Visar inlägg med etikett Joe D'Amato. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joe D'Amato. Visa alla inlägg

torsdag 22 mars 2012

Bio: The Hunger Games

Foton copyright (c) Nordisk Film

Förra sommaren fick jag romanen "Hungerspelen" när Nordisk Film promotade den då kommande filmatiseringen. Suzanne Collins trilogi har visst sålt 20 miljoner ex världen över. Mitt ex av denna den första delen blev liggande i en hög med böcker jag kanske läser någon gång. Men allvarligt talat var jag inte speciellt lockad. Än mindre när böckerna - och nu filmatiseringen - marknadsförs och omtalas som en ny TWILIGHT, med samma målgrupp.

THE MOST DANGEROUS GAME (1932). DEATH RACE 2000 (1975). THE RUNNING MAN (1987). HARD TARGET (1993). SURVIVING THE GAME (1994). Italienska varianter som ENDGAME (1983), för att inte tala om de japanska BATTLE ROYALE-filmerna (2000 & 2003). I Australien gjordes HELVETESJAKTEN 1982. Temat i THE HUNGER GAMES är långtifrån nytt, SEABISQUIT-regissören Gary Ross' film känns som ett hopkok av ovannämnda filmer. I THE MOST DANGEROUS GAME och dess inofficiella remakes HARD TARGET och SURVIVING THE GAME jagas människor som villebråd av excentriska jägare som vill uppleva något extra. I mediasatirer som DEATH RACE 2000 och THE RUNNING MAN har forna tiders gladiatorspel återuppstått i nya varianter som något slags bisarr TV-underhållning där de tävlande kämpar till döds, vilket även är handlingen i Joe D'Amatos ENDGAME (fast där saknas satiren). I BATTLE ROYALE tvingas skolelever slakta varandra.
THE HUNGER GAMES utspelar sig i en dystopisk framtid där folket (troligen amerikaner) revolterade mot de regeringen. Revolten slogs ner och Hungerspelen infördes. För att undvika framtida revolter och för att folket ska leva i fred, tvingas landets tolv olika distrikt att skicka en pojke och en flicka som "tributes"; spelare i Hungerspelen som utkämpas till endast en deltagare är i livet. Dessa spelare ska vara mellan tolv och arton år, och de väljs ut med hjälp av lottdragning.

Sextonåriga Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) bor med sin mor och lillasyster i Distrikt 12; en fattig gruvarbetarby. När lillasysterns namn dras, räddar Katniss henne genom att kliva in som frivillig Tribute, vilket aldrig hänt tidigare. Pojken som också skickas till spelen är Peeta Mellark (Josh Hutcherson), som alltid varit hemligt förälskad i Katniss. I Distrikt 12 häckar även en viss Gale (Liam Hemsworth) som verkar vara den lokale hunken, men han har inte mycket mer att göra än att dyka upp ibland och vara ... hunk.

Katniss och Peeta skickas till den gigantiska, lyxiga huvudstaden, som ser ut som en kombination av antikens Rom och Albert Speers våtaste drömmar.
Presidenten Snow (Donald Sutherland) välkomnar dem, Woody Harrelsen är en försupen mentor för de två representanterna från Distrikt 12, Lenny Kravitz är något slags PR-kille och kläddesigner, och så får de 24 deltagarna under ett par veckor lära sig allt om hur man dödar och överlever i vildmarken.

Den stora tävlingsdagen, den 74:e i ordningen, anländer, kombattanterna hissas upp till en stor skog som utgör arenan, och där drabbar de samman. Vapen och förnödenheter finns utspridda här och var, TV-kameror bevakar varje rörelse, befolkningen följer det som sker, och problem uppstår när de tävlande bildar pakter för att bli mer effektiva, medan Katniss, beväpnad med pilbåge, hjälper de som är svaga och rädda.

Först och främst måste jag säga att THE HUNGER GAMES är betydligt mer uthärdlig än jag trodde den skulle vara. Jag fruktade att filmen skulle vara lika hemsk som TWILIGHT-serien, men så är inte fallet - det här är väldigt mycket bättre. Med det inte sagt att THE HUNGER GAMES är bra. För det här är en film med stora problem, framför allt vad gäller handling, händelser och logik. Vore det en renodlad, fläskig actionrökare hade man kunnat ha överseende med detta, logiska luckor hade täckts över med feta slagsmål. Men så är inte fallet här.

