SADISTIC INTENTIONS (Njutafilms)
Det är trist att tvingas vara negativ och såga det mesta, men ibland har jag inget val.
Jag hade vissa förhoppningar på SADISTIC INTENTIONS, med manus och regi av Eric Pennycoff. Dels verkade handlingen intressant, och dels står Larry Fessenden först i rollistan, både i den svenska reklamtexten och på IMDb. Fessenden är en rätt kul skådis, nästan lite kultskådis.
... Så visst blir man förvånad när det visar sig att Larry Fessenden inte är med i filmen! Rättare sagt: han skådespelar inte. Han kan vara ett mordoffer med en påse över huvudet under några sekunder i inledningen, men i övrigt förekommer bara en modell av hans huvud, och hans porträtt på en tavla.
Det här är ännu en film med väldigt låg budget, den kan inte ha kostat speciellt mycket att göra. Filmfotot är förhållandevis bra, och skådespeleriet är helt acceptabelt - Taylor Zaudtke är riktigt bra. Henne ser jag gärna i fler filmer.
Zaudke spelar Chloe, som får ett mystiskt samtal. En kille som heter Kevin (Michael Patrick Nicholson) vill att hon ska köra bort till en stor lyxvilla och köpa gräs han måste göra sig av med. Hon övertalas till att gå med på detta, och åker dit. Där träffar hon den märklige Stu (Jeremy Gardner), en hårdrocksmusiker som också blivit ombedd att komma dit. Kevin lyser dock med sin frånvaro.
Det visar sig att Kevin inte alls bett Chloe att komma dit för att köpa gräs, han har helt andra planer. Sadistiska sådana.
SADISTIC INTENTION klassas som skräckfilm, och den har även kallats "romantisk", men romantiken lyser med sin frånvaro. Fast det gör även skräcken.
Det dröjer mer än halva filmen, nästan en timme, innan Kevin dyker upp. Fram tills dess får vi bara se Chloe och Stu sitta och prata i ett hus. Det förekommer bara tre rollfigurer i filmen. Det här är filmad teater. Men det är liksom inte SLEUTH - SPÅRHUNDEN med Laurence Olivier och Michael Caine, det här.
När det väl blir dags för skräck, våld och otäckheter, blir det för långsökt och dumt. Framför allt blir det vare sig otäckt eller spännande. Det utlovas "grinding metal mayhem", men inte fan får vi något sådant.
Det här känns som en femtonminuters kortfilm som dragits ut till 82 minuter. Det börjar ganska lovande och det hade kunnat bli en riktigt bra kortfilm, men som långfilm känns det här bara fullkomligt poänglöst. Fast det är kanske bara jag som är gammal och less.
Om jag haft halva betyg att dela ut, hade jag gett filmen 1½.
Jag hade vissa förhoppningar på SADISTIC INTENTIONS, med manus och regi av Eric Pennycoff. Dels verkade handlingen intressant, och dels står Larry Fessenden först i rollistan, både i den svenska reklamtexten och på IMDb. Fessenden är en rätt kul skådis, nästan lite kultskådis.
... Så visst blir man förvånad när det visar sig att Larry Fessenden inte är med i filmen! Rättare sagt: han skådespelar inte. Han kan vara ett mordoffer med en påse över huvudet under några sekunder i inledningen, men i övrigt förekommer bara en modell av hans huvud, och hans porträtt på en tavla.
Det här är ännu en film med väldigt låg budget, den kan inte ha kostat speciellt mycket att göra. Filmfotot är förhållandevis bra, och skådespeleriet är helt acceptabelt - Taylor Zaudtke är riktigt bra. Henne ser jag gärna i fler filmer.
Zaudke spelar Chloe, som får ett mystiskt samtal. En kille som heter Kevin (Michael Patrick Nicholson) vill att hon ska köra bort till en stor lyxvilla och köpa gräs han måste göra sig av med. Hon övertalas till att gå med på detta, och åker dit. Där träffar hon den märklige Stu (Jeremy Gardner), en hårdrocksmusiker som också blivit ombedd att komma dit. Kevin lyser dock med sin frånvaro.
Det visar sig att Kevin inte alls bett Chloe att komma dit för att köpa gräs, han har helt andra planer. Sadistiska sådana.
SADISTIC INTENTION klassas som skräckfilm, och den har även kallats "romantisk", men romantiken lyser med sin frånvaro. Fast det gör även skräcken.
Det dröjer mer än halva filmen, nästan en timme, innan Kevin dyker upp. Fram tills dess får vi bara se Chloe och Stu sitta och prata i ett hus. Det förekommer bara tre rollfigurer i filmen. Det här är filmad teater. Men det är liksom inte SLEUTH - SPÅRHUNDEN med Laurence Olivier och Michael Caine, det här.
När det väl blir dags för skräck, våld och otäckheter, blir det för långsökt och dumt. Framför allt blir det vare sig otäckt eller spännande. Det utlovas "grinding metal mayhem", men inte fan får vi något sådant.
Det här känns som en femtonminuters kortfilm som dragits ut till 82 minuter. Det börjar ganska lovande och det hade kunnat bli en riktigt bra kortfilm, men som långfilm känns det här bara fullkomligt poänglöst. Fast det är kanske bara jag som är gammal och less.
Om jag haft halva betyg att dela ut, hade jag gett filmen 1½.
Inlägg
