Visar inlägg med etikett Joan Allen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joan Allen. Visa alla inlägg

fredag 18 mars 2016

Bio: Room

Foton copyright (c) UIP Sweden
Brie Larson fick en Oscar för sin insats i Lenny Abrahamsons ROOM. Ganska förväntat - hon är blek, osminkad, bryter ihop, och fäller bland annat repliken "Jag har snor i näsan". Sådant brukar generera priser.
När jag först hörde talas om ROOM trodde jag att det var Tommy Wiseaus THE ROOM från 2003 som åsyftades. THE ROOM är känd som en av världens sämsta filmer. Men nej, 2016 års film bygger på en roman av Emma Donoghue, som även skrivit filmmanuset.
Larson spelar en tjej som kidnappades av en dåre när hon var sjutton. Hon låstes in i ett trädgårdsskjul med kodlås. Kidnapparen kom in med jämna mellanrum för att våldta henne, och efter två år föddes sonen Jack (Jacob Tremblay). När filmen börjar fyller Jack fem år. Han har tillbringat hela sitt liv i det lilla rummet, allt han vet om omvärlden är vad han ser på TV:n de försetts med, och det hans mor berättat.
Jag trodde först att hela filmen skulle utspela sig i rummet, men efter mindre än halva filmen lyckas mor och son fly. Filmen handlar om deras försök att återanpassa sig och leva ett normalt liv, och hantera uppståndelsen i media. Mycket känslor, mycket gråt.
... Och, nja, det här dramat är väl inte riktigt min kopp te. Jack agerar även berättarröst, och hans repliker är lite väl tillgjorda. Nu kan hans udda språk skyllas på att han är uppvuxen i ett skjul, men jag tycker ändå att replikerna låter som om de konstruerats av en vuxen författare. Jack är dessutom ett riktigt A-barn. Det vore intressantare, och antagligen mer realistiskt, om han ådragit sig någon åkomma på grund sin uppväxt. Puckelrygg, kanske. Nej, inte puckelrygg, men något annat.
Joan Allen och William H Macy spelar Jacks morföräldrar, och Macy känns lite bortkastad; han medverkar bara i ett fåtal scener.
Sättet de tillfångatagna flyr på är kanske genomförbart, men känns lite för simpelt. Tog det verkligen fem år får modern att komma på detta? Under filmens gång satt jag och funderade på ytterligare sätt de skulle kunna försöka fly på. Fast hon hade kanske gett upp, modern.
Nåja. Den är väl okej ändå, den här filmen. Men jag kommer förstås aldrig att se den igen. Jag blev inte så gripen som det var meningen att jag skulle bli.







(Biopremiär 18/3)

-->

tisdag 28 augusti 2012

Bio: The Bourne Legacy

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det finns bara en Jason Bourne.

Han heter Richard Chamberlain.

Han spelade rollen på TV i miniserien IDENTITET OKÄND från 1988. Långt senare kom köttbullen Matt Damon med sin tolkning. Oj, är det redan tio år sedan? Ser här att THE BOURNE IDENTITY kom 2002. Den ansågs vara fräsch, lite nyskapande och betydligt bättre än Bondfilmerna när den kom. Nu har jag inte sett den på länge, men jo, jag tyckte också att den var bra. Möjligtvis med undantag för den tradige Matt Damon, en kille som mest ser ut som om han är vaktmästarlärling på en frikyrka på landet. 2004 kom THE BOURNE SUPREMACY och 2007 THE BOURNE ULTIMATUM, som fick avsluta trilogin med Matt Damon som Jason Bourne - om han nu inte kommer tillbaka i framtiden. Ganska hopplösa filmtitlar, måste jag säga. Bortsett från den första filmen kommer jag aldrig ihåg vad de heter och i vilken ordning de kom. Och ska jag vara ärlig gick jag nog vilse i intrigen i de här filmerna; historien om mannen som tappat minnet och visar sig vara hemlig agent och en jävel på att slåss, och som dras in i konspirationer som inte är av denna världen. Jag är inte säker på om jag hängde med i alla turer, men det kan ju också bero på att jag aldrig satt mig ner och sett de tre filmerna direkt efter varandra. Dock är de underhållande och innehåller mycket action. De lanserade även termen "Bournetricket". Eftersom Matt Damon inte kan slåss, är slagsmålen filmade och klippta på ett sätt så att det inte ska synas.

