Visar inlägg med etikett Jeffrey Wright. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jeffrey Wright. Visa alla inlägg

tisdag 1 mars 2022

Bio: The Batman

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Läderlappen svingar sig tillbaka på biodukarna, och nu har vi återigen en ny läderlappsskådis, efter Adam West, Michael Keaton, Val Kilmer, George Clooney, Christian Bale och Ben Affleck (jag låter bli att nämna Lewis Wilson och Robert Lowery, som spelade Läderlappen i serials på 1940-talet (varpå jag nämnde dem ändå)). 

Amerikaner är lite lustiga när det gäller populärkultur för vuxna. Superhjältegenren är i grund och botten en genre riktad till barn - till småkillar i 10-12-årsåldern. När amerikaner ska göra serier för vuxna, fortsätter de - om vi bortser från små underground- och independentserier - att göra superhjälteserier, men gör dem "vuxna", det vill säga mörka och våldsamma. Det är med andra ord fortfarande serier för barn, men med lite tweakat innehåll. Den kan ha tillförts samhällskritik, satir, psykologiskt djuplodande studier - men oftast mest våld. Och det handlar alltså fortfarande om brottsbekämpare iförda trikåer. När jag växte upp kunde äldre generationer mycket väl konsumera spänningslitteratur och dito filmer, men de skulle aldrig få för sig att läsa om superhjältar (om de nu inte var serieintresserade).

Detta våld och mörker har nu lett till att vi fått THE BATMAN - en film som är så mörk och våldsam, att den får Christopher Nolans tre läderlappsfilmer att framstå som ljusterapi med Stefan och Krister.

Läderlappen är ju en figur från DC Comics, Marvels främste konkurrent, och vars filmer på sistone haft en tendens att bli lite misslyckade. Eller mycket misslyckade. Om det inte är James Gunn som ligger bakom. Men: en trevlig grej med DC:s filmer, är att de ofta anlitar regissörer som har en personlig stil, och en egen vision. Marvels filmer är formstöpta efter ett framgångsrecept, och känns oftast som om de är producerade av en fabrik.

THE BATMAN är regisserad av Matt Reevers (CLOVERFIELD, LET ME IN, APORNAS PLANET: UPPGÖRELSEN, APORNAS PLANET: STRIDEN), som även varit inblandad i manuset. Han har gjort några filmer jag gillat, och han har försökt sätta sin egen prägel på den här nya filmen. Fast denna egna prägel syns knappt - eftersom filmen bokstavligt talat är så mörk att det ibland är svårt att se vad som sker.

THE BATMAN inleds med tystnad medan de första förtexterna visas. Därefter spelas "Ave Maria", ett stycke som återkommer ett flertal gånger under den överdrivet långa speltiden. Bruce Wayne (Robert Pattinson) driver omkring på Gotham Citys regniga gator och läser högt ur Den psykotiske superhjältens dagbok. Det låter som om han kommit över några kasserade sidor ur Frank Millers "Sin City". Bruce pratar om "the city" som ett levande väsen, och han säger att han har blivit "a nocturnal animal". Eftersom Pattinson är Läderlappen mest hela tiden, får vi knappt se honom som Bruce Wayne - men när vi väl får se Bruce Wayne, ser han ut som en en kille som spelar ståbas i ett band på en dekadent nattklubb i Berlin under Weimarrepubliken.

En bindgalen seriemördare som kallar sig Gåtan (Paul Dano) härjar i Gotham City. Gåtan mördar folk på sadistiska sätt, ibland kidnappar han dem innan han mördar dem, och han skickar kort med gåtor till polisen och till Läderlappen. Läderlappen hjälper kommissarie Gordon (Jeffrey Wright), vilket innebär att han flertalet gånger klampar omkring bland an massa avigt inställda poliser. Det är gott om mustascher.

Det handlar om politik, korruption, och maffian. John Turturro spelar gangsterbossen Falcone, som verkar hålla i alla trådar. Peter Sarsgaard gör en korrupt advokat. Colin Farrell spelar Pingvinen, som i den här filmen har degraterats till något slags dussingangster som jobbar åt Falcone. Farrell är sminkad så att han nästan ser ut som Robert De Niro i DE OMUTBARA, han bär inte hatt, han har inte parably, och han röker inte cigarr (eftersom rökning är bannlyst från filmen). Han skulle kunna vara vem som helst. Gåtan verkar vilja ta kål på dem allihop, samt ytterligare en massa människor.

Selina Kyle, Kattkvinnan (Zoë Kravitz), dyker upp i handlingen. Hon jobbar på Falcones nattklubb, och när hon en natt gör inbrott för att hitta ett pass inlåst i ett kassaskåp, dyker Läderlappen upp. De tvingas samarbeta, och av lite oklara anledningar fattar de tycke för varandra.

