Visar inlägg med etikett Jesper Christensen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jesper Christensen. Visa alla inlägg

fredag 29 maj 2020

Bio: De förbannade åren

Foton copyright (c) Scanbox

Svenskar klagar ofta på svensk film. Svensk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med dansk film! Dansk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

Vad som är kul är att danskar säger precis likadant - fast tvärtom. Dansk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med svensk film! Svensk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

I det danska dramat DE FÖRBANNADE ÅREN, i regi av Anders Refn, får vi chansen att jämföra danska och svenska skådespelare (samt norska och tyska). Det hela utfaller inte till de svenska skådespelarnas fördel.

Danmark under ockupationstiden är ett ofta förekommande tema inom dansk film och TV, vilket förstås inte är förvånande. Mest känd och antagligen bäst är TV-serien MATADOR. DE FÖRBANNADE ÅREN känns lite grann som en humorbefriad, mindre charmig, och lite valhänt version av MATADOR.
I handlingens centrum står familjen Skov, med fabrikören Karl Skov (Jesper Christensen) som överhuvud. Familjen Skov bor flott, de har gott om pengar, och när tyskarna invaderar landet börjar Karl, påhejad av svenska kollegor, att tillverka produkter för Tysklands räkning för att inte gå omkull.

De olika familjemedlemmarna agerar på vitt skilda sätt under de här åren. En grabb ansluter sig till tyska armen. En annan blir kommunistisk motståndsman. En tjej förälskar sig i en charmig tysk ubåtskapten.

Det här känns som att titta på en TV-serie ihopklippt till en långfilm. Det känns även som om stora delar saknas. När filmen börjar får vi aldrig några närmare presentationer av de många rollfigurerna. Det tar ett bra tag innan man kopplar vad det är för några och hur de hör ihop. Storyn hoppar hela tiden mellan olika parallellhandlingar, varav många aldrig får tid att utvecklas. Vi ges aldrig tillfälle att lära känna-, och känna för-, de olika familjemedlemmarna. Ett par rollfigurer som ger intryck av att vara viktiga försvinner plötsligt ur handlingen. Vem var den blonda tjejen som ville gifta sig med en av pojkarna Skov?
Claes Malmberg klarar sig bra som självisk svensk fabrikör, Peter Eggers är inget vidare som ingift svensk familjemedlem. I början av filmen dyker det upp två svensktalande tyska judar. De spelas av Melinda Kinnaman och Joel Spira, som talar svenska med tysk brytning. Det låter inte klokt, det känns som ett barnprogram från 70-talet, eller en sketch. De är jättedåliga, men tack och lov arresteras de ganska omgående. Överspelspolisen grep in.

De danska skådespelarna klarar sig bättre. Jesper Christensen är förstås utmärkt som Karl Skov, likaså Bodil Jørgensen som fru Skov. Bäst är en skånsk polis som skriker "Jevvla smugglare!". Tyvärr är han bara med fyra sekunder. I mörker.

Jag hade vissa förhoppningar på DE FÖRBANNADE ÅREN, det är ju ett högintressant ämne. Filmen är dock lite för ojämn. Efter två och en halv timme slutar plötsligt filmen mitt i alltihop, utan att handlingen avslutats. Vad hände? Det visar sig att det ska komma en fortsättning - som spelas in just nu och som inte får premiär förrän 2022. Jag hade helt klart föredragit att de spelat in hela berättelsen om familjen Skov på en gång, och sedan visat den som en utförlig TV-serie, istället för en halv biofilm.

Filmen får alltså biopremiär, men i vilka städer vet jag inte. Biograferna är stängda där jag bor.








