Visar inlägg med etikett Jessica Biel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jessica Biel. Visa alla inlägg

tisdag 5 februari 2013

Bio: Hitchcock

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Filmcensuren var tuff i Sverige långt in på 1990-talet. Och den var ännu tuffare innan dess. Inte ens stora, respekterade, geniförklarade filmkonstnärer gick säkra. Ta en titt på den här klipplistan från oktober 1960:
Jo, det handlar förstås om Alfred Hitchcocks PSYCHO. Fullkomligt vansinnigt - man klippte ner filmens mest berömda scen, och inte nog med det: tydligen var det skadligt att se folk städa toaletter på den tiden. Mottagandet av filmen i Sverige blev också besynnerligt. Till exempel skrev en stor svensk dagstidning något i stil med att det är synd att en konstnär som Hitchcock ägnar sig åt sådant här skräck - jag har tyvärr inte kvar boken med det exakta citatet.
Jag brukar hävda att PSYCHO är den bästa skräckfilm som någonsin gjorts. Det står jag för. Hur många andra 53 år gamla filmer är fortfarande otäcka första gången man ser den? Jo, jag känner människor som sett den i modern tid och skrämts. Själv såg jag den för första gången när jag var i femtonårsåldern och jag tyckte att den var ohyggligt spännande - det enda jag visste var att någon skulle  mördas i duschen; jag hade ingen aning om vem - och vem mördaren var. Sedan dess har jag sett PSYCHO otaliga gånger. Det här är en film man ständigt återvänder till, och vid varje titt hittar man nya detaljer man missat tidigare.
Eftersom Fox bara försett pressen med en (1) bild, får jag illustrera med annat.
Jag brukar även hävda att Hitchcock var världens bäste regissör. Långtifrån allt han gjorde var bra, han gjorde flera ljumma och några direkt kassa filmer, men han höjer sig högt över mängden.
Nu kommer filmen om inspelningen av PSYCHO, för regin står spelfilmsdebuterande Sacha Gervasi; en manusförfattare som skrev THE TERMINAL och skaffade barn med Ginger Spice. Sicken en!
Anthony Hopkins är Alfred Hitchcock och filmen börjar 1959 med premiären på dundersuccén I SISTA MINUTEN (som ju är världens bästa film alla kategorier). Hitchcock är 60 och några bolagsmänniskor påpekar detta och låter antyda att han kanske bör lägga av när han är på topp. Dessutom har han problem med hälsan - han var ju en stadig bit, den där Alfred.
Hitchcock har inga som helst planer på att lägga av. Istället vill han återskapa sin ungdoms entusiasm och filmatisera en snaskig skräckroman. Valet faller på Robert Blochs lilla bok "Psycho", en berättelse inspirerad av the Wisconsin Ghoul, nekrofilen och prakttosingen Ed Gein - en man vars verk även inspirerade MOTORSÅGSMASSAKERN och DERANGED (båda kom 1974). Hitchcock är skyldig Paramount en sista film, men de vill inte producera PSYCHO - möjligtvis distribuera den. Därför tänker Hitchcock själv finansiera filmen, som ska bli en lågbudgetfilm i svartvitt. Budgeten slutade på $800 000, Hitch hade redan flyttat in till Universal, vilket är orsaken till att det berömda huset från PSYCHO står på Universals tomt.
Helen Mirren är Alfreds hustru, manusförfattaren Alma och den här filmens andra huvudperson. Hon har varit gift med Alfred i trettio år men känner att det nu börjar att knaka i fogarna. Hon spenderar dagarna med den flörtige Whitfield Cook (Danny Huston), som bland annat skrev RAMPFEBER och FRÄMLINGAR PÅ TÅG, och de arbetar på ett helt annat manus (som av allt att döma aldrig filmades - om det nu stämmer att de faktiskt skrev ett manus tillsammans). Istället anlitar Hitchcock Joseph Stefano (Ralph Macchio!) för att skriva PSYCHO.
Filmen börjar spelas in; Scarlett Johansson, Jessica Biel och James D'Arcy gör Janet Leigh, Vera Miles och Anthony Perkins, och Kurtwood Smith från ROBOCOP är den avigt inställde chefen för filmcensuren som har mängder av anmärkningar mot filmen. Och hela tiden plågas Alfred Hitchcock av mardrömmar om Ed Gein, som spelas av Michael Wincott.
Jag ska inte komma här och påstå att jag är någon expert på inspelningen av PSYCHO, men jag får intrycket att man tagit sig stora friheter i HITCHCOCK, som bygger på en bok. Jag gissar att väldigt mycket är ren hittepå - bland annat verkar inspelningen av duschmordet vara en ren efterkonstruktion. Det påstås förresten att Hitch inte ens var närvarande då; att det var Saul Bass som regisserade scenen, men om så verkligen var fallet låter jag vara osagt.
Men oavsett filmens sanningshalt är detta en synnerligen bra, trevlig och underhållande film. Nu är jag förvisso svag för filmer som handlar om filminspelningar, i synnerhet i det gamla Hollywood, och inte blir det sämre av att det den här gången handlar om en av mina absoluta favoritfilmer. Det är en fascinerande värld och fascinerande miljöer. Filmskapandet ligger oerhört långtifrån de filmprojekt jag är inblandad i. På nästan alla sätt.
Det är dock inte utan att jag undrar vilka som kommer att se den här filmen. Finns det tillräckligt många movie buffs? Kommer "vanligt" folk att ha något att hämta här? Ingen aning. Dock går det alldeles utmärkt att se filmen enbart för dess skådespelare. HITCHCOCK har bara fått en Oscarnominering; den för smink och hår, men Hopkins och Mirren borde allt ha fått varsin nominering. Anthony Hopkins är kanske inte så lik Alfred Hitchcock till utseendet, men nog för att han låter och känns som den legendariske regissören. Scarlett Johansson och Jessica Biel ser inte alls ut som Leigh och Miles; jag inbillar mig nästan att de hade varit mer porträttlika om de bytt roller med varandra - men detta hindrar inte töserna från att vara bra i sina roller. James D'Arcy är faktiskt hyfsat lik Perkins även till utseendet. Som Hitcocks assistent Peggy ser vi Toni Collette, som är riktigt festlig i rollen. Danny Elfman står för den tidstypiska filmmusiken.
Slutligen kan jag inte låta bli att nämna att HITCHCOCK är en film från Fox - och som till större delen utspelar sig hos konkurrenten Paramount. Hmm...






