Visar inlägg med etikett Jodie Foster. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jodie Foster. Visa alla inlägg

onsdag 18 juli 2018

Bio: Hotel Artemis

Foton copyright (c) Scanbox
För några månader sedan dök det upp några väldigt snygga filmaffischer till HOTEL ARTEMIS på internet. De väckte min nyfikenhet, men jag kollade inte upp filmen - och sedan glömde jag bort den. Nu går den plötsligt upp på bio och jag har sett den.
Kritiken i USA var nedgörande - och jag förstår varför. Vad i hela världen ska den här filmen upp på bio att göra? Med undantag för några namnkunniga skådisar, är HOTEL ARTEMIS en produktion som stinker direkt-på-DVD. Det här ser ut som en sådan där ambitiös, nästan lite pretentiös, men totalt misslyckad actionfilm folk som Albert Pyun kunde göra på 1990-talet.
Drew Pearce står för manus och regi; han har tidigare skrivit manus till IRON MAN 3, men nu debuterar han som långfilmsregissör. HOTEL ARTEMIS utspelar sig i en nära framtid. Los Angeles är en stridszon, plågad av upplopp. Ofta råder utegångsförbud. Jodie Foster spelar en sjuksköterska som driver titelns hotell - vilket inte är något hotell, utan ett slags sjukhus för kriminella. Det påminner lite grann om hotellet i JOHN WICK. Dave Bautista spelar hennes assistent/vakt/utkastare.
I filmens inledning går ett bankrån fel, och efter en eldstrid lyckas två skadade rånare ta sig till hotellet för vård. Till hotellet kommer även en gapig gangster, en supersexig mördare spelad av Sofia Boutella, samt hotellets ägare; en samvetslös gangsterboss spelad av Jeff Goldblum, och dennes son (Zachary Quinto). Det figurerar en penna innehållande diamanter i handlingen. Den supersexiga mördaren är där för att avliva Jeff Goldblums rollfigur. Jodie Fosters sjuksköterska sörjer sin döde son.
Det händer ingenting alls av intresse i HOTEL ARTEMIS. Oftast är filmen mördande tråkig. Den tunna handlingen är fullkomligt poänglös. Ibland exploderar filmen i blodigt ultravåld, men eftersom precis alla rollfigurer är osympatiska och rövtrista, sitter man där och stirrar likgiltigt på filmduken. Man stirrar även på sin klocka. Är det inte slut snart?! Tack och lov börjar eftertexterna att rulla redan efter 85 minuter. Slutet är dumt.
Sofia Boutella har en lång, tuff fajt mot slutet av filmen, men den kan inte rädda detta totalhaveri. Ibland är filmfotot rätt snyggt, men det kan inte rädda filmen det heller. Och inte kan de välkända skådespelarna rädda det här. Såg Foster, Goldblum och Quinto något i manuset som inte framgår i den färdiga filmen? Varför tackade de ja till det här? Och återigen - varför går den upp på bio i Sverige?
Det kostade femton miljoner dollar att göra den här filmen. Snacka om att kasta pengarna i sjön.
HOTEL ARTEMIS är en orgie i meningslöshet.









(Biopremiär 20/7)

onsdag 1 juni 2016

Bio: Money Monster

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
När jag såg Jodie Fosters MONEY MONSTER kom jag att tänka på DVD-utgåvan av John Landis' gamla, fina OMBYTTA ROLLER. Av alla filmer! På extramaterialet till denna berättar nämligen Landis att han, trots att det var han som regisserade, aldrig förstått filmens slutscener på Wall Street. Han förstod-, och förstår fortfarande inte, hur börsen fungerar, vad som händer, varför alla plötsligt tjoar eller blir förbannade. Han är inte det minsta intresserad av penningplaceringar, aktier, fonder, och allt vad det är.
... Och det är inte jag heller. Därför känns utgångspunkten i MONEY MONSTER inte så där jätteangelägen för min del: George Clooney spelar Lee Gates, programledare för ett flamsigt och väldigt amerikanskt TV-program som heter just "Money Monster". Programmet handlar förstås om pengar, och Gates tipsar på ganska barnsliga sätt om hur man bäst investerar för största möjliga avkastning. Programmets inramning påminner om en game show; som ett stort, festligt kasino med extremt höga vinster.
Under en direktsändning smyger sig plötsligt en okänd man in i studion - Kyle Budwell (Jack O'Connell). Han är en ganska vanlig, men rätt misslyckad New York-kille, som lyssnat på ett av Lee Gates' tips. Kyle hade tagit alla sina besparingar samt sin mors arv, och placerat dem i en fond, som omedelbart kraschade och därmed ruinerade Kyle. Kyle tvingar på Gates en bombjacka och programmets inspelningsledare (Julia Roberts) tvingas fortsätta direktsända detta gisslandrama. Samtidigt som polisen omringar TV-stationen, börjar man att luska i vad som hände med fonden - det är något som inte stämmer.
MONEY MONSTER är en hyfsat gedigen thriller. Julia Roberts är aningen bortkastad i sin roll; hon sitter större delen av filmen i ett kontrollrum, men George Clooney, som även producerat, är förstås lika utmärkt som alltid. Men även om det här är robust och välgjort, så kan jag inte påstå att det är speciellt spännande. Vi har sett bättre filmer om gisslandramer, vi har sett bättre filmer om börsen, och framför allt har vi sett bättre thrillers.
Jag måste säga att en intervju på BBC med Jodie Foster om filmen var mer spännande. Journalisten frågade Foster om hon känner till hur mycket Clooney och Robert fick betalt för sina roller, och sedan försökte han pressa Foster på uppgifterna. Hon vägrade svara och sa att det inte hade med filmen att göra. Journalisten log och sa att nu blev det lite tryckt, jobbig stämning. Precis som i filmen. Skådespelarna har inkasserat stora summor pengar för en film om den lilla människan som inte har något alls.







