Visar inlägg med etikett Joe Wright. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joe Wright. Visa alla inlägg

onsdag 21 oktober 2015

Bio: Pan

Foton copyright (c) Warner Brothers

Under Malmö Filmdagar i augusti visades en kort promo för PAN, med några scener samt kommentarer från regissören Joe Wright (FÖRSONING, SOLISTEN, HANNA, ANNA KARENINA) och stjärnan Hugh Jackman. Det såg inte lovande ut. Tvärtom, jag kände genast att det här nog kommer att bli en bombastisk och i det närmaste osebar film.

Så fick filmen sin USA-premiär - och drog på hemmaplan in betydligt mindre pengar än Warner räknat med. Branschtidningar som Variety och Hollywood Reporter spekulerade i varför PAN floppat. Någon kom fram till att publiken tröttnat på ursprungshistorier där det förklaras varifrån en hjälte kommer. Detta låter förstås väldigt krystat.

Det är nog snarare som så att PAN är en jävligt dålig film. Det är därför folk inte går och ser den.
Fast detta 3D-äventyr börjar ganska lovande, när en mystisk ung kvinna dumpar en bebis utanför ett barnhem i London. Tolv år senare är det världskrig och elaka nunnor styr barnhemmet med järnhand. Lille Peter (debuterande Levi Miller), som har ett halsband i form av en panflöjt, undrar vem hans mor är. Han undrar också vad det är en groteska nunnan Barnabas sysslar med. Det pratas om att hon säljer barn. Jodå - mitt i natten anländer ett flygande piratskepp vars besättning plockar upp småpojkar.
Peter hamnar på skeppet som beger sig till Landet Ingenstans. Där väntar den grymme kapten Svartskägg (Jackman), som använder barn från hela världen och från alla tider som arbetskraft - de hackar fram älvstoft ur bergen.  Svartskägg behöver detta för att inte bli gammal, eller vad det nu var.
Peter lär känna den äldre fången James Hook (Garrett Hedlund) och de blir vänner. Hook är alltså den som ska komma att bli kapten Krok, men här är han schysst och har båda händerna i behåll. Han är även amerikan, av någon anledning. Peter och Hook lyckas fly och hamnar i en märklig djungel på en märklig ö. Där träffar de på ett djungelfolk lett av den tuffa Tigerlilja (Rooney Mara), som ser ut som något slags korsning mellan Xena krigarprinsessan och Pippi Långstrump. Djungelfolket vill först döda Peter och Hook, men när det visar sig att Peter plötsligt kan flyga konstaterar de att han är The Chosen One; han som förutspåtts komma för att besegra Svartskägg.

... Och så dyker kapten Svartskägg och hans mannar upp och lägger sordin på stämningen.
Så länge de är i London är PAN rätt okej. Dock förs Peter bort redan efter en kvart, och därefter blir det bara värre och värre - och allt konstigare. Nu har jag förstås aldrig gillat Peter Pan-figuren och hans värld; boken har jag aldrig läst, men jag har inte gillat några tidigare filmer - eller tecknade serier, för den delen. Det finns en hel del. Men i PAN är det mesta för konstigt. Det är för många idéer på en gång, för många olika stilar, för mycket av allt. I min recension av CRIMSON PEAK skrev jag att den filmen är extremt överlastad - men på ett bra sätt. PAN är extremt överlastad - men på ett dåligt sätt.
Kapten Svartskägg introduceras i scener som ser ut som något ur MAD MAX: FURY ROAD. Han talar till folket, som i tusental knäböjer för honom. Av någon anledning som aldrig förklaras sjunger alla Nirvanas "Smells like teen spirit". Senare i filmen sjunger piraterna Ramones "Blitzkrieg Bop". Även om det är lite fräckt när de skrålar "Hey ho, let's go", begriper jag inte varför de gör det; vad de här låtarna har med filmen att göra.

