Visar inlägg med etikett Jennifer Lawrence. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jennifer Lawrence. Visa alla inlägg

tisdag 26 februari 2013

Bio: Du gör mig galen!

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Oscargalan är överstökad, priserna är utdelade, men fortfarande dyker de nominerade och ibland till och med belönade filmerna upp på de svenska biograferna. Som den här; SILVER LININGS PLAYBOOK, som fått den osedvanligt usla, svenska titeln DU GÖR MIG GALEN! - hur tänkte Noble Entertainment där? Numera låter man bli att översätta många engelska titlar, men när man väl sätter en svensk titel, drar man till med något idiotiskt.

Åtta Oscarsnomineringar hade den här fått, bland annat för Bästa film, regi (David O Russell, som gjorde THE FIGHTER), manus baserat på förlaga, samt fyra skådespelarpriser. Nej, jag kan väl inte påstå att filmen är värd alla dessa priser - så bra är inte filmen.

DU GÖR MIG GALEN! lanseras som romantisk komedi, eller romantisk dramakomedi. Drama - ja. Komedi - jodå. Romantisk? Nja. Jag vet inte.
Bradley Cooper noterade jag förstås först när han hade en fast roll i utmärkta TV-serien ALIAS, och därefter gick han och blev filmstjärna i hits som BAKSMÄLLAN och dess sämre uppföljare. Jag hade knappast väntat mig att han en dag skulle Oscarnomineras. Här är han den före detta läraren Pat, som just släppts ut från psyket, där han suttit sedan han gjort sitt bästa för att ha ihjäl sin frus älskare. Pat går på tunga mediciner, har ett minst sagt svajigt humör, och flyttar hem till sina föräldrar, som spelar av Robert De Niro och Jacki Weaver, vilka båda nominerades för Bästa biroller.

Pat vill ha sin hustru tillbaka, vilket verkar omöjligt, men så träffar han Tiffany, som trots sin unga ålder är änka - och som precis som Pat är minst sagt svagig psykiskt sett, och som knaprar piller. En plan för att återvinna Pats hustru tar form, den förvirrade vänskapen mellan Pat och Tiffany fördjupas, han ska hjälpa henne att vinna en danstävling, och jodå, självklart uppstår känslor mellan dem.
Jennifer Lawrence fick en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för sin insats som Tiffany. Tja, jo, det är hon väl värd. Priset skulle lika gärna ha kunnat gå till de övriga nominerade i kategorin, men jag har inga invändningar. Hon imponerade i WINTER'S BONE, jag minns henne inte alls från X-MEN: FIRST CLASS, hon var lika slätstruken som själva filmen i HUNGER GAMES, men här är hon bra. Kanske är hon lite för ung för att övertyga som änka, men det är ju inte omöjligt. Kan dock tänka mig att en del svenska kritiker kommer att anmärka på att Bradley Cooper är hela femton är äldre än Lawrence. Usch! Men han ger ju intryck av att fortfarande vara rätt ung, så kanske märks det inte.
Russells film innehåller en del roliga scener - men ska jag vara ärlig, och det ska jag, har jag lite svårt att skratta åt det här. Jag vet inte alltid om det är meningen att man ska skratta åt en del incidenter. Jag tycker nämligen att det är lite problematiskt att huvudpersonerna är psyksjuka och går på medicin. Det är ju inte speciellt skojigt - och här skildras det hela förhållandevis realistiskt; de har inga Monty Python-symtom. Pat och Tiffany har en tendens att bli rätt jobbiga; de är högljudda gaphalsar helt befriade från social kompetens, och ibland är de direkt osympatiska. Det är därför jag inte upplever filmen som speciellt romantisk; i en romantisk komedi måste man - även om humorn är sylvass och giftig - kunna identifiera sig- eller sympatisera med huvudpersonerna. I fallet DU GÖR MIG GALEN! får jag ofta lust att slå huvudpersonerna i huvudet med en hammare.

Robert De Niro är rolig som den footballtokige farsan, Chris Tucker är hör och häpna uthärdlig som en av Pats sjukhuskompisar, och bland övriga medverkande hittar vi Julia Stiles och John Ortiz.






