Visar inlägg med etikett Joe Russo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joe Russo. Visa alla inlägg

lördag 25 april 2020

Netflix: Extraction

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en film producerad direkt för Netflix och som av allt att döma varit dyr som poker, och ännu en film där de mer eller mindre kastat pengarna i sjön.

EXTRACTION bygger på en serieroman från 2014 jag aldrig hört talas om; "Ciudad", författad av Joe och Anthony Russo, och tecknad av Fernando Léon González. Joe Russo, som regisserade CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER, CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, AVENGERS: INFINITY WAR och AVENGERS: ENDGAME, står för manuset till EXTRACTION, och han har även producerat tillsammans med filmens stjärna; Chris Hemsworth.
Av någon oförklarlig anledning inleds EXTRACTION med slutet. Legosoldaten Tyler (Hemsworth) springer bland kraschade bilar på en bro och skjuter och har sig. Plötsligt träffas han av en kula och sjunker ihop. Dog han?

Hopp till två dagar tidigare. Bangladesh. Rudhraksh Jaiswal spelar den 15-årige Ovi, vars far är en mäktig gangster som sitter i fängelse. Slemma typer kidnappar Ovi. Ovis styvfar säger att han känner till en kille som kan frita Ovi, en expert, men en dyr sådan. Ovis ömma moder tycker inte att pengar spelar någon roll, kontakta experten!
Denne fritagningsexpert är alltså Tyler. Eftersom han råkat ut för en tragedi i familjen är han gravt alkoholiserad, vilket inte hindrar honom från att vara i fysisk topptrim. Han åtar sig uppdraget, och tillsammans med sitt team åker han till ett smutsigt, svettigt och farligt Bangladesh. Det tar inte lång tid att lokalisera och frita Ovi, men problem uppstår, folk spelar dubbelspel, och Tyler och Ovi måste fly undan horder av slemma typer beväpnade till tänderna.

Tyler är värsta John Wick. EXTRACTION innehåller väldigt bra actionscener, och större delen av filmen består av våldsamma, blodiga actionscener; Tyler går fram som en slåttermaskin, fiender slaktas i tjogtal.

... Men actionscenerna är väl det enda som är bra i denna humorbefriade, tjatiga film. Jag gillar Chris Hemsworth, men hans rollfigur här är inget vidare. Manuset är tunt och slappt, filmens struktur är dålig, slutet är dumt. Så fort det inte är action, är filmen stendöd. Långfilmsdebuterande stuntmannen Sam Hargrave kan inte regissera scener utan slagsmål. Filmen är alldeles för lång med sina 117 minuter, och den känns längre än den är.
Och så har vi filmmusiken. Vad hände egentligen med den traditionella filmmusiken? Varför känns det som att man slutat komponera ordentlig filmmusik? Jag har den senaste månaden sett om en rad 80-talsklassiker. De flesta av dessa varar bara 90-105 tajta minuter, och för filmmusiken stod i många fall legendarer som Jerry Goldsmith, Basil Poledouris, Jerry Fielding med flera. Filmerna hade ledmotiv. Nuförtiden känns filmmusik mest som en intetsägande ljudmatta. Inte ens superhjältefilmerna har igenkännbara ledmotiv (med undantag för Spindelmannen). Filmmusiken i EXTRACTION är bara sömnig, den är extremt oinspirerad och förstärker inte scenerna, snarare tvärtom - med resultatet att det blir tråkigt.

EXTRACTION: Bra action, kass film.










(Netflixpremiär 24/4)

lördag 18 maj 2019

Bio: Avengers: Endgame

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jasså? Ni menar att ni suttit och väntat på min recension av den här? Och undrat varför jag inte skrivit om den?

Orsaken är densamma som förra året, när AVENGERS: INFINITY WAR hade premiär. AVENGERS: ENDGAME pressvisades inte, så jag var tvungen att gå på en ordinarie visning. Och jag hade ingen större lust! Jag tyckte de tidigare Avengers-filmerna, i synnerhet INFINITY WAR, var trista - ENDGAME varar dessutom hela tre timmar och en minut. Jag skulle alltså tvingas avsätta mer än tre timmar till att se en film jag inte är speciellt intresserad av.