Jag kan inte påstå att det riktigt framgår vad de här Hungerspelen är. På vilket sätt skapar dessa fred i landet? Varför ska de tävlande vara barn? Borde inte detta snarare leda till att folket revolterar ännu en gång? Och hur har detta kunnat bli populär TV-underhållning? Jag kan acceptera att vuxna som slåss på liv och död kan utvecklas till kommersiell underhållning i en urspårad, bisarr framtid - med vad är det för pervon som vill se barn slakta varandra? Hur lyckades man genomföra en sådan idé? Slipper de rika barnen i huvudstaden tävla?

Frågorna fortsätter att hopa sig. De här spelarna som bildar en pakt och beter sig som vänner - hur tänkte de där? För när de dödat alla utanför pakten, måste de ju börja slakta varandra. Och när spelets arrangörer och kontrollanter skapar virtuella, mordiska jättehundar - hur fanken blir de levande och kan äta upp sina offer i skogen? Flera andra enskilda scener är märkliga och svårförklarliga. Det är möjligt att logiken fungerar bättre i boken, men: man ska inte behöva läsa boken för att förstå och uppskatta filmatiseringen! Då har filmskaparna misslyckats.

Förutom logiken, är filmens längd ett annat problem. Två och en halv timme! Varför? Det går inte att motivera denna spellängd, filmen blir bara seg och tråkig, och trots denna längd utvecklas få av rollfigurerna. Ofta känns det som om det inte händer någonting alls. Folk går omkring i samma gråa, regnvåta skog som förekommer i TWILIGHT - och som Rambo gjorde osäker för trettio år sedan. Känns det som.
THE HUNGER GAMES har åldersgränsen PG-13 i USA. Här i Sverige har den fått en 11-årsgräns. I Storbritannien censurklipptes filmen för att kunna förses med gränsen 12A. Just våldet och temat - barn tvingas att döda barn - har diskuterats vilt. Filmen är förhållandevis ångestladdad, betydligt mer än andra, liknande filmer, och denna ångest kan nog vara i tuffaste laget för de yngsta biobesökarna - snarare än våldet. Förvisso sprutar det en del blod under actionscenerna, men dessa är förhållandevis få, de är korta, de är filmade med ryckig handkamera och extremt snabbt klippta. Jag gissar att det är dessa engelsmännen klippt i, men i praktiken ser man inte speciellt mycket. Under öppningsscenerna är förresten den handhållna kameran fruktansvärt irriterande.

PG-13-gränsen bidrar också till filmens tråkighet - i alla fall vad gäller mig som vuxen karl. Vi vet ju att rollfigurerna inte kan göra något "coolt", det kan aldrig bli ordentligt röj, inga spektakulära avlivningar följda av oneliners. Inga utdragna martial arts-strider, inga COMMANDO-fajter, inga halshuggningar.

Vad som lyfter filmen är skådespelarna. Sutherland och Harrelson äger sina scener, men bäst är Stanley Tucci som Caesar Flickerman, exemplariskt slajmig programledare för TV-sändningarna av spelen - han är filmens motsvarighet till Damon Killian i THE RUNNING MAN. Jennifer Lawrence (från WINTER'S BONE) ska vara en vanlig tjej, hon ser onekligen ut som en vanlig tjej och är sympatisk, men samtidigt lite trist.

Jag kan nog tänka mig att det här kommer att gå hem hos målgruppen, vilken främst utgörs av unga tjejer. Återstående två böcker lär filmatiseras även de. Jag hade hellre sett en version av THE HUNGER GAMES med Rhona Mitra och Jason Statham.

Steven Soderbergh var Second Unit Director.







(Biopremiär 23/3)

torsdag 29 december 2011

DVD: Porno Holocaust

PORNO HOLOCAUST (Njutafilms)
Någon gång i början av 2000-talet skrev jag en lång artikel till sista numret av Video Ferox, i vilken jag recenserade ett eller två dussin av Joe D'Amatos porrfilmer. Jag fick för mig att jag skulle se så många som möjligt av dessa rätt usla filmer, vilket jag även gjorde - jag såg det mesta (om inte allt) som släppts på video i Sverige. Orsaken var förstås att det var D'Amato som regisserat filmerna. D'Amato, som under 1970- och 80-talen var känd som en härlig, italiensk skräck- och sleazemeister, innan han på 90-talet satsade helt på hårdporr, självklart av ekonomiska skäl.