(Biopremiär 8/2)




torsdag 9 augusti 2012

Bio: Total Recall

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

Alldeles i början av 1980-talet började jag att som nybakad tonåring engagera mig i science fiction-fandom. Bland annat gick jag med i SFF (Sveriges Fanzine-Förening - eller Stocksunds Fanzine-Förening!), som skickade ut buntar med fanzines varje månad. Jag tror att det var i det första utskicket från jag fick dem som ett osannolikt tjockt nummer av Göteborgs Faanvheckliga ingick. Det hade en teckning föreställande Philip K Dick på omslaget och innehöll även en artikel om Dick, som gått och dött. Och jag hade förstås ingen aning om vem Dick var. Jag läste att han skrivit storyn som blev BLADE RUNNER, en film jag då inte hade sett. Jag gick säkert till biblioteket och lånade några böcker av Dick. Vad säkert är, är att jag köpte - och läste - "Glimmungs värld", som släpptes som Nova Science Fiction-pocket 1983.

Men novellen "We Can Remember It For You Wholesale" har jag aldrig läst. Därför kunde jag inte jämföra Paul Verhoevens filmatisering TOTAL RECALL, när den kom 1990.

1990. Herregud, är TOTAL RECALL så gammal? 22 år? Jag minns ju när jag såg den. På sedan länge hädangångna Spegeln i Helsingborg. Och jag minns hur förbannad jag var på alla fula censurklipp i filmen. Det här fick vi inte se:

Slagsmål med kroppsbenknäckningar.Slagsmål kvinna-man;skrev o ryggsparkar.Massaker i rulltrappa.Missh;kvinna sparkar man i skrev o huvudSlagsmål mellan två kvinnor.






Trots detta minns jag hur en filmkritiker på P3; någon tant, klagade på hur otroligt våldsamt det var och att filmen egentligen var bra och intressant, men att actionscenerna förstörde filmen. Själv köppte jag för  dyra pengar en oklippt VHS-kopia via Gula Tidningen. Den var väldigt suddig, inspelad på en biograf, och när förtexterna rullade, skanderade publiken "Arnold! Arnold!".