Samtidigt har jag sett- och skrivit om de tidigare filmerna, och de här bör ju ses på stor duk, så för att göra min recensionssvit komplett, var jag iväg och såg filmen på en lunchvisning igår. Vi var färre än tio personer i den ganska lilla salongen, vilket förstås var bra. Bakom mig satt vad som verkade vara en riktig nördkvinna.

Jag antar att de flesta av er som läser detta redan har sett filmen. Bra. Då slipper jag gå in på detaljer. Fast det hade jag nog inte gjort ändå.

AVENGERS: ENDGAME är en massiv publikframgång, och slår rekord efter rekord. Många älskar filmen. Efter att ha sett den undrar jag: är folk inte som de ska?

Anthony och Joe Russo, som gjorde CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER, CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR och AVENGERS: INFINITY WAR, står åter för regin. Det enda jag minns av INFINITY WAR är att Peter Dinklage spelade en jätte, och att filmen slutade med att en massa människor löstes upp och försvann. I övrigt kommer jag inte ihåg någonting alls. Verkligen ingenting.

... Och jag har redan glömt bort större delen av ENDGAME. Och den såg jag alltså igår!

Första timmen av filmen skulle kunna kallas TURINHÄSTEN: ENDGAME. Här är tempot mördande segt, och jag undrade om filmjäveln någonsin skulle komma igång. Det har gått några år och superhjältarna undrar hur de ska hitta Thanos (Josh Brolin), som utplånat halva mänskligheten, inklusive hälften av the Avengers. Jag vet var han är, säger Kapten Marvel (Brie Larson), varför frågade ni inte mig på en gång? Då hade vi kunnat kapa speltiden till två timmar!

Filmens andra timme består av att de letar efter Thanos, slåss lite, och hoppar omkring i tiden. Folk jagar några kraftfulla juveler. De ser ut som plastpärlor från ett smyckeskrin för barn.

I den avslutande timmen är det dags för den stora slutstriden, och den blir ett enormt Sagan om ringen-slag. Alla superhältar från tidigare filmer är med. Estetiskt ser det ut som omslaget till en hårdrocksskiva från 1980-talet.

Hjältar dör, det blir sorgligt, och sedan vackert och hoppingivande, och så är det slut. Det planeras en solofilm om en av hjältarna som dör i den här filmen, så hon dog kanske inte på riktigt, eller så blir solofilmen en prequel. Oj - nu avslöjade jag att en kvinnlig hjälte dör! Beklagar att jag spoilat hela filmen för er som inte sett den. Men det är fler än hon som stryker med.

AVENGERS: ENDGAME är enastående tråkig. Fascinerande tråkig. Precis som de flesta filmerna från Marvel Studios, är regi och filmfoto anonymt - det här skulle kunna vara gjort av vem som helst. Bröderna Russo är liksom inga Sam Raimi, Tim Burton - eller ens Zack Snyder (som ju trots allt har en egen stil). ENDGAME är en glassig, slickad produktion, men otroligt plastig. Och det här känns som att titta på en ihopklippt TV-serie från Netflix, där betoningen lagts på transportsträckor.

Jag gillade att Thor (Chris Hemsworth) blivit tjock och förvandlats till the Dude. Jag skulle gärna se en film som bara handlade om att Thor degage omkring och var tjock och rolig. Hulk och Bruce Banner (Mark Ruffalo) har blivit något slags glasögonprydd hybrid mellan Banner och Hulk, han är en skön snubbe, så det gillade jag också. Kapten Amerikas (Chris Evans) öde är lite fint. Hawkeye (Jeremy Renner) har skaffat sig en särdeles misslyckad mohikanfrisyr, Kapten Marvel har klippt sig som en folkpartist. Scarlett Johansson är med alldeles för lite.

Bäst i hela filmen är eftertexterna, jag fick faktiskt gåshud när skådespelarna presenterades en i taget med sina autgrafer på ett väldigt pampigt sätt.

Och så har vi den sorgliga scenen på slutet. Nördkvinnan bakom mig, som skrattat högt åt precis alla roliga repliker, satt nu och storbölade. Så sorgligt tyckte hon att det var. Själv tänkte jag mest på Bengt Feldreich. I en lång, långsam kameraåkning får vi se alla Marvelhjältarna - de som förekommer i Marvel Studios' filmer - sorgset stå utspridda och lägga armarna om varandra, och jag associerade till den där snutten på julafton när Benjamin Syrsa sjunger "Ser du stjärnan i det blå", och Disneyfigurerna samlas i små grupper. Fast Disneyfigurerna myser, de är inte sorgsna.