D'Amato sköt alla sina p-våfflor på 35mm-film, och ofta på fantastiska locations - vilket gjorde filmerna ännu mer irriterande. Om han nu åkte till Kenyas djungler, om han nu fixade en tysk militäranläggning, varför bemödade han sig inte med ordentliga manus, med en ordentlig handling som utnyttjade miljöerna? Och om han nu sköt på dyr 35mm-film, varför såg han inte till att få det hela lite mer "biofilmlikt"? De här filmerna bestod i stort sett av en massa gökande från början till slut, filmade i långa tagningar ur få vinklar, som de simplaste och billigaste videoproduktionerna.

Jag intervjuade Joe D'Amato 1996. Då sa han att de alltid hade "riktiga historier" i porrfilmerna, så att de skulle kännas mer som "riktiga" filmer (av någon anledning klassas ju porrfilm inte som "riktig film" - vad är det då; låtsasfilm?). D'Amato sa även att det mycket väl var möjligt att han gjorde en ny skräckfilm. Dock skedde aldrig det senare, han dog 1999, 62 år gammal.
När jag först hörde talas om PORNO HOLOCAUST, det bör ha varit runt 1990, trodde jag först att det var ett skämt. Någon hade spritt ut ett rykte om att Joe D'Amato gjort en bisarr skräckporrfilm. Ingen verkade ha sett filmen. Jag letade lite halvhjärtat efter den på 90-talet, men fick aldrig tag på den. Därefter fick jag förstås bekräftat att den faktiskt existerar. Och kors i taket om den inte sedan ett par månader finns utgiven i Sverige av dårfinkarna på Njutafilms.

Enligt DVD-omslaget och IMDb är PORNO HOLOCAUST från 1981, men andra källor hävdar att filmen kom redan 1979. D'Amatos liknande skräckporraffel EROTIC NIGHTS OF THE LIVING DEAD (som jag inte har sett) ska ha kommit 1980. Men nu har jag i alla fall sett PORNO HOLOCAUST.

Manuset är författat av skådespelaren George Eastman (Luigi Montefiore); bjässen som är känd från flera D'Amatoraffel och italiensk skräck och exploitation från andra regissörer. Enligt DVD-omslaget innehar Eastman även huvudrollen, men det stämmer inte. Nej, det är den italienske porrhingsten Mark Shannon (Manlio Cersosimo) som spelar den robuste hjälten, kapten O'Day. Jävlar, vilken bra mustasch han har! Och tjockt, vågigt hår. Och stora muskler. Han ser ut att vara tecknad av Johan Wanloo.
Filmen börjar med att O'Day kör bil. Och kör bil. Och kör bil. Oj, vad han kör bil, medan en svängig pornopoplåt av Nico Fidenco spelas och förtexterna visas (vi får veta att filmfotograf är Aristide Massaccesi - vilket ju var Joe D'Amatos riktiga namn).

Till slut är O'Day framme och stannar genast till vid en pool, där han spenderar en evighet med att prata med två bikinibrudar. Här får vi dessutom se en mystisk man med vitt skägg som tydligen har något fuffens i görningen!

O'Day har ett möte med dr Lemoir (Eastman, som ju har ett väldigt bra skägg) och ytterligare en snubbe eller två. De ska till en öde ö som verkar vara radioaktiv.
Två brudar, den ena är naken, bråkar i ett sovrum (där det förvaras en flaska J&B), de örfilar varandra, och sedan har de lesbisk sex. Såklart. Den ena bruden är visst inte nöjd med detta, så hon går till ett ställe där hon pröjsar en kort och tjock kvinna för att få bli påsatt av två svarta killar med enorma organ. Killarna tittar emellanåt in i kameran, som för att få instruktioner.

När det gått typ 45 minuter är det dags att åka ut till ön. Väl där, spenderar expeditionen en evighet med att traska om kring bland palmer och på stranden. Hm, de där point-of-view-bilderna vi ser då och då ... Kan det innebära att något otäckt är där och spionerar på dem? O'Day har sex på stranden med en söt mörkhyad tjej, sedan har de två tjejerna från sovrummet sex igen på en stock i vattenbrynet (hö hö - de fick stock!), och så sätter O'Day på den söta mörkhyade igen, på den där stocken.

