Visar inlägg med etikett Jena Malone. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jena Malone. Visa alla inlägg

onsdag 8 juni 2016

Bio: The Neon Demon

Foton copyright (c) Scanbox
Nicolas Winding Refn har varit i hetluften de senaste månaderna.
Dels för att han ska producera nyinspelningar av en rad skräckklassiker; THE WITCHFINDER GENERAL, MANIAC COP, och WHAT HAVE YOU DONE TO SOLANGE?. Detta är förstås fullkomligt onödigt. MANIAC COP är förvisso inte sådär jättebra (medan MANIAC COP 2 är fantastisk!), men de övriga är klassiker. SOLANGE lever dessutom mycket på att det är en italiensk film från 1970-talet, med allt vad det innebär - att göra om den i USA i nutid lär knappast funka.
... Och dels har det skrivits om Winding Refn, eftersom hans senaste film; THE NEON DEMON, blev utbuad vid premiären i Cannes - och den gode regissören passade på att provocera och vara allmänt stöddig.
Man vet aldrig vad man får när Nicolas Winding Refn är i farten. Efter att inlett sin karriär med ett par bra filmer, gjorde han en rad riktigt dåliga - som BRONSON och VALHALLA RISING. Därefter; år 2011, slog han till med DRIVE, som blev en oväntad publiksuccé. Det är en mycket bra film. Istället för att följa upp den med något liknande, gjorde Refn den besynnerliga ONLY GOD FORGIVES. Efter pressvisningen gav jag den en "generisk trea", eftersom jag inte riktigt visste vad jag tyckte. Jag såg om den ett par dagar senare, och tyckte då bättre om den, eftersom jag då visste vad som väntade mig.
THE NEON DEMON, då? Förtjänade den buropen i Cannes?
Vi tar det positiva först. Det här är en oerhört tjusig film. Nicolas Winding Refn är stor fan av genrefilm, däribland italiensk giallo. Estetiskt sett, men även till viss del vad gäller handlingen, har THE NEON DEMON drag av giallo, och framför allt i början finns här många estetiska lån från Dario Argentos SUSPIRIA (som förvisso inte är en giallo). Eftersom filmen utspelar sig i modell- och modevärlden tänker jag lite grann på 80-talsgiallon TOO BEAUTIFUL TO DIE (snarare än BLOOD AND BLACK LACE, som utspelar sig på ett modehus). Jag själv rörde också vid temat i mitt seriealbum "Giallo" från 2004.
Vidare har THE NEON DEMON en tjock, suggestiv syntmatta på soundtracket, vilket förstärker den depraverade stämningen.
Och så är eftertexterna jättesnygga.
Sådär! Nu har jag avhandlat det som är bra. Resten är nämligen skitdåligt. Det här är en irriterande film, en dum, löjeväckande sak.
Nicolas Winding Refn verkar ha drabbats av storhetsvansinne. Han börjar likna Lars Von Trier. Förtexternas nederkant har försätts med hans initialer. NWR står det under varje credit, som om det är han själv som är allra viktigast. Det vore lite kul om det inte var på fullt allvar - vilket det säkert är.
Filmen handlar om den 16-åriga Jesse (18-åriga Elle Fanning), som anländer till Los Angeles för att bli modell. Hennes oförstörda, oskuldsfulla drag gör att hon genast anlitas av en agentur - och får lova att svara att hon är 19 om någon frågar. De övriga modellerna uppskattar inte detta. De är iskalla, opererade, onda och hotfulla, och de äter upp all konkurrens.
Jesse bor på ett skabbigt motell, som ägs av en våldsam, halvkriminell typ, som spelas av Keanu Reeves. När Jesses amatörfotograf till pojkvän dyker upp, försöker Reeves sälja en trettonåring till honom - "värsta lolitatypen!".
Den enda som är snäll mot Jesse, är sminkösen Ruby (Jena Malone), som förutom att sminka modeller inför plåtningar även sminkar lik på ett bårhus. En sysselsättning som leder till en av filmens mest depraverade scener.
THE NEON DEMON är ett drama presenterat som en skräckfilm. Och det är inte bra. En del av skådisarna är riktigt usla - framför allt de som spelar de onda modellerna. Det blir förstås inte bättre av den extremt onaturliga dialogen. Jag konstaterar att man inte ska se den här typen av film på språk man förstår. Det är inte säkert att jag noterat styltigheten om de pratat italienska. De iskalla scenerna och rollfigurerna, i kombination med de träiga replikerna och det stela skådespeleriet, ger filmen ett besynnerligt pretentiöst drag. Kanske finns här även en del symbolik jag inte fattar - vad handlar allt detta konstiga snack om månen om, och varför hoppar det in en puma i Jesses motellrum? Och vad tillför Keanu Reeves roll? Den är så pass liten att hans scener lätt skulle kunna klippas bort utan att saknas. Å andra sidan är scenerna med honom bättre än flera andra scener. Eventuell kritik av modevärlden och dess utseendefixering försvinner i alla extravaganser. Dessutom tror jag att Refn gillar modevärlden, eftersom filmen ser ut som den gör.
Här finns några scener som visar sig vara drömscener som kanske inte alls är drömscener. Alla medverkande skådespelare verkar gå på valium. Filmen är fullkomligt humorbefriad - och den är väldigt tråkig.
Men snygg.
Jag noterar att en del ivrigt försvarar filmen. Kanske har de upptäckt något jag inte upptäckt. Kanske är de unga och tycker att sådant här är nyskapande och coolt. Kanske önskar de så gärna att THE NEON DEMON ska vara något den inte är, att de verkligen tror att den är detta något den inte är.
Det enda Nicolas Winding Refns nya film är, är ett rejält misslyckat vanity project som gått helt överstyr.








