Visar inlägg med etikett Jim Carrey. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jim Carrey. Visa alla inlägg

tisdag 11 november 2014

Bio: Dum & dummare 2

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Någon gång i slutet av 1990-talet satt jag och en kompis i solgasset bakom festivalpalatset i Cannes, när plötsligt ett helt gäng brudar från Hawaiian Tropic trippade förbi. "Undrar om Anna Åberg är med!" utbrast jag. "Vi kan ju fråga," sa min kompis och gick fram till dem. Anna Åberg var inte med i gänget.

Anna Åberg blev senare Anna Anka, men när hon som Hawaiian Tropic-flicka 1994 dök upp på slutet av DUM & DUMMARE listades hon som Anna Åberg i eftertexterna.

...Denna krystade inledning för oss till DUM & DUMMARE 2, en osedvanligt senkommen uppföljare. Förvisso fick vi redan 2003 en film som hette DUM OCH ÄNNU DUMMARE - NÄR HARRY MÖTTE LLOYD, en billig direkt-på-video-film utan några av originalfilmens skådisar i rollerna, men nu återkommer Jim Carrey och Jeff Daniels, och för regin står återigen Bobby och Peter Farrelly.

Lloyd har suttit på mentalsjukhus sedan 1994. Djupt tyngd av sorgen efter en kvinna som inte ville ha honom, har han blivit en dreglande grönsak. Harry hälsar på honom varje vecka. Det är bara det att Lloyd har fejkat sitt tillstånd under tjugo år - bara för att skoja med Harry. Vilket Harry tycker är skitkul när det avslöjas.
Efter att ha kommit hem från sjukhuset upptäcker de två att Harry har en hittills okänd dotter; Penny (Rachel Melvin), som vid det här laget hunnit bli 22. Harry har blivit sjuk och behöver en ny njure, och påstår sig inte dela uringrupp med Lloyd, så när de kommer på att Penny nog kan donera en njure, beger de sig iväg för att leta upp tösen. Det hela leder till en odyssé där de till slut tvingas utge sig för att vara framstående doktorer på en stor konferens.

Det är tråkigt att behöva konstatera det, men DUM & DUMMARE 2 är en besvikelse. Originalfilmen är ju fullkomligt fantastisk och håller än idag. Den här uppföljaren innehåller många riktigt, riktigt roliga scener och figurer, men som helhet funkar det inte riktigt - det är något som inte stämmer. Filmen känns inte speciellt tajt och tajmingen är inte den bästa. Det sistnämnda kan förstås bero på klippning och annat, men bröderna Farrelly brukar lyckas bättre än så här. Har de tappat fingertoppskänslan? Filmen varar 110 minuter och det är i längsta laget för en komedi av det här slaget.
... Men här finns alltså mycket som är oerhört roligt. Harry och Lloyd är lika korkade som tidigare, om ännu inte ännu mer korkade - Lloyd har dessutom blivit partiellt lobotomerad på sjukhuset. De driver med sin blinde och rullstolsbundne granne som bor med hundra sällsynta fåglar. Fåglar råkar illa ut. Den väldigt söta Rachel Melvin är skojig som Penny; hon är precis lika korkad som Harry och Lloyd ("Do you mean he's my biographical father?"), Rob Riggle har två roller; han spelar bröder, och minsann om vi inte får se Kathleen Turner som Pennys white trash-morsa Fraida. Om jag inte vetat att det var Kathleen Turner hade jag aldrig gissat ut. Märkt av sjukdom ser hon numera ut som en helt annan människa. Men hon är bra i rollen. Bill Murray har en liten roll och minsann om inte Jennifer Lawrence spelar Fraida som ung! Men det syns inte. Jag gissar att det är hon som ligger med ryggen mot kameran i en flashbackscen, där Fraida och Lloyd ska ha sex och han ska ta på sig "protection" och sätter en hjälm på huvudet. Lawrence namn listas inte i eftertexterna.
DUM & DUMMARE 2 kommer säkert att gå hem hos målgruppen, det är en smärtfri film, visst får man skratta, men på det stora hela känns filmen rätt onödig och konceptet är inte lika fräscht som det var 1994.