(Biopremiär 3/6)

-->

torsdag 8 augusti 2013

Bio: Elysium

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden/UIP Sweden

Elyseiska fälten; Elysion på grekiska och Elysium på latin, var paradiset i den grekiska mytologin. Det var hit de goda (och rika) kom när de dog. Om de nu inte hamnade på en gata i Paris.

Elysium är namnet på en enorm rymdstation som snurrar nitton minuter (med minirymdskepp) från Jorden år 2154. Här bor numera det rika och vackra folket. Elysium är fyllt med ängar, lyxvillor, slott, och sjukdomar och skador botas på ett par sekunder om men lägger sig i en stor scanner. I vanlig ordning har det gått åt helvete med Jorden. Städerna ligger i ruiner, här bor de miljarder som inte fått följa med till Elysium. Här bor Max (Matt Damon), en kille som tidigare haft problem, men som nu försöker sköta sig och har ett vanligt jobb. Vad nu ett vanligt jobb innebär i den här världen, som ser ut som slumkvartenes slumkvarter. När Max var barn lovade han sin kompis Frey (Alice Braga) att han en dag skulle ta med henne till Elysium. Som vuxen jobbar Frey på ett sjukhus och det bär sig inte bättre än att Max hamnar där efter att ha varit uppnosig mot de fascistiskt programmerade robotar som patrullerar på Jorden.
I den här framtiden funkar människohjärnan som en hårddisk till en dator - något som känns lånat från Keanu Reeves-rafflet JOHNNY MNEMONIC. William Fichtner är Carlyle, en slem typ som samlat in viktig och topphemlig hjärninformation, som han ska ta med sig hem till Elysium. Detta går dock inte så bra. Eftersom Max är i behov av pengar har han börjat jobba för en viss Spider. Spiders hårda killar opererar om Max - de borrar in en mackapär för hjärnlagring i hans bakhuvud, och skruvar fast märklig metallutrustning på hans kropp; han blir något slags cyborg. Därefter beväpnar sig gänget till tänderna, attackerar Carlyle och snor infon som lagras i Max' huvud.
Elysiumpresidenten Delacourt (Jodie Foster i Armanikläder) gillar inte detta, så hon skickar en handfull skoningslösa legoknektar anföra av psykopaten Kruger (Sharlto Copley) efter Max. Max gömmer sig hos Frey, som visar sig ha en cancersjuk dotter. De ska försöka ta sig till Elysium och bota dottern, men när Kruger och kompani dyker upp blir saker och ting mer dramatiska och våldsamma än planerat.

Den unge sydafrikanske regissören Neill Blomkamp har tidigare gjort DISTRICT 9 - ett sci-fi-raffel som fick många att kissa på sig av lycka och höja den till skyarna. Själv var jag mindre imponerad. I grund och botten var det bara ännu en blockbuster. Detsamma kan sägas om ELYSIUM, en film som borde ha blivit bättre än den är. Actionfilmer som är R-rated är alltid välkomna nuförtiden, när så mycket i genren är PG-13 och snällt. Blomkamps film är totalt humorbefriad ochbitvis rå och blodig; han gillar att filma eldstrider i slowmotion, något man sällan ser nu förtiden. Kroppar massakreras, ansikten sprängs bort. Kruger är riktigt härligt hjärtlös; han och hans män drar sig inte för något ("Håll för dina ögon medan jag misshandlar din mamma!"). Filmens specialeffekter är utomordentliga.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Matt Damon som actionhjälte - killen är bra i dramer som PROMISED LAND, men som jag brukar säga - han ser mest ut att jobba på en bensinmack. Och han kan inte slåss. Detta är ett faktum man i Bournefilmerna försöker dölja med snabba klipp och skakig kamera. Så gör man även här. Alldeles för stora delar av filmen är filmade med shaky-cam och ibland ser man inte alls vad som händer.