(Biopremiär 10/6)


-->

onsdag 6 april 2011

Bio: Sucker Punch

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.
Så har den då Sverigepremiär till slut, den innan världspremiären så hypade SUCKER PUNCH. Jag har ju själv tagit upp filmen här på TOPPRAFFEL! flera gånger, lockad av de läckra affischerna och den lika läckra trailern.
Dock hade jag mina reservationer. Jag hade på känn att detta nog skulle bli en enda jävla röra. Förvisso en snygg röra, men lik förbannat en jävla röra. Efter att ha läst vad Zack Snyders film skulle handla om blev jag ännu mer skeptisk.
Vid premiären i Amerika härom-
veckan, blev filmen grymt sågad. Den fick en etta i betyg av de flesta. Även den potentiella publiken och Snyders fans gjorde tummen ner. Nu pratas det om att Snyders nästa film, SUPERMAN: MAN OF STEEL, blir hans sista chans i Hollywood, åtminstone för Warners. Fast det är ju klart, det har vi ju sagt om M Night Shyamalan i många år nu, och den typen får fortsätta att göra biofilm efter biofilm.
Emily Browning spelar Babydoll, en tösabit som minst sagt har problem hemma. I en ödesmättad prolog ser vi hur hennes familj stryker med i en våldsam incident orsakad av den onde styvfadern. Han ser dock till att Babydoll får skulden och skickas till ett mentalsjukhus av den klassiska, nästan gotiska skolan. Där ska Babydoll lobotomeras, och i väntan på att detta ska ske, försvinner hon in i en drömvärld - och i denna drömmer hon sedan vidare. Javisst, här bjuds det på drömmar i drömmen!
Mentalsjukhuset och dess personal och patienter förvandlas till en bisarr teater av Moulin Rouge-modell. Babydoll blir kompis med Sweet Pea (Abbie Cornish), Rocket (Jena Malone), Blondie (Vanessa Hudgens) och Amber (Jamie Chung). Oscar Isaac är den grymme teaterdirektören Blue, medan Carla Gugino är regissör och koreograf. Till teatern kommer det märkliga individer som ska underhållas, det hela liknar i det närmaste en bordell.
Babydoll har förstås ingen lust att stanna på detta hemska ställe, så hon totar ihop en plan så att hon och kompisarna kan fly. Till flykten behövs fyra föremål, och dessa snos ett i taget på ett udda sätt:
Babydoll upptäcker att hon kan dansa fantastiskt bra om hon drömmer sig bort till andra världar! Jo, jag vet, det låter helflängt - och det är helflängt. De andra tjejerna norpar prylar medan Babydoll dansar för de förtrollade gästerna - fast vi får aldrig se hennes dans. Istället visas självklart de actionpackade äventyren i främmande världar.
Först slåss brudarna med samurajsvärd mot gigantiska krigare och drakar i ett asiatiskt land; det har drag av både Japan och Kina.
Därefter skjuter de ner tyska zombiesoldater under brinnande första världskrig med steampunkinslag.
Den tredje världen vill jag minnas var något slags variant på andra världskriget.
Och fjärde gången...