... Men jag tyckte alltså inte alls om den här filmen, och jag undrar vad i hela världen det är folk ser i det här. Det är bara segt, oengagerande och ospännande - jag kom ofta på mig medatt sitta och tänka på annat.

Efter filmen följde en trailer för den kommande SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Den verkar faktiskt bli rätt bra.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 24/4)

tisdag 26 april 2016

Bio: Captain America: Civil War

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

GUARDIANS OF THE GALAXY-regissören James Gunn var en av de första som fick se CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, och trots att versionen han såg saknade en del visuella effekter, skrev han på Facebook att det är den bästa superhjältefilm som gjorts. Är den det? Jag gillade verkligen GUARDIANS OF THE GALAXY, men den filmens kvaliteter behöver ju inte betyda att Gunn själv har bra smak rent allmänt.

Svaret är att, nej, det här är inte den bästa superhjältefilm som gjorts. Jag tycker till exempel att BATMAN - ÅTERKOMSTEN och några Spindelmannenfilmer är bättre. Men! Det här är den bästa Avengersfilmen. Filmen må lanseras som den tredje filmen i Kapten Amerika-sviten, men i realiteten är detta den tredje filmen om superkollektivet Avengers. Det här är också en film som visar BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE var trikåskåpet ska stå.

CAPTAIN AMERICA; CIVIL WAR är regisserad  av bröderna Anthony och Joe Russo, som även låg bakom den förra Kapten Amerika-filmen; CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. Jag har inte läst Marvels Civil War-serietidningar, så jag vet inte hur pass nära den här filmen ligger originalet, men här finns faktiskt en del likheter med BATMAN V SUPERMAN. I den filmen har en del blivit sura på Stålmannen, eftersom han tenderar att rasera städer när han är ute och slåss. Surast av alla blir Läderlappen, som tänker ta kål på Stålis.
I Bröderna Russos film blir folk sura på Avengers, eftersom även de ofta råkar rasera städer och slå hus i huvudet på oskyldga. Därför knallar utrikesminister Ross (William Hurt i skön mustasch) upp på Avengers' kontor med en lunta i handen. Avengers ska inte längre vara en fristående grupp, utan lyda under FN och ständigt övervakas. Ross kräver att alla superhjältar ska skriva under, men några stycken - däribland Kapten Amerika (Chris Evans) - vägrar. Detta leder till att Hämnare ställs mot Hämnare - Järnmannen (Robert Downey Jr) och kaparn blir bittra fiender.

Allt pekar på att det är Kapten Amerikas forne kompis Bucky (Sebastian Stan), numera känd som den av fiendeagenter hjärntvättade mordmaskinen Winter Soldier, som ligger bakom ett attentat i Wien, där bland annat en afrikansk kung dödades. Kaparn tror att så inte är fallet. Han försöker hitta Bucky och den egentliga gärningsmannen, medan Järnmannen försöker hitta och stoppa Kaparn.
CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR varar två timmar och 27 minuter, och är alldeles för lång - och den innehåller alldeles för många (och för långa) superslagsmål. Dessa blir dessutom lite ryckiga och jobbiga att titta på om man, som jag, ser filmen i 3D. Men! Som jag skrev ovan, är detta den bästa Avengersfilmen. Problemet med alldeles för många superhjältefuilmen, däribland THE AVENGERS och AVENGERS: AGE OF ULTRON, är att jag inte riktigt blir klok på vad det hela går ut på. De trasslar in sig i tekniskt- och kosmiskt mumbo-jumbo, och storyn försvinner bland alla uppblåsta actionscener. Detta var en av orsakerna till att jag tog emot DEADPOOL med öppna armar - där var det inget klödd.

Men i den här nya filmen är det inga problem att hänga med i handlingen - så tillvida man sett de tidigare filmerna. Det hade inte damen som satt bakom mig på pressvisningen - hon suckade och stönade filmen igenom, och verkade inte begripa någonting alls.
Till skillnad från DC Comics' senaste filmer, är tonen i CIVIL WAR till stor del ganska lättsam. Dessa superhjältar må ha samvetskval, men de är inga tungsinta dysterkvistar. Dessutom har man fyllt på med ett par av Marvels skojigare hjältar. Paul Rudd, som gjorde oväntad succé i ANT-MAN, plockas upp för att slåss på Kapten Amerikas sida. Den här spjuvern har lärt sig att även bli jättestor, och travar då runt som Godzilla och säger "Ha ha ha haaaaa!" när han fajtas.