Under eftertexterna visas klipp från originalfilmen, vilket fick mig att vilja se om den.







(Biopremiär 12/11)

torsdag 19 december 2013

Bio: Anchorman 2: The Legend Continues

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jösses, har det redan gått tio år sedan Adam McKays ANCHORMAN: THE LEGEND OF RON BURGUNDY kom? 2003? Tydligen stämmer det. Men det är en film jag ser om lite då och då, och ibland visar för vänner som märkligt nog inte har sett den. ANCHORMAN - med Will Ferrell i sin paradroll - har blivit något av en modern klassiker, om man nu kan kalla en tio år gammal film för klassiker. Alla verkar älska filmen, många citerar den, och nu får äntligen en senkommen uppföljare premiär.
Ron Burgundy var ju som bekant nyhetsankare på Channel 4 i 1970-talets San Diego - samt Guds gåva till kvinnan och en hejare på jazzflöjt. När den nya filmen börjar har det blivit 1979, Ron har gift sig med sin tidigare konkurrent Veronica Corningstone (Christina Applegate), de har flyttat till New York och arbetar på en stor TV-kanal. Men eftersom den högt aktade chefen (cameo av Harrison Ford) tycker att Ron Burgundy är världens sämste reporter får han sparken, medan Veronica blir nyhetsankare. Ron lämnar sin hustru, super ner sig och jobbar på ett delfinarium där alla hatar honom.
Men så får Ron oväntat ett nytt jobb. En rik australier ska starta upp en TV-kanal som sänder nyheter dygnet runt - något som aldrig har gjorts tidigare. Ron samlar ihop sitt gamla gäng, vilka alla övergett nyhetsbranchen. Sportreportern Champ Kind (David Koechner) säljer friterad fladdermus, Brian Fantana (Paul Rudd) är framgångsrik kattfotograf, medan den stenkorkade meteorologen Brick Tamland (Steve Carell) är död. Brick blir överlycklig när han på sin begravning upptäcker att han faktiskt lever.
Ron Burgundy och hans killar är förstås sexistiska, fördomsfulla och rasistiska, och problem uppstår när nyhetskanalens chef är en snygg, svart kvinna (Linda Jackson), som dessutom stöter på Ron. James Marsden är kanalens slajmige stjärnreporter Jack Lime som inte tål Ron Burgundy. Efter att ha visat en ointressant biljakt i direktsändning (sådant existerade inte 1980) gör Ron succé och kanalen blir framgångsrik. Vad som sedan följer är en lång rad sketchartade episoder sammanfogade med en tunn röd tråd. Ron blir ovän med sina vänner, han strular till det med allt och alla, australiern är kriminell, Ron försummar sin son, och allt måste lösa sig på slutet.
Romantisk dejt vid en femstjärnig läskautomat.
... Fast det spelar förstås ingen större roll vad ANCHORMAN 2 handlar om så länge det är roligt - och det är det. Till större delen. Jag har väl egentligen bara en större invändning mot filmen, och det är att den vara en timme och 59 minuter - den är alldeles, alldeles för lång och borde ha kortats med 15-20 minuter. Filmen har svårt att hålla tempot uppe under så lång speltid och gör därmed sig själv en otjänst.
Men när filmen är rolig, vilket den alltså är för det mesta, är den hysteriskt rolig. Vi får se filmhistoriens kanske bästa bilolycka, i vilken alla inblandade har extra stor otur, och scenen där Ron Burgundy äter middag med en svart familj och försöker smälta in lär bli klassisk. Brick Tamland är mer korkad än någonsin; han är obetalbar, och lyckas skaffa sig en lika puckad flickvän, spelad av Kristen Wiig. Liksom i första filmen drabbar olika nyhetsteam från olika kanaler samman i ett blodigt slag, och här gör en farlig massa kändisar cameos - jag nöjer mig med att nämna Jim Carrey och Marion Cotillard som artiga kanadensare beväpnade med hockeyklubbor.
Som fallet är med så många uppföljare försöker man vräka på med mer av allt, vilket inte behöver betyda att det blir bättre. I det här fallet blir det aningen för mycket och alltså även för långt - men det hindrar inte ANCHORMAN 2 från att vara en av 2013 års roligaste filmer. För det är det!
... Och ja: vi får åter se och höra Ron Burgundy spela jazzflöjt!








