Visar inlägg med etikett Jimmy Smits. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jimmy Smits. Visa alla inlägg

onsdag 14 december 2016

Bio: Rogue One: A Star Wars Story

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag brukar önska att jag åter ska få uppleva den där makalösa känslan som ibland infann sig när jag var barn och ung tonåring, och såg något fantastiskt på bio - när jag satt hänförd under två timmar och sedan blev fullkomligt besatt av filmen, en besatthet som ibland varade flera är. Känslan jag fick när jag såg STJÄRNORNAS KRIG på 1970-talet.

Det händer aldrig. Att jag åter får uppleva den där känslan. Fast ibland är det nära. Förra året var det ganska nära, när jag såg STAR WARS: THE FORCE AWAKENS, som jag tyckte var överraskande bra. Det var äventyr i rymden och ett kärt återseende med gamla hjältar.

Nu har årets STJÄRNORNAS KRIG-film haft premiär. Tyckte jag att den var lika bra? Uppfylldes jag av sense of wonder?

Nej. Jag gjorde faktiskt inte det.

STJÄRNORNAS KRIG-fans är extremt känsliga för spoilers; den minsta detalj som nämns om handlingen kan anses förstöra hela filmen, så om du som läser detta är överkänslig: läs inte vidare. Jag ska inte spoila filmen, men av naturliga skäl måste jag nämna en del av det som sker.

Det är Gareth Edwards; engelsmannen som gjorde den senaste GODZILLA, som regisserat ROGUE ONE: A STAR WARS STORY - en film som visar sig innehålla en del rätt ... dåliga idéer. Sämsta idén är nog den direkta handlingen; det äventyret går ut på. Det är ofta vanskligt med prequels; filmer som utspelar sig före de vi redan sett. Vi vet ju vad som kommer att hända. ROGUE ONE utspelar sig före STJÄRNORNAS KRIG; alltså den första, riktiga filmen från 1977, den som senare blev del fyra.

Rebellerna har fått reda på att den onda imperiet håller på att bygga supervapnet som går under namnet Dödsstjärnan. En brokig grupp rebeller samarbetar för att hitta ritningarna till Dödsstjärnan, så att de kan förstöra den.
Att de lyckas med uppdraget vet vi - de spränger ju Dödsstjärnan i luften i STJÄRNORNAS KRIG! Således är handlingen rätt meningslös. Dock skulle det funka om det handlade om rejäla gestalter vi gillar och känner för, och om det bjöds på kul, heroisk action. Men det gör det inte.

Mads Mikkelsen, vars roll är för liten, spelar Galen Erso, mannen som mot sin vilja konstruerar Dödsstjärnan. Hans dotter Jyn Erso kommer på avvägar som barn, men växer upp till en sammanbiten enstöring spelad av Felicity Jones, som snart lierar sig med rebellerna och leder jakten på Galen och ritningarna. I THE FORCE AWAKENS fick vi en ny hjältinna; Rey (Daisy Ridley), som var en sorts kvinnlig motsvarighet till Luke Skywalker. Och nu får vi Jyn, som är en kvinnlig motsvarighet till Han Solo. Är det nog tänkt.

Tyvärr spelas hon alltså av Felicity Jones, vilket var en dum idé. Hon var direkt dålig i Tom Hanks-rafflet INFERNO nyligen, och hon är inget vidare som Jyn. Hon är lite blek, tråkig och charmlös. Hon är liksom ingen Milla Jovovich i actiontagen.

Rebellen Cassian Andor, som är den Jyn främst samarbetar med, spelas av mexikanen Diego Luna, som talar med spansk brytning. Även han är totalt charmbefriad, och hans främsta egenskap verkar vara att han har fett hår.
Under äventyret ansluter sig diverse löst folk. Donnie Yen är den största behållningen; han spelar en blind kampsportsspecialist som ständigt babblar om Kraften. Roboten K-2SO ska utgöra filmens komiska inslag, men han är inte alltför rolig. Forest Whitaker spelar en märklig man med mekaniska ben och misslyckad frisyr.

