Netflix: We Have a Ghost

Foton copyright (c) Netflix

WE HAVE A GHOST är skriven och regisserad av Christopher Landon. Han är mannen bakom de utmärkta skräckkomedierna HAPPY DEATH DAY, HAPPY DEATH DAY 2U och FREAKY. Jag har inte recenserat någon av dem, men de är kul och charmiga filmer. Landon gjorde även PARANORMAL ACTIVITY: THE MARKED ONES, men den låtsas jag ha glömt bort.

Den här nya Netflixfilmen bygger på novellen "Ernest" av Geoff Manaugh. Den publicerades år 2017 på webbsidan Vice.com och du kan läsa den HÄR. Jag letade upp den alldeles just nu, så jag jag har själv inte läst den, det gör jag när jag skrivit klart den här texten. Som synes är novellen väldigt kort, så Landon har byggt ut den rejält. Hans film är över två timmar lång, vilket kändes avskräckande när jag satte mig ner för att se filmen.

WE HAVE A GHOST handlar om familjen Presley, som flyttar in i en gammal risig villa. Villan är märkligt billig, så de misstänker att något inte står rätt till, men mäklaren hävdar att det inte är några konstigheter med huset.

Självklart står allt inte rätt till. En av sönerna i familjen, Kevin (Jahi Di'Allo Winston), hittar ett spöke uppe på vinden. Spöket, spelat av David Harbour, gör sitt bästa för att skrämma Kevin, men Kevin blir inte rädd. Istället blir han kompis med spöket, som bär en bowlingtröja med namnet Ernest på bröstet. Därför kallar Kevin spöket för Ernest. Ernest kan inte prata och han minns inget av sitt förflutna - han vet inte varför han är ett spöke, eller varför han är i huset.

Kevins farsa Frank (Anthony Mackie) upptäcker Ernest, filmar honom, och lägger ut honom på YouTube. Videosnutten blir viral. Ett TV-program om det övernaturliga, med Jennifer Coolidge som ointresserad programledare, anländer till huset för satt göra ett reportage om familjen Presley och spöket Ernest. Kevin har instruerat Ernest att spöka och skrämmas rejält, vilket han gör. Succén är ett faktum. Villan omgärdas av horder av människor som älskar spöket Ernest.

De virala framgångarna uppmärksammas även av CIA, som återupplivar deras nedlagda Arkiv X-avdelning, ledd av en viss dr Leslie Monroe (Tig Notaro). Av rätt grumliga själ vill de fånga Ernest för att experimentera på honom, eller något, så beväpnade agenter stormar huset. Lite grann som i E.T., alltså.

Tillsammans med sin nyblivna kompis Joy (Isabella Russ) hjälper Kevin Ernest att fly. De tänker ta reda på vem Ernest egentligen var och varför han blev ett spöke.

WE HAVE A GHOST är en trevlig familjefilm. Jag kan inte påstå att den är speciellt rolig, jag skrattade lite grann åt ett par scener, men det var allt. Däremot gillar jag mysteriet som ska lösas. Vem är Ernest? Mysteriet innebär att intresset hålls uppe genom hela filmen. Kevin Presley är rätt sympatisk - däremot är hans far Frank rätt jobbig och lite barnslig. Om det inte vore för Frank hade nästan inget av det som händer i filmen hänt. 

Filmen är alldeles för lång och orsaken till detta är dr Monroe och CIA. Denna del av handlingen är fullkomligt överflödig, det tillför absolut ingenting, och på slutet visar det sig att det hela faktiskt var onödigt. Filmen hade blivit en halvtimme kortare om alla dessa scener klippts bort. Antagligen lades denna tråd till för att skapa ett spänningsmoment, men det behövdes inte.

Ytterligare en anmärkning är att filmen har en tendens att blir lite för sentimental och smetig på ett typiskt amerikanskt sätt. Varning också för en scen där Kevin spelar gitarr och sjunger.

... Men i övrigt är det här rätt bra och trevligt.

 

 

(Netflixpremiär 24/2)

Amazon Prime: Shotgun Wedding

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazon Prime-premiär - men det här är visst en film Amazon Studios köpte av Lionsgate, och den har biovisats här och var i världen. Av allt att döma har filmen kostat en väldig massa pengar och det görs mycket reklam för den - den dök upp på en stora ljusskylten utanför Scandinavium när jag gick förbi tidigare i veckan.