(Biopremiär 20/12)

-->



onsdag 14 augusti 2013

Bio: Kick-Ass 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Den här veckan har inte bara en, utan två filmer baserade på våldsamma, amerikanska serietidningar biopremiär. RED 2 och den här; KICK-ASS 2. Något som säkert kommer att få en del kritiker att stånka över att så många tecknade serier filmatiseras nuförtiden; trenden måste väl ändå ta slut! Varför måste den det? Ingen klagar över alla miljoner filmer baserade på romaner och pjäser!

Ni minns kanske att jag verkligen älskade KICK-ASS när den kom 2010. En rolig, satirisk, smart och fullkomligt sanslös superhjältefilm - utan riktiga superhjältar; baserad på en tecknad serie av Mark Millar och John Romita Jr. Filmen ansågs på sina håll kontroversiell, tack vare våldet, språket och det faktum att Chloë Grace Moretz var i trettonårsåldern när hon gestaltade Hit-Girl i filmen. Den här uppföljaren hamnade om inte i blåsväder, så i lite drag redan innan premiären, eftersom Jim Carrey, som har en av rollerna, plötsligt bestämde sig för att inte hjälpa till att marknadsföra filmen - han tar avstånd från våldsamma filmer efter skolmassakern i Connecticut, som skedde efter inspelningen av KICK-ASS 2. En märklig åsikt, eftersom verklighetens vansinnesdåd inte har något med en film som den här att göra.

Den här gången har Jeff Wadlow skrivit och regisserat, en kille som inte gjort så mycket tidigare; jag har bara sett den rätt taskiga rysaren CRY_WOLF. Wadlow har sagt att KICK-ASS 2 inte är lika våldsam som föregångaren - fast det vet jag inte om jag håller med om. Tvärtom får jag intrycket av att Wadlows film är ännu våldsammare. Däremot kan jag hålla med om att filmen handlar om våldets konsekvenser - här blir rollfigurerna verkligen skadade eller till och med dör under slagsmålen, och de har svårt att leva som vanliga människor. En vigilante som dödar sex skurkar kommer ju inte undan ostraffad i verkligheten.
Aaron Taylor-Johnson är tillbaka som Dave Lizewski, alias den maskerade brottsbekämparen Kick-Ass. Fast han har lagt superhjälteriet på hyllan. Det har även Mindy Macready, alias Hit-Girl, som börjat på high school och som lovat sin far - superhjälten Big Daddy som dog i förra filmen - att leva ett normalt liv och skaffa sig en utbildning. Dave vill gärna bilda ett superhjälteteam tillsammans med den yngre Mindy, eftersom hon är den bästa superhjälten; de ska bli en dynamisk duo som Läderlappen och Robin, men hon vägrar. Hit-Girl är historia nu.

Dave skaffar sig nya superhjältevänner - Kick-Ass har inspirerat massor att bli maskerade hjältar i vardagen. Tillsammans med Night Bitch (Lindy Booth), Colonel Stars and Stripes (Carrey), Dr. Gravity (Donald Faison) och några till bildar han superhjältegruppen Justice Forever.

Även Chris D'Amico (Christopher Mintz-Plasse) är tillbaka från förra filmen. Då var han en misslyckad superhjälte. Nu drar han på sig en bisarr S&M-dräkt och blir The Motherfucker - världens första superskurk. Han sätter också ihop en grupp med superskurkar - The Toxic Mega Cunts! De tänker spränga New York i luften - och framför allt tänker de döda Kick-Ass och hans gäng.
Oj!

Jag sticker inte under stol med att jag älskade den här filmen! Igen! KICK-ASS 2 är tammefan det coolaste jag sett på bio i år. Det underlättar kanske att jag, som bekant, är serieälskare sedan jag var spädbarn och har jobbat i branschen till och från sedan 80-talet, och jag gillar superhjältar, action och sinnesjuk satir. Men det här är bra!