En riktigt dum idé var att datoranimera Peter Cushing; en skådespelare som dog 1994. Hans rollfigur Moff Tarkin från STJÄRNORNAS KRIG återkommer - och det i flera scener. Det enda jag tänkte på är att, jösses, det där är ju en CGI-Peter Cushing! Lite stel, lite kall, lite zombieaktig. Eftersom det låg flera reklamfilmer för TV-spel före huvudfilmen, kändes detta tilltag mest som ännu ett klipp från ett TV-spel.

Jimmy Smits har en liten roll, och plötsligt ser vi Fares Fares som senator Vaspar. Det är ju lite kul. Ja, och så förekommer Dath Vader som hastigast, mest för att vi ska få lite obligatorisk ljusvärjefajting.
En inspirerat dålig idé var att knappt använda John Williams klassiska musik alls; den förekommer bara ett fåtal gånger, främst mot slutet och under eftertexterna. Istället har man låtit Michael Giacchino komponera ett helt nytt ledmotiv - och detta låter nästan precis som John Barrys ledmotiv till Luigi Cozzis gamla, fina STJÄRNORNAS KRIG-kopia STARCRASH från 1978! Detta är synnerligen förvirrande. X-Wing fighters far omkring till Stella Stars ledmotiv. Jag konstaterar även att mycket av STJÄRNORNAS KRIGs storhet ligger just i John Williams musik. Med helt annan musik känns det som vilken rymdopera som helst, i synnerhet om hjältarna - som här - är helt nya och obekanta.

Det tar  ett bra tag för ROGUE ONE att komma igång. Först under filmens andra hälft börjar det kännas lite grann som STJÄRNORNAS KRIG, när det äntligen bjussas på dogsfights i rymden, vilt framstormande stormtroopers (som siktar dåligt), imperiets officerare som ryter barskt, rebellpiloter som säger "This is golden leader", och närbilder på skrikande piloter alldeles innan de sprängs i luften.

Men rent allmänt är det för mörkt - i betydelsen att stora delar av filmen utspelar sig i mörker. Eller regn. Och det är gravallvarligt. Jag saknar verkligen den frejdiga matinékänsla STJÄRNORNAS KRIG besatte, när det främst var ett kul, gammaldags äventyr med charmiga hjältar och onda bovar.
De nya STJÄRNORNAS KRIG-filmerna borde vara mer som GUARDIANS OF THE GALAXY. Den filmen är så som STJÄRNORNAS KRIG borde vara. Förhoppningsvis är nästa GUARDIANS-film lika festlig.

ROGUE ONE: A STAR WARS STORY är en hyfsat bra film, det är okej rymdaction, men min främsta känsla efter att ha sett den var Var det här allt? Borde det inte vara lite fränare, lite coolare, lite roligare än så här?








(Biopremiär 14/12)

