

Det här är dessutom en imponerande regidebut.








(Biopremiär 2/10)

onsdag 23 september 2015

Bio: Black Mass

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag läste att James "Whitey" Bulger inte är nöjd med sättet han porträtteras på i Scott Coopers BLACK MASS. Hur han nu har sett den. Bulger sitter inne på dubbelt livstidsstraff - med ytterligare fem år påslängda för en handfull mord. Karln har kanske lärt känna några filmpirater i hålan där han sitter.

BLACK MASS bygger alltså på sanna händelser. Även om jag aldrig hört talas om honom, var Bulger Bostons mest ökända gangster. Johnny Depp spelar honom i den här filmen, som inleds 1975. Jimmy Bulger - som hatar att kallas Whitey - är en smågangster som sysslar med vad FBI anser vara småsaker. Han har suttit på Alcatraz, han är en våldsbenägen psykopat - och hans familjeliv är minst sagt besynnerligt. Hans bror Billy (Benedict Cumberbatch) är nämligen senator. En respekterad man. Jimmy har även fru och en liten son. Jimmy lär sonen att om man ska ge någon stryk - och det ska man - så ska man göra det när det inte finns några vittnen. Om ingen har sett det, har det inte hänt.

Joel Edgerton (iförd Dirty Harry-frisyr) spelar John Connolly, barndomsvän till Jimmy. När Jimmy återkommer till södra Boston, gör han det som FBI-agent. Han är osympatisk, bufflig, och har siktet inställt på att göra karriär på byrån. Connolly söker upp Jimmy och lyckas få gangstern att gå med på ett avtal. FBI vill sätta dit den italienska maffian - Jimmy Bulger anses vara obetydlig. Jimmy ska hjälpa FBI - mot att byrån låter honom vara ifred.
John Connolly lyckas sätta ditt maffian och blir något av en stjärna. Samtidigt ökar Jimmys makt. Jimmy utnyttjar nämligen Connolly och FBI. Utan att någon märkt det, har Jimmy på 80-talet blivit Bostons farligaste man, och Connolly har blivit alltför insyltad.

Det var längesedan Johnny Depp gjorde något vettigt, tycker jag. Därför är det trevligt att konstatera att BLACK MASS är en riktigt bra gangsterfilm. Den bildsköne Depp har förändrat sitt utseende totalt: han är blond, tunnhårig, har spetsig näsa, skeva tänder, och iskalla, blå ögon som ser ut att tillhöra ett lik. Han är väldigt obehaglig som Jimmy Bulger; en kallt beräknande galning som inte drar sig för att skjuta sina vänner i nacken. Tonåringar och kriminella har upphöjt Al Pacinos Tony Montana i SCARFACE till något slags bisarr hjälte. Det skulle nog aldrig kunna ske med Depps Jimmy Bulger, som bara är ett kräk.

Scott Cooper har tidigare gjort CRAZY HEART, en lysande film. BLACK MASS är en traditionell gangsterhistoria, vilket i det här fallet är något positivt. En gangsters uppgång och fall, rakt berättat. 70- och 80-talens Boston är brun- och gråmurrigt, Jimmy Bulgers värld är oglamorös. Här finns inga onödiga filmiska krusiduller. Cooper berättar som man gjorde på just 70- och 80-talen. Sansat tempo, inga hysteriska klipp. Det är dystert och effektivt. Bitvis väldigt blodigt.
Filmen är fylld med bra karaktärsskådespelare. Kevin Bacon är Connollys chef på FBI. Peter Sarsgaard är en bindgalen smågangster. Corey Stoll gör FBI-chefen som inser vad som pågår. Det är en männens värld, det här. Kvinnorna sitter mest hemma och vet inte till sig. Juno Temple spelar en prostituerad som gör misstaget att vända ryggen mot Jimmy Bulger. Den enda som verkar gilla Jimmy är hans gamla mor, som han spelar kort med.

