Netflix: Windfall

 

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en film som känns som ett Covid-projekt: fyra skådespelare, en spelplats.

Det här är en film av Charlie McDowell, som verkar vara ett namn man ska känna till - men jag har aldrig hört talas honom. Han är ung, han har inte gjort så mycket, och det mesta han gjort är avsnitt av TV-serier. McDowell har även skrivit manus tillsammans med några andra, en av dessa andra är Jason Segel, som även är en av filmens skådespelare. Segel är dessutom en av producenterna; flera av skådisarna har varit med och producerat.

WINDFALL betyder fallfrukt. Det här är något slags thriller, och det hela börjar onekligen rätt bra. Jason Segel spelar en namnlös man som brutit sig in i en ödsligt belägen lyxvilla, vilken tillhör en namnlös miljardär, spelad av Jesse Plemons. Segel går omkring i villan, han dricker juice, han pinkar i duschen, och tar igen sig i en stol. Just som han ska gå därifrån, får han för sig att han även ska stjäla lite grejor.

Medan Segel rotar igen gömmorna, anländer Plemons till villan tillsammans med sin namnlösa fru, spelad av Lily Collins. De hittar Segel, och genast uppstår problem. Den lite tafatte Segel vill ha mer pengar och Plemons säger att han kan fixa fram mer - om nu Segel orkar bära en väska med så mycket pengar i kontanter. Plemons ringer och ordnar så att pengarna ska levereras till huset - men det kommer att ta mer än ett dygn. Således måste de här tre - inbrottstjuven och hans fångar - fördriva tiden. De tittar på John Landis' TRE AMIGOS, men mest pratar de. Segel klagar på Plemons och rikemansfolk. Plemons klagar på Segel. En trädgårdsmästare (Omar Leyva) dyker oväntat upp och ställer till det. Det hela leder fram till ett aningen oväntat slut. Eller, nä, jag vet inte, det är kanske inte så oväntat.

WINDFALL är inte en rak thriller - det här är mest ett drama. Och det finns drag av komedi - en hel del repliker och situationer är roliga. Men filmen känns efter ett tag fruktansvärt seg. Den handlar alltså om tre personer som till större delen fördriver tiden - och det känns som om även regissör och skådespelare fördriver tiden. Speltiden på 92 minuter känns längre än den är. Filmen blir alldeles för tråkig för sitt eget bästa. Lite synd, för det här kunde blivit bättre, idén är inte dum. Jag kan tänka mig att en del gillar det här. Det händer inte så mycket, så det går säkert att laga Janssons frestelse medan man tittar.

Filmfotot är förresten rätt snyggt.

 

 

(Netflixpremiär 18/3)

Netflix: The Power of the Dog

Foton copyright (c) Netflix

Eftersom jag varit upptagen med att skriva en massa seriemanus, hade jag inte riktigt uppfattat att Jane Campions THE POWER OF THE DOG, byggd på en roman av Thomas Savage, släppts på Netflix - jag trodde att det var en biorelease. Dessutom hade jag inbillat mig att det här är en westernfilm - men det stämmer inte riktigt. Det här är långt ifrån en traditionell western - THE POWER OF THE DOG är snarare ett drama som för tankarna till, tja, American Gothic och en del annat åt det hållet. Betoningen ligger på drama.

THE POWER OF THE DOG är inspelad i Nya Zeeland, men utspelar sig på en ranch i Montana 1925. Bröderna Phil (Benedict Cumberbatch) och George Burbank (Jesse Plemons) är ranchägare - och som personer väldigt olika varandra. George är en artig, välklädd herre, medan Phil är en skitig, orakad, burdus slusk, som i alla lägen försöker vara en riktigt karlakarl. Hans stora förebild är en legend som gick under namnet Bronco Henry, och som dött några år tidigare.

Kirsten Dunst spelar änkan Rose, som driver en restaurang. Hon är vek och sorgsen. Rose har en udda son, Peter (Kodi Smit-McPhee), som är tanig, egen, feminin och eventuellt homosexuell. Ranchens tuffa cowboys hånar den tafatte ynglingen. George blir förälskad i Rose och gifter sig med henne. Rose har dock problem med råskinnet Phil, hon mår inte jättebra och börjar kröka. Phil bestämmer sig för att göra en karl av Peter - Phil är kanske inte en karlakarl helt igenom när allt kommer omkring.

Den här filmen har ett enastående filmfoto, den är tjusig att titta på och torde göra sig utmärkt på en stor duk. De mäktiga vyerna filmas ofta sedda genom fönster och dörröppningar, och jag gissar att det är en blinkning till slutscenen i John Fords FÖRFÖLJAREN. 

... Men jag kan inte påstå att jag blev speciellt engagerad av handlingen i denna långa och långsamma film. De flesta av rollfigurerna är mer eller mindre osympatiska, eller bara småtrista. Mycket lämnas oförklarat, vilket gör att jag i slutänden känner mig rätt likgiltig. Filmmusiken består av en gnisslande fiol. En del homoerotiska övertoner mot slutet fick mig att associera till Village People snarare än BROKEBACK MOUNTAIN. När bröderna Burbanks föräldrar kommer på besök, vägrar Phil tvätta sig.