När det gått över en timme dyker sexmonstret upp! Det är en stor, svart kille med vanställt ansikte och misslyckad turban. Han är radioaktiv! Han hittar en naken brud bakom en palm, så då halar han fram sitt organ (strålstaken?) och trycker in den i brudens mun. Då dör hon.
Monstret går vidare. Han hittar två snubbar som plockar kokosnötter. Dessa slår han i ansiktet med en grov käpp sa att blod och hjärnsubstans sprutar. Just det, han hinner även med att dränka en kille. Men herrejösses, sexmonstret kidnappar den söta bruden som O'Day gillar! Och vad nu, nu mystiske mannen med vitt skägg kommer roende i en eka och smyger i land ...

Dr Lemoir sitter vid ett campingbord i lägret och pratar med O'Day, men då kommer en tösabit och frestar med en flaska J&B. O'Day måste genast sätta på henne, men Lemoir går sin väg. Efter avklarat sex kommer O'Day på att han nog måste leta upp den söta bruden. Han går.

Sexmonstret dyker upp och stryper dr Lemoir. Monstret hittar även J&B-bruden och våldtar henne. Efter att hon fått orgasm dör hon.

O'Day, som är beväpnad med ett harpungevär (?!), hittar alla sina vänner döda. Även den mystiske mannen med vitt skägg hittas mördad. Sedan hittar han sexmonstrets håla och där hålls den söta bruden fången. O'Day räddar henne, men sexmonstret kommer efter dem! O'Day harpunerar monstret, men inget händer. Monstret går hotfullt mot våra två stackars överlevande. Nu trillar O'Day omkull! Åh nej, hur ska det gå?

Då ropar den söta bruden till monstret att hon älskar honom. Monstret blir förvirrat! O'Day och bruden flyr. Sexmonstret faller till marken och dör (tror jag).

O'Day och den söta bruden hittar ekan och ror iväg. De kan inte låta bli att ha sex i ekan, de är ju så glada och kära i varandra (trots att alla deras vänner har dött). Och snack om tur, plötsligt kommer ett fartyg och tutar på dem. De ler brett och konstaterar att de blivit räddade! Slut.

Oj. Sorry. Jag konstaterar att jag återgett hela jävla handlingen här. Men det spelar förstås ingen roll. Det är väl ingen som ser den här filmen för dess handlings skull? Och frågan är väl om det finns några som orkar se hela filmen från början till slut. Mer än jag, alltså. Det händer nästan ingenting alls i filmen.
PORNO HOLOCAUST är hyfsat skittråkig och egentligen ganska unwatchable. Fast filmfoto, regi och handling är betydligt bättre än i D'Amatos porrproduktion från 90-talet.

En ganska rutten film. Självklart måste du skaffa den. Fattas bara annat.