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av BLACK MASS, jag hade låtit bli att läsa recensioner och jag hade missat att det var Scott Cooper som regisserat. Dessutom är ju Johnny Depp ingen garanti för en bra film. Jag får nog säga att BLACK MASS är det bästa jag sett på länge. Den är lång, men aldrig tråkig. Jag satt fängslad från start till mål. Men så gillar jag tuffa gangsterfilmer.
När jag lämnade salongen satt Jimmy Bulger fortfarande fängslad.








(Biopremiär 25/9)

fredag 19 december 2014

Bio: Exodus: Gods and Kings

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Det är inte det lättaste att snickra ihop bibliska epos. Inte ens om man heter Ridley Scott blir det vattentätt. Å andra sidan - Ridley Scott ska vi inte alltid förvänta oss det bästa av. När fick han ur sig något riktigt bra senast? Det senaste han gjort är inte speciellt minnesvärda och småvissna filmer som THE COUNCELOR och PROMETHEUS, och även om Scott gjort bra filmer som GLADIATOR och ROBIN HOOD kan även han misslyckas när svärden och sandalerna kommer fram - se bara på KINGDOM OF HEAVEN.
I EXODUS: GODS AND KINGS spelar Christian Bale Mose - och han ser ut ungefär som Christan Bale i skägg efter att ha utsatts för Brun Utan Sol. När filmen börjar är han general i Egyptens armé. Joel Edgerton spelar hans bror Ramses, som ska bli ny farao så snart den sittande kung Seti (John Turturro) kastat in handduken. Mose är en skicklig krigare, men han tror inte på de gudor och hokus pokus farao och hans folk förlitar sig på. Och han känner att något är fel.
Visst har han fel. Hebrén Nun (Ben Kingsley) förstår vem Mose egentligen är - han är det hebreiska gossebarn som en gång lades i en korg som puttades ut i vassen. Mose inser att detta stämmer, han och Ramses, som nu blivit farao, blir dödsfiender, och Mose åtar sig att leda sitt hebreiska folk ut ur Egypten.
Visst är det här en pampig film. Det är en otroligt pampig film. Det gamla Egypten har väl aldrig varit maffigare på film än så här. Det kryllar av statister - även om flertalet troligen är datoranimerade. Ridley Scott fläskar på med enorma och detaljerade fältslag, män och hästar och vagnar i tusental drabbar samman.
Vidare är flera specialeffekter utmärkta. Egyptens tio plågor, med skyfall av grodor och myggor och ett Nilen fullt av blod imponerar. Det är lite kul att det dyker upp en dåtida vetenskapsman som förklarar vad som har hänt p ett logiskt sätt. Som grande finale får vi se hur Röda havet delar sig på ett synnerligen övertygande sätt.
... Men som helhet funkar inte EXODUS: GODS AND KING. Den är inte särskilt engagerande, och detta beror inte enbart på att den är för lång med sina 150 minuter och på att filmen är full av likartade scener där det inte händer mycket mer än att de pratas i pampiga miljöer. Nej, det här blir lite för mycket maskerad för att jag ska köpa det hela. Tuturro är väldigt lustig som farao, övriga skådisar ser mest ut som västerlänningar som klätt ut sig, Sigourney Weaver har en överraskande liten roll, och när vicekonungen Hegep (Ben Mendelsohn) dök upp började jag skratta. Alla scener med honom ser ut att vara hämtade ur LIFE OF BRIAN. Ja, det gör även fler scener. Och det ser otroligt jönsigt ut när Christian Bale plötsligt skaffat sig enormt lösskägg och klättrar upp i bergen för att knacka ner de tio budorden. Då dyker även Gud upp i form av en liten pojke. Det hinns även med att brinna i busken. Joel Edgerton har ett och samma ansiktssuttryck - eller brist på sådant - genom hela filmen, han är rätt kass som Ramses.
Lång, seg och fånig, men inte direkt dålig. Filmen lär säkert gå hem hos en hel del. Själv föredrar jag nog att se om den betydligt charmigare DE TIO BUDORDEN från 1956.







(Biopremiär 25/12)

-->