Plötsligt dyker gamle, fine Keith Carradine upp som guvernör, och det uppskattas förstås. Slutet är en aning oväntat. Kirsten Dunst och Jesse Plemons är ett par i verkliga livet. Filmens titel är ett bibelcitat.

THE POWER OF THE DOG är en typisk filmfestivalfilm, och den premiärvisades på Venedigfestivalen, där Jane Campion fick pris som bästa regissör. Filmen har vunnit ytterligare en rad priser och nominerats till ännu fler. Det här är urtypen för en film folk vill tilldela priser.

... Men som sagt: jag tycker att den är alldeles för oengagerande. Jag kände inget för rollfigurerna, jag brydde mig inte. Folk beter sig märkligt och pratar lite märkligt. Men om inget annat är den tjusig att titta på, och den har några bra och intressanta scener.

Jag noterar att en del amerikaner anmärker på engelsmannen Benedict Cumberbatchs cowboyaccent, den är visst rätt svajig.

Plus i kanten för att unge Peter har en rockring.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 1/12) 

Bio/streaming: Jungle Cruise

Foton copyright (c) Disney

Förra veckan stämde Scarlett Johansson Disney, eftersom de släppte ut BLACK WIDOW på biografer och streaming samtidigt, vilket genererade inkomstbortfall för Johansson. Dock var det väl värre för biograferna, som tappade publik.

Nu är det dags igen. JUNGLE CRUISE, som legat på hyllan ett par år, släpps på streamingkanalen Disney+ samtidigt som den går upp på bio. 

Den här filmen bygger på en åkattraktion på Disneyland. Då kan det gå lite hur som helst. För regin står Jaume Collet-Serra, som tidigare gjort ett helt gäng actionthrillers med Liam Neeson - UNKNOWN, NON-STOP, RUN ALL NIGHT och THE COMMUTER, och han har även fått ur sig hajrafflet THE SHALLOWS.

Året är 1916, första världskriget pågår för fullt. I England hittar vi dr Lily Houghton (Emily Blunt), som tillsammans med sin bror MacGregor (Jack Whitehall) gett sig den på att hitta ett mytomspunnet träd som kallas Månens tårar, vars blad kan bota sjukdomar, och som ska finnas i Brasiliens regnskogar. Lily är något slags handlingskraftig Indiana Jones-typ, medan brodern är valhänt. 

De beger sig till Brasilien för att hitta en skeppare som kan ta dem till platsen där trädet enligt legenden finns. Dwayne Johnson är skepparen Frank Wolff, som har ont om stålar. Paul Giamatti är den slemme Nilo, som äger alla båtar, och Frank är skyldig Nilo pengar. Lily har för avsikt att anlita en av Nilos skeppare, men självklart bär det sig inte bättre än att hon istället tvingas anlita Frank.

De beger sig iväg längs floden, men allt är inte frid och fröjd. Efter sig har de den onde tysken prins Joachim (Jesse Plemons), som åker ubåt tillsammans med sina onda mannar.

JUNGLE CRUISE har fått rätt ljum kritik. Andra kritiker har tyckt att filmen är trevlig, men rätt menlös. Därför blev jag till en början överraskad av den här filmen. Jag tyckte nämligen att den var oväntat bra. Dwayne Johnson, som ständigt berättar dåliga vitsar (vilket är hämtat från attraktionen på Disneyland), och Jack Whitehall är roliga i sina roller, jag skrattade. Emily Blunt är rätt oemotståndlig som hjältinnan. Det känns lite grann som en klassisk, hederlig äventyrsfilm i djungelmiljö. Filmmusiken av James Newton Howard är även den klassisk och av ett slag vi sällan hör idag.

... Men halvvägs in i denna alldeles för långa film vänder det och blir betydligt sämre. Handlingen går överstyr, och fokus läggs på övernaturligheter. En uppsjö av förvånansvärt illa gjorda datoranimationer kastas över oss. Edgar Ramírez är en återuppstånden conquistador som bråkar med hjältarna. Jag tappade intresset och började tänka på annat. Det blev tråkigt och irriterande. Synd, det började ju så bra.

Frank Wolffs husdjur är en tam leopard. Även den är datoranimerad - och långtifrån övertygande.

Här borde jag slänga in ett par meningar om att JUNGLE CRUISE har flera likheter med John Hustons AFRIKAS DROTTNING från 1951 (vilken i sin tur bygger på en roman av CS Forester). Jag har sett AFRIKAS DROTTNING på bio, faktiskt, och senare på TV - men det är nog minst trettio år sedan jag senast såg den, så jag minns inte så mycket mer än att Humphrey Bogart och Katharine Hepburn gör huvudrollerna. Dock har JUNGLE CRUISE nog större likheter med mumiefilmerna med Brendan Fraser.

När får vi se en svensk film som bygger på Flumeride på Liseberg?

 

 

 

(Bio- & streamingpremiär 30/7)