(Biopremiär 27/2)

torsdag 22 mars 2012

Bio: The Hunger Games

Foton copyright (c) Nordisk Film

Förra sommaren fick jag romanen "Hungerspelen" när Nordisk Film promotade den då kommande filmatiseringen. Suzanne Collins trilogi har visst sålt 20 miljoner ex världen över. Mitt ex av denna den första delen blev liggande i en hög med böcker jag kanske läser någon gång. Men allvarligt talat var jag inte speciellt lockad. Än mindre när böckerna - och nu filmatiseringen - marknadsförs och omtalas som en ny TWILIGHT, med samma målgrupp.

THE MOST DANGEROUS GAME (1932). DEATH RACE 2000 (1975). THE RUNNING MAN (1987). HARD TARGET (1993). SURVIVING THE GAME (1994). Italienska varianter som ENDGAME (1983), för att inte tala om de japanska BATTLE ROYALE-filmerna (2000 & 2003). I Australien gjordes HELVETESJAKTEN 1982. Temat i THE HUNGER GAMES är långtifrån nytt, SEABISQUIT-regissören Gary Ross' film känns som ett hopkok av ovannämnda filmer. I THE MOST DANGEROUS GAME och dess inofficiella remakes HARD TARGET och SURVIVING THE GAME jagas människor som villebråd av excentriska jägare som vill uppleva något extra. I mediasatirer som DEATH RACE 2000 och THE RUNNING MAN har forna tiders gladiatorspel återuppstått i nya varianter som något slags bisarr TV-underhållning där de tävlande kämpar till döds, vilket även är handlingen i Joe D'Amatos ENDGAME (fast där saknas satiren). I BATTLE ROYALE tvingas skolelever slakta varandra.
THE HUNGER GAMES utspelar sig i en dystopisk framtid där folket (troligen amerikaner) revolterade mot de regeringen. Revolten slogs ner och Hungerspelen infördes. För att undvika framtida revolter och för att folket ska leva i fred, tvingas landets tolv olika distrikt att skicka en pojke och en flicka som "tributes"; spelare i Hungerspelen som utkämpas till endast en deltagare är i livet. Dessa spelare ska vara mellan tolv och arton år, och de väljs ut med hjälp av lottdragning.

Sextonåriga Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) bor med sin mor och lillasyster i Distrikt 12; en fattig gruvarbetarby. När lillasysterns namn dras, räddar Katniss henne genom att kliva in som frivillig Tribute, vilket aldrig hänt tidigare. Pojken som också skickas till spelen är Peeta Mellark (Josh Hutcherson), som alltid varit hemligt förälskad i Katniss. I Distrikt 12 häckar även en viss Gale (Liam Hemsworth) som verkar vara den lokale hunken, men han har inte mycket mer att göra än att dyka upp ibland och vara ... hunk.

Katniss och Peeta skickas till den gigantiska, lyxiga huvudstaden, som ser ut som en kombination av antikens Rom och Albert Speers våtaste drömmar.
Presidenten Snow (Donald Sutherland) välkomnar dem, Woody Harrelsen är en försupen mentor för de två representanterna från Distrikt 12, Lenny Kravitz är något slags PR-kille och kläddesigner, och så får de 24 deltagarna under ett par veckor lära sig allt om hur man dödar och överlever i vildmarken.

Den stora tävlingsdagen, den 74:e i ordningen, anländer, kombattanterna hissas upp till en stor skog som utgör arenan, och där drabbar de samman. Vapen och förnödenheter finns utspridda här och var, TV-kameror bevakar varje rörelse, befolkningen följer det som sker, och problem uppstår när de tävlande bildar pakter för att bli mer effektiva, medan Katniss, beväpnad med pilbåge, hjälper de som är svaga och rädda.

Först och främst måste jag säga att THE HUNGER GAMES är betydligt mer uthärdlig än jag trodde den skulle vara. Jag fruktade att filmen skulle vara lika hemsk som TWILIGHT-serien, men så är inte fallet - det här är väldigt mycket bättre. Med det inte sagt att THE HUNGER GAMES är bra. För det här är en film med stora problem, framför allt vad gäller handling, händelser och logik. Vore det en renodlad, fläskig actionrökare hade man kunnat ha överseende med detta, logiska luckor hade täckts över med feta slagsmål. Men så är inte fallet här.

Jag kan inte påstå att det riktigt framgår vad de här Hungerspelen är. På vilket sätt skapar dessa fred i landet? Varför ska de tävlande vara barn? Borde inte detta snarare leda till att folket revolterar ännu en gång? Och hur har detta kunnat bli populär TV-underhållning? Jag kan acceptera att vuxna som slåss på liv och död kan utvecklas till kommersiell underhållning i en urspårad, bisarr framtid - med vad är det för pervon som vill se barn slakta varandra? Hur lyckades man genomföra en sådan idé? Slipper de rika barnen i huvudstaden tävla?