Nu är det några år sedan jag såg Verhoevens TOTAL RECALL, men jag gillar den. Filmen har rätt kackiga make upp-effekter av Rob Bottin, det tyckte jag redan 1990, men som bombastisk fetaction med 80-talsstuk är filmen utmärkt. Och som bekant är alla filmer med Arnold Schwarzenegger bra - utom JUNIOR. TOTAL RECALL är dessutom fylld av andra bra människor; här finns Ronny Cox och Michael Ironside, och Sharon Stone är Arnolds slemma fru, som Arnold skjuter i huvudet efter att hon påpekat att de ju faktiskt är gifta. "Consider that a divorce!" säger Arnold. Jerry Goldsmith bidrog med pampig filmmusik.

Det kändes rätt märkligt när jag såg UNDERWORLD-regissören Len Wisemans nya version av TOTAL RECALL. Det är väl fel att kalla den för "remake", eftersom den liksom Verhoevens film är en tolkning av en novell. Trots ett stort antal skillnader, kändes det som om jag såg samma film en gång till - fast sämre. Specialeffekterna är bättre den här gången, betydligt bättre, men det är väl det enda. Och att resultatet blev som det blev torde bero på att det är just Wiseman som ligger bakom. Precis som UNDERWORLD-filmerna, är det här sterilt och könlöst. Snyggt förpackat, men oengagerande. Det påminner om en direkt-på-DVD-film från, tja, NU Image med alldeles för hög budget.

Den här gången är det Colin Farrell som spelar fabriksarbetaren Douglas Quaid, som går till det mystiska företaget Rekall för att få minnen inplanterade i hjärnan som något slags semester. Där går något snett och hans gamla, förträngda minnen väcks till liv och det visar sig inte bara att han egentligen är hemlig agent, utan även att hans väna hustru (Wisemans fru Kate Beckinsale) inte alls är hans fru, utan en skjutglad skurk anlitad för att hålla koll på honom.

Quaid flyr, den onda hustrun och en massa robotar jagar honom, Jessica Biel dyker upp som Quaids före detta kollega och flickvän och hjälper honom, och de letar upp rebelledaren Mathias (Bill Nighy gör ett phone in-performance) för att kunna sätta dit den illasinnade pampen Cohaagen (Bryan Cranston) och stoppa dennes onda planer.

Till skillnad från i Verhoevens film åker de aldrig till Mars. I stället håller de sig i storstaden på Jorden, och eftersom filmen bygger på en berättelse av Dick, har man försökt göra världen lite BLADE RUNNER-lik. Mycket asiater med paraplyer, mycket mörker. Staden är klaustrofobisk, det är mycket folk i bild samtidigt, alla trängs.

I och för sig gillar jag Colin Farrell, men han är ju ingen Arnold Schwarzenegger, och precis som Verhoevens film, är detta i första hand en actionfilm. Det är en väldig massa action. Koreograferade shoot-outs. Slow-motion. Men nu är det här en PG-13-film, så det är inget blod, i alla fall nästan ingenting. Och bara en svordom (Beckinsale säger filmens enda "Fuck"). Det skjuts och slåss, men man är långt ifrån den första filmens enastående excesser. Och medan jag tittade på den här nya filmen, såg jag scenerna ur den tidigare framför mig och jag hörde Goldsmiths musik.

TOTAL RECALL är märkligt tråkig. Någonting är fel när man ser en actionfilm - en som dessutom levererar på actionfronten  - och man tycker att det är tråkigt. Så här tråkigt under en actionfilm har jag inte haft sedan UNDERWORLD: AWAKENING. One-liners finns här inte heller så många. Kate Beckinsale och Jessica Biel är två kalaskex, men lite trista.

