Netflix: The Mother

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

Netflix är lite lustiga. Rättare sagt, deras mobilapp är lite lustig. Jag brukar klicka på de kommande filmer jag är intresserad av, så att jag ska bli påmind när de har premiär. Ofta kommer påminnelsen flera dagar efter premiären, eller - som i fallet THE MOTHER - så kommer ingen påminnelse alls. Istället kommer det aviseringar om en massa andra filmer och TV-serier jag inte är ett dugg intresserad av.

Nå. Nu har jag i varje fall sett THE MOTHER, och det gjorde inget att jag inte fick någon påminnelse. Den här filmen hade jag kunnat vara utan. Dessutom kändes det som att jag redan sett filmen. 

För regin står Niki Caro, som senast gjorde spelfilmsversionen av MULAN, vilken jag inte sett. Dessförinnan verkar hon mest ha gjort dramer.

Jennifer Lopez spelar en namnlös kvinna med militärt förflutet, hon är något slags mördare åt staten. När filmen börjar är hon höggravid och sitter i ett så kallat safe house. Hon har haft romanser med två olika skurkar, Adrian Lovell (Joseph Fiennes) och Hector Álvarez (Gael García Bernal), kvinnan gick till FBI för att skvallra om de slemma aktiviteterna, och nu förhörs av FBI om detta (det är lika krystat som märkligt, det hela). Skurkar anförda av Lovell anfaller, FBI-agenter dödas och denna namnlösa kvinna - modern, alltså - knivhuggs i magen. Hon lyckas dock spränga Lovell i luften. Tror hon.

Hon vaknar upp på ett sjukhus. Barnet, en flicka, överlevde knivhugget, men modern tvingas avsäga sig moderskapet. Dottern ska placeras i fosterhem, bestäms det, modern är en olämplig moder, och dottern måste bevakas och beskyddas, eftersom Lovells kropp inte hittades. Så, modern åker norrut och bosätter sig i Alaska. Där sitter hon ensam i en stuga.

Hopp tolv år framåt i tiden. Moderns dotter, som döpts till Zoe och spelas av Lucy Paez, lever ett lyckligt liv med sina fosterföräldrar. En vacker dag kidnappas Zoe av Lovell. Modern får veta detta, så tillsammans med den snälle FBI-agenten Cruise (Omari Hardwick) fritar hon Zoe.

Modern berättar inte för Zoe vem hon är, men Zoe räknar snart ut att den bistra kvinnan är Zoes biologiska mor. Skurkar letar efter dem. De flyr till stugan i Alaska, där modern lär dottern köra bil och skjuta gevär. Zoe gillar inte modern och vill hem. Kommer Lovell att hitta dem? Kommer modern och Zoe att bli bästa vänner på slutet? Har påven en rolig hatt?

THE MOTHER är en slätstruken och tråkig actionthriller. Som jag skrivit så många gånger tidigare: det gör inget om vi sett allt förut, det gör inget om handlingen är ooriginell, så länge filmen levererar det den ska och är underhållande. Men THE MOTHER är mest sömnig. Allting känns fantasilöst. Det här är ett klyschkalas. Inledningen är väldigt konstig, men första halvan av filmen är väl hyfsad. Ungefär halvvägs, när fokus läggs på relationen mellan mor och dotter, tappar filmen rejält och det blir segt. Zoe är en ganska irriterande unge. Fast modern är inte vidare charmig hon heller.

Det här är en sådan där film där folk gör idiotiska saker bara för att det ska uppstå spänningsmoment. Framför allt är skurkarna duktiga på att vara dumma, bara för att modern ska få tillfälle att döda dem. Redan i inledningen, när en massa skurkar anfaller huset modern sitter i, lyckas modern gömma sig i ett badrum i flera minuter, så att hon hinner tillverka en bomb, innan hon upptäcks. 