(Biopremiär 29/5)

onsdag 29 januari 2014

Bio: Nymphomaniac

Foton copyright (c) Christian Geisnæs

1973 kom Torgny Wickmans ANITA - UR EN TONÅRSFLICKAS DAGBOK. I ett grått, trist Katrineholm träffar en psykologistudent spelad av Stellan Skarsgård den unga, deprimerade nymfomanen Anita (Christina Lindberg). Stellan engagerar sig i Anita, som berättar om hur hon ligger med karlar på löpande band utan att känna något. På slutet klarar förstås Stellan biffen.
... Och nu är Stellan på det igen! Nu har han hittat en ny nymfoman att föra djupa samtal med. Förvisso inte i Katrineholm och på svenska, men i en annan grå, anonym stad i Europa, där alla pratar engelska och bär internationella namn.

Det är inte utan att jag var nyfiken på Lars von Triers NYMPHOMANIAC. Och det ska numera mycket till för att jag ska bli nyfiken på hans filmer - jag har i princip inte gillat någonting han gjort sedan RIKET, och jag har tröttnat på hans pajaskonster och roll som provokatör. Men det var svårt att inte intresseras av NYMPHOMANIAC. Ryktena var många. Ett hårdporrdrama? Med en massa kända skådisar? En film som är hur lång som helst?
Det skrevs mer och mer om filmen. Porrskådisar som stand-ins? Könsorgansattrapper? En nerklippt bioversion? En evighetslång von Trier-version? Vad är det här?

NYMPHOMANIAC öppnar med en text som berättar att det vi ska få se är en förkortad och censurerad version av filmen. Lars von Trier har godkänt den, men har inget med den att göra. Det är producenten Peter Aalbæk Jensens version vi får se på bio här. Den är uppdelad i två delar; Vol. 1 och 2, ska visas med en tjugominuterspaus, och den sammanlagda speltiden är fyra timmar och tjugo minuter. Lars von Triers egen version lär vara ungefär en timme längre - den ska ha premiär i Berlin, men enligt Nordisk Film kommer den inte att visas i Sverige, inte ens på DVD.

Charlotte Gainsbourg spelar Joe, som ligger blodig i en tom, hotfull gränd. Den ensamme juden Seligman (Stellan Skarsgård) hittar henne och vill ringa efter en ambulans, men det vill Joe inte gå med på. Istället hamnar hon i Seligmans säng, där hon berättar om sitt liv; från barndomen fram till incidenten i gränden. Samtalet mellan Seligman och Joe utgör ramhandling för en lång rad episoder, uppdelade som kapitel med olika titlar.
Joe är förstås titelns nymfoman och ännu en av alla dessa hårt utsatta kvinnor Von Trier befolkar sina filmer med. Hon upptäckte sin sexualitet redan som barn och hennes beteende verkar mest vara något slags revolt mot den borgerliga familjen. Den unga Joe, som spelas av Stacy Martin, ligger med allt och alla och bildar något slags bisarr sexsekt med några tjejkompisar. Hon träffar flera gånger, ibland med ett par års mellanrum, en viss Jerôme (Shia LaBeouf), som vid ett tillfälle även blir hennes chef på ett kontor.

Joe lyckas inte ha några ordentliga förhållanden, hon kan inte älska, och hennes behov blir alltmer utstuderade.

... Vilket innebär att den här filmen spretar som ett påskris. Jag är inte helt på det klara vad det är von Trier vill berätta, vart han vill komma med det här, och många av episoderna har egentligen inget med varandra att göra - de har bara Joe som gemensam nämnare. Under Vol. 2 dyker Jamie Bell upp som K, en sadist Joe besöker för att bli förnedrad och brutalt piskad med ridspö - böjelser Joe inte verkat ha tidigare. Och det allra sista, långa kapitlet, vars innehåll jag inte ska avslöja här, känns som en helt annan film med en helt annan handling och ton. Jag får en känsla av att von Trier bara iscensatt ett gäng av sina egna fantasier och lustar. Jag tänker på Pasolini och SALÒ - det spelar ingen roll vad folk säger om den filmen; att den har ett viktigt budskap och så vidare, jag tror att Pasolini bara frossade i sina egna böjelser.
Det är inte bara handlingen som spretar, det gör även filmens ton. Ibland är det väldigt skojigt - här finns till exempel en kul scen där Uma Thurman i rollen som en av Joes påsättares hustru kommer på besök med sina tre små barn i släptåg. Hon vill visa barnen hur deras hemska far har det med sin nya kvinna. Men från och till är det här även mördande tråkigt, med långa, saggiga scener som inte leder någonvart. Dialogen mellan Skarsgård och Gainsbourg är ofta besynnerlig. Intellektuell och litterär, men samtidigt naiv och torftig. Hela tiden teatralisk - inga repliker låter äkta och Seligmans hem känns som en teaterkuliss. En del av Seligmans förklaringar och slutsatser är lika onödiga som den där psykologen som dyker upp på slutet i PSYCHO.