En del har kallat SHOTGUN WEDDING för "romantisk komedi", men det stämmer inte riktigt. Det här är en actionkomedi - det är DIE HARD på ett bröllop på en ö. Fast "komedi" är att ta i.

Jason Moore, som bland annat gjort PITCH PERFECT, har regisserat denna gravt misslyckade film. Det är faktiskt en plåga att ta sig igenom den.

Jennifer Lopez, som ser ut att vara minst tio år yngre än hon är, spelar Darcy Rivera, som kommer från en groteskt rik familj. Cheech Marin spelar hennes far, som har en ny, ung flickvän. Till min förvåning konstaterade jag att den gamla damen som spelar Darcys mor är Sonia Braga. Jag har nog inte sett henne i något på decennier - jag kände verkligen inte igen henne.

Darcy ska gifta sig med en kille som heter Tom Fowler (Josh Duhamel). Han kommer från en fattigare familj. Nu är hans familj också svinrik, men inte lika rik som familjen Rivera. Ett skämt i början är att de ska hålla bröllopet på en filippinsk ö, eftersom de inte har råd med Bali. Som om det vore billigt a boka en filippinsk ö och flyga dit alla bröllopsgäster. Toms föräldrar görs av Jennifer Coolidge och Steve Coulter.

Okej. Darcy och Tom ska alltså gifta sig på den här ön, och de har något slags genrep eller vad det är för bröllopet. Plötsligt anländer Darcys före detta pojkvän Sean, som spelas av Lenny Kravitz. Han är inte bjuden, men Darcys farsa gillar honom, farsan kan inte med den hopplöse och fattige Tom.

Det handlar alltså om ett sådant där vidrigt, artificiellt amerikanskt rikemansbröllop, där allting är svindyrt - och känns falskt.

Nästa dag ska bröllopet hållas - men Darcy och Tom bråkar. De springer in i djungeln och bråkar vidare, och Darcy tar av sig ringen. Hon vill inte längre gifta sig med Tom. Medan de är borta anfalls bröllopet av onda pirater som är ute efter familjen Riveras pengar. Tror jag.

Eftersom Darcy och Tom saknas, jagar piraterna dem genom djungeln. Darcy och Tom är förstås iförda sina bröllopsutstyrslar. De tillfångatas och får sina handleder hopbundna med varandra, men flyr. De dödar några pirater. Darcy tål inte att se blod och svimmar. Ett par av bröllopsgästerna är förrädare. När Darcy och Tom skjutit ihjäl och sprängt alla pirater, är alla glada och det festas, alla gästerna sjunger "Walk Like an Egyptian" och dansar medan eftertexterna rullar.

SHOTGUN WEDDING är en hemsk film. Ingenting i filmen är roligt. Jennifer Coolidge gör några tappra försök och lyckas nästan bli lite kul, men det här är så illa gjort, och uselt författat, att det spelas "rolig musik" när någon gör- eller säger något roligt, så att vi ska fatta att det är tänkt att vara kul.

Som actionfilm är det inte heller bra. Filmen är inte bra på något plan alls. Alla rollfigurer är osympatiska och/eller tråkiga, och flertalet av dem spenderar större delen av filmen i en swimmingpool. Jennifer Lopez skriker mycket.

Jag såg färdigt filmen enbart för att det är en premiär jag tänkt skriva om. Till skillnad från en del kollegor skriver jag inte om filmer om jag inte sett hela filmen. 

 

 

 

 

 

(Amazon Prime Video-premiär 27/1)

Bio: Austenland

Foton copyright (c) UIP Sweden

År 2005 skulle jag och några vänner se STOLTHET OCH FÖRDOM (eller "Stolthet och förhud", som vi kallade den) men Keira Knightley på Malmö Filmdagar. Innan filmen började klappade vi händer och skanderade "Keira Knightley! Keira Knightley!". Tjugo minuter in i filmen snarkade vi i kapp.

