Visar inlägg med etikett Jens Jonsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jens Jonsson. Visa alla inlägg

onsdag 28 augusti 2013

Bio: Snabba cash - Livet deluxe

Foton copyright (c) Nordisk Film
SNABBA CASH-trilogin har nått fram till sitt slut- och jag kan väl inte påstå att jag väntat med spänning. Jag har svårt att förstå de här filmernas framgångar och varför de fått så bra kritik i vissa kretsar. Jag är tvungen att läsa vad jag skrivit om de tidigare filmerna, eftersom jag inte minns så mycket av dem. Jag hade för mig att i stort sett samtliga rollfigurer strök med på slutet i SNABBA CASH II, men där hade jag visst fel. Några av dem återkommer här, försedda med ärr efter skottskador. Här figurerar även en del personer jag inte minns om det varit med tidigare eller ej. Detta beror på att de här filmerna är befolkade av osympatiska och opersonliga banditer - som man dessutom försöker få oss att tycka synd om. Det spelar väl ingen roll om den eller den inte får träffa sina barn, de är ju mördare och knarksmugglare och synnerligen olämpliga fäder.
Stilen i SNABBA CASH - LIVET DELUXE skiljer sig en hel del från de tidigare filmerna. För regin står den här gången den gamle Curt Swan-fantasten Jens Jonsson, som även skrivit manus tillsammans med Maria Karlsson. Hur pass nära Jens Lapidus' bok det här ligger har jag ingen aning om. Jonsson må ha börjat sin karriär med att rita våldsamma serier, men han har blivit känd för sina filmer som alla varit dramer av ett helt annat slag. Därför är regi och filmfoto betydligt mer återhållsamt den här gången - vi slipper den där förbannade handhållna kameran som i synnerhet i den första filmen skakade vilt mest hela tiden. Berättartekniken är nu långsammare och actionscenerna är bättre, eftersom det nu går att se vad som händer.

Själva handlingen är dock ojämn och ibland direkt besynnerlig. Joel Kinnaman har ju gått och blivit stjärna i Hollywood och höll på att spela in ROBOCOP - men det går ju inte att göra en SNABBA CASH-film utan Kinnaman, så hans rollfigur JW fick återkomma. Dock lyckades man bara få loss Kinnaman under två (2) dagar, så vad vi får är några scener där JW åker runt i Los Angeles och letar efter sin syster. I vanlig ordning stirrar Kinnaman - och svettas. Och mumlar sina få repliker. Den här handlingstråden är fullkomligt onödig och krystad - även om den leder fram till en twist på slutet.
Jorge (Matias Varela) har suttit i fängelse, men inte fan har han blivit en bättre medborgare för det. Han planerar en jättestöt med sin nya liga. Jorges käresta Nadja (Madeleine Martin) överlevde också en till synes dödande hagelsalva i förra filmen, och planen är att Jorge och Nadja ska flytta till en strand i New Mexico.

Den mäktige gangsterbossen Radovan (Dejan Cukic) har fått en ny ligamedlem, en ung, svensk kille som heter Martin Hägerström (Martin Wallström). Martin är lite nervös och verkar vara alldeles för snäll för att vara gangster. Detta beror på att han egentligen är polis. Fast nog är han väl för mesig för att verkligen övertyga som en polis som klarar av att gå undercover som gangster. Radovans dotter Natalie (Malin Buska) gillar inte sin farsas affärer - men hon gillar Martin. Vilken tur att Martin blivit Natalies livvakt efter ett attentat mot Radovan!
Bland det mest besynnerliga med LIVET DELUXE är att den verkar försöka sätta svenskt rekord i flashbacks. Drygt halvvägs in i filmen dyker det upp en textskylt som skriker "12 månader tidigare", också följer en lång, lång återblick som förklarar med Martin Hägerström är och hur han hamnade hos Radovan - och varför han känner Jorge. Jorge spenderade visst en tid med att informera polisen. Men det förekommer fler flashbacks. Ibland visas de i svartvitt.