Jag vet inte vad det är som har klippts bort från von Triers egen version. Det påstås att det är en massa grafiska, direkt pornografiska sexscener - men det kan ju knappast handla om en timme porr. Denna "softa" version innehåller dock en del grafiska scener den med, tillräckligt många och vågade för att chocka amerikaner och andra moralister. Jag har dessutom svårt att tänka mig att fler och grafiska sexscener kommer att tillföra något - snarare tvärtom. Det är nämligen svårt att bli upphetsad av den här filmen. Sexet är kallt och känslolöst, precis som filmen är det grått.

... Med undantag för en scen, som lyckas vara både rolig och sexig - utan att man ser något. I denna scen får vi även se allas vår Udo Kier som kypare.
Stacy Martin är väldigt söt - och inte det minsta lik Charlotte Gainsbourg, vilket jag tycker är lite störande. Christian Slater är Joes far, Connie Nielsen hennes mor. Willem Dafoe dyker upp i det sista kapitlet, och vi får även se Jesper Christensen, Nicolas Bro och svenske Shanti Ronay. Jag tyckte mig se Anders Hove från SUBSPECIES-filmerna flimra förbi i eftertexterna, i vilka även Lars Ulrich tackas. Det ligger Rammstein på soundtracket.

NYMPHOMANIAC är alldeles, alldeles för lång. von Trier och Aalbæk Jensen borde rensat upp bland episoderna. Varför räckte det inte med en vanlig tvåtimmarsfilm? Många episoder och handlingstrådar skulle man kunna plocka bort - men frågan är vilka. Filmens ton och helhet lär ändras totalt om man lyfter ut kapitel. Det skulle kunna bli antingen en betydligt mer komisk och lättsammare film - eller en tyngre och hårdare. Som filmen är nu känns den mest schizofren.







(Biopremiär 31/1)

måndag 10 december 2012

Bio: Dom över död man

Foton copyright (c) Nordisk Film

En gång för en massa år sedan åt jag middag med Jan Troell. Nej, inte på tu man hand. Det fanns fler vid bordet. Bo Widerberg, till exempel. Widerberg klagade på ryggproblem och då sa Troell "Då ska du gå till en kines i Köpenhamn!". Det är väl i princip allt jag minns av den middagen.

Nu har i alla fall Jan Troell, 81 år gammal, gjort en ny film, och liksom hans tidigare filmer verkar många ha bestämt sig för att hylla den på förhand. Det är ju Troell! Då är det bra!

Nå, DOM ÖVER DÖD MAN fick dock inte lysande kritik över hela ledet. En del har haft invändningar - och det har jag med. Det finns mycket att invända emot i den här filmen om tidningsmannen Torgny Segerstedt, anställd på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och en rabiat antinazist.

Troells film börjar i mitten av 1930-talet, då Segerstedt (Jesper Christensen) började att skriva kritiska texter om Hitler i sin tidning. När kriget väl utbröt blev hans texter allt giftigare och han började att anses som lite farlig i vissa kretsar.  Han hotade Sveriges neutrala ställning i kriget, och i vissa mäktiga kretsar i Sverige sågs inte Hitler som den stora fienden. Kung Gustav V (Jan Tiselius), till exempel.

