Visar inlägg med etikett Jennifer Connely. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jennifer Connely. Visa alla inlägg

måndag 23 maj 2022

Bio: Top Gun: Maverick

Foton copyright (c) Paramount Pictures

Kommer ni ihåg hur Tom Cruise var på 1980-talet? En ständigt fånleende, irriterande typ. Jag kunde inte med honom. Han hade något slags arrogant, överlägsen utstrålning, som jag tyckte gjorde honom ytterst osympatisk.

Jag såg aldrig TOP GUN på bio när den kom 1986. Jag vet inte riktigt varför - flygplan gör sig bra på film. Antagligen berodde det på att jag inte kunde med Tom Cruise. Dessutom var TOP GUN en film som alla tjejer på skolan pratade om, så jag utgick nog från att det var något slags smetig kärleksfilm i flygmiljö. Jag såg filmen lite senare på video, och jag minns inte mer än att jag inte tyckte att den var speciellt bra. Jo, och så minns jag självklart det anskrämliga soundtracket.

Häromdagen såg jag om TOP GUN, den ligger på Netflix. Herregud! Skulle jag recensera TOP GUN idag, skulle jag tveklöst sätta en etta i betyg. Filmen är ju fruktansvärd! Det är en film som inte handlar om någonting alls. Manuset är så fruktansvärt uselt, att det är en prestation att skriva så dåligt. Alla repliker är styltiga, här finns ingen som helst karaktärsutveckling, ingen ordentlig handling, och regissören Tony Scott såg till att filmen såg ut som reklam för rakapparater. På slutet strider Tom Cruises hjältepilot Maverick mot MiG-plan, som liksom bara verkar finnas där, och kriget skildras som ett TV-spel. Parodin HOT SHOTS har betydligt mer substans.

1986 skrev kritiker att TOP GUN var en långfilmslång rekryteringsfilm för det amerikanska flygvapnet (eller snarare US Navy). TOP GUN känns som en parodi på 80-talsfilmer. Allting är så glassigt som möjligt. Alla svettas. Här finns många närbilder på svettiga män som bär pilotsolglasögon inomhus mitt i natten. TOP GUN är även fascinerande homoerotisk, med långa scener där halvnakna män med blänkande bringor gör saker tillsammans, som till exempel spela volleyboll. Val Kilmer har en frisyr som upphäver tyngdlagen.

Men tanke på hur osannolikt kass filmen från 1986 är, hade jag förstås inga som helst förväntningar på uppföljaren TOP GUN: MAVERICK, som alltså får premiär 36 år efter originalet. Men till min förvåning tyckte jag faktiskt att den här filmen var rätt bra! Med betoning på "rätt".

Tom Cruises superpilot Pete Mitchell, anropsnamn Maverick, jobbar numera som testpilot. Målet är att flyga plan som kommer upp i Mach 10, men en illasinnad amiral spelad av Ed Harris vill lägga ner hela projektet, för att istället satsa på drönare. Det finns inte längre något behov av mänskliga piloter, tycker amiralen. Maverick är en föredetting.

Maverick tycker annorlunda, sätter sig i ett plan, lyfter. och lyckas passera Mach 10. Han gör ju lite som han vill, Maverick, eftersom han förstås är en maverick. Detta leder till att han omplaceras. Han skickas tillbaka till flygskolan som kallas Top Gun, och där ska han utbilda ett gäng unga piloter som ska ut på ett livsfarligt uppdrag - en icke namngiven skurknation ska bombas.

Bland de unga piloterna finns en kille som kallas Rooster (Miles Teller). Han är son till Mavericks bäste vän Goose, som dog i den förra filmen. Liksom sin far, har Rooster en lustig moppe-mustasch. Rooster vill inte veta av Maverick, han skyller Gooses död på Maverick. De måste reda ut gammalt groll för att klara av uppdraget. Jon Hamm gör ett befäl som kallas Cyclone, och han gillar inte Mavericks våghalsiga metoder.

Jennifer Connelly spelar en barägare som heter Penny. Maverick och Penny har haft ett förhållande någon gång mellan de här två filmerna. Det slutade med att han krossade hennes hjärta. Nu dyker Maverick upp på hennes bar, och genast blommar kärleken upp på nytt. "Krossa inte hennes hjärta igen!" säger Pennys lillgamla dotter.