THE BATMAN känns lite grann som en blandning av THE CROW, SEVEN och SAW. Det är mörkare än mörkt och Läderlappen spöar upp skurkarna rejält. Han drar sig inte för att fortsätta att puckla på den när de ligger ner.

Trots min inledning av denna text, har jag egentligen inget emot superhjältar och superhjälteserier - men numera läser jag ytterst sällan superhjälteserier, framför allt inte nyproducerade sådana (jag gillar de gamla klassiska tecknarna). Men! Vore jag arton år, hade jag tyckt att THE BATMAN var svinbra. Jag menar: mörker, regn, tuff inre monolog, och stenhårda slagsmål, det är vad som gick hem hos tonåringar när jag växte upp.

Som medelålders gubbe fnissade jag lite åt en del scener. När en buse i början av filmen attackeras av Läderlappen, säger busen "Who are you?", varpå Läderlappen svarar "I'm vengeance!". Det hade jag tyckt var tufft när jag var ung, men idag tycker jag att det är töntigt. Läderlappen har förresten en ny förmåga i den här filmen: han gång vansinnigt långsamt med tunga steg mot fienden. Klomp ... Klomp ... Klomp ... Klomp ... Har tycker man att buset borde passa på att sticka därifrån, men icke. De stå kvar så att de kan få duktigt på käften. Läderlappens dräkt är förresten skottsäker, och står emot dussintals kulor och hagelskott. Hans läderhuva är dock inte skottsäker, men ingen kommer på att man kan skjuta honom i huvudet. Det är som i zombiefilmer: "Sikta på huvudet!" - "Oj, det glömde jag!". 

Andy Serkis spelar Bruce Waynes betjänt Alfred. Varken Alfred eller Bruce har kommit på att man kan tända lampor inomhus, så att man ser lite bättre. Det förekommer en ny läderlappsbil, men filmens långa biljaktsscen är så mörk, att det är svårt att se hur bilen ser ut. Filmmusiken är dyster och monoton. Humor saknas totalt (bortsett från omedveten humor). 

Det finns ingen som helst anledning till att THE BATMAN ska vara två timmar och 55 minuter inklusive eftertexter, vilket den gör. Det hade utan problem gått att klippa bort en hel timme, eller mer, utan att det märkts. Om det kommer en bonusscen efter eftertexterna vet jag inte, jag rusade ut för att gå på dass. Däremot hintas det om ännu en film på slutet, när det skrattas rejält från Arkham Asylum.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på den här filmen. Den är inte lika seg och trist som AVENGERS-filmerna. Den är inte lika mördande tråkig, illa berättad och misslyckad som ETERNALS. Emellanåt är THE BATMAN faktiskt lite bra, trots alla mina anmärkningar, det figurerar trots allt en del riktigt bra skådisar i filmen, och jag uppskattar att Matt Reeves är kompromisslös i sin vision. Om min betygsskala gick från 1 till 10, skulle jag sätta en fyra. Jag avrundar till en snäll trea.

Jag gillade Christopher Nolans filmer när de kom, men senast jag såg om dem tyckte jag inte att de höll alls. Tvärtom, jag tyckte att de var tråkiga och lite töntiga. Tim Burtons BATMAN - ÅTERKOMSTEN är fortfarande den bästa läderlappsfilmen.

Ni som tycker att jag ska skriva Batman iställer för Läderlappen har fel. Läderlappen är ett tuffare namn. Dessutom är han både brottsbekämpare och en tjusig operett.



 

 

 

(Biopremiär 2/3)


onsdag 29 september 2021

Bio: No Time to Die

Foton copyright (c) SF Studios

Så är den då här till slut, NO TIME TO DIE, den sista filmen med Daniel Craig som James Bond. NO TIME TO DIE skulle ju gått upp på bio redan våren 2020, men så kom det en pandemi i vägen, och premiären sköts upp gång på gång - samtidigt som intresset för filmen svalnade alltmer, inbillar jag mig. Men, nu har jag sett den.

Inför filmens ursprungliga premiärdatum såg jag om alla Bondfilmerna. Ja, kanske inte riktigt alla, jag valde nog bort några. Nu är det alltså ett och ett halvt år sedan jag gjorde detta återbesök, men omtitten gjorde att jag fick omvärdera en hel del av filmerna.

