Visar inlägg med etikett Joachim Rønning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joachim Rønning. Visa alla inlägg

tisdag 23 maj 2017

Bio: Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det har gått sex år sedan den senaste PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmen, och jag kan väl inte säga att jag väntat med spänning på denna den femte filmen i serien. Jag tyckte att den första filmen i serien; PIRATES OF THE CARIBBEAN: SVARTA PÄRLANS FÖRBANNELSE, var rätt bra när den kom 2003, men därefter gick det utför - filmerna blev tjatiga, bombastiska och allt mer svårbegripliga effektorgier. Jag kommer inte ihåg någonting alls av filmerna, ingenting av den förra filmen; PIRATES OF THE CARIBBEAN: I FRÄMMANDE FARVATTEN. Inte mer än att Johnny Depp raglade omkring som en full drag-queen.

Denna nya film verkar bland annat vara ett sätt för Johnny Depp att få ordning på karriären igen efter en rad floppar på bio och problem med privatlivet. Den här gången har man inte brytt sig om att ge filmen en svensk undertitel - däremot har den fått en annan undettitel än den har i Amerika. Originaltiteln lyder DEAD MEN TELL NO TALES. Av någon anledning ändrades detta i England och en rad andra länder, däribland Sverige, till SALAZAR'S REVENGE. Vad är det för fel på SALAZARS HÄMND?

Salazar's är en ond spökpirat som spelas av Javier Bardem - men det dröjer ett bra tag innan han dyker upp, på jakt efter en magisk treudd som kan bryta en förbannelse och åter göra Salazar och hans spökbesättning till människor av kött och blod. Vi får vänta drygt halva filmen innan Salazar gör entré och den egentliga handlingen börjar.
Dessförinnan presenteras vi för den unge Henry Turner (Brenton Thwaites), son till de  första filmernas hjälte Will Turner (Orlando Bloom, som medverkar ett par minuter). Will är ett spöke på havets botten, men den där treudden kan hjälpa även honom, så den tänker Henry hitta. Den unga vetenskapskvinnan Carina Smyth (Kaya Scodelario) blir också indragen i jakten på treudden, liksom kapten Barbossa (Geoffrey Rush) - för att inte tala om Jack Sparrow, det vill säga Johnny Depp som liknar, just det, en dyngrak drag-queen. Han spelar full filmen igenom.

Första halvan av SALAZAR'S REVENGE är rätt bra, vissa sekvenser är riktigt bra och häftiga. En inledande jakt där ett hus släpas genom en stad är lysande, en scen med en roterande giljotin är ännu bättre. Jag satt och hade kul i biofåtöljen - skulle det här arta sig och bli en PIRATES OF THE CARIBBEAN-film jag faktiskt gillar?
Tyvärr inte. Så snart piraterna från de olika gängen anländer till en ö ungefär halvvägs in i filmen, spårar det ur. Det blir en ointressant, öronbedövande, hysterisk och riktigt tråkig orgie i datoranimation - som till större delen utspelas i mörker och dimma. Två timmar och nio minuter håller det här på, och det känns som om slutuppgörelsen fläskar på i 45 minuter. Den tunna handlingen rör sig inte framåt.

Det är synd att det blev lika trist som vanligt, eftersom det började så bra. För regin står den här gången de två norrmännen Joachim Rønning och Espen Sandberg, som gjorde MAX MANUS och KON-TIKI. Det är visst meningen att de här två även ska regissera den planerade del sex.
Paul McCartney har en liten roll i SALAZAR'S REVENGE. Han är utspökad  till sjörövare, men jag kände allt igen honom. I ett par scener får vi se Jack Sparrow som ung - med datoranimerat ansikte för att likna en ung Johnny Depp.









(Biopremiär 24/5)

fredag 22 mars 2013

Bio: Kon-Tiki

Foton copyright (c) Nordisk Film
Tre män i en båt? Nej, men sex män på en flotte. Samtliga män iförda skyddsskägg.
Sommaren 1978 var jag i Norge för först gången. Närmare bestämt i Oslo med omnejd. Vill jag minnas. Fast jag minns inte alltför mycket. Jag kommer ihåg att jag fascinerades av en monter med Action Man-dockor (GI Joe-dockor, alltså) på centralen. Och så kommer jag ihåg att vi besökte Kon-Tiki-museet.
Där inne hängde det en stor val från taket. Fast det var ingen riktig val, den var gjord i plast, sa mina föräldrar. Ett litet nerköp, tyckte jag. Fast i andra ordalag. Och så fanns förstås Kon-Tiki där i egen hög person. Rättare sagt, en modell av Kon-Tiki. Bör det väl ha varit. Den riktiga flotten var nog inte i bästa skick efter resan.
Joachim Rønnings och Espen Sandbergs norska drama KON-TIKI Oscarnominerades som Bästa icke-engelsksråkiga film. Jodå, det här är ju en sådan där film som blir Oscarnominerad. Stor, episk, påkostad, baserad på verkliga händelser. Men för att vara en film om några våghalsar ute på djupt vatten, är KON-TIKI rätt grund. Så pass grund att flotten till slut strandar.
Pål Sverre Hagen är norske nationalhjälten Thor Heyerdahl, som hade en livslång fascination för vatten - i en prolog får vi se hur han som barn trillade ner i en vak. Därefter hoppas det till 1930-talet och Thor med frugan Liv (Agnes Kittelsen) spexar runt med infödingar på en exotisk sand. Thor verkar ha börjat tro på historierna om guden Tiki och blir besatt av tanken på att Polynesien inte alls är befolkat av folk som traskat dit från Asien. Nej, Thor tror att Tiki och hans mannar tog sig till Polynesien från Sydamerika - och de gjorde färden på en primitiv flotte. Därför ska nu Thor och ytterligare fem tappra män (Gustaf Skarsgård är en av dem) spika ihop just en sådan primitiv flotte som de sedan ska ta sig över Stilla Havet med. Det är vad jag kallar flottarkärlek!
Mediapådraget är stort när dessa käcka unga män iförda ljusa, sportiga kostymer ger sig ut på böljan den blå, för att spendera över hundra dagar på flotten.
Det största problemet med KON-TIKI är självklart att vi vet hur det går. De lyckas ju bevisa Heyerdahls teori. De kommer fram. Och alla överlever. Således blir filmen inte sådär jätteengagerande. Jag hade förväntat mig fler konflikter ombord; att man försökt sig på att göra något slags intrikat kammardrama av det hela, men det sker aldrig. Visst tröttnar några av männen - vars skägg växer exemplariskt - på den envetne Heyerdahl och börjar protestera, men det uppstår ingen större dramatik.
Plötsligt attackeras herrarna av hajar och då blir det lite rafflande. Nej, det uppstår ingen nagelbitarspänning, eftersom vi ju vet att ingen skadades, men ändå. Hajscenerna är snyggt gjorda.
Den här flottefilmen är förhållandevis flott gjord. Man har satsat på att göra något slags Hollywoodfilm. Men det hela blir rätt platt. Rollfigurerna är rätt platta. Och nej, det händer inte så mycket. Det är sex män på en flotte. Inga av dem är speciellt kul. När det hela är över undrar jag mest, jaha, och till vilken nytta var det här? Vad ville Thor Heyerdahl bevisa - egentligen? Vad var poängen?
Tyvärr förekommer det inget tiki room i filmen.
Plus för de stora skäggen.






(Biopremiär 22/3)