Visar inlägg med etikett Joanna Lumley. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joanna Lumley. Visa alla inlägg

onsdag 8 november 2017

Bio: Paddington 2

Foton copyright (c) SF Studios
PADDINGTON, som kom 2015, var en barnfilmfilm som visade sig vara lite bättre än förväntat, men vars helhetsintryck drogs ner av en trist slentriandubbning till svenska. Det mest anmärkningsvärda med filmen var att min kollega på Göteborgs-Posten utdelade högsta betyg till den! Nästa femma i GP gavs till DJUNGELBOKEN - så trenden är tydlig: datoranimerade björnar är grejen.
Att björnen Paddington skulle återvända till biodukarna var förstås en självklarhet. Regissör är återigen Paul King, och skådisarna från förra filmen har utökats med ytterligare ett rejält gäng brittiska karaktärsskådisar. Jag tycker faktiskt att den här uppföljaren är bättre och roligare än den första filmen.
Paddingtons faster Lucy, som bor kvar i djungeln, fyller hundra, och Paddington - som ju bor hos familjen Brown i London - vill skicka en present till tanten. I en antikaffär finns en gammal pop-up-bok med Londons sevärdheter - en perfekt present. Dock är den fruktansvärt dyr. Paddington tar diverse jobb för att tjäna ihop tillräckligt med pengar så att han kan köpa den.
Det visar sig att boken gömmer en hemlighet, och en viss bedagad - och skurkaktig - skådespelare; Felix Buchanan (Hugh Grant), vill lägga beslag på boken. Buchanan maskerar sig, bryter sig in i affären, och stjäl boken - och Paddington, som råkar gå förbi just då, får skulden och döms till fängelse. Paddington måste rentvå sitt namn, och tillsammans med sina nyvunna vänner i fäängelset, samt förstås familjen Brown, tänker han hitta- och sätta dit den riktige tjuven.
PADDINGTON 2 innehåller flera riktigt roliga scener. En slapstickscen i en frisersalong är jättebra, och det är kul när Paddington råkar missfärga fångarnas tvätt. Hugh Grants skurkaktige skådespelare verkar inspirerad av Vincent Prices klassiska roll i THEATRE OF BLOOD.
Liksom förra gången dras helhetsintrycket ner av den svenska dubbningen. Dels känns det förstås konstigt att se skådespelare som Hugh Bonneville, Brendan Gleeson, Julie Walters, Jim Broadbent och Joanna Lumley, för att inte tala om Hugh Grant, tala svenska, dels för att det är irriterande när munrörelserna inte stämmer det minsta. De svenska rösterna är rätt slätstrukna, men plötsligt dyker det upp en snubbe och pratar skånska. Jag gissar att även en hel del ordvitsar och annat försvann i dubben.
Små barn lär inte klaga på detta - och PADDINGTON 2 är nog en i det närmaste perfekt barnfilm.







