Visar inlägg med etikett Jens Sjögren. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jens Sjögren. Visa alla inlägg

tisdag 15 mars 2022

Bio: Jag är Zlatan

Foton copyright (c) Mark de Blok & Carolina Romare 

Tidigare i år skrev Sydsvenskan att Malmö Kommun inte gått in med pengar i långfilmen JAG ÄR ZLATAN. Tidningen delade länken till artikeln på sin Facebooksida. Jag brukar sällan läsa kommentarer till nyhetsartiklar på Facebook, det känns som att skåda in i helvetet, men det här gången gjorde jag det. Och - det var ingen hejd på Zlatan-hatet! En lång rad malmöbor skrev ungefär samma sak. Zlatan är en jävla svikare! En förrädare! Det är bra att Malmö inte gick in med pengar!

I Frankrike är Zlatan av allt att döma mer populär - där finns det serier om honom. En hel rad olika serier, faktiskt. Inga av dessa har getts ut på svenska, vad jag vet. Och nej, jag har inte läst dem.

(Klicka för större.)

JAG ÄR ZLATAN skulle haft biopremiär den 14:e januari, men då stängdes landets biografer på nytt, på grund av pandemin. Jag hörde att man redan hunnit duka upp inför galapremiären i Stockholm, när biografen plötsligt tvingades stänga.

Filmen bygger på David Lagercrantz' bok "Jag är Zlatan", utgiven 2011, som sålt över en och en halv miljon exemplar världen över. Regissör är Jens Sjögren. Han gjorde en märklig långfilm 2012, LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA, utöver denna har han gjort avsnitt av TV-serier.

Jag har ingen större koll på Zlatan Ibrahimovics liv och karriär, här i Sverige spelade han ju i fel lag, men det har förstås varit svårt att undgå honom. Efter att ha sett den här filmen kan jag inte påstå att jag vet så mycket mer om honom. Det är alltid lite problematiskt när filmbiografier handlar om människor som inte bara fortfarande är i livet, utan även fortfarande är verksamma. Så är ju fallet med Zlatan. Då går det inte att skildra huvudpersonen hur man vill. Större delen av filmen handlar om honom som 11-åring 1992 och som 17-åring 1998. Detta inramas av scener från Holland och tiden i Ajax, innan han blev klar för Juventus 2004.

Enligt den här filmen var Zlatan en jävligt störig unge som barn. Han är fruktansvärt störig i dessa scener, och jag lider med hans kämpande lärare. Jag tänker på min egen tid som lärarvikarie på 90-talet, då jag ibland ville hiva ut vissa ungjävlar genom fönstret. Som tonåring är han mindre störig, men desto mer våldsam. I Holland går han mest omkring och skriker "Fuck!".

JAG ÄR ZLATAN är en rätt sympatisk film - det går liksom inte att tycka illa om den här filmen. Huvudpersonen är jobbig, men det är rätt trevligt att titta på. Här finns ingen större dramatik, inga storslagna scener, det är ingen hjälteskildring av amerikanskt snitt. Zlatans mörkaste sidor har plockats bort. Filmen känns lite grann som en svensk TV-serie från 1970-talet.

Skådespelarna är överlag bra, tycker jag. Debuterande Dominic Andersson Bajraktati och Granit Rushiti gör slatan i olika åldrar. Han byter dialekt en aning när Rushiti tar över som den lite äldre Zlatan. Vad som är positivt är att de rollfigurer som inte är från Rosengård faktiskt pratar skånska. Personalen på Malmö Borgarskola pratar precis så som en viss typ av kvinnor med läraryrken gör. Håkan Bengtsson spelar tränaren Nils-Åke, som har en härligt malmöitisk attityd - det dröjer till slutet av filmen innan han ler för första gången. Jag ser att han visst bor i Landskrona. Den här filmen är ohyggligt mycket bättre än TV-serien ÅSHÖJDENS BK från 1985 (men inte lika rolig).

90-talets Malmö skildras som riktigt grått och trist. Lägenheterna i Rosengård är tradiga. De äter makaroner. Zlatan bor hos sin morsa, som bråkar en hel del, han flyttar till sin farsa, som bråkar han också.

Vill man se Malmömiljöer får man inte se speciellt mycket. Större delen utspelar sig i höghusområden i förorten, men när de är inne i centrum, är det alltid mörkt, ofta närbilder på skådespelarna, bakgrunden är ur fokus, och ibland är det filmat en aning ur grodperspektiv. På så sätt undviker man att filma skyltar och annat som inte fanns på 90-talet. Royals ljusskylt är nog den enda skylt vi ser. Många exteriörer undviks - de är inne på ett snabbmatställe, de är inne på IKEA. De passerar Pågens bageri, som har fel skylt - den nya loggan, som vi ser i bild, började användas 2004.