Nej, nu håller jag på att avslöja den lilla handling här finns. Men varje nytt uppdrag inleds med att tjejerna (som självklart är utrustade med moderna vapen - och samurajsvärd) briefas av gamle, fine hjälten Scott Glenn, som jag inte har sett på evigheter.
Jag tycker att Zack Snyders nyin-
spelning av DAWN OF THE DEAD från 2004 är bättre än det rätt sega och ärligt talat lite valhänta originalet. 300 från 2006 är hur jönsig som helst, men fantastiskt underhållande. 2009 års WATCHMEN är ju nästan direkt lysande. Däremot är förra årets LEGENDEN OM UGGLORNAS RIKE riktigt, riktigt usel. Otroligt snygg, men skitdålig.
Och är SUCKER PUNCH så dålig som amerikanerna hävdats? Ja, till stor del är det här mer FUCKER PUNCH.
Snyder står själv för storyn, det är första gången han gör en film som inte bygger på ett tidigare verk, och det känns som om han förläst sig på de allra sämsta serierna ur Heavy Metal på 1980-talet - de där som gjordes av killar som älskade stora, flotta bilder, men helt och hållet struntade i storyn. Möjligtvis kommer japaner undan med sådan här historier, jag inbillar mig att det finns mycket manga och animé av liknande slag. Men det är svårt att öveföra sådant här till stor duk i väst.
Däremot är SUCKER PUNCH något alldeles otroligt snygg. Det är en fullkomligt makalös film att titta på, ibland känner jag aldrig tidigare sett något liknande. Och actionscenerna är häftiga så det förslår - i synnerhet för att vara en PG-13-film. Synd bara att det hela inramas av en så dum och småfånig historia.
Jag hade hellre velat se en hel långfilm om ett kvinnligt specialkommando på uppdrag i en steampunkvariant av första världskriget. Det hade blivit tuffare och coolare - och framför allt jämnare.
SUCKER PUNCH har fått väldigt mycket kritik för att hjältin-
norna är iklädda små skol-
flicks-
uniformer, stay-ups, raffset, och liknande. En del har skrikit om pedofildrömmar, vilkert förstås är bullshit. Det här är förstås inget annat än pojkrumsdrömmar. Coola, sexiga brudar som visar hud och viftar med vapen. Och jag ska väl inte komma här och klaga, för det gör jag inte. Jag är inte mer än en karlslok.
Emily Browning är dock lite blek och trist i huvudrollen. Jag tycker att Rocket är den klart fränaste av brudarna. Och självklart gillar jag Carla Gugino, som alltid varit en liten favorit, och som sagt Scott Glenn.
Soundtracket är högljutt och bitvis coolt, och ibland består det av covers på gamla hitlåtar, insjungna av filmens skådisar!
Nej, som framgår totalsågar jag inte SUCKER PUNCH. Den var ungefär som jag förväntade mig. Ett par av mina kollegor tyckte rätt bra om den, själv sätter jag nedanstående betyg. Dock skulle jag inte bli förvånad om jag kommer på mig med att se om filmen flera gånger när den släpps på DVD, och jag kanske till och med omvärderar den i framtiden.






(Biopremiär 8/4)