När nu Bourneserien startar upp på nytt med en ny film, har regissören Paul Greengrass bytts ut mot Tony Gilroy (DUPLICITY, MICHAEL CLAYTON, samt manusförfattare till de tre första Bournefilmerna), och eftersom Damon hoppat av, är Jeremy Renner ny hjälte. Inte mig emot, jag föredrar honom framför Damon.

Renner är Aaron Cross, även kallad Nummer Fem. Han ingår också i det där spionprogrammet Jason Bourne tillhörde, och medan Bourne är ute och avslöjar slemma människor på maktpositioner - filmen utspelar sig visst parallellt med en av de tidigare filmerna - häckar Cross i Alaska. THE BOURNE LEGACY börjar som den där gamla Wolverine-miniserien av Chris Claremont och Frank Miller. Cross  klättrar i träd, brottas med vargar och gör manliga saker i sin ensamhet. Och så käkar han piller. Gröna och blå. Dessa förstärker hans fysiska- och mentala styrka.

Edward Norton är en före detta överste som plötsligt får för sig att Cross måste dödas. Varför? Nja, jag vet inte riktigt. Efter pressvisningen stod vi ett helt gäng och tittade frågande på varandra. Frågorna var många. "Alltså, vem var den där Cross?", "Varför ville de döda honom?", "Vilka var de andra?", "Vad hade detta med de tidigare filmerna att göra?", "Vad gick det hela ut på?". Filmen fick förhållandevis bra kritik i USA, men häromdagen läste jag en intressant krönika av en amerikansk kritiker - tyvärr minns jag inte vem - som funderat några dagar och kommit fram till att THE BOURNE LEGACY saknar intrig.

... Och ja, det gör den nog. Filmen består i stort sett bara av jakter. Rachel Weisz (James Bonds fru) är en doktor som tydligen jobbar med de där pillren, plötsligt blir en av hennes kollegor tosig och mördar alla på labbet, men eftersom Cross måste ha nya piller, störtar han in vid rätt ögonblick och räddar doktorn och så åker de till Manilla. Där dyker det upp ännu fler typer och nu ska tydligen även doktorn dödas. En specialist kopplas in som jagar Cross bättre än alla andra. Rena terminatorn. Sicken en.

Stacy Keach, Scott Glenn, Albert Finney, Joan Allen flimrar förbi. Alla ser allvarliga och brydda ut.

Tempot är högt. Otroligt högt. Actionscenerna är otaliga. Och javisst, man kör hela tiden med "Bournetricket". Alldeles för ofta ser man inte riktigt vad som sker under slagsmålen och eldstriderna. Vem slår på vem? Filmens klimax är en lång, lång och bra motorcykeljakt, som även innehåller en hård krasch.

Men vad spelar det för roll om det fläskas på med massor av action om man inte begriper varför alla slåss jagar varandra? Jag var långtifrån ensam om att bli besviken på THE BOURNE LEGACY.

På slutet får vi se en liten båt som heter Sabrina.

"There was never just one" står det på filmaffischen. Det stämmer. Vi hade ju även Richard Chamberlain.

