Visar inlägg med etikett Jennie Silfverhjelm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jennie Silfverhjelm. Visa alla inlägg

tisdag 9 november 2021

Bio: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Foton copyright (c) SF Studios

Tage Danielssons bok "Sagor för barn över 18 år" från 1964 läste jag åtskilliga gånger under min uppväxt. Jag tyckte att den var bra och rolig, och nu när jag skriver detta, känner jag att jag borde läsa om den - det är nog minst 30 år sedan jag läste den.

I en senare, reviderad upplaga av denna bok finns "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton", vilken ju blev tecknad film av Per Åhlin 1975. Denna 23 minuter långa film har visats på SVT varje julafton sedan dess. Det är en film många citerar och refererar till. Det är inte konstigt, eftersom det är en mycket bra film, den är rolig, tänkvärd, och stämningsfull - även de som inte står på Tage Danielssons sida politiskt verkar uppskatta filmen.

Nu har Karl-Bertil Jonsson blev långfilm med manus och regi av Hannes Holm, en kille som ibland gör riktigt bra filmer, och som ibland lyckas lite sämre. Hans nya film, SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON, alltså, hamnar någonstans mittemellan - mest för att den känns som ett enda stort "Varför?". Vi har redan novellen och Åhlins film, storyn är inte längre än så, det finns inget behov av att dra ut den till ungefär en timme och 45 minuter.

Ja, den nya filmen är alltså drygt 80 minuter längre än den tecknade versionen. För att lyckas med detta, har man varit tvungen att lägga in en ny parallellhandling - och denna handling blir så dominerande att huvudpersonen Karl-Bertil nästan hamnar i skymundan.

Simon Larsson spelar Karl-Bertil Jonsson, vars familj är så rik att hans ömma moder (Jennie Silfverhjelm) försöker få dem att prata franska hemma. Jonas Karlsson gör Tyko, fadern som äger ett varuhus. Allt vi får se i Åhlins film finns också med i Holms version, Dag Malmberg gör en HK Bergdahl som är trevligt lik den tecknade versionen, här finns en gubbe som får servettringar trädda över näsan, och en gatflicka som trycker en slips mot sin barm, dock bär hon BH i långfilmen. Vad som inte är med, är hakkorset på flaggspelet.

Men så har vi då parallellhandlingen. Vera (Sonja Holm) heter en flicka, som med sin sjukliga lillasyster bor på ett hem för föräldralösa flickor, vilket drivs av en kvinna spelad av Vanna Rosenberg. Vera stjäl på stan, det är fattigt och eländigt, och hon och systern längtar efter att få återse sin mor. Nu verkar det som att lillasystern kommer att bortadopteras, så allt är eländes elände.

Karl-Bertil träffar förstås på Vera, och blir förälskad i henne. Förutom att, inspirerad av Robin Hood (Adam Pålsson), stjäla julklappar från de rika och ge till de fattiga, måste han nu även hjälpa Vera. Denna parallellhandling är makalöst sentimental; det är en rejäl snyftare, snarare än en rolig julsaga - eller en allegori, som ju Danielssons berättelse är.

Åhlins film innehåller anakronismer, vilka understryker att berättelsen är tidlös. Holms film verkar placerad i en specifik tid, men jag vet inte säkert. De pratar om att gå på bio och se den nya filmen BORTA MED VINDEN, som ju kom 1939 - men Tyko Jonsson har minsann köpt en TV till sin familj i i julklapp.

Filmen avslutas med en epilog som utspelar sig i nutid, i vilken Claes Månsson spelar den vuxne Karl-Bertil (som borde vara över hundra år). Denna epilog är fullkomligt onödig och tillför ingenting. När eftertexterna börjar rulla, börjar Claes Månsson hålla en variant på Tage Danielssons monolog om sannolikhet.

SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON har ett fint filmfoto och fina miljöer. Här finns gott om bra skådisar - bland de vuxna rollfigurerna. Barnskådespelarna pendlar mellan att vara lillgamla och lite halvkassa skådisar, som ju är brukligt. En del scener är skojiga.