Nu väntar jag på filmen JAG ÄR SONNY. Ett toppraffel om Landskrona BoIS. Då kan ju Håkan Bengtsson vara med igen!


 

 

 

 

(Biopremiär 18/3)


tisdag 16 oktober 2012

Bio: Lycka till och ta hand om varandra

Foton copyright (c) Nordisk Film

Filmen SEBBE, som jag hatade, må ha blivit Guldbaggebelönad, men den hade så pass få besökare på bio att det inte gick att uppmäta någon statistik på hur många som såg den. Jag är nog inte helt ute och cyklar när jag gissar att det inte kommer att gå att mäta besökarantalet på LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA heller. Det står nämligen "dunderflopp" stämplat över den här filmen; detta är en film gjord helt utan någon målgrupp och med väldigt luddiga baktankar.

Det är hippa kläd- och reklamföretaget Acne som ligger bakom filmen - tillsammans med en hel rad andra bolag, bland annat Film i Väst (förstås). För regin står debutanten Jens Sjögren, medan manuset skrivits av Kalle Haglund; debutant även han. Nordisk film beskriver LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA som "en varm dramakomedi som utspelar sig i nutid i ett litet samhälle någonstans i Sverige. En film om mod, ansvar och generositet". I realiteten är detta en kall film utan större antydan till komik.

Bengt CW Carlsson spelar pensionerade änklingen Alvar, som är sjuk och tillbringar den mesta av sin tid i källaren, där han bygger modeller av byggnader och landskap. I hemmet finns också en massa träfigurer, täljda av hans hustru. På sjukhuset träffar Alvar högstadietjejen Miriam (Claudia Neij), inte helt oväntat en introvert och egen typ. Av oklara skäl söker hon senare upp Alvar och börjar umgås med honom. Hon påstår att hon praktiserar hos honom i hans källarverkstad. De skapar ett slags pakt, de är båda två utanför, men vill göra världen till en bättre plats. Eller något.

Miriams föräldrar är allmänt vidriga; i synnerhet den elaka morsan spelad av Ika Nord. Ia Langhammer är en kvinna som säger sig ha varit Alvars frus bästa kompis; hon är påflugen och planerar en utställning på ett lokalt galleri med sina målningar och de där träfigurerna. Alvar gillar inte idén, istället placerar han ut figurerna på offentliga platser. Johan Ulveson är Langhammers man, som mest intresserar sig för explosioner. Han gillar att spränga bilar i luften. Leif Ahrle är Alvars taktlöse vän Stig, som konstant drar usla limerickar. Tvärsöver gatan från Alvar bor en konstig granne som bevakar allt genom kikare - han spelas av Carl Johan De Geer.

Ingenting funkar i denna krystade och irriterande film. För det första: finns det någon mening med att låta den kvinnliga huvudrollen spelas av en tjej med kraftigt talfel? Jag må låta väldigt taskig nu, men det går inte att uppfatta majoriteten av Claudia Neijs repliker. Det går bara inte. Detta gör flera dialoger direkt konstiga - man hör bara varannan replik.

Jag antar att man siktat på något slags David Lynchsk surrealistisk ton och humor i den här filmen. Fast med möjligt undantag för Ulvesons explosionsfanatiker, misslyckas man kapitalt. Allting är taffligt och illa genomfört. Det blir aldrig roligt. Mycket känns direkt tragiskt. Många stickspår gör man inget av - som De Geers kikande granne. En märklig drömscen där Alvar och Miriam figurerar i THE SOUND OF MUSIC faller så platt till golvet det bara går.

Filmen utspelar sig i ännu en av de där namnlösa svenska småstäderna som mest verkar bestå av radhusområden, och som så ofta figurerar i svensk film. Det är grått och tradigt.

LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA är bara dum och konstig. Ett komplett misslyckande på alla plan. Vem har de tänkt ska se det här? Jag vet inte om jag vill känna någon som faktiskt vill se det här. Än mindre någon som tycker att de här är bra, roligt och viktigt.

Det här är långt, tråkigt och totalt värdelöst. Jag är faktiskt snäll när jag ger denna skändlighet en etta i betyg.

Henrik Schyffert tackas i eftertexterna. Varför då, kan man ju undra.




 

(Biopremiär 19/10)