För att vara en äventyrsfilm för hela familjen är PAN överraskande våldsam. Det är mycket stridande och folk dör, och när Svartskägg anfaller mot slutet av filmen, går allt överstyr. Peter Pan får dessutom något slags konstiga superkrafter. Det hela är fruktansvärt påfrestande och jag satt ofta och undrade vad det var jag tittade på. Det händer för mycket, det händer hela tiden, det smäller och brakar, och det är irriterande snarare än underhållande.

Cara Delivingne, som ska spela Linda i den kommande Linda & Valentin-filmen, är med en minut eller två som några identiska sjöjungfrur, en liten starkt lysande optisk effekt är visst Tingeling, och om man kisar känner man kanske igen Amanda Seyfried i en minimal roll.

Jag gillade scenen med Spitfireplan som flyger omkring i 3D och den obligatoriske dvärgpiraten, men filmen hade blivit mycket bättre om den bara handlade om de onda nunnorna och skippade resten av storyn.

Som PAN är nu, är den förhållandevis osebar.








(Biopremiär 23/10)

måndag 11 februari 2013

Bio: Anna Karenina

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det måste ha varit TV-serien med Nicola Pagett från 1977 eller möjligtvis serien med Lea Massari från 1974 jag såg på TV som liten gosse i manchesterbyxor. Eller, ja, jag ska väl inte påstå att jag såg hela serien. det vore väl ytterst märkligt om en liten påg som bara gillade Westerns och superhjältar satt och tittade på en romatiskt drama baserat på en klassisk rysk roman. Men jag såg i alla fall det sista avsnittet. Åtminstone slutet. Sedan dess har jag vetat hur "Anna Karenina" slutar. Nej, självklart har jag inte läst Leo Tolstojs bok, och nej, jag har inte sett någon av de otaliga filmatiseringarna, inte ens den med Greta Garbo från 1935.

Nå, nu har jag sett den nya, Oscarsnominerade versionen. För regin står Joe Wright som gjorde den rätt vissna STOLTHET OCH FÖRDOM med Keira Knightley, den ganska utmärkta FÖRSONING, den mindre utmärkta SOLISTEN, och den hyfsat coola HANNA. Återigen ser vi Keira Knightley i huvudrollen.

De Oscars ANNA KARENINA är nominerad till är för Bästa filmfoto, Kostym, Originalmusik och Produktionsdesign. Filmen kan mycket väl vinna något eller några av de här priserna. Filmfotot är onekligen enastående. Kostymerna fantastiska. Dekoren pampig och ofta innovativ. Musiken minns jag dock inte så mycket av.
Men i övrigt är det här ett ... fläskigt sömnpiller. Jag nickade till flera gånger och kunde omöjligt engagera mig i handlingen. Jag brydde mig inte det minsta.

Anslaget är teatralt - på flera sätt. Dels vad gäller dialog och agerande; alla läser välformulerade repliker, ofta välartikulerat; repliker som bara känns plockade ur en gammal bok eller pjäs. Inte särdeles naturalistiskt, alltså. Men man har även valt att låta delar av berättelsen utspela sig på en teaterscen. Rättare sagt, en teaterscen som byggs om medan vi ser på och förvandlas till "verkligheten" - för att emellanåt återigen bli en teaterscen, med kulisser och scenarbetare. Förvisso är detta snyggt utfört, en kreativ idé, men det innebär bara att illusionen av något slags verklighet förtas; greppet distraherar - och det blir rätt pretto.
Aristokraten Anna Karenina anländer till Moskva 1874. Hon är gift med Alexi Karenin (Jude Law utklädd till Van Gogh) och tillsammans har de en son. Men inte fan är hon lycklig, den där Anna. Hon inleder en romans med en som heter Vronsky (Aaron Taylor-Johnson) och som har en jönsig mustasch.  Men inte fan blir hon lyckligare för det, Vronsky ska visst gifta sig med Katerina "Kitty" Alexandrovna Shcherbatsky (Alicia Vikander), eller hur det nu var. Men Kitty är kär i någon annan. Vem det nu var. Jag minns inte så noga. Han hade säkert mustasch. Eller skägg. Och efter att den här historien har tradat på i två timmar och nio minuter, slutar det i tårar och elände. I synnerhet när det efterlängtade tåget kommer tuffande.
Nä, usch. Det här var verkligen inte min pryl. Det finns säkert massor av folk som gillar sådant här, men inte jag. Tjusigt att titta på, men dött som drama. Men Keira Knightley är vacker som en äng en solig vårdag. Oj, vad vacker hon är. Hon ser nästan ut att vara tecknad. Alicia Vikander är däremot trist. Söt men trist. Hon ser ut att studera på lärarhögskolan. Bill Skarsgård är visst också med någonstans, men antingen var han maskerad med stort skägg, eller så sov jag när han dök upp. Olivia Williams och Emily Watson figurerar också. Manuset är skrivet av Tom Stoppard, som skrev BRAZIL och SHAKESPEARE IN LOVE.