Det är svårt att tycka illa om den här filmen, den kan säkert uppskattas av barnfamiljer - men som sagt, det är inte utan att jag undrar varför den gjorts. Jag hade hellre sett att Hannes Holm skrivit och regisserat en helt egen julberättelse, det hade kunnat bli mycket bättre än den här filmen.

För övrigt saknar jag förstås rösterna från den tecknade version, framför allt Tages berättarröst.



 

 

 

(Biopremiär 12/11)


tisdag 14 oktober 2014

Bio: LasseMajas detektivbyrå - Skuggor över Valleby

Foton copyright (c) Svensk Filmindustri

Så när som på en dag är det exakt ett år sedan jag recenserade den första långfilmen om LasseMajas detektivbyrå, LASSEMAJAS DETEKTIVBYRÅ - VON BROMS HEMLIGHET. Jag avslutade den texten med att nämna att nästa film kommer att heta STELLA NOSTRA. Så blev dock inte fallet. Tydligen kommer det en tredje film med denna titel - den 16:e oktober 2015.

Jag ser att jag gav den förra filmen en trea i betyg, men jag minns den som lite konstig och inte helt klockren. Den här gången är det bättre. Regissören Walter Söderlund dog 2012 under inspelningen av den här filmserien, Pontus Klänge står för kompletterande regi. Lukas Holgersson och Amanda Pajus är tillbaka som kompisarna Lasse och Maja - och här syns det att det är några år sedan filmerna spelades in. Holgersson kan just nu ses i dubbel upplaga på bio; det är han som innehar titelrollen i POJKEN MED GULDBYXORNA, och i den ser han betydligt äldre ut, så pass att jag inte känt igen honom om jag inte visste att det var han.

Lasse och Maja är amatördetektiver, men har försetts med ett eget kontor i Vallebys polisstations källare, och de anlitas ofta av polismästaren (Tomas Norström). Konstexperten Carl-Magnus Granath (Henrik Dorsin med lustig fransk accent) anländer till byn för att värdera bybornas konst och sedan sälja verken på auktion. Samtidigt anländer den ökända konsttjuven Konstskuggan (Ika Nord) - och konstverk börjar att mystiskt försvinna. De enda som kan fånga Konstskuggan - eller vem det nu är som är tjuven - är förstås Lasse och Maja.

Liksom förra gången är det Maja som dominerar i duon, det är hon som har utstrålning, medan Lasse är rätt blek och trist. Fast det är birollerna och skådisarna som gör dessa som gör att filmen funkar och blir så pass rolig som den är. Henrik Dorsin, iförd peruk och skägg, är väldigt skojig - och det blir ju väldigt tokigt när han spiller kaffe på sig och måste gå utan byxor! Michael Segerström är också väldigt kul som nattvakt. Han spelar förstås en tjock, långsam och lite korkad skåning (hets mot folkgrupp?). Babben Larsson spelar journalist på lokaltidningen, medan Jennie Silfverhjelm är överdriven på barnteatervis som elak och egoistisk polis.

Återigen är filmen inspelad SIN CITY-style; alla miljöer och bakgrunder är skapade i datorer, skådespelarna agerar mot green screens, och detta skänker en viss skönt surrealistisk barnboksstämning. Tekniskt sett är det på pass kompetent gjort att jag inte tänker på att det inte är riktiga hus.

Plus i kanten för några stiliga vuxenskämt. En kille tror sig äga en äkta Picasso, men när Granath granskar signaturen ser han att det faktiskt står Putte Inkasso på den, och när Lasse och Maja dyker upp med en tavla för värdering, är det Harry Haerendels "Gammal sjöbjörn" ("Fiskargubben") de har med sig! "Den stinker som en prytt i en parfymbytik!" säger Carl-Magnus Granath. Då skrattade jag högt - och jag hörde min kompis Peter skratta från bakersta bänkraden. Ett gökur visar sig vara ett äkta apur.

Alldeles bakom mig på pressvisningen satt en kvinna med sin dotter i sexårsåldern, och hon - den lilla tösen, alltså - levde sig verkligen in i filmen och ropade till figurerna på duken. "Men sätt på larmet då!", "Hon är bakom dig!". Således har Söderlund och Klänge lyckats med sin målsättning, vilken torde vara att fånga den yngsta publiken.

 

 

 

 

(Biopremiär 17/10)