DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: Death on the Nile

DEATH ON THE NILE (Disney)

Avdelningen för titelförvirring: när den här filmen gick på bio hette den DÖDEN PÅ NILEN. Vad den heter på Disney+ vet jag inte, eftersom jag inte har den tjänsten, men på DVD och Blu-ray har filmen fått behålla sin engelska originaltitel. Jag såg den på Blu-ray.

Juldagen 1983 såg jag John Guillermins film DÖDEN PÅ NILEN från 1978, byggd på Agatha Christies roman, på TV. Jag har inte sett den sedan dess, och jag mindes inte vem som mördades och vem mördaren var - men, jag kom ihåg hur mordet utfördes. Jag minns att jag tyckte att det var långsökt och omöjligt att utföra. Filmen i sig tyckte jag var trevlig, den hade ett fantastiskt skådespelaruppbåd, och Peter Ustinov som Hercule Poirot.

2017 hade Kenneth Branaghs MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN, med Branagh själv som Poirot, premiär. En film vars första hälft var utmärkt, men som märkligt nog blev tråkigare och mindre intressant efter själva mordet knappt halvvägs in. Filmen visades på 70mm på utvalda biografer, och den fick nästan mer uppmärksamhet för detta, än för innehållet. Den filmen slutade med att Hercule Poirot skickas till Nilen för att lösa ett nytt fall.

... Och här har vi alltså Kenneth Branaghs DÖDEN PÅ NILEN, delvis inspelad i Egypten och Marocko. Liksom i den förra filmen, kryllar det av kända skådespelare. Gal Gadot, Annette Bening, Dawn French, Jennifer Saunders, Russell Brand, och en massa andra. Armie Hammer har en stor och viktig roll, den här filmen spelades in innan Hammers karriär rasade ihop efter en rad bisarra händelser, och han blev persona non grata.

Alla dessa personer, samt Hercule Poirot, befinner sig alltså på Nilen. Närmare bestämt ombord på en lyxig båt. Det uppstår intriger - Gal Gadot spelar en svinrik kvinna, Linnet, som gift sig med sin kompis Jacquelines (Emma Mackey) pojkvän Simon (Hammer). Jacqueline är också ombord på båten, hon går omkring och hatar Linnet. Fler kärleksintriger förekommer: rollfiguren Bouc (Tom Bateman) återkommer från MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN, han har ett hemligt förhållande med en annan av passagerarna.

Men hur står det till med den utlovade döden? Det dröjer en timme och fem minuter innan det första mordet sker - ytterligare mord följer. Filmen varar två timmar och sju minuter, så vi får alltså vänta mer än halva filmen. Eftersom jag alltså kom ihåg hur mordet gick till, visste jag vem som låg bakom när mordet väl skedde. Huruvida man gjort några större förändringar mot boken och den tidigare filmatiseringen vet jag inte - med undantag för en svartvit prolog som utspelar sig under första världskriget. I denna prolog får vi förklaringen till varför Poirot har sin stora mustasch, och detta är påhittat av manusförfattaren Michael Green.

DÖDEN PÅ NILEN är grann att titta på, här finns flera maffiga vyer, och den är säkert ännu maffigare på en stor bioduk. Dock är filmen i sig rätt ljummen. De medverkande skådespelarna må vara kända, men de är inte så där jättekul. Gal Gadot har jag alltid tyckt är tradig. Någon större spänning uppstår aldrig - fast det kan bero på att jag visste vem mördaren var. Någon humor finns här knappt alls, trots att både French och Saunders medverkar. Jag minns MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN som bättre, men framför allt minns jag versionerna från 1970-talet av dessa två deckare som bättre.

Bland extramaterialet hittar vi intervjuer med filmskapare och skådisar, samt barnbarn och barnbarnsbarn till Agatha Christie.

 

Bio: Absolutely Fabulous: The Movie

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag såg aldrig TV-serien ABSOLUTELY FABULOUS, som började visas 1992. Anledningen är att jag inte ville se ett program som hette HELT HYSTERISKT. Ett fruktansvärt fånigt namn. Det är mycket möjligt att jag gillat serien om jag faktiskt tittat på den, men jösses - jag ser inte program som heter HELT HYSTERISKT. Å andra sidan hände det att jag kom över den spärren - jag såg, och gillade, SMACK THE PONY, som i Sverige fick den vedervärdiga titeln GARVA HÄR.
Nu har jag sett den väldigt senkomna långfilmen ABSOLUTELY FABULOUS: THE MOVIE, i regi av Mandie Fletcher, som tidigare regisserat avsnitt av SVARTE ORMEN (eller SVARTE ORM, som den senare märkligt nog döptes om till) och HELT HYSTERISKT. Man kan ju undra varför man gör en långfilm nu, och inte för tjugo år sedan, men jag noterar att det spelades in några TV-avsnitt så sent som 2011-2012.
Även om jag alltså aldrig såg serien, vet jag förstås vad den handlar om. Edina (Jennifer Saunders) och Patsy (Joanna Lumley) är tillbaka, och det enda som har hänt, är att de är äldre. Saunders är 58, Lumley är 70. De två lever som de alltid gjort, de festar, super och tar droger. Edinas dotter är nu vuxen och har barn.
Edina är PR-agent och en hopplös sådan. Hennes enda klienter är Lulu och Emma Bunton (som spelar sig själva), men Edina vill väldigt gärna ha Kate Moss (som spelar sig själv) i sitt stall. När Edina får syn på Moss på en fest, råkar hon knuffa ner henne från en avsats, så att hon trillar i plurret. Kate Moss försvinner och antas vara död. Edina och Patsy blir Englands mest hatade människor och tvingas fly landet. De åker till Cannes, där de fortsätter att leva lyxliv. Tanken är att de ska leta upp en svinrik gubbe (Barry "Dame Edna" Humphries), som en gång i tiden ville gifta sig med Patsy - det vill han säkert fortfarande.

Det är inte mycket handling i den här filmen; den består främst av en massa sketcher staplade på varandra. Och det är väldigt slarvigt. Det är slarvigt på alla plan, som om filmskaparna tänkt att det räcker med att publiken får återse sina favoriter från TV. Det blir alldeles för mycket maskerad; "två tanter klär ut sig och tokar sig". Det är inte speciellt kul när gubbar klär ut sig och tokar sig, det blir inte roligare för att det är tanter. Estetiskt ser det ut som TV på stor duk, filmen ser inte ut som en bioproduktion,
Nu ska jag inte sitta här och ljuga och säga att jag inte skrattade. Visst skrattade jag till ett par gånger. Men det räcker inte för att jag ska tycka att det är en bra och rolig film, och den är fortfarande slarvig och ogenomtänkt, trots ett par skratt.
Kändisar verkar ha stått i kö för att få medverka, en farlig massa sådana flimrar förbi. Graham Norton, Joan Collins, Rebel Wilson, Jean-Paul Gaultier, Dawn French och Jon Hamm är några. För min egen del gillade jag att de hamnar i Cannes och besöker platser jag är bekant med. De hamnar till och med i Pierre Cardins bubbelpalats uppe i bergen. Där har jag varit på fest en gång. Jag skulle på dass och hittade inte till bajamajorna, som ställts upp för gästerna, istället lyckades jag ta mig in i en av bubblorna och besöka en toalett därinne. Jag blev inte sedd - vilket kanske var tur.

(Biopremiär 2/9)


-->