De kunde inte hindra mig från att tänka på annat.








(Biopremiär 15/2)

onsdag 9 december 2009

Bio: Solisten

Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om SOLISTEN - THE SOLOIST - av Joe Wright (FÖRSONING), som har premiär på fredag. Då hade den ändå amerikansk premiär redan i april i år. Och nog kändes det lite märkligt att gå och se en film som öppnar med Universals och Dreamworks loggor på Spegeln; den alternativa biografen i Malmö. Vad är detta för undangömd film med Robert Downey Jr och Jamie Foxx i huvudrollerna?

Tja, det här kan väl sägas vara musikversionen av RAIN MAN.


SOLISTEN bygger på en bok av Los Angeles Times-kolumnisten Steve Lopez, och i filmen spelar Downey Lopez, som efter att ha råkat ut för en liten olycka i inledningen (nu när jag tänker efter har olyckan inget med handlingen att göra) träffar på den hemlöse Nathaniel Ayers (Foxx), som spelar fiol framför en staty föreställande Beethoven. Lopez luktar genast en story - en uteliggare som är ett musikaliskt geni?


Lopez börjar luska i den märklige Ayers och hjälper honom med bostad och musicerande. Det visare sig att Ayers är schizofren och därför sumpade sin lyxiga musikutbildning en gång i tiden; han är oberäknelig och går helt upp i sin musik, och han rabblar en massa evighetslånga, invecklade meningar.


Jamie Foxx satsar på ett så kallat "Oscar performance". Den här rollen har ju liksom allt som krävs för att tilldelas en Oscar. Ayers är begåvad, psykiskt sjuk, utstött och dessutom svart. Foxx fläskar på med hela registret. Det blir förstås inte så kul. Närmast en parodi på Oscarsroller. Inte för att han är dålig, men jag bryr mig inte.
 
Robert Downey är förstås utmärkt. Men så är han ju en av sin genera-
tions bästa skådisar, en av de bästa rent allmänt som gör film nu. Att han sedan är sympatisk och rolig som människa - trots hans tumultartade liv - gör förstås sitt till.


SOLISTEN innehåller många autentiska bilder från de hemlösas värld i Los Angeles - jag gissar att många av statisterna är hemlösa på riktigt. 90 000 av dem finns det i Los Angeles.


Problemet med Wrights film, är att den saknar charm. Jag gillade att den till mångt och mycket ser ut som en 1970-talsfilm, trots att den utspelar sig i nutid, men den saknar det där som lyfter filmen. Ämnet får vara hur angeläget som helst, men filmen lyckas inte riktigt gripa tag i mig. Jag tycker dessutom att återblickarna till Ayers uppväxt känns överflödiga.


Catherine Keener medverkar också i det här verklighetsbaserade dramat, som får anses som godkänt, men inte mer. Och vi ska nog vara glada att inte Spielberg regisserade med Tom Hanks i en av rollerna; gissa om det hade blivit smörigt och dant då.


Lustig detalj: i TROPIC THUNDER skämtar Downey om att man ska spela efterbliven för att få en Oscar.


 





 



(Biopremiär 11/12)