Precis som förra gången skildras krig som ett fräsigt TV-spel. Den här gången får vi dessutom flera osannolika sista sekunden-räddningar, och helikopter-hot av ett slag vi nog inte sett sedan Rambos glansdagar.

Till skillnad från förra gången, har TOP GUN: MAVERICK ett riktigt manus, och den har även riktig regi - den här gången av Joseph Kosinski. Ett namn som inte bådade speciellt gott, med tanke på att hans tidigare filmer inte varit något vidare. Denna nya film är också hyfsat glassig, men estetiken är långtifrån lika överdriven som i Tony Scotts film. Folk kan umgås utan solglasögon, folk svettas inte lika mycket, och de ställer sig inte i motljus så fort tillfälle ges. Dessutom innehåller den här filmen även en del fungerande humor.

Tom Cruise har förändrats en hel del sedan 80-talet, han gick och blev en duglig skådespelare med viss bredd. Jennifer Connelly har gått långt sedan hon var barnskådis för 40 år sedan, hon har tilldelats en Oscar och en rad andra priser - dessutom är hon så otroligt snygg, att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Hon är 51 och ser bättre ut än någonsin. Piloterna i filmen är inte enbart barbröstade, vita män med inoljade muskler, den här gången utgörs de av män och kvinnor med olika hudfärg, och de nöjer sig med att spela football på stranden i en kort scen.

Val Kilmer gör ett kort inhopp som Iceman i en sorglig men egentligen överflödig scen. Kilmer är svårt märkt av sin cancer och kan inte längre prata - och samma öde har drabbat Iceman.

TOP GUN: MAVERICK är en storfilm, men ingen stor film; det är ingen milstolpe, det hela är lättglömt. Men som underhållning för stunden är filmen bättre än förväntat. Jag såg den på en IMAX-biograf, vilket förstås innebar att de många flygscenerna blev ännu häftigare.


 

 

 

 

(Biopremiär 25/5)

måndag 11 februari 2019

Bio: Alita: Battle Angel

Foton copyright (c) 20th Century Fox

 
Avdelningen för "Var det här allt?".


ALITA: BATTLE ANGEL har hajpats i flera år vid det här laget. Filmen bygger på en manga jag inte läst (eftersom jag ogillar manga och därför aldrig läser manga), och som även finns som en animerad film jag inte sett (eftersom jag ogillar animé, med undantag för Space Adventure Cobra och några till). I Japan heter serien GUNNM, så jag förstår att den döpts om. Den engelska titeln på det japanska originalet var BATTLE ANGEL ALITA, men när man nu gjort Hollywoodfilm blev det ALITA: BATTLE ANGEL.

Mangaversionen.

Anledningen till denna hajp är inte mangan eller animén. Inte heller beror den på den amerikanska filmens regissör; Robert Rodriguez. Nej, hajpen beror på dess producent; James Cameron, som även är en av manusförfattarna. "Snart kommer James Camerons nya film!"


James Camerons namn är inte direkt en kvalitetsstämpel. När jag tittar tillbaka på hans karriär, känns det som om han peakade med THE TERMINATOR 1984. Hans övriga filmer; de jag tyckte var tuffa när de kom, håller inte riktigt när jag sett om dem som fullvuxen. En del av hans filmer var dåliga redan när de kom. Jag förvånas när jag ser att jag gav AVATAR en trea i betyg - jag var övertygad om att jag sattte en svag tvåa, eftersom jag tycker att den filmen är kass.


... Och Robert Rodriguez karriär har ju verkligen gått upp och ner, och hit och dit, även om jag alltid tyckt att Rodriguez varit lite intressantare än Cameron. Kanske beror mitt intresse för Rodriguez på att han och jag är lika gamla.


Okej. Vad är då ALITA: BATTLE ANGEL? Till min förvåning visade det här sig vara något slags korsning av Pinocchio och ROLLERBALL. Det visade sig även vara en överraskande tunn och ooriginell film. En film som lämnade mig med känslan "Var det här allt?".


