Visar inlägg med etikett Joe Sarno. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joe Sarno. Visa alla inlägg

tisdag 26 mars 2013

Bio: The Sarnos - A Life in Dirty Pictures

I morgon, den 27/3 klockan 20.30, visas dokumentären THE SARNOS - A LIFE IN DIRTY PICTURES på Spegeln i Malmö. Detta blir den enda biovisningen av filmen i Malmö! Se till att vara där och se den - och kom i tid: de 50 första som köper biljett får nämligen en DVD med Joe Sarnos trevliga NÅGON ATT ÄLSKA, bättre känd som THE SEDUCTION OF INGA eller INGA II.
Som bekant har jag redan sett och recenserat denna utmärkta dokumentär - min text hittar ni HÄR.
Efter visningen kommer regissören Wiktor Ericsson att finnas på plats för en intervju.



torsdag 21 mars 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Harry Reems

Herbert Streicher, bättre känd som Harry Reems, har dött i cancer, endast 65 år gammal. Reems kommer förstås för all framtid att bli ihågkommen som dr Young i LÅNGT NER I HALSEN, som gjorde sensation när den kom 1972. Reems har sagt att det egentligen inte var meningen att han skulle medverka i filmen; att han ingick i filmteamet, men det bar sig inte bättre än att han fick rycka in och spela läkaren som upptäcker att Linda Lovelace har sin clitoris i halsen. Om detta stämmer vet jag inte riktigt, eftersom Reems 1972 redan hade hunnit medverka i ett flertal porrfilmer - som DET VILDA PORRGÄNGET, som ni ju alla har sett.

När Gerard Damianos legendariska (och rätt usla) fellatioklassiker åkte dit för att vara obscen och ställdes inför rätta, var det Reems som fick ta smällen. 1974 arresterades han för att att medverkat i en sunkig porrsnurra, 1976 dömdes han. Flera kända namn i Hollywood, bland andra Jack Nicholson, kämpade på Harry Reems sida, men Linda Lovelade vittnade emot honom. Av någon anledning. Några år senare skrev ju Lovelace även boken "Skärseld" (okej, det var väl egentligen inte hon själv som skrev den), som smutskastade inte bara filmen som gjorde henne berömd, utan hela sexfilmsbranschen. Dock är det lite si och så ställt med sanningshalten i Lovelaces bok; mycket i den är rena påhitt, och Reems undrade ofta varför ingen frågade honom om hur det gick till på inspelningen av LÅNGT NER I HALSEN; han var ju där. Det hävdas att "Skärseld" egentligen är Lovaleaces hämnd på film- och underhållningsbranschen; hon försökte sig på en legitim karriär, men det gick åt helvete - eftersom hon var totalt obegåvad och lite korkad. Hon lät sig dessutom utnyttjas av diverse människor - obehagliga porrsluskar, militanta feminister, pengakåta entreprenörer och så vidare.
Harry Reems försökte sig också på en legitim karriär - skådespeleri var hans stora passion och han ångrade bittert att han började karriären med att göra porr. Efter en lång rad hårdporrfilmer, bland dem klassiker som DJÄVULEN I MISS JONES, dök han upp mot Chesty Morgan i Doris Wishmans agentraffel/nakenfilm DEADLY WEAPONS, han for till Sverige och lät sig dubbas av Börje Ahlstedt i Mac Ahlbergs JUSTINE OCH JULIETTE med Marie Forså, Forså mötte han igen i Joe Sarnos LIFTERSKAN (BUTTERFLIES) och i Ahlbergs BEL AMI - DEN STORA ÖVERRASKNINGEN.

1978 var det meningen att Reems skulle få sitt stora break i Hollywood, han skulle göra sin första roll för en stor studio - han skulle spela coachen i GREASE! Så blev det dock inte - tio dagar innan inspelningens start byttes han ut. Producenterna hävdade att många biografer skulle vägra att visa filmen om Reems medverkade i den.

Detta var en av de bidragande orsakerna - snarare än porren - till att Harry Reems började kröka och droga ner sig. Han medverkade i thrillers som DEMENTED och TO ALL A GOOD NIGHT, i komedier som DUMSNUTARNA, DREAM HOUSE och NATIONAL LAMPOON'S MOVIE MADNESS, och vi får ju absolut inte glömma bort att han 1983 återvände till Sverige för att spela tuff hjälte i Joe Sarnos actionraffel OPERATION WOLFCUB. Den filmen är så pass fantastisk att jag som en litet bonus publicerar min kultfilmsspalt ur NST från den 21:a januari 1999 härunder!