... Och så introduceras vi för den nye Peter Parker/Spindelmannen. Han spelas nu av den 19-årige engelsmannen Tom Holland, som gör rollen väldigt bra. Han är en snacksalig och lite osäker plugghäst i hemmagjord dräkt. Järnmannen ser dock till att snida till en ordentlig dräkt åt honom, så nu ser han ut precis som han gjorde när Jazzy Johnny Romita tecknade figuren på 1960-talet - vilket är fantastiskt bra. Peter Parkers hårt prövade faster May blir allt yngre och yngre - den här gången spelas hon av 51-åriga Marisa  Tomei, som inte alls är den där skröpliga, vithåriga tanten från serietidningarna. Detta bådar mycket gott inför den kommande filmen SPIDER-MAN: HOMECOMING.
En ny superhjälte går också entré: Svarta Pantern. Fast det är ingen som omtalar honom under det namnet - ens på engelska. Den afrikanske kungen som dödades hade en son; prins T'Challa (Chadwick Boseman), som vill hitta Bucky och hämnas sin fars död. Riktigt varför han blev Svarta Pantern framgår inte. Varifrån fick han dräkten så snabbt? Har han redan tidigare varit aktiv superhjälte? Och har han några superkrafter, bortsett en dräkt som kan fälla ut vassa klor?

Elizabeth Olsen är tillbaka som Röda Häxan - och hon måste vara något av det mesigaste i superhjälteväg. När de andra hjältarna hoppar eller flyger omkring, och kung fu-kickar varandra och har sig, står Röda Häxan och rör långsamt och mjukt på armarna när hon kontrollerar sina kraftfält. Det ser ut som om honom rymt från en pantomimteater, eller möjligtvis från en Komvuxkurs i tai-chi i Mölndal.

I början av filmen har man med digital hjälp lyckats återskapa en ung version av Robert Downey, och i vanlig ordning ska man sitta kvar under eftertexterna. En bit in i dessa kommer ännu en scen, och när de rullat klart kommer ytterligare en bonusscen.

Stan Lees obligatoriska cameo sker ganska nära slutet.








(Biopremiär 27/4)

tisdag 25 mars 2014

Bio: Captain America: The Winter Soldier

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det är inte ofta man recenserar två olika uppföljare till två olika filmserier och samme superhjälte. Men jag har ju tidigare skrivit en hel del om den gode Kapten Amerika. Redan 2010 recenserade jag CAPTAIN AMERICA II: DEATH TO SOON från 1979, uppföljaren till TV-piloten CAPTAIN AMERICA med Reb Brown i huvudrollen, en film som tyvärr inte ledde till en serie. Den minnesgode minns även att jag recenserat Albert Pyuns filmatisering CAPTAIN AMERICA från 1990. Nu är det återigen dags att sätta tänderna i en Kapten Amerika-uppföljare, den till 2011 års CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER - eller är detta månne snarare en uppföljare till THE AVENGERS?

Oavsett vilket - det här är en film vars svenska distributör inte verkar veta vad de ska kalla den. Originaltiteln är CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. I Sverige började den att lanseras som CAPTAIN AMERICA: THE RETURN OF THE FIRST AVENGER. Så står det fortfarande på SF:s hemsida - men på den svenska pressidan heter filmer THE WINTER SOLDIER. På den svenska bioafischen står det nu THE RETURN OF THE FIRST AVENGER - CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. Snacka om förvirring. Jag håller mig därför till originaltiteln.
Jag gillade verkligen den första filmen från 2011. Kapten Amerika är en härligt gammaldags och lite töntig hjälte, och den filmen var också lite gammaldags - den utspelade sig under andra världskriget och kaptenen slogs mot den nazistiska superskurken Red Skull. Fast vår gode, stjärnbanersprydde hjälte gick ju och blev djupfryst och tinades upp först i nutid. Således utspelas THE WINTER SOLDIER i nutid.