Segerstedt var gift med den hjärtsjuka Puste (Ulla Skoog), ständigt bedragen av sin kvinnokarl till make. Segerstedt hade ett förhållandevis öppet förhållande med vännen Axel Forssmans fru Maja (Pernilla August). När Puste gått bort och det även verkar knaka lite i relationen med Maja, verkar det som om den nya sekreteraren Estrid Ancker (Birte Heribertson) fallit för Segerstedt, som själv satte tofflorna 1945.

Det stora problemet med DOM ÖVER DÖD MAN är att Troell lagt tyngdpunkten på kvinnoaffärerna. Kampen mot Hitler och nazismen kommer lite i skymundan för Troells ivär att visa upp Torgny Segerstedt som ett på hemmaplan ganska själviskt svin. Och det är synd, eftersom till exenmpel jag - och troligen väldigt många med mig - inte är sådär jättebekanta med Segerstedt och hans gärning.

För att skruva till Segerstedts förhållande till kvinnor ännu mer, förekommer med jämna mellanrum scener där viktiga men nu döda kvinnor ur hans förflutna dyker upp som spöken; svartklädda och med svarta flor för ansiktena. Först är det hans mor, som dog väldigt ung. Sedan kommer Puste. Mot slutet Maja. Och det blir rätt ... löjligt. Visst förstår jag vad Troell är ute efter här och just dessa scener känns som hämtade ur gravallvarliga svenska 50- och 60-talsdramer, eventuellt signerade Bergman - men instoppade i historien om Torgny Segerstedt blir det mest jönsigt. Det blir inte så suggestivt som det är tänkt. Allra minst när Ulla Skoog ploppar upp som glatt vinkande spöke.

Jesper Christensen är förvisso bra som Torgny Segerstedt - men han är dansk. Han talar med väldigt konstig accent. Ibland hade jag lite svårt att höra vad han sa, och det känns som att han har lite svårt att förmedla sitt känsloregister på svenska; ett språk jag gissar att han inte behärskar - jag fick intrycket att han bara lärt sig replikerna utantill och mer eller mindre fäller dem fonetiskt. Så skulle jag göra om jag fick en roll i en dansk film - jag kan tala engelska flytande, men danska bara imiterar jag.

Puste, i sin tur, var norska - och görs alltså av Ulla Skoog från Sävedalen utanför Göteborg. Majas väninna Anita verkar vara danska, men hon görs av svenska Lia Boysen.

I övrigt verkar den svenska skådespelareliten ha gått man ur huse för att medverka. Peter Andersson är utrikesminister Christian Günther, som röker cigarretter med munstycke och som inte tillhörde partiet, Lennart Hjulström är Marcus Wallenberg, Ingvar Kjellson lever visst än och medverkar i en scen, Michael Segerström sitter med vid bordet på ett flertal fester, men jag kan inte påminna mig om att han har några repliker. Eddie Axberg och Pierre Lindstedt dyker plötsligt upp som hantverkare under några sekunder; Lindstedt säher ingenting och är alltså bara en statist här. Stackars Kenneth Milldoff har fått sitt namn felstavat i eftertexterna - han gör Per Albin Hansson på ett mycket förtjänstfullt sätt och läppsynkar bland annat ett par gamla tal som sändes i radio.

Det svartvita filmfotot är fantastiskt. DOM ÖVER DÖD MAN är en mycket, mycket snygg film. Hantverket är excellent. Storyn som berättas är mycket intressant.  Det är lite synd att jag måste komma med alla invändningar listade här ovan. Till dessa invändningar kommer ett faktum som är vanligt i så gott som alla av Jan Troells filmer: bitvis är filmen oerhört långsam och tråkig. Och DOM ÖVER DÖD MAN vore en cykel, skulle den trilla omkull.

Fast sevärd är den.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/11)