Figuren Dave Lizewski är ett riff på Peter Parker/Spindelmannen och dennes olika dilemmor, och det är väl bland annat därför Kick-Ass-figuren funkar bra. Livet blir minst sagt udda om man ska försöka kombinera en normal uppväxt med brottsbekämpande. I synnerhet om man saknar superkrafter. Lilla Mindy har problem i skolan, eftersom hon mobbas av Det Coola Och Bitchiga Tjejgänget. Relationen mellan Dave och Mindy är intressant. Hon är några år för ung för honom, men det är uppenbart att åtminstone hon ser på honom som mer än en vän.
Toxic Mega Cunts
Kick-Ass må vara titelfiguren, men den verkliga stjärnan i de här filmerna är Hit-Girl. Chloë Grace Moretz är strålande, och hon överskuggar nästan allt annat. Jim Carreys insats är förhållandevis liten, men detta är ändå hans bästa roll - och bästa film - på bra länge. Mintz-Plasse är jätterolig som The Motherfucker, en skurk som försöker vara rejält elak, men inte riktigt når hela vägen. Han är bättre på att vara sexistisk och framför allt rasistisk - något hans assistent Javier (John Leguizamo) ständigt påpekar. Yancy Butler dyker upp under en knapp minut som Chris D'Amicos mor; hon är nästan helt oigenkännlig.

Actionscenerna är ofta sanslösa. De är välkoreograferade och kreativa, i synnerhet när Hit-Girl är i farten (och det blir inte fel med Joan Jett på soundtracket). Den onda Mother Russia (Olga Kurkulina) får rätt mycket utrymme och hennes fajter är stenhårda. Blodet sprutar. Språket är lika grovt som förra gången, men eftersom vi numera vadar fram i familjeanpassade PG-13-filmer, känns det skönt med barnförbjudna grejor som tar ut svängarna.
... Men framför allt är filmen fenomenalt underhållande och rolig. Jag skrattade högt åtskilliga gånger. Det förekommer en scen med ett pojkband som är hysteriskt kul. Okej, bajshumorn är kanske lite för mycket - men det är alltid fascinerande med big budget-bajseffekter.

Jag vet inte vad folk som inte gillar serietidningar, våldsam action och allmänt röj och knas kommer att tycka om det här, men de kan väl gå och se HUR MÅNGA KRAMAR FINNS DET I VÄRLDEN istället. Vi andra bänkar oss för att se- och se om KICK-ASS 2!

... Night Bitch är för övrigt ett riktigt kalaskex. Extra plus för detta.






(Biopremiär 16/8)

torsdag 7 juli 2011

Bio: Poppers pingviner

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

POPPERS PINGVINER bygger på en gammal amerikansk barnbok från 1930-talet - tydligen väldigt populär i USA, men jag har aldrig hört talas om den. Och när nu Mark Waters (FREAKY FRIDAY, SPIDERWICK, FLICKVÄNNER FRÅN FÖR) filmatisering med Jim Carrey i huvudrollen når svenska biodukar, fruktade jag det värsta. Ni vet, ensådan där typisk amerikansk barnfilm med hysteriskt tempo, en massa skrikande, och en kräkframkallande moralkaka på slutet. Dessutom var en av de trailers jag sett dubbad till svenska, så jag fruktade även tortyr i form av Jim Carrey pratande svenska.

Det sistnämnda slapp vi. På pressvisningen fick vi tack och lov se den amerikanska originalversionen.

Och faktum är, att rent allmänt var det inte alls så oävet. Jag skulle snarare vilja påstå att det här minsann var ganska trevligt. Och det var ju väldigt oväntat.

Carrey är den superskicklige affärsmannen mr Popper, som av allt att döma har ett hjärta av is. Hans fru (Carla Gugino) har förstås lämnat honom, han har de två barnen varannan helg, och han jobbar åt ett företag som köper upp byggnaderi New York för att genast riva dem. Popper är företagets bäste man, han kan övertala vem som helst att sälja.

Men så får han i uppdrag att prata omkull gamla mrs Van Gundy (Angela Lansbury), som äger en legendarisk restaurang i Central Park. Och genast stöter han på motstånd. Hon är minsann inte lätt att övertala.

