Visar inlägg med etikett Jens Fischer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jens Fischer. Visa alla inlägg

onsdag 27 februari 2013

Bio: Julie

Foton copyright © Tony Nutley Sweetwater Production AB

När jag var liten var jag rädd för TV-teatern. Jag tyckte att det var synnerligen otäckt med dessa avskalade TV-uppsättningar där folk pratade tillgjort och konstigt, och ofta bråkade. Det vilade något mardrömsaktigt över det hela. Jag gissar att det är därför jag fortfarande har svårt för teater. Dramatisk teater. För det teatrala. Och jaglär knappast ändra min inställning. Fast å andra sidan, varför ska jag behöva göra det? Det finns ju mängder av annat annat titta på.

Dock tillhör inte JULIE dessa mängder.

Detta är Helena Bergströms tredje film som regissör efter SE UPP FÖR DÅRARNA, som jag inte har sett, och den usla SÅ OLIKA. Och JULIE får mig att tänka på ett gammalt dammigt TV-drama. Nej, jag blir inte rädd när jag ser filmen, men herregud - det här har ju för fan inte på bio att göra!

JULIE är ännu en filmatisering av Strindbergs (August, inte Anita) pjäs "Fröken Julie" - det finns redan åtminstone ett 30-tal film- och TV-versioner. Varför man skippat "Fröken" i titeln den här gången vet jag inte. Kanske ser det tuffare ut utan? Som RAMBO!
Nadja Mirmiran innehar titelrollen, Björn Bengtsson (från BRÖDERNA KARLSSON, den tredje mest lästa filmrecension jag skrivit här på TOPPRAFFEL! efter SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA och EN GÅNG I PHUKET) är Jean, som jobbar för överklasskexet Julies far och som är förlovad med Kristin (Sofi Ahlström Helleday), som alltså inte är Klabbarparns fru. Det är midsommarafton och ett lokalt folkdanslag i folkdräkt dansar på gården, och Julie limmar på Jean, och, ja, det kommer förstås att gå åt helvete med det mesta och sluta i tårar.

Bergström och hennes team har inte gjort någon ansträngning alls att försöka göra det här filmiskt. Rollfigurerna fäller Strindbergs repliker så som de är skrivna (antar jag; jag tänker inte kolla), utan att det någon enda gång känns som ett naturligt samtal. Visst, pjäsen är skriven 1888, men ändå. Och det här är ett kammardrama. Folk rör sig oftast i ett kök. Eller rör sig och rör sig, de sitter ner. Eller står stilla. Och artikulerar.

Välmeriterade Jens Fischer står för filmfotot, men här är det bara platt och oinspirerat. Som sagt: det ser ut som en TV-pjäs. Och inte en från 2013, utan som något från 1970-talet.

Jag tycker att JULIE är skittråkig - men det är ju klart, gillar man teater och den här pjäsen, kan man säkert uppskatta det här. Men eftersom det här inte har på en bioduk att göra, sätter jag ett specialbetyg:














(Biopremiär 1/3)

torsdag 23 december 2010

Bio: Änglagård - Tredje gången gillt

Foton copyright © Tony Nutley, Sweetwater Produktion AB

Tillåt mig börja med ett erkännande. Ett fullkomligt omtumlande avslöjande.

Jag har inte sett de två första ÄNGLAGÅRD-filmerna!

Nix.

När den första ÄNGLAGÅRD kom 1992 hade jag ännu inte börjat skriva i NST (det skedde först '93), recensera biofilm och därmed se det mesta på repertoaren. Och det fanns ju ingen som helst an´ledning för mig 1992 att se en Colin Nutley-film med Helena Bergström, eller hur? Alla andra gick och såg den - folk till och med rekommenderade den för mig - och jag blev bara mer och mer avskräckt. 

Eftersom jag inte såg den första filmen, struntade jag förstås i del två, som kom 1994. Den slaktades visst av en enhällig kritikerkår.

Men nu har jag sett del tre. Inspelad sexton år efter del två. Jag såg den förra veckan.