Den här gången är stilen helt annorlunda. För regin står bröderna Joe och Anthony Russo, som tidigare bara arbetat med TV. Den förra filmen var en ganska traditionell, hederlig och rejäl superhjältehistoria, den här gången är det en vanlig actionfilm - THE WINTER SOLDIER har mer gemensamt med James Bond än med superhjältar. Steve Rogers, det vill säga Kapten Amerika (Chris Evans), håller på att anpassa sig till nutid. Han blir kompis med soldaten Sam Wilson, alias The Falcon (Anthony Mackie), och han är ute på uppdrag tillsammans med Natasha Romanoff, alias Black Widow (Scarlett Johansson), och andra SHIELD-agenter.

En ny superskurk - eller vad man nu ska kalla honom - dyker plötsligt upp och lever jävel och spränger saker: The Winter Soldier. Han har en mekanisk robotarm och han jobbar tydligen åt det mäktiga brottssyndikatet HYDRA. Robert Redford spelar Alexander Pierce, som visar sig vara en av ledarna för HYDRA. Syndikatet tar mer eller mindre över SHIELD, och snart är det bara Kapten Amerika, Black Widow, The Falcon och deras ledare Nick Fury (Samuel L Jackson) kvar.

Det är inte utan att jag blev lite besviken på CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. Vad hände med superhjältandet? Vad hände med Kapten Amerikas huvudroll? Vad hände med Den Mäktige Superskurken? Vad hände med humorn? Bröderna Russo har gjort en gravallvarlig film - och kaptenen har liksom förminskats till att bara bli en i ett team. Black Widow och The Falcon har tilldelats nästan lika mycket utrymme som kaptenen - och inte mig emot. Scarlett Johansson är ju en alldeles utmärkt (och raffig) actionhjältinna, jag skulle inte ha något emot att se en solofilm om Black Widow. The Falcon har i den här filmen blivit en bättre figur än den lite fånige hjälten jag minns från 1970-talet. Här har Falcon försetts med metallvingar och det ser onekligen tufft ut när han flyger omkring. The Winter Soldiers identitet avslöjar jag inte här, även om det inte är svårt att hitta den på nätet, men han är inte filmens huvudskurk. Och det är lite synd. Jag saknar en maktgalen superskurk - och jag saknar civilklädda hjältar med hemliga identiteter som byter om till superhjälteoutfits när det är fara år färde. Jag saknar heroiska scener - och till och med Alan Silvestris filmmusik är utbytt mot mer anonym musik av Henry Jackman.
Jag noterar att filmen försetts med en 15-årsgräns här i Sverige. Varför vet jag inte. Visst är det mycket action och slagsmål och explosioner, men som vanligt är detta en PG-13-film i USA och den är absolut inte värre än andra, liknande filmer. Fast actionscenerna- och framförallt klippningen av dessa ställer till det en aning. Filmen är - förstås - i 3D,och det är bara att konstatera att snabba klipp inte fungerar när det är 3D. Det blir suddigt och jobbigt att titta på. Vidare är hela filmen märkligt mörk - jag trodde först att det var fel på projektorn eller kopian, men tydligen ska filmen se ut så här. Visst blir 3D-filmer mörkare när man har 3D-brillorna på sig, men detta är verkligen i mörkaste laget. Väldigt märkligt. Det känns som om jag bör se om filmen i 2D - kanske vinner den på det. Så var ju fallet med THE WOLVERINE.
CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER är inte en dålig film. Den är helt okej. Den kan säkert kännas som mer än helt okej om man är inställd på agentaction snarare än superhjälteröj. En hel del bra skådisar figurerar förutom de ovannämnda. Jenny Agutter från EN AMERIKANSK VARULV I LONDON är till exempel med. Stan Lee spelar en nattvakt under ett par sekunder. Robert Redford skänker en viss tyngd åt det hela - och det är ju lite kul att han inte gjort något för att dölja sin ålder. Han är 77 och ser ut som en valnöt.
Eftersom detta är en Marvelfilm slutar inte filmen bara för att (de snygga) eftertexterna börjar rulla. Vi får faktiskt två stycken post credit-sekvenser. Först kommer en scen ett par minuter in i eftertexterna, medan en andra dyker upp allra sist. Joss Whedon har tydligen regisserat en av dessa.
... Eftersom jag är Spindelmannenfan hoppas jag fortfarande att THE AMZING SPIDER-MAN 2 kommer att bli årets superhjältefilm. Spindelmannen är trots allt den bäste superhjälten.







(Biopremiär 26/3)