I samma veva dör Poppers gamle upptäcktsresande till far och i arvegods får Popper en trälåda hemskickad. Denna innehåller en upstoppad pingvin. Tror han. Men snart kvicknar pingvinen till och rör på sig - den är riktig och levande. Och nästa dag kommer ännu en låda med ytterligare fem pingviner, som Popper tvingas ta hand om i sin 300 kvadratmeter stora lyxvåning.

Poppers barn är överför-
tjusta, exfrun är lycklig över att far och barn återigen kommer överens, och Popper själv börjar upptäcka att han fortfarande är kär i exet, som dock har en annan kille numera. Värre ställt är det med jobbet, som Popper börjar vansköta och det går dåligt med övertalningen av Van Gundy. Inte heller får man ha husdjur i huset, så grannar och portier håller ett öga på Potter, och en kille från zoo försöker konstant komma åt de sällsynta pingvinerna.

Det är ganska handfast humor det bjuds på här. En pingvin fiser konstant. En springer hela tiden in i väggar. Det bajsas ganska mycket.

Men det hela är förhållandevis återhållsamt ändå, även Jim Carrey lägger band på sig. Åtminstone litegrann. Och jag gissar att dubbad till svenska är det här olidligt - hur har de löst scenen där Popper imiterar Jimmy Stewart? Och hur blir det när han pratar i slow-motion?

Det är ju väldigt trevligt att få se Angela Lansbury, som fyller 86 i höst, och Carla Gugino har jag alltid gillat.

Självklart - och tyvärr - har man inte kunnat hålla sig ifrån de rejält uppjästa moralkakorna, och på slutet kommer det några för många sådana. Som vanligt blir det lite äckligt, som vanligt hyllas kärnfamiljen, och en unge skriker till en av bovarna som särat på pingvinfamiljen "You can't split them up! They're family!" Urk! Jag var nära att sänka betyget där. Men jag låter bli.

Som sagt: POPPERS PINGVINER är oväntat kul och trevlig, och bör gå hem hos ungarna.





(Biopremiär 6/7)

torsdag 25 februari 2010

Bio: I Love You Phillip Morris

Foton copyright © Scanbox Entertainment  

Det har varit mycket bögfilm den senaste veckan. Först den utmärkta EN ENDA MAN. Sedan musikalen NINE (som inte är en uttalad bögfilm, men ju automatiskt blir det). Och nu I LOVE YOU PHILLIP MORRIS. Pojkarna bakom BAD SANTA; Glenn Ficarra och John Requa (båda både manus och regi) är tillbaka med en komedi producerad av Luc Bessons franska bolag Europa Corp. 

I LOVE YOU PHILLIP MORRIS premiärvisades i Cannes förra året, och har sedan dess bland annat även visats i Sundance. Men reguljär biopremiär i USA kommer filmen inte att få förrän i april - och då blir det en begränsad release. Vänta nu här! En komedi med Jim Carrey? Begränsad release? Och en film som inte är pretentiös arthouse à la ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND? Jo, förstår ni, I LOVE YOU PHILLIP MORRIS klassas som kontroversiell i USA. 

Baserad på verkliga personer och händelser, spelar Carrey Steven Russell, som när han är barn på ett bryskt sätt får veta att han är adopterad och därför kanske inte som andra. Han bestämmer sig för att bli världens bästa människa och växer upp till polis. Han är gift med djupt religiösa Debbie (en underbar Leslie Mann) och har en dotter. Men Steven lever ett dubbelliv - han är nämligen homosexuell; "always have been", och hittar på ursäkter för att komma hemifrån och spänna på karlar. Efter en bilolycka bestämmer sig Steven för att komma ut, vilket han gör. Han lämnar Debbie och lever ett lyxigt liv som superbög med sin kärlek Jimmy (Rodrigo Santoro). 