Vi befinner oss 500 år in i framtiden, och det är det gamla vanliga. Jorden, åtminstone den del av jorden vi får se, är ett skitigt helveteshål; en farlig storstad omgiven av en soptipp. De rika och vackra bor i en rymdstad som svävar alldeles ovanför staden på jorden.


Christoph Waltz spelar cyborgreparatören dr Ido, som traskar runt på soptippen och plötsligt hittar ett kvinnligt cyborghuvud. Huvudet visar sig vara vid liv, så Ido ger det en kropp och döper skapelsen till Alita (Rosa Salazar), vilket var namnet på hans döda dotter. Alita minns inte vem hon ursprungligen var, och hon beter sig som en vanlig tonårstjej. Dock drabbas hon ibland av våldsamma minnesbilder från ett krig, och hon visar sig vara en hejare på att slåss.

Alita träffar plötsligt kärleken; Hugo (Keean Johnson), och de spenderaren stor del av filmens speltid med att utöva sporten Motorball, vilken är nästan identisk med Rollerball; framtidssporten i James Caan-filmen med samma namn.


Uppe i rymdstaden häckar en synnerligen ond man, och några skumma existenser på jorden jobbar åt skurken - Mahershala Ali spelar en av dem, Jennifer Connelly en annan. Den sistnämnda är modern till dr Itos döda dotter. I handlingen figurerar även en rad illasinnade prisjägare; Hunter-Warriors, som ersatt polisen i denna värld. Ed Skrein, Jackie Earle Haley och Jeff Fahey spelar tre av dem. Det blir fajting och Alita förvandlas till den där vanliga, farliga rebellen; en frihetskämpe som måste stoppas.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om ALITA: BATTLE ANGEL är en snygg film - eller om det är skitfult. Det känns nämligen som att titta på ett TV-spel. I synnerhet de datoranimerade gestalterna - däribland Alita själv - ser inte ut som något annat än datoranimerade figurer. Det är lika fult som i AVATAR - jag köper inte att de ska vara "riktiga" gestalter bland de vanliga människorna i denna värld. De distraherar; det ser inte ut att vara på riktigt, det blir lite grann som när musen Jerry dansar med Gene Kelly.

Alla actionscener är datoranimerade, vilket förstås är rätt trist. Vad hände med forna tiders stuntmän och autentiska kampsportsutövare? Det blir själlöst när nästan ingenting är på riktigt. Med det inte sagt att slagsmålen i äldre filmer var på riktigt - men ni vet vad jag menar.


Dialogen i filmen är bitvis riktigt usel. Men detta är väl rätt typiskt för manus författade av James Cameron.


Filmen har förstås inget ordentligt slut, i stället byggs det upp för ännu en film, som jag antar ska komma. Det känns lite grann som att se de första avsnitten av en TV-serie, och sedan inte få se resten.
Hur ska jag sammanfatta mina intryck av ALITA: BATTLE ANGEL? Jag vet inte. Jag tycker nog ... ingenting. Det är liksom inte direkt dåligt, det är inte tråkigt, men det är heller inte speciellt bra. Filmen lämnar mig totalt likgiltig. Jag sätter ett generiskt betyg, som ni själva kan justera efter att ha sett filmen.









(Biopremiär 13/2)