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 12/5)

Amazon Prime: Shotgun Wedding

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazon Prime-premiär - men det här är visst en film Amazon Studios köpte av Lionsgate, och den har biovisats här och var i världen. Av allt att döma har filmen kostat en väldig massa pengar och det görs mycket reklam för den - den dök upp på en stora ljusskylten utanför Scandinavium när jag gick förbi tidigare i veckan.

En del har kallat SHOTGUN WEDDING för "romantisk komedi", men det stämmer inte riktigt. Det här är en actionkomedi - det är DIE HARD på ett bröllop på en ö. Fast "komedi" är att ta i.

Jason Moore, som bland annat gjort PITCH PERFECT, har regisserat denna gravt misslyckade film. Det är faktiskt en plåga att ta sig igenom den.

Jennifer Lopez, som ser ut att vara minst tio år yngre än hon är, spelar Darcy Rivera, som kommer från en groteskt rik familj. Cheech Marin spelar hennes far, som har en ny, ung flickvän. Till min förvåning konstaterade jag att den gamla damen som spelar Darcys mor är Sonia Braga. Jag har nog inte sett henne i något på decennier - jag kände verkligen inte igen henne.

Darcy ska gifta sig med en kille som heter Tom Fowler (Josh Duhamel). Han kommer från en fattigare familj. Nu är hans familj också svinrik, men inte lika rik som familjen Rivera. Ett skämt i början är att de ska hålla bröllopet på en filippinsk ö, eftersom de inte har råd med Bali. Som om det vore billigt a boka en filippinsk ö och flyga dit alla bröllopsgäster. Toms föräldrar görs av Jennifer Coolidge och Steve Coulter.

Okej. Darcy och Tom ska alltså gifta sig på den här ön, och de har något slags genrep eller vad det är för bröllopet. Plötsligt anländer Darcys före detta pojkvän Sean, som spelas av Lenny Kravitz. Han är inte bjuden, men Darcys farsa gillar honom, farsan kan inte med den hopplöse och fattige Tom.

Det handlar alltså om ett sådant där vidrigt, artificiellt amerikanskt rikemansbröllop, där allting är svindyrt - och känns falskt.

Nästa dag ska bröllopet hållas - men Darcy och Tom bråkar. De springer in i djungeln och bråkar vidare, och Darcy tar av sig ringen. Hon vill inte längre gifta sig med Tom. Medan de är borta anfalls bröllopet av onda pirater som är ute efter familjen Riveras pengar. Tror jag.

Eftersom Darcy och Tom saknas, jagar piraterna dem genom djungeln. Darcy och Tom är förstås iförda sina bröllopsutstyrslar. De tillfångatas och får sina handleder hopbundna med varandra, men flyr. De dödar några pirater. Darcy tål inte att se blod och svimmar. Ett par av bröllopsgästerna är förrädare. När Darcy och Tom skjutit ihjäl och sprängt alla pirater, är alla glada och det festas, alla gästerna sjunger "Walk Like an Egyptian" och dansar medan eftertexterna rullar.

SHOTGUN WEDDING är en hemsk film. Ingenting i filmen är roligt. Jennifer Coolidge gör några tappra försök och lyckas nästan bli lite kul, men det här är så illa gjort, och uselt författat, att det spelas "rolig musik" när någon gör- eller säger något roligt, så att vi ska fatta att det är tänkt att vara kul.

Som actionfilm är det inte heller bra. Filmen är inte bra på något plan alls. Alla rollfigurer är osympatiska och/eller tråkiga, och flertalet av dem spenderar större delen av filmen i en swimmingpool. Jennifer Lopez skriker mycket.

Jag såg färdigt filmen enbart för att det är en premiär jag tänkt skriva om. Till skillnad från en del kollegor skriver jag inte om filmer om jag inte sett hela filmen. 