Dock är det dyrt att leva lyxliv. För att få råd med allt, börjar Steven ägna sig åt bedrägerier och när han går för långt, kastas han i fängelse. I finkan träffar han så Philip Morris (Ewan McGregor) och det är kärlek vid första ögonkastet. Efter att de muckat flyttar paret ihop, men Steven kan inte sluta med sitt fifflande för att kunna leva lyxliv. Han myglar sig till en flott chefsposition, han utger sig för att vara advokat, och han har hela tiden lagens väktare hack i häl. Men hans beteende beror på hans kärlek till Phillip, han bedrar för deras skull. 

I USA har den här filmen fått åldersgränsen "R", det vill säga att barn under 17 behöver vuxens sällskap. I Sverige hamnade åldersgränsen på 11, vilket innebär att sjuåringar glatt kan se den med en vuxen. Inte för att jag tycker att sjuåringar ska se I LOVE YOU PHILLIP MORRIS, men det säger en del om skillnaden mellan USA och Sverige. Där kan ju en våldsam actionfilm få låg åldersgräns så länge ingen svär eller är näck, medan samma rulle blir barnförbjuden i Sverige. En komedi om homosexuella är ett fett no-no i USA. (Undrar hur roliga, svenska familjefilmen PATRIK 1,5 skulle funka där borta) Det är synd att Ficarra och Requas film ska behandlas så ute i den stora världen, för det här är en underhållande och riktigt rolig film. Jämför till exempel med den pissusla I NOW PRONOUNCE YOU CHUCK AND LARRY, som försökte göra en komedi om homosexuella och homofobi, men som misslyckades eftersom den i slutändan blev homofobisk själv. 

Filmen är utmärkt spelad och håller en vid gott humör hela tiden, och här finns ett flertal scener som lockar till gapskratt. I mångt och mycket är det här en traditionell Jim Carrey-komedi, men en gnutta mer allvar instoppat. Jag förstår inte hur någon kan ta illa vid sig av filmen eller tycka den är upprörande. När Steven kommer ut som bög, blir han lite fjollig och kanske inte alltför övertygande som autentisk bög. Phillip är mer feminin i tonen, vilket ju McGregor även är i verkligheten. Men jag tycker inte att de driver med bögar - de här killarna råkar bara vara det. 

Roligast i filmen är dock den ende homofoben som figurerar i filmen, en gigantisk, smällfet svart kille i fängelset, som bara går runt och svär och klagar på fucking faggots. Okej, i början finns en härligt klyschig scen där Jim Carrey sätter på en bodybuildad kille med mustasch, vilket förstås ser helfestligt ut. Scenen där Steven visar sin nye, nervöse cellkamrat runt i fängelset kan bli en klassiker. Varje intern med bra kontakter presenteras med orden "You pay him or suck his dick - it's your choice!"    

 

 

 

(Biopremiär 26/2)

