1978 var jag i Norge för första gången. Eller var det '79? 1977 var vi i alla fall i England och 1980 i Italien. Däremellan semestrades det i Norden. Vilket ju känns lite visset jämfört med England och Italien. Ännu märkligare är kanske sommarsemestern i Österrike '81. Vem fan åker till alperna på sommaren? (Okej, idag skulle jag inte ha något emot det, eftersom jag helt tappat intresset för utförsåkning)
Tillbaka till Norge. Och England, faktiskt. I London '77 såg jag en punkare för första gången. I tunnelbanan. Jag visste inte vad han var för något. Jag tyckte mest att han såg konstig ut. Och varför hade han klippt itu sina kläder? Jag var mer intresserad av APORNAS PLANET, som skulle visas på TV. Dessutom fascinerades jag av de enorma affischerna för ÄLSKADE SPION.
Jag minns inte så mycket av Norgevistelsen. Men den nya filmen REVOLT (originaltiteln lyder Sønner av Norge) i regi av Jens Lien utspelar sig i Norge 1978. Närmare bestämt i Rykkinn, ett bostadsområde utanför Oslo. I ett trevligt hus bredvid de trista lägenhetskomplexen bor arkitekten Magnus (Sven Nordin, kaptenen i EN FIENDE ATT DÖ FÖR) och hans familj; den danska hustrun Lone (Sonja Richter från OND TRO) och två söner, varav den äldste, Nikolaj (Åsmund Høeg) är ung tonåring. På sett och vis ser det här ut som en typisk, skandinavisk medelklassfamilj i ett medelklasshem. Det är bara det att Magnus är en hippietyp, och inte bara det - han befinner sig väldigt långt ut till vänster. Oerhört långt ut. Kombinationen arkitekt och råvänster får mig att tänka på Den Maskerade Proggaren.
Men så omkommer den väna Lone i en olycka och Magnus går in i väggen. Nikolaj upptäcker punken och börjar att revoltera mot allt tillsammans med sina polare. De bildar även ett band, vars inriktning är att vara så dåligt som möjligt.
Magnus blir allt knäppare i sina försök att bearbeta sorgen efter hustrun, medan Nikolajs tillvaro börjar fyllas av slagsmål, fylla och droger.
För att egentligen vara en rätt dålig film, är REVOLT ganska underhållande och kul. Större delen av filmen känns nämligen som en parodi på främst 70-talsvänstern och dess människor. Magnus och hans vänner är karikatyrer. Magnus själv har stort, vildvuxet skägg och när han inte sover, har han konstant en pipa i mungipan. Han påminner om en norsk Horst Schröder i spextagen. Under öppningsscenernas julfirande bjuds det på bananmeny. I julgranen hängs det bananer. När sönerna råkar komma in i sovrummet när han har sex med Lone, utbrister han "Hej, gutter! Vill ni se ett häftigt knull?". Och när han tar med Nikolaj på semester, åker de moppe till Sverige och hänger på ett nudistläger. Vännernas små barn anordnar demonstrationståg och skanderar "Ner med patriarkatet!".
Fast punken är nästan lika parodisk den. Den äldre, tuffare Anton, som blir bandets sångare, spelar över och är rätt lustig när han spottar och ska se farligt galen ut. Punk på norska låter förresten rätt kul.
Det finns inga riktiga människor i Liens film, istället har det blivit något slags Best Of-version av 70-talet. Eller Worst Of, beroende på hur man ser på det. Alla klyschor betas av, mer eller mindre överdrivna. Men ibland är det träffande, och som sagt - det är rätt kul.
I förtexterna läste jag att Johnny Rotten skulle göra en gästroll, så jag satt förstås hela filmen och väntade på att herr Lydon skulle dyka upp. I en av slutscenerna ploppar han så upp, som sig själv i en drömscen. Dessförinnan spelas det väldigt mycket Sex Pistols på soundtracket, vilket förstås är trevligt. Kontrasten blir lite ... udda, när de unga små punkarna rusar runt i ganska idylliska miljöer och dummar sig, medan Pistols dånar i bakgrunden.
I en kul scen diskuterar Magnus Johnny Rotten. Han undrar vad Rotten egentligen vill, vad han står för, eftersom han är emot precis allting, oavsett vad det är. Fast en tid senare blir även Magnus punkare. En överårig, skäggig och piprökande sådan.
Den som vill se oroväckande många, fläskiga, oformliga, håriga, nakna människor på filmduken kommer att få sitt lystmäte.
(Biopremiär 13/4)
Inlägg