Historien om Jorge och Nadja får alldeles för stort utrymme, och återigen försöker man framställa drägget Jorge som någon man ska sympatisera med. Charles Bronson hade skjutit Jorge utan att blinka. Tråden om Hägerström och Radovan är betydligt bättre - även om undercoverprylen ju nyligen avverkats i några Johan Falk-filmer. Lustigt nog spelades undercoverkillen i dessa av Joel Kinnaman. Dejan Cukic glider runt och verkar försöka imitera Al Pacino, vilket är lite kul. Fast i en scen blir han Robert De Niro i DE OMUTBARA.
Här och var slår filmen över i något som liknar parodi. Natalie genomgår en förvandling jag har svårt att köpa och det påminner lite om skolteater. Stora delar av dialogen sker på andra språk än svenska - vilket är att föredra, eftersom filmen då är textad. När det talas svenska är det svårt att höra vad folk säger. Actionscenerna är få men våldsammare och längre än i de tidigare filmerna. Filmen tar aldrig slut, den har nästan lika många slut som SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST; den bara fortsätter. Nic Cramer var filmens location scout i Los Angeles.
Som synes har jag en massa inveändningar mot SNABBA CASH - LIVET DELUXE. Men trots detta vill jag nog ändå hävda att filmen är bättre än del ett och två. Vi slipper Stureplansbrats, vi får bara ett par minuter av Kinnamans stirrande, vi slipper epileptisk shakycam, och åtminstone en handlingstråd är hyfsad och en rollfigur är sympatisk.







(Biopremiär: 30/8)

-->



torsdag 9 maj 2013

Bio: VI

FotonJohan Helmer © 2013 Sonet Film AB

Jag måste inleda med att erkänna att jag tvekade om jag skulle recensera den här filmen eller ej. Manuset till VI är nämligen skrivet av Jens Jonsson; en kille jag känner. Jag hoppade ju över THE STIG-HELMER STORY, eftersom jag och Lasse Åberg är kompisar. För mer än tjugo år sedan gjorde jag och Jens serier tillsammans. Jag skrev, han skissade och Magnus "Mojo" Olsson tuschade på avsnitt av J.T Freud - Pirate Investigator, som gick i tidningen Magnum Comics. Jens gick senare och blev uppburen filmskapare - i en helt annan genre. Tillsammans gjorde vi blodigt ultavåld och dumheter i framtiden, nu gör han oftast tunga dramer. Men - nu är det ett antal år sedan jag träffade Jens och senaste var det väldigt flyktigt i Cannes. Så jag tar tjuren vid hornen och recenserar VI. Och om Jens ser det här och inte gillar vad jag skriver, får vi väl göra upp i en gränd någonstans. Han lär låna Joel Kinnamans RoboCop-pistoler. Jag trollar med knäna.
Vintage Jens Jonsson
Jag har ingen aning om hur titeln ska utläsas. Det står VI med versaler (vilket jag ju alltid använder till filmtitlar här på TOPPRAFFEL!). Ska de vara "vi" eller "sex" med romerska siffror? Är det en ordlek? För det är onekligen mycket sex i filmen.

För regin står Mani Masserat, som tidigare mest jobbat med TV-serier. Förutom att ha skrivit manus, är Jens Jonsson exekutiv producent. Den manlige huvudrollsinnehavaren Gustaf Skarsgård har även producerat - och det är mycket Skarsgård här. Och mycket av Skarsgård. Mycket av Anna Åström (STUDENTFESTEN) också. Och VI är något av sinnebilden av ett typiskt svenskt drama. Det är nog så här folk i utlandet föreställer sig att all svensk film - och Sverige - ser ut. Bergmans ande vilar tungt över detta drama.