Därefter tvingades Reems att återvända till porren. Han var bland annat med i skandalfilmen THE GRAFENBERG SPOT, som hette G-POINT på video från Maxs i Sverige - i den medverkade en minderårig Traci Lords. Nu var dock Reems så pass nersupen och i dåligt skick att han knappt kunde ha sex eller agera, för den delen.
1989 tog han sig i kragen, han slutade supa, blev religiös, gifte 1990 sig med en kvinna som hette Jeannie Sterret, och som stannade vid hans sida fram till slutet - och han blev en väldigt framgångsrik fastighetsmäklare.

Han rakade även av sig sin mustasch, vilket förstås var synd. Harry Reems hade en av filmbranschens bästa mustascher. Rent allmänt gav Reems intryck av att vara en intelligent och sympatisk prick; han var en duktig komiker och skojig i sina roller.
HARRY REEMS
1947 - 2013
R.I.P.

Här är min gamla kultfilmskrönika: 

Kraschade hos en polare i Stockholm härom månaden, låt oss kalla honom Stefan, eftersom han heter det. I vanlig ordning blev det till att titta på diverse märkliga filmer. Halvliggande i en soffa, brottandes med katter, och drickandes kaffe (ur den enda riktiga servisen; Berså) så starkt att man kunde ställa skeden i det.

Kassetterna åkte förstås in och ut i videon. Vi började att tittade på en film, när Stefan plötsligt kom på att jag var tvungen att se en annan. Som lämplig godnattfilm valdes den ytterst psykotroniska Miss and Mrs. Sweden med Jarl Kulle i högform - han måste ha varit påtänd under inspelningen. Alla inblandade i filmen måste ha gått på droger. Jag ska nog ta och skriva om den filmen någon gång.


Till frukostfilm blev det något av det märkligaste som någonsin gjorts. Chansen är stor att vi tittade på den sämsta film som någonsin gjorts, alla kategorier. Detta behöver förstås inte nödvändigtvis betyda att filmen är tråkig. Ni vet, Björn Skifsfilmer och liknande är alltid sämre än dåliga filmer.


Joe Sarno är en herre jag skrivit om här förut, åtminstone han har nämnts lite då och då. Han är en legendarisk, amerikansk b-filmsregissör, som främst gjort sexfilmer, de flesta hemma i New York på 60-talet, men i slutet av samma årtionde gjorde han även en del softcorefilmer i Sverige. Faktum är att han och hans fru bor i Sverige om somrarna.


Mest känd är Sarno för två svenska filmer han gjorde under pseudonym i slutet av 70-talet. Javisst, vi pratar om Kärleksön och Fäbodjäntan, två av de mest älskade porrkalkonerna någonsin, kända för sina inlevelsefulla skådisar, djuplodande repliker, skrikande gotlänning och falukorvsgymnastik. Två filmer som nått kultstatus, och ses om och om igen, inte för att de är bra som porr - det är de definitivt inte - utan för att deras ofrivilliga komik är av en helt annan värld. Nyligen släppte videomånglaren Max's ut båda filmerna på en dubbelkassett.


Nå, vad var det då jag tittade på hemma hos Stefan? Jo, Joe Sarnos sista film. Operation Wolfcub, inspelad i Dalarna 1980. Det här är något så ovanligt som en svensk actionthriller på engelska. Och om den här filmen är något att gå efter, ska vi vara jävligt glada att det inte finns så många fler.
Rollistan innehåller ett känt namn. Sarno ville väl ha en kändis. Vem lyckades han anlita? Clintan? Bronson? Nej, nej, nej. Den stenhårde hjälten spelas av...Harry Reems. Just det, mannen som en gång hade den manliga huvudrollen i Långt ner i halsen! Filmen börjar med att Reems står på en kaj någonstans i Sverige och poserar. Just det, poserar - som i en Elloskatalog. Handen i sidan, ena foten på en avsats, och så vidare. Han spelar en legosoldat, en av världens främsta, som fått ett jobb i Sverige. Efter att ha väntat på kajen en stund, anländer hans svenske vän och kollega, en ljushårig kille med Freestylefrisyr, han ser mest ut att jobba på bensinmack.


Det är ingen som riktigt vet vad Operation Wolfcub egentligen handlar om. En en vithårig svensk herre som gör sitt bästa för att vara Lee Marvin, och som är VÄRLDENS SÄMSTE SKÅDIS NÅGONSIN utbildar en liten trupp soldater, både killar och tjejer, i en mysig stuga i skogen. Tydligen är det något slags nazistgäng. Jag vet inte. Och jag vet inte riktigt varför de har anlitat de två legosoldaterna. För det mesta händer det ingenting i filmen. Ibland springer folk i kortbyxor omkring i skogen och leker krig. En tjej snubblar över en buske. Antagligen ska det vara spännande då, men det ser mest ut som någons semesterfilmer.