Jag hade inte förväntat mig att jag skulle sätta det här betyget:

 

 

 

 

 (Biopremiär 29/8)


fredag 22 januari 2010

Bio: Hachiko - En vän för livet

Jag har en kompis som alltid omnämner Lasse Hallström som "Lasse Lagom". Och det ligger något i det. Jag har förvisso aldrig varit så förtjust iHallströms filmer, men sedan han kom till Hollywood, har han producerat "europeisk film" för amerikaner som är för korkade för att se riktig europeisk film. Om ni förstår mitt resonemang. Och det gör ni säkert. Annars får jag hänvisa tillMoviezine som lämpligt filmforum för er. HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET bygger på en japansk film, vilken i sin tur är baserad på en sann berättelse som utspelade sig i Tokyo på 1920-talet: en professor hittade- och tog sig an en hund, som var så trogen att den alltid satt på den lokala järnvägsstationen och väntade på att husse skulle komma hem från jobbet. Även efter professorns död fortsatte jycken att vänta, och närHachiko gick bort restes en bronsstaty av honom som finns på den där stationen. I Hall- ströms film är hunden fortfa- rande japansk; i början skickas han från Japan till USA, men adresslappen lossnar och den lille valpen skuttar ensam runt på en liten idyllisk järnvägsstation i en liten idyllisk by. 

MusikprofessornRichard Gere hittar hunden som får bo hos honom, trots hustrun Joan Allens protester. Hachi , som hunden får heta, är väldigt klok och väldigt trogen, och ja, varje dag promenerar han till stationen för att invänta RichardGeres hemkomst. På stationen blir Hachi även kompis med de som jobbar däromkring; slaktaren, den trevlige korvgubben, kvinnan i bokhandeln och hennes katt, och mannen som säljer tågbiljetter. Den sistnämnde spelas av Jason Alexander (från THE BURNING), av alla människor. Han har inte så mycket att göra och jag satt mest och väntade på att han skulle presentera sig som ArtVanderlay, och hävda att han jobbar med import and export. Richard Gere har en vacker dotter som gifter sig med en trevlig ung man, och dottern blir gravid, och eftersom vi känner till historien bakom filmen, vet vi ju attGere ska dö helt plötsligt (Hachi är så klok att han vet vilken dag det kommer att ske), vilket han gör, så att hunden kan fortsätta att gå till stationen och vänta i tio års tid. "Hjärtevärmande!" kommer en del att tycka om det här. Och en kollega; en kvinna på 60+, som satt bakom mig på pressvisningen satt och snyftade till och från. Jag hörde fler som grät i salongen. Nu må jag låta som enkallhjärtad jävel, men jag tyckte bara det här var ... småfånigt. Just för att det är så beräknande: en gullig, klok hund, stora hundögon, Richard Gere (som är medproducent), total idyll, vänskap bortom döden och insmickrande pianomusik.  

En märklig grej med HACHIKO är att jag aldrig hört talas om den tidigare. Hallströms filmer brukar man ju annars känna till, som den kommande DEAR JOHN. Men det kan bli ännu märkligare i det här fallet: HACHIKO är producerad av Stage 6, ett bolag som jag tror tillhör Sony. Stage 6 producerar vanligen filmer som THE MARKER med Steven Seagal, THE SHEPHERD med Van Damme, och DVD-uppföljare som BOOGEYMAN 3 och VACANCY 2. HACHIKO håller vanligt vidfilmsformat och är ganska återhållsam rent filmiskt. Det är en liten film och känns anpassad för ett litet format. På dess amerikanska hemsida står bara att den skulle haft USA-premiär i december förra året, men jag hittar inte en enda amerikansk recension av den. Är detta månne en kabel-TV-film eller direkt på DVD-film som får svensk biopremiär eftersom det är Lasse Hallström som gjort den? Och den är faktiskt copyrightad 2008! För det här känns inte som något annat än en gammal anonym TV-film från 1970-talet; sådant som visades som sportlovsmatiné på TV när jag växte upp. Jag vet inte vilken publik Hallströms slätstrukna och banala, om än sympatiska och välspelade film riktar sig till. Förutom äldre kvinnor. Och kanske unga flickor som tycker om djur. Det roligaste med HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET, är att den gamle B-filmsskurken Cary-Hiroyuki Tagawa spelar en gammal vän till Richard Gere. 


  (Biopremiär 22/1)