(Biopremiär 10/11)
-->

torsdag 1 september 2016

Bio: Absolutely Fabulous: The Movie

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag såg aldrig TV-serien ABSOLUTELY FABULOUS, som började visas 1992. Anledningen är att jag inte ville se ett program som hette HELT HYSTERISKT. Ett fruktansvärt fånigt namn. Det är mycket möjligt att jag gillat serien om jag faktiskt tittat på den, men jösses - jag ser inte program som heter HELT HYSTERISKT. Å andra sidan hände det att jag kom över den spärren - jag såg, och gillade, SMACK THE PONY, som i Sverige fick den vedervärdiga titeln GARVA HÄR.
Nu har jag sett den väldigt senkomna långfilmen ABSOLUTELY FABULOUS: THE MOVIE, i regi av Mandie Fletcher, som tidigare regisserat avsnitt av SVARTE ORMEN (eller SVARTE ORM, som den senare märkligt nog döptes om till) och HELT HYSTERISKT. Man kan ju undra varför man gör en långfilm nu, och inte för tjugo år sedan, men jag noterar att det spelades in några TV-avsnitt så sent som 2011-2012.
Även om jag alltså aldrig såg serien, vet jag förstås vad den handlar om. Edina (Jennifer Saunders) och Patsy (Joanna Lumley) är tillbaka, och det enda som har hänt, är att de är äldre. Saunders är 58, Lumley är 70. De två lever som de alltid gjort, de festar, super och tar droger. Edinas dotter är nu vuxen och har barn.
Edina är PR-agent och en hopplös sådan. Hennes enda klienter är Lulu och Emma Bunton (som spelar sig själva), men Edina vill väldigt gärna ha Kate Moss (som spelar sig själv) i sitt stall. När Edina får syn på Moss på en fest, råkar hon knuffa ner henne från en avsats, så att hon trillar i plurret. Kate Moss försvinner och antas vara död. Edina och Patsy blir Englands mest hatade människor och tvingas fly landet. De åker till Cannes, där de fortsätter att leva lyxliv. Tanken är att de ska leta upp en svinrik gubbe (Barry "Dame Edna" Humphries), som en gång i tiden ville gifta sig med Patsy - det vill han säkert fortfarande.
Det är inte mycket handling i den här filmen; den består främst av en massa sketcher staplade på varandra. Och det är väldigt slarvigt. Det är slarvigt på alla plan, som om filmskaparna tänkt att det räcker med att publiken får återse sina favoriter från TV. Det blir alldeles för mycket maskerad; "två tanter klär ut sig och tokar sig". Det är inte speciellt kul när gubbar klär ut sig och tokar sig, det blir inte roligare för att det är tanter. Estetiskt ser det ut som TV på stor duk, filmen ser inte ut som en bioproduktion,
Nu ska jag inte sitta här och ljuga och säga att jag inte skrattade. Visst skrattade jag till ett par gånger. Men det räcker inte för att jag ska tycka att det är en bra och rolig film, och den är fortfarande slarvig och ogenomtänkt, trots ett par skratt.
Kändisar verkar ha stått i kö för att få medverka, en farlig massa sådana flimrar förbi. Graham Norton, Joan Collins, Rebel Wilson, Jean-Paul Gaultier, Dawn French och Jon Hamm är några. För min egen del gillade jag att de hamnar i Cannes och besöker platser jag är bekant med. De hamnar till och med i Pierre Cardins bubbelpalats uppe i bergen. Där har jag varit på fest en gång. Jag skulle på dass och hittade inte till bajamajorna, som ställts upp för gästerna, istället lyckades jag ta mig in i en av bubblorna och besöka en toalett därinne. Jag blev inte sedd - vilket kanske var tur.










(Biopremiär 2/9)


-->

torsdag 9 januari 2014

Bio: The Wolf of Wall Street

Foton copyright (c) UIP Sweden

Låt oss titta lite på Martin Scorseses filmer. Jo, jag har ju en tendens att göra det varje gång det kommer en ny film av honom. Jag tenderar att sätta höga betyg på hans filmer, men ofta är det med reservationer. Till exempel gav jag HUGO CABRET en fyra, men betyget gäller enbart 3D-versionen på bio - utan 3D förtas en stor del av upplevelsen. Jag satte även en fyra på SHUTTER ISLAND, trots att jag egentligen inte köper premisserna för berättelsen. Men när jag tänker på Scorseses bästa filmer, är det förstås de största klassikerna som först ploppar upp i skallen, som TAXI DRIVER, TJUREN FRÅN BRONX och MAFFIABRÖDER; och sällan något gjort efter den sistnämnda. Det har blivit en del slätstrukna filmer de senaste två decennierna, som CASINO, och åtminstone en rejält usel film: GANGS OF NEW YORK.

Martin Scorseses senaste epos heter THE WOLF OF WALL STREET och bygger på börsmäklaren Jordan Belforts självbiografi med samma namn. Filmen har blivit omdiskuterad i USA; Scorsese har anklagats för historieförfalskning och för att glorifiera drogmissbruk och prostitution. Själv tycker jag att detta är Martin Scorseses bästa film på tio år - eller kanske till och med tjugo år. Okej MAFFIABRÖDER kom 1990, så det blir ännu fler år.

Leonardo DiCaprio har nu gjort en handfull filmer tillsammans med Scorsese. Jag har tidigare haft svårt för DiCaprio, jag har irriterat mig på hans gossaktiga utseende och framtoning. Men nu har han vuxit till sig och gjort fantastiska roller i till exempel DJANGO UNCHAINED och nu i THE WOLF OF WALL STREET. Leonardo DiCaprio står verkligen för ett power house performance som Jordan Belfort. Han är fullkomligt fantastisk. Han är dock 40 år gammal och när filmen börjar och det är slutet av 1980-talet säger han något om att han är 22, vilket kanske inte är så övertygande - men grabben kan fortfarande passera som 30-åring.