 

 

 

 

 

(Amazon Prime Video-premiär 27/1)

Bio: Home

Bilder copyright (c) Twentieth Century Fox
Figurerna i HOME dök först upp i en kortfilm, som visades innan en animerad långfilm - jag har glömt vilken. Och jag har glömt vad som hände i kortfilmen. Nu har HOME i alla fall gått och blivit långfilm från Dreamworks Animation och i regi av Tim Johnson, som gjorde PÅ ANDRA SIDAN HÄCKEN - om någon nu minns den.
HOME handlar om rymdvarelser som på engelska heter "boovs" - en boov, flera boovs. I den svenska dubbningen låter det som om de säger boof och boofer. Även övriga namn på figurer och arter är svåra att uppfatta, i pressmaterialet står det inte vad allt och alla döpts om till. Huvudperson är i alla fall den lille Oh, som ser precis likadan ut som alla andra boover. Han är dock väldigt impopulär, denne Oh, han är ettrig och alltid positiv.
Booverna är på flykt undan de onda gorgerna och Jorden har valt ut som ett bra ställe att fly till. Ledda av den korkade kapten Smäck anländer de till vår planet och skickar iväg alla jordbor till olika distrikt, medan de själva bosätter sig i städerna. Booverna är fullkomligt omedvetna om att de upplevs som onda av jordborna.
Tipp heter en tolvårig flicka som av någon anledning blivit kvar i New York. Där lever hon som en annan Robert Neville. Oh tänker ställa till med fest, men när han ska eposta en inbjudan till boverna lyckas han bjuda in hela galaxen. Detta innebär att gorgerna också får en inbjudan och kan se var booverna gömmer sig. Booverna måste fly igen och Oh blir efterlyst. Då träffar Oh på Tipp, och efter att ha bråkat en stund blir de förstås vänner och åker iväg för att hitta Tipps morsa, som finns någonstans på Jorden - och så måste de försöka stoppa gorgerna.

HOME är en relativt hemsk film. E.T. möter THE OMEGA MAN* möter TV-serien V. Allt berätttat i ett uppskruvat, hysteriskt tempo. Det händer för mycket precis hela tiden, och jag kom på mig med att tänka på annat. Det är rätt påfrestande. Det är inte mycket som är roligt i filmen  (jag skrattade till när Oh dricker "citronsaft" ur en "stor skål" på en herrtoalett och äcklas), och självklart leder allt fram till en massa moralkakor om vänskap och familjen.
Filmen är även försedd med ett fruktansvärt irriterande soundtrack. En massa plastiga, själlösa, fullkomligt menlösa R'n'B-låtar - och R'n'B är ju den värsta typen av musik, vid sidan av reggae, rap och dragspel. Låtarna framförs av Rihanna, som i den amerikanska originalversionen också bidrar med Tipps röst. Steve Martin gör kapten Smäck medan Jennifer Lopez står för Tipps morsas röst. Det är möjligt att filmen är lite bättre på engelska. I den svenskdubbade versionen får vi höra en massa standardröster som babblar hysteriskt.

 



(Biopremiär 27/3)

* Jag skulle förstås kunna ha skrivit I AM LEGEND, men Charlton Heston-versionen är coolare!

-->

Bio: What to Expect

Foton copyright (c) Noble Entertainment

WHAT TO EXPECT är den svenska titeln på den här filmen. Jasså? Jaha, och vad heter den i original, då? Jo, WHAT TO EXPECT WHEN YOU'RE EXPECTING. Lång och otymplig titel. Men den "svenska" titeln blev ju lite obegriplig. Vaddå, vad man kan förvänta sig? Av vaddå? Nä, hade jag satt den svenska titeln, hade jag dragit till med TITTA, VI FÖDER BARN!

Jag hade förväntat mig en redig tösafilm. En typisk tjejfilm av stora mått. Därför blev jag förvånad när jag kom på mig själv med att sitta och skratta åt en hel del i denna komedi i regi av Kirk Jones, som tidigare gjort den hemska NANNY MCPHEE. Åtminstone i början.