Vore jag Colin Farrell hade jag gått till Rekall och bett dem plantera in minnen av Schwarzenegger som Quaid.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 8/8)


torsdag 11 februari 2010

Bio: Valentine's Day

Foton copyright © Sandrew Metronome
Jag noterade att Malmborgs har ställt upp ett bord fullt med hjärtformade chokladkartonger och annat godis inför Alla Hjärtans Dag. Men hur är det egentligen - är detta en stor högtid i Sverige? Jag har alltid inbillat mig att detta främst är en amerikansk högtidsdag. Själv associerar jag främst till skräck när jag hör talas om Valentine's Day. Två versioner av MY BLOODY VALENTINE och den rätt ruttna VALENTINE.
Garry Marshall, som gjorde PRETTY WOMAN, är tillbaka med ännu ett stort kärleks-
epos. Förvisso har jag aldrig varit så förtjust i PRETTY WOMAN, som jag bara sett en gång, men annars är jag ofta rätt svag för romantiska komedier - i synnerhet NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY och NOTTING HILL.
VALENTINE'S DAY är trots komiska inslag mer ett kärleksdrama än en romantisk komedi. Och filmen är mer än ETT drama: Marshall verkar ha satsat på att göra den ultimata kärleksfilmen. LOVE ACTUALLY och usla SÅ OLIKA försöka berätta flera kärlekshistorier parallellt. Marshall fläskar på ännu mer, med så många parallellhistorier att det är svårt att minnas alla så här efteråt.
Jennifer Garner är kär i stilige läkaren Patrick Dempsey, som visar sig vara gift. Blomsterarrangören Ashton Kutcher friar till Jessica Alba, men är han inte egentligen kär i sin bästa kompis Garner? Garners kompis Jessica Biel är ensam och hatar Alla Hjärtans Dag, men hur är det, Valentinhatande sportreportern Jamie Foxx på jobbet är kanske inte så dum ändå?
Anne Hathaway jobbar för Queen Latifah, men extraknäcker med att sälja telefonsex, något
hon måste dölja för sin nye kille. Hector Elizondo och Shirley MacLaine har levt ihop i 50 år utan strul (eller?) och är passionerade, medan 18-åriga barnvakten Emma Roberts vill ligga med sin kille Carter Jenkins innan de börjar på college - och Elizondos och MacLaines lillgamla barnbarn Bryce Robinson vill skicka blommor till en tjej han är kär i. Ensamme sporthunken Eric Dane vet varför han är ensam och olycklig, och på ett flygplan har Bradley Cooper hamnat bredvis militären Julia Roberts - i verkliga livet faster till Emma Roberts. Taylor Swift och Taylor Lautner hånglar loss på en idrottsplats. Kathy Bates är i det närmaste statist.
Har jag glömt några trådar? Säkert.
Problemet med VALEN-
TINE'S DAY är att det blir alldeles, alldeles för mycket. Samtliga historier är för korta och rumphuggna. Ett par är riktigt bra och hade förtjänat egna filmer. Julia Roberts, som är med för lite, äger varenda scen - men så är ju hon superproffs på sådant här. Anne Hathaway är jättebra, och Jessica Biel är kul när hon knarkar choklad. Jennifer Garner har en fantastisk scen där hon konfronterar Dempsey på en restaurang, och så blir det lite tokiga upptåg när Carter Jenkins klär av sig naken och spelar gitarr.
Annat är minsdre bra. Lillkillen som är kär känns bara som ännu en äcklig Hollywoodunge; en 50-årig dvärg. Så beter sig inte småpojkar, killar i hans ålder gillar monster och Spindelmannen och är rädda för tjejbaciller. Jessica Alba är förvisso otroligt söt, men väldigt blek, och den där TWILIGHT-fånen Lautner (som faktiskt fyller 18 idag) ser ju rätt ding ut.
Man har även försökt klämma in alla möjliga former av relationer för att vara alla till lags.
Förutom vanliga hetero-
förhål-
landen, blir det bögrom-
ans, kärlek mellan svart och vit och kärlek mellan äldre människor. Jag saknar lesbisk kärlek (hade kunnat bli bra duschscener) och kärlek mellan folk med amputerade kroppsdelar. Fast det dyker upp en utvecklingsstörd tjej i rullstol under tre sekunder.
Anrättningen blir också för sentimental, för sockrad och - om uttrycket tillåts - för amerikansk på ett sliskigt Hollywoodsätt. Om Marshall koncentrerat sig på de bra historietrådarna hade slutbetyget blivit högre. Som det är nu blir det mest en romantisk pyttipanna. Men töser kommer väl att gilla det här ändå.






(Biopremiär 12/2)