torsdag 10 april 2014

Bio: Noah


Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag beklagar denna sena recension av NOAH. Det lär bli fler förseningar framöver. Jag är fullt upptagen med Svenska Serieakademins evenemang Äventyrare + Pionjärer, som rullar igång på lördag. Därför har jag missat ett helt gäng pressvisningar.
Darren Aronofsky har tidigare bland annat gjort de utmärkta THE WRESTLER och BLACK SWAN. Att han plötsligt skulle ge sig på ett stort, bibliskt epos lät märkligt - men intervjuer har han sagt att han funderat- och skrivit på projektet i tjugo år, eller vad det nu var. Sedan långt innan ha regidebuterade. Och när NOAH väl hade premiär, blev den en skandalsuccé. Filmen har förbjudits i flera muslimska länder, eftersom gubben Noak är profet där, och profeter får inte avbildas. I USA har folk gått man ur huse för att se filmen. När jag såg filmen (som trots annonserna inte visas i 3D) på en ordinarie visning bestod publiken till större delen av invandrare - och främst tonåriga sådana. Jag undrade varför dessa popcornkids ville se en film om den gamle båtbyggaren Noa.
Det visar sig att Aronofsky gjort en film som inte liknar andra bibelepos. Inte på långa vägar. Nej, vad han istället gjort är något som ser ut som ... det italienska stenåldersrafflet IRONMASTER - med åt helvete för hög budget.
Det här är hur flängt som helst. Russell Crowe är Noa, som tillsammans med sin hustru Naameh (Jennifer Connelly), de två sönerna Ham och Shem, och fosterdottern Ila (Emma Watson), bor i en mörk, hotfull, karg fantasyvärld (filmen är inspelad på Island). Gud kallas genomgående för "skaparen", och skaparen är besviken på mänsklighetens beteende; folk bara slåss och lever jävel, så en syndaflod ska utplåna allt levande. Och då snidar Noa förstås ihop sin jättebåt - med benägen hjälp av Väktarna; fallna änglar som ser ut som gigantiska stentransformers.
Ray Winstone är de slemme Tubal-cain, och han och hans råskinn vill förstås ta sig ombord på båten - för om bord finns förutom familjen Noa ett par av varje djurart. Alla nersövda. Ovädret bryter ut just som Tubal-cains armé anfaller.
Den här filmen är inte klok. Den ligger hela tiden SÅ HÄR nära kalkongränsen. Ibland går den över gränsen. Det är högtravande, pretentiöst och ibland hur fjantigt som helst. De datoranimerade djuren ser här och var inget vidare ut; de påminner om TV-spelsfigurer. Samtidigt är vissa scenerier otroligt pampiga.
Noa går omkring och är sur och beter sig som ett rövhål. Ibland blir det action så att blodet sprutar. Oftast händer det inget alls - mer än att folk står och fäller repliker i trista sammanhang. Russell Crowe har samma ansiktsuttryck genom hela filmen. Han är störtförbannad. Connelly går mest omkring och ser brydd ut - vilket även gäller för Emma Watson.
Kidsen som satt bakom mig på visningen tyckte att NOAH var det tristaste de sett på länge. De kunde inte hålla käften. De kunde inte sitta ställa. Det var ett farligt hyssjande i publiken. "Fy fan vicken fattig film, mannen!" sa de upprepade gånger.
Jag tycker att det är rätt coolt av Darren Aronofsky skapat den här bisarra fantasyvälden - men det är väl allt. NOAH är mest trist. Den är lång som ett ösregn. Samtidigt tycker jag att det här inte är tillräckligt dåligt att betinga en etta i betyg. Jag har än så länge inte träffat någon som gillar filmen, men vem vet - du tycker kanske att det här är fantastiskt bra.








(Biopremiär 4/4)

-->



onsdag 19 februari 2014

Bio: Winter's Tale

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.

Oj.

Wow.

Jösses.

När jag lämnade biosalongen efter pressvisningen var jag tvungen att kontrollera så att min haka satt där den skulle - jag var rädd att den skulle ligga kvar på golvet. Det här nämligen en film som kan placeras in i facket "Vad i helvete är det vi sitter och tittar på?!".

WINTER'S TALE, en dunderflopp på bio i USA, bygger på en roman från 1983 av Mark Helprin och för regin står långfilmsdebuterande Akiva Goldsman, en man som mest är känd som producent och manusförfattare (KLIENTEN, JURYN, BATMAN FOREVER, A BEAUTIFUL MIND, DA VINCI-KODEN, I AM LEGEND med flera). Fast som en kollega påpekade: det skulle lika gärna kunna vara M Night Shyamalan som gjort WINTER'S TALE. Innehållsmässigt är det snarlikt Shyamalans filmer - men det berättas lite bättre. Vilket inte innebär att det är en bättre produkt än Shyamalans grejor. Eller något som liknar en bra film. För det är det inte.