Jag brukar hävda att 1969 års I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST med George Lazenby är den bästa Bond-filmen. Det tycker jag nog fortfarande. Men - de filmer jag sett om flest gång sedan de kom, och som jag fortfarande ser om lite då och då, är de som kom mellan 1977 och 1981, det vill säga ÄLSKADE SPION, MOONRAKER och UR DÖDLIG SYNVINKEL. MOONRAKER var den första Bondfilm jag såg, när den kom 1979. Jag var i London med mina föräldrar 1977 och imponerades djupt av den enorma affischen utanför Odeonbiografen, Bond var överallt, men det dröjde till en sommarrepris någon gång efter 1979 innan jag faktiskt såg filmen. 

ÄLSKADE SPION i London 1977.

MOONRAKER är en film man inte får tycka om - men jag jag tycker att den är fantastiskt kul. Bitvis otroligt dum, men konstant underhållande och med imponerande studiobyggen. De här tre filmerna från 1977-1981 har det gemensamt, de är fantastiskt underhållande. Därefter började Roger Moore, och filmerna med honom, tackla av. Att jag har ett nostalgiskt förhållande till de här tre filmerna spelar förstås också in.

"Men det är ju Sean Connery som är den riktige Bond!" utbrister många av er. Visst, Connery är bra i sina filmer - men filmerna håller inte riktigt, tycker jag. Jag mindes MAN LEVER BARA TVÅ GÅNGER som fantastisk, men även den tyckte jag var lite väl träig. Faktum är, att den Conneryfilm jag nu gillade bäst, är comebacken utanför den egentliga serien; NEVER SAY NEVER AGAIN från 1983. Den tycker jag dessutom är en av 80-talets bästa Bondfilmer. De som är 20-30 år äldre än jag har en nostalgisk relation till Sean Connery, på samma sätt som jag har en till Roger Moore.

Jag tillhör de som accepterade Timothy Dalton på en gång, jag hade inga som helst problem med honom, tvärtom tycker jag att han är jättebra i rollen, även om humorn skruvades ner rejält. Det blev bara två filmer för hans del, och de bjuder på robust 80-talsaction.

Med start 1995 gjorde Pierce Brosnan fyra Bondfilmer. Jag hade inte sett de här sedan de kom, innan jag såg om dem förra året. Jag mindes Brosnan som en bra Bond i en ojämn filmserie. Jag recenserade ett par av dem i HD/NST, och en rubrik löd "James Bond räcker inte till". Jag måste säga att det inte var speciellt kul att se om de här - Brosnan är nog den sämste James Bond hittills. Det är först i den sista filmen, den flängda och festliga DIE ANOTHER DAY, han känns bekväm i rollen, och agerar charmigt avspänt som i sin TV-serie REMINGTON STEELE.

Så kommer vi då fram till Daniel Craig. En herre jag aldrig riktigt accepterat som James Bond. CASINO ROYALE var en rejäl nystart, och tonen blev hårdare och aningen mer realistisk. Nu gav man sig åter på att göra det man försökte göra på 80-talet med Daltons filmer, fast den här gången gick det hem hos publiken.

Jag tyckte att CASINO ROYALE, 2006, var bra, med filmen därpå, QUANTUM OF SOLACE, var bara en obegriplig och öronbedövande actionorgie. När jag såg den 2008 klagade jag och de flesta andra på att det var omöjligt att följa med i handlingen - till och med Judi Dench sa att hon inte riktigt förstod vad filmen handlade om. Jag såg om QUANTUM, och jag har redan glömt vad den handlar om - men jag tror att det är någon variant på Polanskis CHINA TOWN.

SKYFALL är dock en fantastisk film. Det är en fantastisk film. Det är en majestätisk film. Den är vacker och fascinerande. Men! Precis som Craigs övriga filmer, vill jag inte riktigt kalla den för en Bondfilm, även om filmens huvudperson är en agent som heter James Bond. SKYFALL följdes av SPECTRE. En del reagerade på att jag skrev en positiv recension av denna. Många hatade SPECTRE. Jag vet inte riktigt varför så många hatade den. Själv hade jag längtat efter att åter få se en överspelande skurk och lite mer tjoflöjt.

... Och då har vi kommit fram till NO TIME TO DIE. Daniel Craig tackar för sig. Distributören lät meddela att vi absolut inte får ha med några spoilers i våra recensioner, vi får inte förstöra nöjet för publiken. Hmm ... Det brinner verkligen i fingrarna, delar av filmen bygger nämligen på överraskningar. Innan filmen startade skojade en kollega om hur den skulle sluta, och han hade tammefan rätt!

Nå. NO TIME TO DIE, som regisserats av Cary Joji Fukunaga (kan man göra JANE EYRE kan man göra Bond!), inleds med en hela 25 minuter lång prolog. En liten fransk flicka bor med sin vinpimplande morsa i ett ödsligt hus bland snöiga berg. En maskerad man kommer in och skjuter ihjäl den berusade kvinnan som degar i soffan, men det är kvinnans make mördaren är ute efter. Flickan kommer undan.

