Jag hade väldigt höga förväntningar på BRIDESMAIDS. Filmen, som blev en riktigt fläskig sleeper i USA, har rykte om sig att vara något alldeles otroligt rolig. Om mina förväntningar infriades? Snacka om det! Det här är tammefan det roligaste jag sett i år. Möjligtvis det roligaste jag sett på flera år! Frågan är om inte BRIDESMAIDS är roligare än BAKSMÄLLAN (den är definitivt otroligt mycket roligare än BAKSMÄLLANS uppföljare).
För regin står Paul Feig, som mest jobbat med TV och regisserat avsnitt av NOLLOR OCH NÖRDAR, 30 ROCK, WEEDS, MAD MEN, THE OFFICE och mycket annat - men allt förhandssnack har handlat om Kristen Wiig, som skrivit manus (tillsammans med Annie Mumolo), fungerat som verkställande producent, och lagt beslag på huvudrollen som Annie, vars bästa vän Lillian (Maya Rudolph) ska gifta sig.
MAIDS en kvinnlig variant av BAK-
SMÄL-
LAN? Båda filmerna är dessutom producerade av Judd Apatow. Tja, på sätt och vis. Åtminstone på så sätt att det är ett gäng kvinnor i huvudrollerna. Annie har blivit utsedd till Bride of Honor, och hon klumpas ihop med ett omaka gäng brudtärnor som ska försöka arrangera världens bästa bröllop, med lysning och möhippa och hela rasket.
Annie har ett struligt kärleksliv; hon dejtar ett riktigt asshole, och hon delar lägenhet med två riktigt oerhört bisarra britter; ett syskonpar spelat av Matt Lucas från LITTLE BRITAIN och Rebel Wilson. För att göra det hela värre, har Annie tvingats lägga ner sitt lilla kondis och jobbar i en smyckebutik där hon vantrivs.
Att vägen till bröllopet kommer att bli problematisk står klart när en viss Helen (Rose Byrne) tillhör tärnorna; hon är vacker, stenrik, tillgjord och inte alls som vare sig Annie eller Lillian - eller de övriga. Och problem blir det. Vad som följer är fullkomligt sanslöst. Inte nog med att jag skrattade högt när jag såg filmen - jag skrattade ofta. Och det gjorde även de övriga närvarande på pressvisningen.
figur-
erna är fan-
tastis-
ka, det är ingen hejd på någon-
ting, och starkast av alla lyser Kristen Wiig - hon borde fan få en Oscar för både sin roll och manuset! Hon är extremt rolig!
Det är inte lönt att försöka beskriva de oräkneliga grejor som är hysteriskt kul här, men den billiga tayueringen med mexikanskt motiv är en höjdare, liksom när Annie och Helen tävlar om att hålla bäst tal till Lillians ära. Och stort plus för en otroligt kreativ bajshumorscen.
Här i Sverige pratas det ibland en del om "kvinnlig humor" och kvinnliga komiker och humorister. I stort sett allt på den fronten i Sverige är ju ren skit. Mia & Sara, eller vasd de nu heter, är vedervärdigt o-roliga - en gång när jag slog på TV:n och kom in mitt i ett avsnitt fattade jag inte att det var ett humorprogram. Och sedan har vi ju alla de där serietecknarna, Liv Strömquist och liknane, som blandat ihop arga, radikala första maj-demonstrationsplakat med humor. Det är inte samma sak! Och alla dessa försöker göra någon grej av att de är kvinnor och att det är kvinnligt. They sure give women a bad name.
Jag är på vippen att dela ut en femma i betyg till den här filmen. Så varför gör jag inte det? Jo, därför att den varar två timmar och fem minuter. Den är aningen för lång, den borde trimmats med en kvart, tjugo minuter. Men detta är min enda invändning mot BRIDESMAIDS.
Annies morsa, som målar porträtt av kändisar (som Burt Reynolds), spelas av Jill Clayburgh, som gick bort i november förra året. Hon var ju även med i LOVE AND OTHER DRUGS, som hade premiär i januari i år. Det är ju minst sagt ovanligt att få medverka i två filmer som båda har premiär efter att man har dött. Det handlar ju inte om gammalt arkivmaterial som klippts in Ed Wood-style. David Carradine slår dock dessa två filmer med bred marginal. Han har fortfarande filmer i post-production, två år efter att han dog.
(Biopremiär 22/7)
Inlägg