... Och det är väl min relation till Jane Austen (och mr Darcy) i ett nötskal. Det skulle förstås aldrig falla mig in att faktiskt läsa någon av Austens böcker. Fast en som läser böckerna är amerikanskan Jane Hayes (Kerri Russell). Hon är helt insnöad på Jane Austen, det hela har gått till överdrift, hon har till och med inrett ett rum enbart med Jane Austenprylar. Hennes frömkille är mr Darcy och trots att hennes klokare kompis försöker hindra henne, lägger Jane sina sista dyrt förvärvade slantar på en svindyr resa till något som heter Austenland i England.

Austenland är ett gods som drivs av den strikta mrs Wattlesbrook (Jane Seymour), och där kan man leva precis som under Austens tid och som i hennes romaner. Stället befolkas av skådespelare och det hela är närmast att liknas vid ett rollspel. Dit kommer kvinnor och blir alldeles betagna - och de får uppleva romanser med brittiska adelsmän och grejor. Om de nu accepterar att det hela är ett skådespel.

Jane blir genast kompis med en glad och vulgär amerikanska som kallar sig miss Charming (Jennifer Coolidge). Hon är inte alls inne på Jane Austen, hon vill bara ha kul och prata med sin påhittade brittiska accent. Snart visar det sig att en kille som är inhyrd för att sköta stallet blir förtjust i Jane och de två träffas i smyg. Problematiskt, eftersom det nog ärv meningen att Jane ska tussas ihop med en av "adelsmännen" inne på herrgården.

AUSTENLAND är regisserad av Jerusha Hess, som tidigare bland annat skrivit manus till den hemska NAPOLEON DYNAMITE. Filmen bygger på en roman och har finns en kul grundidé. Dock är utförandet inte det bästa. Kerri Russell är söt och sympatisk, men det finns ingen vidare kemi mellan henne och killarna i dramat. Stora delar av det här är trevligt knäppt, men när det går från att vara bisarr komedi till romantik funkar det inte alls. Satiren försvinner och det förvandlas till en Harlequinroman. Men så är filmen också producerad av Twilightbruttan Stephenie Meyer och hon har ju aldrig varit humorns högborg.

Vissa av rollfigurerna är roliga; en ständigt rapande och pruttande gubbe, en överklassfjollig överste - och Jennifer Coolidge (Stifler's mom!) fullkomligt äger sina scener. Hon är skitkul! Roligast är nog när hon försöker brodera och lyckas sy fast sig själv.

Men det är inte utan att jag undrar varför detta går upp på bio. I Malmö visas filmen dessutom på Spegeln; främst hemvist för lite mer arty prylar. AUSTENLAND är en typisk direkt-på-DVD-film.

(Biopremiär 14/2)

Bio: American Pie: Reunion

Foton copyright (c) UIP Sweden

Dags att bejaka sin uppdämda grabbighet.

Tretton år, är det så längesedan den första AMERICAN PIE-filmen kom? Tydligen. Det var bra längesedan jag såg den filmen - och jag minns inte riktigt vad jag tyckte. Jo, den var väl rolig, men jag har för mig att jag inte var lika entusiastisk som många andra. Däremot minns jag att jag tyckte att det kändes lite märkligt att man 1999 gjorde en high school-komedi av samma slag som jag såg när jag var tonåring på 80-talet.

AMERICAN PIE 2 tyckte jag inte alls om, den saknade den första filmens charm och kändes mest plump. Jag hittade min gamla recension av AMERICAN PIE: THE WEDDING, den kan ni läsa HÄR. Jag noterar att jag var väl snål med betyget. Den filmen är ju trots allt rolig. Jag vet inte varför jag var så negativ. Fast det är ju klart, jag blir bara fjantigare med åren. Det är väl en omognadsprocess.

Och denna omognadsprocess förklarar varför jag tycker att den nya filmen AMERICAN PIE: REUNION är ohemult kul. Det har nu gått nio år sedan den tredje filmen. Sedan dess har det kommit tre direkt-på-DVD-filmer med andra skådespelare (borsett från Eugene Levy), av dessa har jag nog bara sett en. Men nu är hela originalgänget tillbaka.