Eftersom jag inte hade någon aning om vad som hände i de tidigare filmerna, hittade jag på en egen version. Helena Bergströms Fanny organiserade hemliga MMA-turneringar på en ö. Rikard Wolff var hennes främsta fighter. Jakob Eklund var en CIA-agent som infiltrerade tävlingarna för att avslöja en drogkartell.

Tyvärr stämde detta inte alls. Jag hade inte en siffra rätt. En kollega berättade att Fanny istället försökte ta reda på vem som är hennes far. Jaha. Roligare än så var det inte.

Det märkliga är att medan jag såg ÄNGLAGÅRD 3: THE CRACKDOWN, kändes det som att jag hade sett de tidigare filmerna. Bra - för jag kan ju inte påstå att jag lockades att se dem.

ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT är verkligen filmskapande på gräsrotsnivå. Det påstås ju att Colin Nutley inte arbetar efter ordentliga manus, utan låter skådisarna improvisera fram dialog och scener efter ett löst synopsis. Om detta verkligen stämmer låter jag vara osagt, men den här filmen har tammefan inte mycket till manus. Tillståndet är skandalöst illa på den fronten.

Tydligen brann Änglagård ner i förra filmen. Fanny bor på Mallorca, där hon driver ett hotell. Eller om det nu är en restaurang. Hon har även en femtonårig dotter; Alice, som spelas av Molly Nutley; Helena Bergströms riktiga dotter. Tösen vill plötsligt åka till Västergötland för att ta reda på vem som är hennes far. Tydligen har hon ingen aning om detta - och Fanny vet fortfarande inte vem hennes egen far är; är det Sven Wollter eller Tord Peterson?

Så tillsammans med läderbögen Zacc (Wolff) åker de till Sverige. Därefter följer en oändlig rad sketcher och lösryckta scener. Ja, det här är osannolikt illa gjort. Det känns som om filmmakarna har tagit en säsong av HEM TILL GÅRDEN eller en liknande serie och klippt ner den till två timmar. Och då inte på ett logiskt sätt, utan genom att behålla snuttar ur samtliga 50 avsnitt eller så. Hopp, hopp, hopp, hopp, hopp. Det här är jättekonstigt. Det känns som om filmen bygger på ett gammalt manus av Claes Eriksson från 80-talet; en parodi på TV-serier av den simplaste sort.

Precis allting i ÄNGLAGÅRD 3 är otroligt ointressant. Är det vuxna människor som gjort den här filmen? Riktar den sig till en vuxen publik? Beter sig moderna svenskar på landsbygden på det här sättet? Varför vet Fanny fortfarande inte vem som är hennes farsa? Och varför vet inte dottern vem hennes farsa är? Varför har inte Fanny berättat det - eftersom hon vet om det? Och framför allt: varför springer alla runt på bygden och skvallrar om detta och annat, som vore det en skandal på 1800-talet?

Maria Lundquist dyker upp i ett par scener som föreståndare för en lanthandel och hon är jätterolig. Hon berättar att det enda som hänt de senaste sexton åren, är att hennes make har opererat öronen. Men denna och hennes andra scener har ingenting med någonting att göra. Det är bara inslängda sketcher. Plötsligt får Fanny för sig att hon ska öppna spa i prästgården. Då förvandlas filmen till en ren amatörfilm.

Genom hela filmen slängs det in en massa klipp ur de två tidigare filmerna. Därmed medverkar även nu döda skådisar som Ernst Günther och Viveka Seldahl. Och därmed bjuds vi på några nakenscener.

Finns det inget posivt att säga om den här filmen? Jo. En sak. Jens Fischer står för ett utomordentligt filmfoto. Det är mättat och fullt av liv, det är flott och ser ut som riktig biofilm. Det får oss i publiken att känna dofterna av den idylliska svenska sommargrönskan.

Och det är väl just denna idyll som kommer att få svenska folket att vallfärda för att se ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT. För det kommer de säkert att göra. Detta är väl julens enda breda publikfilm, och tydligen älskar svenska folket sådant här.

Även om det hela egentligen är under all kritik.

I ett par scener bjuds det på omotiverad steppdans.




(Biopremiär 25/12)