Frågorna fortsätter att hopa sig. De här spelarna som bildar en pakt och beter sig som vänner - hur tänkte de där? För när de dödat alla utanför pakten, måste de ju börja slakta varandra. Och när spelets arrangörer och kontrollanter skapar virtuella, mordiska jättehundar - hur fanken blir de levande och kan äta upp sina offer i skogen? Flera andra enskilda scener är märkliga och svårförklarliga. Det är möjligt att logiken fungerar bättre i boken, men: man ska inte behöva läsa boken för att förstå och uppskatta filmatiseringen! Då har filmskaparna misslyckats.

Förutom logiken, är filmens längd ett annat problem. Två och en halv timme! Varför? Det går inte att motivera denna spellängd, filmen blir bara seg och tråkig, och trots denna längd utvecklas få av rollfigurerna. Ofta känns det som om det inte händer någonting alls. Folk går omkring i samma gråa, regnvåta skog som förekommer i TWILIGHT - och som Rambo gjorde osäker för trettio år sedan. Känns det som.
THE HUNGER GAMES har åldersgränsen PG-13 i USA. Här i Sverige har den fått en 11-årsgräns. I Storbritannien censurklipptes filmen för att kunna förses med gränsen 12A. Just våldet och temat - barn tvingas att döda barn - har diskuterats vilt. Filmen är förhållandevis ångestladdad, betydligt mer än andra, liknande filmer, och denna ångest kan nog vara i tuffaste laget för de yngsta biobesökarna - snarare än våldet. Förvisso sprutar det en del blod under actionscenerna, men dessa är förhållandevis få, de är korta, de är filmade med ryckig handkamera och extremt snabbt klippta. Jag gissar att det är dessa engelsmännen klippt i, men i praktiken ser man inte speciellt mycket. Under öppningsscenerna är förresten den handhållna kameran fruktansvärt irriterande.

PG-13-gränsen bidrar också till filmens tråkighet - i alla fall vad gäller mig som vuxen karl. Vi vet ju att rollfigurerna inte kan göra något "coolt", det kan aldrig bli ordentligt röj, inga spektakulära avlivningar följda av oneliners. Inga utdragna martial arts-strider, inga COMMANDO-fajter, inga halshuggningar.

Vad som lyfter filmen är skådespelarna. Sutherland och Harrelson äger sina scener, men bäst är Stanley Tucci som Caesar Flickerman, exemplariskt slajmig programledare för TV-sändningarna av spelen - han är filmens motsvarighet till Damon Killian i THE RUNNING MAN. Jennifer Lawrence (från WINTER'S BONE) ska vara en vanlig tjej, hon ser onekligen ut som en vanlig tjej och är sympatisk, men samtidigt lite trist.

Jag kan nog tänka mig att det här kommer att gå hem hos målgruppen, vilken främst utgörs av unga tjejer. Återstående två böcker lär filmatiseras även de. Jag hade hellre sett en version av THE HUNGER GAMES med Rhona Mitra och Jason Statham.

Steven Soderbergh var Second Unit Director.







(Biopremiär 23/3)

lördag 8 januari 2011

Bio: Winter's Bone

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Igår gjorde jag mitt andra försök att se den exceptionellt hyllade WINTER'S BONE, Första försöket gjorde jag redan under Filmdagarna i augusti förra året, men då var jag så bakfull - eller fortfarande full? - på förmiddagsvisningen, att jag somnade direkt efter förtexterna. Tydligen hade jag snarkat ljudligt genom hela filmen, och eftersom det här är Sverige kom ingen på att knuffa till mig - istället kom folk fram och klagade efteråt...
Igår var det ingen risk att jag skulle somna. För vad tror ni hände på vägen till biografen? Jag halkade och föll som en fura.
Redan tidigare på kvällen, när jag lämnade St Gertrud, såg jag en ung kvinna som korsade en gata och plötsligt halkade och föll raklång baklänges - medan en bil närmade sig henne. Jag såg paniken i hennes ögon, och jag fick nästan panik själv, när jag inte kunde hoppa över en snövall och ta mig ut på gatan för att hjälpa henne upp utan att själv trilla. Men hon kom upp i tid.
Och senare föll alltså jag. tjugo-trettio meter från Filmstaden. Helt utan förvarning. Gatstenen var glashal. Plötsligt bara låg jag där på rygg. Förra gången jag halkade på en isfläck, det är några år sedan, slog jag mig sönder och samman och var ur spel i över en vecka. Men den här gången gick det bättre. Värken i röven gick över ganska snabbt, jag kom undan med en skrubbad armbåge, vilken gjorde sig påmind filmen igenom. Ingen risk att somna, alltså.
Den värkande armbågen gjorde också att WINTER'S BONE fick något slags multimediadimension - de led och värkte på duken, jag värkte i publiken.
Debra Graniks film bygger på en roman, men Granik och hennes medmanusförfattare Anne Rosellini har enligt intervjuer tillfört en hel del annat material, efter att ha åkt runt i Missouris skogar och intervjuat de boende där.