onsdag 13 oktober 2010

Bio: Mother and Child

Foton copyright (c) Pan Vision
Annette Bening är bioaktuell i två filmer just nu. THE KIDS ARE ALL RIGHT och den här. Lustigt nog handlar båda filmerna bland annat om sökandet efter en okänd förälder. Snacka om udda typecasting för Bening... Hoppas hon gör en tredje film på temat inom kort!
MOTHER AND CHILD är ännu en film som går i samma formmässiga fotspår som SHORT CUTS och CRASH. Det handlar om flera olika parallellhistorier på samma tema och som alla vävs ihop på slutet.
Filmen öppnar med att fjortonåriga Karen blir på smällen. Omedelbart hoppar vi till nutid, och Karen har vuxit upp till en ensamstående, barnlös kvinna i 50-årsåldern, spelad av Bening. Dottern hon födde har hon aldrig träffat; flickan adopterades bort och Karen har ingen aning om vem hon är, vad det blivit av henne. Karen själv jobbar på sjukhus, hon är introvert och "svår", men när den nyanställde, jordnära Paco (Jimmy Smits) dyker upp, händer något inom henne.
Naomi Watts spelar 37-åriga Elizabeth, framgångsrik jurist, ingen familj, alltid singel, väldigt bestämd och målmedveten, och på ytan en kall person. Samuel L Jackson är Paul, hennes nya chef, och det bär sig inte bättre än att de två inleder en affär. Elizabeth blev bortadopterad som nyfödd - och det är ganska uppenbart vem som är modern.
Och så har vi Lucy (Kerry Washington) och Joseph (David Ramsey), ett svart par som inte kan få barn och bestämmer sig för att adoptera. Fast frågan är hur pass mycket Lucy verkligen vill adoptera, det är Joseph som drömmer om att bli farsa. En tjugoårig gravid tjej har bestämt sig för att inte behålla barnet, och Lucy och Joseph erbjuds det. (Märker här att jag påpekar att det är ett svart par - som om det spelar någon roll)
MOTHER AND CHILD är väl urtypen för en "kvinnofilm". Handlingen kretsar kring kvinnor och ur en manlig synvinkel upplever jag problemen - och filmens synvinkel - som kvinnliga. Därför blir jag förvånad när filmen är skriven och regisserad av en man, TV-regissören Rodrigo García. En av producenterna är förresten Alejandro Gonzáles Iñárritu, som regisserade BABEL, 21 GRAMS och ÄLSKADE HUNDAR.
Filmen måste vara något av det mest välspelade som haft premiär under 2010. Det är utmärkta skådisar in i minsta biroll. Bara en sådan sak som att David Morse dyker upp i en, och endast en, kort scen. Jag kan tänka mig att i synnerhet medelålders kvinnliga kritiker kommer att skriva upp Bening och dra till med hur härligt det är att hon är 50 och spelar en kvinna som ser ut att vara 50. Själv ser jag inte poängen i att se ut som en Commerce-rökande städerska med tradig frisyr och vars slitna, osminkade, svampiga ansikte hänger. Då är det desto roligare att få se Samuel L Jackson i en ordentlig, riktig roll. De senaste tio-femton åren har Jacksons medverkan indikerat en dålig film och i nästan samtliga fall har han bara dykt upp och varit Samuel L Muthafuckin' Jackson. I MOTHER AND CHILD är han en stilig, varm man och den direkta motsatsen till hans vanliga tuffing.
Jimmy Smits är också kul att återse, jag minns inte när jag såg honom senast. Han var ju något slags åtrådd hunk i slutet av 1980-talet, vill jag minnas. Här är han bara en schysst, sympatisk snubbe - fast jag undrar vad Paco ser i Karen.
Och så har vi då Naomi Watts, som faktiskt hade en dialect coach på inspelningen för att klara amerikanskan. Jag har väl aldrig varit sådär jätteförtjust i henne. Hon är väl söt, men inget speciellt. Det är lite Nicole Kidman över henne - fast Watts ser bättre ut. Men hon är alldeles utmärkt som den ibland nästan lite otäcka Elizabeth. Och så deltar hon i två scener som med råge är det sexigaste som synts på bio på evigheter; när hon förför Paul och när hon senare går ut på balkongen... Iiiooouuuhhh...! Hon har även ett par fina scener med en blind tonårstjej (Britt Robertson).
Jag satt länge och kände att det här är en klockren fyra, en stark fyra, till och med. Men jag ser mig nödgad att sänka betyget ett snäpp. Jag tycker nämligen att filmen är alldeles för lång. Den vara två timmar och sex minuter, och jag hade gärna sett att det vore en halvtimme kortare. Kanske borde man trimmat scenerna med Lucy och Joseph; de två hamnar verkligen i skuggan av de övriga. Dock fyller dessa scener en viktig funktion. Men uppenbarligen har man trimmat filmen, här finns en scen som involverar ett par trosor i en byrålåda, en scen som aldrig leder till något. Det är uppenbart att scener plockats bort.
MOTHER AND CHILD känns ibland nästan som en svensk film. Dialogen är uppenbart författad, lite för genomtänkt, och alla fäller sina repliker en i taget, inga pratar i mun på- eller avbryter varandra. Och det hela ackompanjeras av vemodigt pianoklinkande.
Jag hann tröttna innan filmen nådde slutet. Och jag blev faktiskt inte särdeles rörd av vissa dramatiska, tragiska händelser. Troligen beror det på att de kvinnliga huvudpersonerna inte är helt sympatiska.





(Biopremiär 15/10)