Jim (Jason Biggs) och Michelle (Alyson Hannigan) är gifta, har en liten son, de är trötta och deras sexliv har gått i stå. Men det drar ihop sig till reunion för deras high school-kull, och Jim och Michelle bestämmer sig för att se till att ha det kul där. Oz (Chris Klein) har blivit TV-stjärna och har bland annat dansat i ett program med B-kändisar och has-beens. Han umgås med pantade brudar och vill hellre hänga med det gamla gänget - och träffa Heather (Mena Suvari) igen. Kevin (Thomas Ian Nicholas) är lyckligt gift och vill inte ställa till det när han återser Vicky (Tara Reid). Finch (Eddie Kaye Thomas) anländer på motorcykel och har blivit något slags äventyrare och reser runt i världen. Och så har vi då Stifler (Seann William Scott), som förvisso skaffat sig ett jobb, men i övrigt har det inte hänt någonting alls med honom. Han är precis som förr; högljudd, bufflig, barnslig och befriande inkorrekt.

Det är egentligen onödigt vad som händer när detta gamla gäng återförenas under en rad fester. Katastrofer måste undvikas, katastrofer och missförstånd sker.

Jag blev besynnerligt nostalgisk när jag såg den här filmen på en vanlig föreställning, eftersom den inte pressvisades. Det verkar som om tiden stått stilla i USA. Rollfigurerna säger att de känner sig gamla och de blir ibland nostalgiska över 90-talet. Själv tillhör jag Class of '87 och inte Class of '99, men jösses, jag påmindes om 80-talet. Om de fester jag gick på då, om de ställen jag frekventerade. Det verkar inte ha hänt någonting alls i den här filmens värld, de gillar fortfarande att festa och ha kul utan några andra baktankar. Här finns bara en massa medelklassmänniskor som hinkar shots, inga militanta veganer och politiska aktivister.

Idag när alldeles för många amerikanska filmer förses med en PG-13-gräns för att locka en större publik, känns det skönt att AMERICAN PIE: THE REUNION är R-rated. Här i Sverige är den dock tillåten från sju år, här anses ju svordomar och naked inte vara skadligt, men filmen vräker på med grovt språk, sprit, droger, sex och naket. Filmen får en TOPPRAFFEL! AWARD för Best Extensive Topless Scene, då Jims artonåriga granne Kara (Ali Cobrin) blir full och kåt, kastar av sig kläderna, tuppar av och måste bäras omkring. Jason Biggs chockar omvärlden genom att visa upp sitt organ - genom ett genomskinligt grytlock.

I vanlig ordning är Eugene Levy bäst. Han återkommer som Jims Farsa, och eftersom hans fru gått bort är han lite sorgsen. Jim och Michelle försöker hjälpa honom att hitta en ny kvinna, vilket inte helt oväntat leder till fantastiska scener där Levy agerar sexpaket. Det är mycket möjligt att Eugene Levy är den roligaste komikern i modern amerikansk film (ni har väl sett A MIGHTY WIND?). Och ja, Jennifer Coolidge är tillbaka som Stiflers morsa.

Stifler själv är fantastisk. Han bajsar i en kylväska och försöker ragga artonåringar genom att hävda att han älskar TWILIGHT.

Den unga publiken på föreställningen jag var på uppskattade verkligen filmen. Det var fullsatt, det skrattades konstant, ibland applåderades det. Men det är inte utan att jag undrar hur filmen kommer att tas emot i vissa kretsar här i Sverige. En del lär sätta sina ekologiska popcorn i halsen, andra kan mycket väl implodera. För de här killarna beter sig ofta på ett sätt som numera är fullkomligt bannlyst. Vilket för min del skänker John Hurwitz' och Hayden Schlossbergs film en viss realism. För det är så här de flesta av oss något äldre karlslokar är. Jag är den förste att erkänna. Att vi själva blivit äldre sedan 80-talet spelar ingen roll. Filmen är väldigt, väldigt grabbig - men töserna i publiken skrattade lika mycket de.

Jag skrattade högt flera gånger under filmen. Jag tycker att AMERICAN PIE: REUNION är jävligt rolig. Den känns uppfräschande och välbehövlig. Jag konstaterar även att jag inte sett söta Tara Reid i en film på evigheter.

(Biopremiär 4/4)