Missouri. Det är ju James & Younger Country. The Long Riders. Bistra män-
niskor, skjut först och strunta i att  fråga, och ett landskap som liknar vårt svenska - och ofta med samma väder. Det är grått och tradigt.
Jennifer Lawrence spelar 17-åriga Ree Dolly, som bor med sin sjuka morsa och två yngre syskon i en fallfärdig kåk någonstans i skogen. Det är eländigt värre, de har ont om pengar och Ree är den som måste ta hand om familjen.

Den stora grejen bland bygdens karlar verkar vara att framställa knark. De kokar kokain och har sig. Hembränt har man visst lagt av med. En dag kommer sheriffen och knackar på hos Ree. Rees odåga till farsa har försvunnit och om han inte infinner sig på en rättegång kommer familjen Dolly att förlora huset.
Därför beger sig Ree ut för att leta upp gubbfan, något som på flera sätt är svårare än man kan tro. De personer i trakten Ree frågar är nämligen inte som vanligt folk. De här människorna är bortom white trash; de är nästan ett eget folkslag. Och ja - de spelar banjo.
WINTER'S BONE tillhör den amerikanska independentgenren "Täckjackedrama". Kärva filmer i kärva miljöer där kärva människor gärna bär täckjacka. Fast det är inte så många täckjackor i just den här. Ett annat typexempel på genren är FROZEN RIVER, men WINTER'S BONE är en bättre film.
Kanske ligger det hyfsat nära till hands att jämföra denna amerikanska misärskildring med svenska SVINALÄNGORNA, vilket en kollega även gjorde efter pressvisningen av Pernilla Augusts film. Självklart är Debra Graniks film oändligt mycket bättre på alla plan. SVINALÄNGORNA är bara en enda lång rad misärklyschor och filmen leder liksom ingenstans.

WINTER'S BONE har också en massa klyschor. Det är självklart. För vi vet ju hur de är, de där antag-
ligen inavlade typerna i den amerikanska obygden; vi har ju sett DEN SISTA FÄRDEN.  Graniks film är full av riktigt fula och skitiga människor, som pratar en dialekt man kan skära med brödkniv. De är vresiga och har sin egen hederskodex, och de är minst sagt egensinniga - och har inga problem att ta till våld. Och de spelar banjo.
Grejen är att den här typen av människor finns där ute i Missouris skogar. På riktigt. Och det är rätt fascinerande. För att komma med en till synes långsökt liknelse, känns det nästan som att se på en film typ CANNIBAL HOLOCAUST. Det är nutid i en välbekant värld, men om man beger sig in i skogen, så väntar ett främmande och oberäkneligt folkslag. Fast det är väl inte kannibaler i Missouri. Inte vad jag vet. Men man vet ju aldrig.

Även om WINTER'S BONE på något sätt har en thrillerintrig, är det här ingen direkt spännande film. Den består nästan bara av möten med människor. Udda människor. Och möten som leder till udda situationer. Men filmen engagerar från början till slut, intresset hålles hela tiden vid liv.

Filmen känns väldigt realistisk. Jag känner inte igen dess skådespelare - med ett undantag. De ser alla äkta ut; de är fula och jävliga. Men så dyker plötsligt Sheryl Lee upp. Laura Palmer från TWIN PEAKS. Hon är ju inte unga, söta Laura Palmer längre, eftersom hon är i min ålder, och även om hon är en vacker kvinna, ser hon här tilltufsad ut. Hon gör bra ifrån sig, men hennes medverkan förtar just då illusionen av att det jag ser är verklighet.

WINTER'S BONE innehåller en scen där Ree flår en ekorre.








(Biopremiär 7/1)