Ganska ofta dyker det upp en medelålders kvinna, som Stefan genast kallade "den förföriska kvinnan." Hon går omkring och förför Reems. Hur Reems lyckas falla för henne är en gåta, eftersom hon är ful som stryk. Hon har en nakenscen. "Klä på'na, klä på'na!"


Att Joe Sarno gjort film förut kan man inte tro, eftersom det här är ex-tremt amatörmässigt och klantigt. Vid ett tillfälle kallar "Lee Marvin" in en tjej till sitt kontor. Vi ser Marvin prata, vi ser tjejen, vi ser Marvin igen, och då har han plötsligt ändrat ställning och pratar helt ur synk! Otroligt! Men det mest otroliga är dialogen. Alla pratar engelska...nästan. Ingen verkar kunna engelska. Jag lämnar er med några repliker: "Butt! Ju vudd nutt!", "Lej down your gun or your brejn vill be spreed all over the forrest next!", "I'm the best girl there is to fuck her!" och "Bollshet, diss kidd is mi, look at his fejs!".


Operation Wolfcub har aldrig visats. I ain't surprised.

måndag 18 februari 2013

The Sarnos - A Life in Dirty Movies

Foto copyright (c) Anagram
Det har nu hunnit gå mer än tio år sedan jag blev kontaktad av en känd svensk komiker och TV-personlighet som ville veta mer om den amerikanske regissören Joseph W Sarno. Komikern och hans gäng höll på att spåna idéer till sin första långfilm och en av dessa idéer handlade om inspelningen av FÄBODJÄNTAN. Någon hade hävdat att jag är expert på Joe Sarno. Det är jag inte. Fast av en tillfällighet hade jag originalmanuset - the shooting script! - till FÄBODJÄNTAN hemma när komikern ringde. Det var meningen att vi skulle publicera det som bilaga till ett nummer av Magasin Defekt, men tidningen hann tyvärr läggas ner. Komikern fick låna manuset (han har det visst fortfarande), men de gjorde i slutändan en helt annan film.
En annan kille som ungefär samtidigt filade på ett helt annat manus om inspelningen av FÄBODJÄNTAN är Malmöfilmaren Wiktor Ericsson, som nu regidebuterar efter att ha skrivit manus till MORGAN PÅLSSON - VÄRLDSREPORTER och STARKE MAN. Dock inte med en film om FÄBODJÄNTAN, utan med en dokumentär om Joe Sarno och dennes hustru Peggy. Filmen premiärvisades på Göteborg Filmfestival och förra veckan visades den i Malmö. I slutet av mars eller i början av april kommer THE SARNOS - A LIFE IN DIRTY MOVIES att gå upp på bio, men jag passar på att recensera den redan nu - jag vill gärna pusha för den här filmen, eftersom det är den mest intressanta, fascinerande och underhållande dokumentärfilm jag sett på bra länge. SEARCHING FOR SUGAR MAN? Äh. Nej, det här är mycket roligare - och Wiktor Ericsson har inte skippat fakta och manipulerat med sanningen för att inte sabba en bra story. Och till skillnad från Stefan Jarls filmer, består inte den här filmen av folk som sitter rätt upp och ner och pratar. Menså är också Sarnos - och i synnerhet den vitala Peggy Sarno - och deras livsverk ett tacksamt ämne.
Att filmen kommer att gå upp på bio är fantastiskt kul, men frågan är förstås vilka som kommer att kuta iväg och se det här - mer än mina likasinnade polare. Här i Sverige är Joe Sarno mest känd för KÄRLEKSÖN och främst FÄBODJÄNTAN, två kultförklarade hårdporrfilmer, helt okända i utlandet, som Sarno kände sig tvingad att göra, och som han gjorde under pseudonym. Inga av dessa två filmer förekommer eller ens nämns i Ericssons film.
Joe Sarno gjorde 120 filmer mellan 1961 och 2004. När han dog 2010 (min dödsruna finns HÄR) försökte han göra en sista filmen, och skapandet av denna går som en röd tråd genom THE SARNOS. Joe skriver manus, diskuterar detta med Peggy, och han har möten med Mike Raso på Seduction Cinema. Dock blev det aldrig någon film. Raso lyckades inte finansiera projektet, nerladdning från Internet har dödat DVD-försäljningen av sexfilm, och som sagt - Joe Sarno blev sjuk och dog.
New York-paret Sarno delade sin tid mellan New York och Stockholm. De producerade mängder av sexploitationfilmer; mjukporrfilmer, hemma i USA, men när Den Svenska Synden blev stort under 60-talet började de att åka över hit för att spela in svenska filmer; ibland svensk-tyska samproduktioner. De skaffade sig en lägenhet - och denna behöll de. Jag har vänner som hälsat på och intervjuat Sarno.