THE WOLF OF WALL STREET inleds på ett sätt jag egentligen avskyr. Alldeles för snabba klipp, alldeles för mycket information, Jordan Belfort agerar berättarröst, pratar om sin fantastiska karriär, och dyker även upp i bild - och pratar in i kameran; med oss i publiken. Detta upphör dock efter ett par minuter, då vi kastas tillbaka i tiden och Belfort anländer till New York. Han är ung och hungrig, och börjar jobba för den garvade börshajen Mark Hanna (Matthew McConaughey i obehaglig frisyr). Hanna lär Belfort allt han behöver kunna om Wall Street: han ska dricka sprit, snorta mycket kokain, onanera åtminstone två gånger om dagen, och främst tänka på sig själv.

Det dröjer dock inte länge innan börsen kraschar och Belfort blir arbetslös. För att försörja sig och sin fru, som är hårfrisörska (och ser ut som en sådan), börjar han jobba åt ett sketet litet företag som säljer Penny Stocks, vilket i filmen översätts som "frimärksaktier". De annonserar i herrtidningar och säljer värdelösa skräpaktier till folk som inte vet bättre men drömmer om att bli rika. Belfort blir snabbt företagets främste säljare, han tar över hela företaget, anställer sina fiffelexperter och framgången är ett faktum. Belfort blir multimiljonär - och lever ett bisarrt liv späckat med mängder av droger, fester, horor, lyxprylar, och han gifter om sig med den tjusiga Naomi (Margot Robbie). Efter ett tag får han dock FBI:s ögon på sig.

Detta drama är så nära komedi Martin Scorsese kommit. Ja, jag vill nog i första hand klassificera detta som komedi. Bitvis är det här fantastiskt roligt. Om det handlar om historieförfalskning har jag ingen som helst aning om, men eftersom allting här är så extremt överdrivet har jag svårt att tänka mig att det finns folk som uppfattar det här som ren fakta. Filmen får mig faktiskt att tänka på SCARFACE - det här är som SCARFACE, fast utan våld. En drogindränkt skröna om en mans uppgång och fall.

Versionen som visas här i Sverige är tack och lov oklippt. I USA belades filmen med åldersgränsen NC-17, det vill säga att inga under 17 kan se den. Detta gillade inte Universal, så de censurerade filmen genom att klippa i några sexscener för att få åldersgränsen R; de under 17 kommer in i vuxens sällskap. Scorsese har kallats gubbsjuk på grund av den myckna nakenheten och alla sexscener i den här filmen. Jo, det är verkligen pussy galore här - men nog vore det märkligare om en film om en galen drog- och sexmissbrukare inte innehöll mängder med nakna brudar. Och jag kan väl inte påstå att jag klagar. Jag saknar dock omotiverade duschscener.

Killarna i Belforts gäng är verkligen sköna. PJ Byrne har en fantastisk frisyr som ofta diskuteras, det framgår inte om det är en tupé eller ej, Jonah Hill ser obehaglig ut med kritvita tänder, och vi hittar även Joanna Lumley och Jean Dujardin i rollistan. Bäst är dock Rob Reiner som Belforts farsa; en burdus man som alltid skäller och har sig, utom när han pratar i telefon - då lägger han sig till med brittisk dialekt. Den skarpsynde kan under ett par sekunder se Joe Zaso, en kille som var med i flera av Kevin Lindenmuths små filmer på 90-talet.

Språket är genomgående grovt och det pratas om rekord i flest antal "fuck" i dialogen. Jo, de här människorna får Tony Montana att framstå som en amatör på området. Montana och Belfort ligger dock på samma nivå vad gäller droger. Vi pratar högar av kokain och annat här. I en fantastisk scen tar Belfort en svåråtkomlig drog som gör att han når det han kallar "CP-stadiet". Scenen varar hur länge som helst och DiCaprio ger allt när han krälar omkring, dreglar och har sig, hela tiden ackompanjerad av musiken från en Karl-Alfred-film på TV.

THE WOLF OF WALL STREET är genomgående fantastiskt underhållande. Men jag har en invändning - en ganska fet invändning. Detta är Scorseses hittills längsta film och den klockar in på exakt tre timmar! Den är alltså åt helvete för lång! Samtidigt som här inte finns några överflödiga scener, känner jag att filmen är åtminstone 30 minuter för lång. Detta gör att jag har tvekat över mitt betyg. Men! Även om filmen varar en evighet är den bättre än de Scorsesefilmer jag tilldelat fyror i betyg. Det här är virtuost filmskapande, det här är stor filmkonst av det slag jag älskar. Således kan det i slutändan nog inte bli något annat betyg än detta:





(Biopremiär 10/1)