Vi får följa en samling par som först inte verkar ha något med varandra att göra eller mer gemensamt än att de väntar barn. Cameron Diaz är Jules, framgångsrik programledare för ett sådant där TV-program där tjockisar ska banta. Hon bor (självklart i en lyxvilla) ihop med en dansör, och de två tävlar i en variant på LET'S DANCE. Efter att ha vunnit finalen spyr Jules i pokalen - hon är gravid.

Jennifer Lopez är den fattiga frilansfotografen Holly (som trots fattigdom bor i en jättelägenhet), som är gift med en videoklippare. De beslutar sig för att adoptera ett barn från Etiopien. Elizabeth Banks är Wendy, som driver en butik med babysaker och som har skrivit en barnbok om amning. Hon väntar barn med Gary (Ben Falcone), vars far är stenrik, bor i lyxvilla och gillar margaritas - farsan spelas av Dennis Quaid, och han väntar tvillingar med sin 25-åriga hustru (Brooklyn Decker).

Slutligen råkar unga söta Rosie (Anna Kendrick), som säljer osträtter från en ostbil, bli på smällen efter en het natt tillsammans med en föredetta pojkvän, som säljer baconrätter från en baconbil.
Dessa graviditeter leder till diverse incidenter och förvecklingar. I synnerhet männen har problem med att klara av situationen. Det figurerar en liten klubb, The Dudes, bestående av nyblivna farsor som promenerar med sina bebisar. De hävdar att klubben är som Fight Club, fast de slåss inte. Chris Rock är en av medlemmarna.

Okej. Dennis Quaid är fullkomligt fantastisk i den här filmen. Han är verkligen skitrolig som föredetta racingstjärna och partysnubbe av stora mått. Flera andra rollfigurer och händelser är också mycket roliga. Chris Rock har en liten son som är fruktansvärt korkad. Thomas Lennon är en valhänt och lagom misslyckad typ - och kul.

Men kvinnorna, då? Är inte de roliga? Nja ... Jo, kanske. Lite grann. Banks och Decker blänker till emellanåt, men i Banks' fall handlar komiken mest om att skrika hysteriskt. Diaz' rollfigur är egentligen lite osympatisk. Lopez' är meningslös.

Efter ett tag övergår WHAT TO EXPECT till att bli en renodlad tjejfilm. Ur en mans ögon betraktad. Och snart börjar den även predika. Det är en jävla massa tjafs om "mirakel" och "gåvor" och folk håller tal på olika sätt; Banks håller ett "fint" anförande på en mässa och utan förvarning går Rock igång och håller en moralisk föreläsning och hur mycket han och hans vänner älskar att vara fäder. Och herrejävlar, när Lopez med make anländer till Etiopien (i scener inspelade i Sydafrika, även om de lika gärna hade kunnat skjuta dem på en back-lot i Hollywood) och hämtar ungen, deltar de i en religiös ritual där alla glatt ber och hojtar amen.

Historien om Rosie och hennes kille verkar vara plockad ur en annan film; ett romantiskt ungdomsdrama.

Filmen är lång som ett ösregn, den blir bara längre och längre, och ju längre den pågår, desto mer känner jag hur mitt betyg sjunker.

WHAT TO EXPECT är förstås väldigt amerikansk; det förekommer en sådan där "baby shower", vilket jag aldrig riktigt begripit vad det är, och den sker i överdådig lyx. Oavsett hur lite pengar man har, måste man köpa stort hus när man ska få barn. Och man diskuterar huruvida man ska låta omskära sin son eller ej. En diskussion som känns mycket märklig. Det är ju skitkonstigt att detta ens övervägs i ett modernt land som USA. Diaz råkar säga "fuck" i ett direktsänt TV-program varpå Quaid flinar att censorerna kommer att älska detta.

... Om man kapat filmen med en halvtimme och byggt ut Quaids roll, hade detta kunnat bli en riktigt bra komedi. Nu blev det en tantfilm med några roliga inslag.

Plus för att gamla fina "Why don't we get drunk and screw" spelas i en scen.

(Biopremiär 25/5)