Filmaffischen lär nog få många att tro att detta är en romantisk kärleksfilm. Så är inte fallet. Någon kallade VI för relationsskräckfilm.
Ida (Åström) är ny lärare på en högstadieskola, och det dröjer inte länge innan hon får ihop det med kollegan Krister (Skarsgård). Bortsett från ett kort montage där de två skrattar och har kul, får vi aldrig veta hur de två fattade tycke för varandra - det struntar man i att berätta. För inom kort flyttar de två ihop och Krister visar sig genast vara en psykisk instabil, märklig och obehaglig typ med enorma kontrollbehov. Och Ida är psykiskt svag och förvirrad. De har sex och bråkar, har sex och bråkar ännu mer, de brottas och slåss lite, och plötsligt säger Krister "Jag är sugen på pizza" och så fortsätter de att älska och bråka. Ida onanerar och stånkar i badkaret och det gillar inte Krister. Han gillar inte heller att Ida umgås- och är ute och festar med den raffiga kollegan Linda (Rebecca Ferguson). Usch, vilken typ hon är, tycker Krister, som bär kofta och har överkammad flint; typiska psykopatattribut. De vill också ha barn, Ida och Krister. Åtminstone Krister. Han vill ha "en liten krabat". Ida säger att hon älskar krister, men gråter och mår dåligt. Hon har det även jobbigt med sin skolklass.
Allting är väldigt avskalat. Filmfotot är ljust och skirt. Nästan enbart när- och halvbilder. Större delen av filmen utspelar sig i parets lägenhet eller i skolans personalrum. Dialogen är teatral - och detta skulle lika gärna kunna vara en teaterpjäs. Alldeles i början dyker Sten Ljungren upp som mäklare. Den orealistiska dialogen mellan honom och Ida är ren och skär teater.

De många sexscenerna är near-X; hade de ingått i en ren underhållningsfilm hade folk klagat på spekulation. Anna Åberg är naken stora delar av filmen och Gustaf Skarsgård drar sig inte för att hala fram sin Skarsgård. Han står även och mastar en stund när han inte kan få upp den. Sexscenerna är inte speciellt sexiga, snarare tvärtom, och eftersom Anna Åström ser ut att vara fjorton år (hon är 22) känns det dessutom lite kymigt. Skarsgård är 32. Ferguson behåller kläderna på, men pussar och masserar Åström.
Slutscenerna är bland det mest bisarra jag sett på bio. Oj, oj, oj! Snacka om oväntat. De borde döpa om filmen till "Urinhästen". Slutet är inte kvalfyllt, det är skvalfyllt!

VI är ingen tråkig film, men den är inte speciellt bra. En och en halv timme depressioner och naket. Bitvis skulle det kunna vara en parodi på svenska dramer. Jag kommer aldrig att se den här igen.
Nästa film från Jens Jonsson är SNABBA CASH 3, som han regisserat.







(Biopremiär 10/5)

måndag 30 maj 2011

Black Icon

Serieblaskan heter ett magasin om tecknade serier, som nu har gjorts om från att vara en tidning man köper på Pressbyrån, till en gratistidning man kan plocka upp i seriebutiker. Jag har precis plockat upp nya numret på Science Fiction-bokhandeln här i Malmö, och det första jag såg när jag bläddrade genom tidningen, var en intervju med min gamle kompis Johan Wanloo, som diskuterar Rock Manlyfist.
Men - intervjuaren Roger Möller passar även på att fråga om vad han kallar Wanloos "Holy Grail", nämligen skräckserien "Black Icon". Nä, det är minsann ingen helig graal. Snarare en grå ål. Dock måste jag korrigera Wanloo en aning:
Jag skrev manuset till denna skräckserie i fem avsnitt. Wanloo skissade de tre första avsnitten. Dessa tuschades av Mikael Tomasic. Men - även de två sista avsnitten tecknades. Tomasic var kvar, men Wanloo, som tröttnat, ersattes av den unge pågabläran Jens Jonsson. Ja, den Jens Jonsson. Killen som senare blev uppburen, Guldbagge- och Cannesbelönad filmmanusförfattare och regissör. Jens tecknade även de två avsnitten som gjordes av min serie "J.T. Freud - Pirate Investigator"; dessa tuschades av Magnus "Mojo" Olsson och publicerades i tidningen Magnum Comics.
"Black Icon" publicerades i första numret av den amerikanska independenttidningen Alpha Illustrated. Tidningen lades ner efter detta första nummer. Lika bra det. "Black Icon" var nog rätt hemsk och full av sådant man tycker är coolt när man är runt tjugo. Dessutom var flera figurer döpta efter skräckfilmsfigurer, vilket verkligen får mig att rysa. Hur kunde jag få en så dum idé?