onsdag 4 november 2009

Bio: En julsaga

Jag ville minnas att Charles Dickens' " A Christmas Carol" aldrig hette "En julsaga" på svenska, utan "En spökhistoria i vid jul" - så jag kollade upp det och jo, jag hade rätt. Även varianter på detta har förekommit, samt "En julberättelse". Vad jag vet har den här berättelsen aldrig riktigt förknippats med jul i Sverige, utan snarare med spökhistorier. Jag vet inte om det finns folk som läser den här varje jul, däremot händer det att den plockas fram vid spöktillställningar.
Robert Zemeckis' animerade 3D-film EN JULSAGA - eller DISNEYS EN JULSAGA, som de kanske vill att man ska skriva - hoppas bli årets stora julfilm.
Fan vet.
Men missförstå mig rätt här nu.
Det är möjligt att EN JULSAGA blir en julhit i den anglosaxiska världen. I Sverige blir det svårare - och inte bara beroende på att vi inte har berättelsen som jultradition.
Filmen är gjord med hjälp av motion capture-teknik; Jim Carrey, Gary Oldman, Colin Firth och de övriga skådespelarna har agerat sina scener uppkopplade till datorer, och senare blivit animerade. Som så ofta är fallet, medför detta att figurerna ser lite otäcka ut i ansiktet - i de flesta fall är teckningsstilen realistisk, och denna realism gör att de ser ut som degiga zombies.
Storyn är den välbekanta. Snåljåpen Scrooge (Carrey) hatar allt som har med jul att göra och han hatar att hjälpa andra. Han hatar människor och omvärlden rent allmänt, och folk är rädda för den girige och elake gubbjäveln. Men så på julaftonsnatten uppsöks han av tre andar som tar med honom och visar hur han haft det, hur det är ställt just nu, och vad som kommer att ske i framtiden, och se, efter att ha blivit skrämd av detta, blir Scrooge en ny, jul- och människoälskande människa.
Scrooge lär inte vara den enda som skräms: EN JULSAGA är ovanligt nog försedd med en elvaårsgräns, och den är nog befogad. För jag kan verkligen tänka mig att filmen, spökena, andarna och flera situationer kan skrämma skiten ur barn. De är nämligen riktigt otäcka emellanåt.
Speciellt rolig är filmen inte heller. Det görs väl ett par försök till tokerier, men det var inget jag skrattade åt.
MEN! Jag måste säga att jag gillar den här filmen ändå. Ja, mer än så: jag tycker mycket om den och vill redan se om den. Detta helt enkelt därför att den fullkomligt dryper av stämning. Animationstekniskt är det så imponerande att jag tappar hakan. 1800-talets London i julskrud lyser varmt av gaslyktor och juleljus, alltmedan Christmas Carols strömmar i den kalla natten. Kameran glider obesvärad omkring i de tredimensionella miljöerna, och om jag då bortser från de groteska ansiktena, tycker jag att det är så vackert, så vackert. Jag blir sugen på kalkon, även om vi ju inte har det till jul här i Sverige.
Vad gäller betyget blev jag lite tveksam, men jag beslutade mig till slut för att vara snäll. Men om du ska ta med dig små barn till visningen får du själv avgöra.
Plus för att Fionulla Flanagan från FAMILJEN MACAHAN medverkar.





(Biopremiär: 6/11)

fredag 28 augusti 2009

Tillbaka från Filmdagarna

Okej, så var det hela över.
Och gissa vad:
Jag såg sjutton filmer i år igen. Max antal som gick att se av 30-någonting filmer.
Och gissa vad:
Jag har åter blivit lite sjuk. Nästan ingen sömn, mycket sprit, lite mat... Jag är otroligt sliten och gissar att jag drabbats av hosta. Åtminstone halsont.
Och som den ambitiöse unge man jag är, vad tror ni jag ska göra ikväll? Jo, gå på bio, såklart, och se två filmer som inte hanns med under Filmdagarna.
Min recension av DISTRICT 9 kommer inte att dyka upp förrän under helgen; jag orkar inte skriva nu. Detsamma gäller kvällens premiärer, förstås.
Men jag kan ju kort rapportera lite om några kommande filmer det visades klipp ur eller trailers för:

SNABBA CASH
Tio minuter och tre scener visades, introducerade av producenten samt huvudrollsinnehavaren Joel Kinnaman. Det såg för jävligt ut. En ren amatörfilm. Förvisso var det förstås långt ifrån klart, klippen var ruffiga, men ändå - det bådar inte gott.

SÅ OLIKA
Helena Bergström visade 15 minuter ur sin kommande film hon skrivit och regisserat. Men såg jag inte den här filmen för några år sedan? Då medverkade bland andra Hugh Grant, Colin Firth och Alan Rickman, och den hette LOVE ACTUALLY. Och i den slapp man hysteriska, skrikande medelålders kvinnor med påsar under ögonen i närbild.

ALICE IN WONDERLAND
Jag har aldrig riktigt gillat Alice i Underlandet och numera är jag van att bli lite besviken på Tim Burton - men den här kommande 3D-filmen såg fullkomligt makalös ut. Snygg som fan och bra 3D-effekter.

A CHRISTMAS CAROL
Mer 3D, den här gången av Robert Zemeckis. Den här gången i princip helt animerad, även om det bland andra är Jim Carrey och Colin Firth som blivit motion captured. Ansiktena är lite väl groteska, men annars visade det här sig vara osannolikt snyggt. Fast barn lär skita på sig av skräck, ett spöke som dök upp såg mest ut som en zombie ur en skräckfilm.