Enligt en kollega till mig är Joe Sarnos filmer lite ledsna. Och i många fall stämmer detta. De är i många fall rätt arty, men till skillnad från till exempel, tja, Mac Ahlbergs flotta filmer, var Sarnos ofta lite grå, jordnära. Han hade också en tendens att försöka intellektualisera, slänga in referenser till litteratur, låta rollfigurerna prata om böcker - och till och med i FÄBODJÄNTAN pratas det om en bok.
I USA snidade Sarno, ofta i tandem med sin fru, till genreklassiker som SIN IN THE SUBURBS och THE SWAP, och han gjorde till och med en uppföljare till LÅNGT NER I HALSEN - en porrlös komedi som floppade och blev så pass bortglömt att det långt senare kom en annan LÅNGT NER I HALSEN 2 ... Men för min del är det förstås de svenska filmerna som är de intressanta och de som fick mig att få upp ögonen för Sarno. Det var i princip han som lanserade och gjorde stjärnor av Marie Liljedahl och Marie Forså. Den sistnämnda gjorde sin första större roll i Sarnos konstiga och bisarra sexskräckfilm VEIL OF BLOOD/MÖTE MED DJÄVULEN/DEN PORNOGRAFISKA JUNGFRUN/VAMPIRE ECSTASY, som jag recenserar HÄR. "Det är bara du som gillar den jävla filmen!" sa dess svenska DVD-distributör (men varför släppte han den då?).
THE SARNOS - A LIFE IN DIRTY MOVIES fokuserar på 89-årige Joe och den tjugo år yngre Peggy och deras relation. De var verkligen ett äldre par som var djupt förälskat i varandra och bästa vänner i vått och torrt - åtminstone är det intrycket jag får av Ericssons film. Och de fick kämpa för sin kärlek. Peggys föräldrar och släktingar motsatte sig att hon var tillsammans med en tjugo år äldre sexfilmsregissör - och senare gifte hon sig också med gubben. Och de två ägnade sina liv helt och hållet åt sex, film och sexfilm. Peggy Sarno avslöjar även att det faktiskt var hennes svinrika morsa som såg till att paret överlevde. Joe Sarno gjorde nämligen knappt några pengar alls på filmerna, i synnerhet inte de sista 20-30 åren, så svärmor fick skjuta till. Och hon är medi filmen, gammeltanten! Nästan hundra år gammal!
De sympatiska och vältaliga Sarnos pratar om sig själva och sina liv, och emellanåt dyker det upp andra mer eller mindre kända människor som uttalar sig om den legendariske filmaren, bland dessa syns John Waters, Annie Sprinkle och lite överraskande Jamie Gillis, som även han dog 2010 - min dödsruna finns HÄR.
Ska jag invända mot något i Wiktor Ericssons film, är det väl att den inte handlar tillräckligt mycket om de filmer Joe Sarno gjorde. Det fokuseras på herr och fru Sarno, människorna, vilka vi får hälsa på både i New York och i Stockholm, samt följa med på festival i London. Eftersom jag förstås är väldigt intresserad av film, B-film och sexploitation, hade jag gärna sett och hört mer om filmskapandet - men jag är mer än nöjd med filmen som den är.
Ge THE SARNOS - A LIFE IN DIRTY MOVIES en Guldbagge redan nu!
Eller åtminstone TOPPRAFFEL!s Stora Pris för Bästa Svenska Dokumentär.
Den här ska du förstås se när den väl går upp på bio.
Och därefter intar du en rejäl falukorvsmiddag (Joe Sarno hade visst ett specialrecept på en falukorvsrätt).
Mitt betyg på filmen blir tveklöst detta:





(Jag återkommer med exakt premiärdatum)




tisdag 27 april 2010

Chock! Joe Sarno är död!

Okej, det kom väl inte som en total över-
raskning. Killen var trots allt 89 år gammal. Men ändå. Joe Sarno må vara okänd för de flesta, men har ändå bidragit väldigt mycket till vårt stolta, svenska filmarv. Inte nog med att han gjorde flera filmer i Sverige, förutom de ökända KÄRLEKSÖN OCH FÄBODJÄNTAN; han hade även ett hus någonstans i Stockholmstrakten (han stod till och med i telefonkatalogen). Hur ofta han bodde där vet jag inte, han hade även en lägenhet i New York.
En rolig grej är att Sarno 1995 hade en liten roll som amerikansk tullare i Åke Sandgrens STORA OCH SMÅ MÄN, något som fick mig och mina polare att trumpeta "Kolla! Joe Sarno!" på pressvisningen.

RIP, Joe Sarno!

I natt åter vi oss alla att se om NÅGON ATT ÄLSKA och sjunga med i Björn & Bennys svängiga ledmotiv.