När det gäller den framtida teknologin går man lite för långt. Jag kan köpa att man har en maskin som scannar kroppen och plockar bort till exempel cancerceller - men inte att samma maskin kan återställa halva huvudet och återuppliva ett lik. Okej, jag vet inte om killen verkligen var död, men ansiktet saknades. Och det där var att gå för långt.
Jodie Foster har lagt sig till med en besynnerlig dialekt. De många återblickarna på Max' barndom är löjeväckande. Den cancersjuka ungen är lillgammal och berättar en tillrättalagd saga. Budskapet på slutet hamras in med slägga. Man får se alldeles för lite av lyxmiljöerna på Elysium.

Men i övrigt är väl det här helt okej. Filmen är lite för stökig, men jag ger den godkänt. Med extra plus i kanten för den grymme skurken.






(Biopremiär 9/8)

fredag 17 februari 2012

Bio: Carnage

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag måste säga att jag blev lite besviken på Roman Polanskis CARNAGE, efter alla lovord jag hört och läst om den - och efter Polanskis förra film, den utmärkta THE GHOSTWRITER.

GHOSTWRITER bygger på den franska pjäsen MASSAKERGUDEN, som spelades i Malmö för några år sedan - nej, jag såg den inte. Handlingen i filmversionen har flyttats från Paris till New York (men filmen är inspelad i Paris, på grund av regissörens relation till USA efter den där gamla våldtäktsdomen). I övrigt lär det inte vara så mycket som skiljer pjäsen från filmen.

Och det är väl detta som är nackdelen.

Fyra vuxna personer i en lägenhet under 79 minuter. Christoph Waltz och Kate Winslet spelar paret Cowan, som besöker herr och fru Longstreet (John C Reilly och Jodie Foster) för att reda ut en händelse som inbegriper deras barn. Cowans unge son har nämligen klippt till Longstreets grabb med en pinne, och det gick så illa att den misshandlade svullnade upp och blev av med ett par tänder.
Det låter som en bagatellartad grej att diskutera, och afärsmänniskorna Cowans tycker också detta, medan Longstreets ser betydligt mer allvarligt på det hela - i synnerhet Fosters lätt överspända författarämne. Maken är gammal knegare.

Cowans försöker flera gånger lämna lägenheten; herr Cowan pratar med jämna mellanrum i mobil och är på väg till ett viktigt möte. Dock lyckas de aldrig komma därifrån, då konversationen hela tiden tar nya vändningar och med tiden övergår kaffedrickandet till whiskypimplande - och fru Cowan lyckas bli illamående och spyr plötsligt över några värdefulla konstböcker! Dessa två vuxna par beter sig alltmer som småbarn som slåss i sandlådan - likt deras söner.
Det märks alldeles för tydligt att filmen bygger på en pjäs. Den är självklart dialogdriven, och denna dialog är rätt konstruerad. Anslaget är aningen teatralt. Och detta teatrala tycker jag påverkar tajmingen; de mdverkande fäller sina välformulerade repliker i tur och ordning och det blir aldrig riktigt realistiskt.

Jag tycker inte heller att Polanski klarar balansgången mellan satiriskt drama och ren fars. Filmen handlar någonstans mittemellan. Det hela är lättviktigt, men inte tillräckligt lättviktigt för att bli en festlig komedi, och det är inte tillräckligt vasst som satir.

Skådespelarinsatserna är förstås bra, i synnerhet Christoph Waltz; en herre som ju kom från ingenstans (rättare sagt, han var okänd utanför Österrike) och blev allas nye favorit efter rollen i INGLOURIOUS BASTERDS. Och jodå, en hel del scener är roliga. Scenerna med Kate Winslets enorma kaskadspyor är direkt bisarra - och känns nästan hämtade ur en annan film.

Jag uppskattar även den föredömligt korta spellängden.

Men detta är en typisk film som vissa människor kommer att tycka är fantastisk skojig och intelligent och jag vet inte vad. Mig gav den ingenting.

En lustig detalj: när det bjuds på whisky pratas det om hur fantastisk denna är, om att den kommer från ett litet privat destilleri i Skottland och så vidare. Varje gång flaskan förekommer i bild är man noga med att ha etiketten vänd från kameran. Men inte nog med att jag känner igen flaskans form, det går alldeles utmärkt att konstatera att de - liksom jag gärna gör - dricker Bruichladdich även om etiketten är spegelvänd.






(Biopremiär 17/2)