Det är möjligt att mycket av det som försiggår i filmen fungerar och blir begripligt i boken. Men i filmen fungerar ingenting alls. Det här är en fullkomligt vansinnig soppa som försöker kombinera fantasyäventyr med sentimental Harlequinromantik och andlighet. Tårdrypande new age-flum och VM i överspel. Riktat till fjortonåriga flickor, skulle jag tro. TWILIGHT-publiken.

WINTER'S TALE börjar i New York år 2014 med att Peter Lake (Colin Farrell) traskar in på Central Station och tänker tillbaka i tiden. Han är så duktig att han kan tänka tillbaka på när han var bebis. I slutet av 1800-talet! Hans föräldrar försöker invandra till USA, men släpps inte in på grund av tuberkulos. Då stoppar föräldrarna lille Peter i en modellbåt de hittar och låter den driva in till New Yorks hamn (Hej, Moses!). Modellbåten måste ha varit väldigt bra, eftersom den aldrig tippade över och hela tiden drev åt rätt håll.

Därefter är det 1915, ungefär, och Peter Lake lever som tjuv - och jagas av en massa onda män i plommonstop. Dessa leds av den synnerlige onde Pearly Soames (Russell Crowe), som ibland får demonansikte och huggtänder - eftersom han är något slags ond ängel. Peter har dock flyt och hittar en vit häst - och det är inte vilken häst som helst. Det är en magisk, flygande häst!

Peter kommer undan och råkar hamna vid den rike Isaac Penns (William Hurt) lyxiga bostad. Peter bryter sig in för att stjäla, men träffar då Isaacs 21-åriga dotter Beverly (Jessica Brown Findlay). Hon är söt och charmig - och döende i lungsot! Hon pratar om stjärnorna på himlen och hon och Peter blir genast förälskade i varandra. Han älskar henne så djupt att han inte kan dö! Det är därför han fortfarande lever och inte har åldrats år 2014.

Will Smith dyker upp som ond demon som häckar in ett mörkt rum och rådgör med Soames, som ständigt letar efter Peter - men även efter en kvinna med rött hår. Beverly har rött hår, så elände lär följa. Tårarna sprutar! Oj, vad sorgligt det blir. Och inte blir det bättre i nutid. Av vad som tydligen inte är en slump träffar Peter på den ensamstående Virginia (Jennifer Connelly) vars dotter är döende i cancer. Men Peter tror att han är magisk och kan rädda henne. Soames lurar fortfarande i skuggorna. Kommer tårarna att spruta? Ja, det kommer de att göra.

Mina tårar sprutade också. Beroende på att jag ibland skrattade så att jag grät. Oj, oj, oj! Det här trotsar all beskrivning. Det här är osannolikt dumt. Riktigt korkat. Det är lite luddigt vad det hela går ut på och vilka alla är - och varför. Men det handlar om ont mot gott, Peter Lake är en Kristussymbol och frälsare, kärleken övervinner allt, och när man dör blir man visst en stjärna på himlen.

Flera frågor hopar sig. Främst undrar jag över Colin Farrell som Peter Lake. Han fyller 38 i vår. Tydligen ska han föreställa en kille i tjugoårsåldern. Peter Lake ser väldigt mycket äldre ut än Beverly Penn. Och tycker inte målgruppen - de unga tonårstöserna - att Farrell är för gammal?

Russell Crowe spelar över som om världen håller på att gå under. Han har ärr i ansiktet och pratar med konstigt dialekt och verkar parodiera en sjörövare. Folk håller ibland långa, krystade monologer. Barnen är alla lillgamla och fäller filosofiska, onaturliga repliker om stjärnor, livet och döden. 89-åriga Eva Marie Sainte dyker upp mot slutet i en mindre roll.

Jag är inte förvånad över att WINTER'S TALE floppade och fick usel kritik i USA. För att kunna uppskatta det här måste men vara ett naivt, överkänsligt barn utan några som helst referensramar. Det här är löjeväckande och i det närmaste en kalkonfilm. En ofrivillig skrattfest. Jag undrar hur alla dessa fina skådisar hamnade här. Jennifer Connelly, hur kan du göra så här mot mig?

Okej, så vad sätter jag för betyg på detta? Det får allt bli detta specialbetyg:

 







(Biopremiär 21/2)