Vi hoppar några decennier fram i tiden, och flickan har vuxit upp till dr Madeleine Swann (Léa Seydoux), James Bonds flickvän, som vi presenterades för i SPECTRE. Bond, den late drulen, har gått i pension, och häckar med Madeleine på Jamaica. Men, när de åker till Italien och Bond besöker sin gamla kärlek Vespers grav, dyker det upp folk som försöker ta kol på honom. Han gissar att Madeleine döljer något, så han säger upp bekantskapen och sätter henne på ett tåg.

... Och först nu följer förtexterna, till vilka det rätt trista ledmotivet spelas.

Fem år senare. Bond är fortfarande pensionär, när CIA-agenten Felix Leiter (Jeffrey Wright) dyker upp och behöver hjälp. Brottsorganisationen Spectre är i farten igen. Blofeld (Christoph Waltz) sitter i fängelse, men verkar styra allt från sin cell. En forskare spelad av svenske David Dencik har kidnappats, han har utvecklat det slutgiltiga kemiska vapnet; Herakles, som riktas in på offrens DNA. Spectre vill förstås använda detta. Men allt är inte som det ser ut. Och den maskerade mannen från prologen dyker förstås upp igen, han är en viss Lyutsifer Safin (Rami Malek), som pratar med obehaglig röst och som är filmens huvudskurk.

Pensionären Bond klampar upp till Secret Service, och där visar det sig att han ersatts med en ny 007:a, en kvinna som heter Nomi (Lashana Lynch). Chefen M (Ralph Fiennes) gillar inte att Bond jobbar för CIA, så han sveper ett par glas whisky, vilket ju är brukligt. Bond ger sig iväg för att hitta- och stoppa Safin, och Madeleine dyker förstås upp igen, eftersom hon står högt upp i rollistan.

NO TIME TO DIE lider av ett par stora problem. Det främsta problemet är att den är åt helvete för lång. Den varar två timmar och 43 minuter. Den är en hel timme för lång - och denna sista timme känns som en enda stor antiklimax. Den bygger upp till ett slut jag personligen tycker är riktigt, riktigt visset. Men, fram till denna sista timme tyckte jag att filmen var riktigt bra.  

Det andra problemet är filmen gjorts till något slags märklig snyftare. James Bond är djupt förälskad i Madeleine, och han saknar Vesper. Det är mycket tårar. Visst, Ian Flemings romangestalt fungerar inte i vår tid, inte som han är skriven i böckerna, och inte som han skildrades i filmerna från 1960- och 70-talen. Figuren måste justeras - men att göra honom gråtmild är förstås fel, Bond är ingen sentimental romantiker. Daniel Craig är inte James Bond i den här filmen, han är någon annan.

En del har under de gångna åren fruktat att det är den nya figuren Nomi, den nya 007, som är filmens nya hjälte. Det har klagats extra mycket på att hon är en svart kvinna, framför allt de de mer reaktionära lägren. Nu visar det sig att Nomis roll i filmen är förhållandevis marginell, det är Bond som är huvudpersonen. En annan märklig diskussion, är den om att Bond nu bör spelas av en kvinna. Visst, låt Bond spelas av en kvinna! Men då måste Modesty Blaise spelas av en man, om de gör en film om henne, annars blir det inte rättvist.

Det kanske mest uppseendeväckande i NO TIME TO DIE är att M i en scen blir förbannad och utbrister "For fuck's sake!" - det måste väl vara första gången det sägs "fuck" i en Bondfilm?

Någon egentlig Bondkänsla, den som fanns i de äldre filmerna, infinner sig aldrig, magin saknas - med ett undantag: Bond åker till Kuba, för att där assisteras av en agent som heter Paloma (Ana de Armas), som är söt, rolig, och charmig - och iförd en rejält urringad klänning. Bond byter om till smoking, de beställer drinkar, och sedan börjar de slåss med- och skjuta på attackerande skurkar. Plötsligt tar Bond och Paloma en 30 sekunders cocktailpaus i striden - för att sedan fortsätta att slåss och skjuta. Detta är det enda i hela filmen som är kul, och jag skulle vilja att hela filmen var så. Tyvärr tackar Paloma för sig när uppdraget är utfört, och försvinner ur handlingen.

Sist i eftertexterna står det som vanligt "James Bond will return". Vi som satt kvar skrattade glatt åt detta.

När - eller om - de påbörjar en ny filmserie om James Bond, hoppas jag att de återgår till att göra kul filmer. Nu har vi sett Bond som en våldsam flåbuse i fem filmer, nu kan vi det här.


 




(Biopremiär 30/9)