torsdag 3 september 2009

Bio: Gamer

För ungefär tio år sedan skrev jag en artikel om TV-spel som blivit film, och filmer inspirerade av spel. I det artikeln tog jag upp den mest ologiska detaljen i TRON. Visst, jag köper att de sugs in i ett TV-spel. Däremot går jag inte med på att figurerna själva tävlar i de olika spel som sedan följer. De har ju blivit TV-spelsfigurer - således borde någon annan kontrollera dem, och hjältarna borde förstås fara hit och dit utan att kunna styra sina egna rörelser.
Så kommer då GAMER, som öppnar med "Sweet Dreams" med Marliyn Manson och som utspelar sig i en nära framtid, i vilken den superrike och mäktige Bill Gates-varianten Ken Castle (Michael C Hall) har utvecklat ett spelsystem, där man opererar in en pryl i levande människor, som sedan kan kontrolleras av spelare. Först kom en variant av "Sims", där folk kan leva ut sina lustar, men senaste spelet "Slayers" är det populäraste. Det är ett shoot 'em up där dömda brottslingar springer omkring och skjuter på varandra så att blod och kroppsdelar flyger.
Den brottsling, eller spelfigur, eller vad man nu ska kalla dem, som överlever 30 omgångar friges. Ingen har överlevt tio rundor - utom en viss Kable (Gerard Butler). När filmen börjar har han bara tre spelomgångar kvar, och han är omåttligt populär, eftersom spelen direktsänds på TV världen över. Men Castle ser förstås bara pengar i grejen och tänker se till att Kable dödas i sista omgången.
Samtidigt kämpar rebeller mot Castle och hans företag. De avbryter sändningarna för att berätta sanningen, och de lyckas få kontakt med Kable. Kable har fru (Amber Valletta) och en dotter som adopterades bort när Kable dömdes för mord. Killen som kontrollerar Kable; tonåringen Simon, kommer på ett sätt att prata med Kable under spelets gång och snart gör Kable ett kreativt försök att rymma, vilket han lyckas med. Dags att leta upp fru, barn och sätta dit Castle.
Det här är THE RUNNING MAN och DEATH RACE en gång till. Eller varför inte Joe D'Amatos ENDGAME. Med inslag av SHOOT 'EM UP och kanske även lite ROLLERBALL. Det är absolut inget nytt. Självklart fattar man genast att Kable måste vara oskyldigt dömd - han är ju hjälten, och det går inte att ha en dömd mördare som hjälte, och jodå, precis som i THE RUNNING MAN blev Kable ditsatt. Förra meningen är ingen spoiler, eftersom det är uppenbart. Och så var ju även fallet med Jason Stathams rollfigur i DEATH RACE.
Så här i efterhand är THE RUNNING MAN lite intressant, eftersom den utspelas i en framtid med vad som på 1980-talet ansågs vara en osannolik TV-kultur - men idag är vi nästan där, med alla konstiga dokusåpor och förnedringsprogram. I GAMER verkar samhället - det lilla vi ser av omgivningarna - nästan ha gått under och alla är besatta av Internet och spel, vilket många är redan idag. Visst är den tekniska utrustningen mer avancerad i GAMER, men det känns inte helt osannolikt att vi snart har prylarna i realiteten.
Jag känner mig lite kluven till GAMER. Jag satt filmen igenom och visste inte riktigt vad jag skulle tycka. Ibland var det riktigt häftigt, ibland lite töntigt och pretentiöst. Det är CRANK-killarna Mark Neveldine och Brian Taylor som skrivit och regisserat, och mycket känns överarbetat, både estetiskt och på manusplanet. Massor med udda bildvinklar, närbilder, ryckiga klipp, utfrätta färger. Massor med udda, bisarra inslag. Men ibland kommer budskap och skit i vägen när jag känner att det hade varit bättre om det bara var en rak actionrökare med mer återhållsamt foto och klippning, så att man verkligen ser allt som händer - så som det var på 80-talet. Jag vet inte heller riktigt vad jag ska tycka om vissa inslag, som att Castle får ett gäng kontrollerade bad guys att dansa loss till jazz innan ett slagsmål. Coolt eller töntigt? Jag vet inte!
Men det finns mycket jag gillar. Framför allt känns det skönt att det äntligen gjorts en actionfilm som inte, likt DIE HARD 4.0 och TERMINATOR SALVATION, siktat på en PG-13-åldergräns, utan gamla hederliga R. Det är rått och blodigt, det svärs, det är naket och tammefan om det inte röks cigarretter! Dock gör inte hjälten det senare.
Flera actionscener är häftiga, sättet Kable rymmer på är fantastiskt och går i CRANK-anda (och jag ska inte avslöja det här), och det förekommer en smällfet, svettig, barbröstad kille som alltid spelar Sims-varianten och är pervers. Gerard Butler funkar bra, jag gillar honom, han är inte ännu en tösedreng, och efter att ha läst en del intervjuer med honom, har jag kommit fram till att han av allt att döma är likadan i verkligheten; han är en redig karl, skotte, lite macho och gillar brudar. Den figur han spelar i kommande THE UGLY TRUTH känns som en överdriven version av Butler själv.
I en mycket kort scen får man se en gubbe gå in i ett stängsel om och om igen, och jag tänkte "Vaffan, är inte det där Lloyd Kaufman? Nä, det kan det väl ändå inte vara...", men jovisst är det han. Bland brottslingarna som tungt beväpnade springer omkring och slaktar finns en tjej, och till slut får man se hennes ansikte i närbild i två sekunder innan huvudet exploderar. "Hmm. Var inte det där Zoë Bell?" Jepp, det var hon. Och direkt efter kutar Gerard Butler omkring med Zoës köttslamsor i ansiktet.
Det går inte att beskylla GAMER för att vara tråkig, men jag hade förväntat mig mer. Å andra sidan lär väl filmen få ettor i dagspressen, om nu inte någon kritiker får för sig att den förmedlar ett viktigt budskap.





(Biopremiär 4/9)