Bio: Rampage: Big Meets Bigger

Foton copyright (c) Warner Bros.

I Amerika heter den här filmen RAMPAGE. Enbart RAMPAGE. RAMPAGE: BIG MEETS BIGGER är dock ingen "svensk" titel - det är exporttiteln. Tydligen ansåg någon att filmen behövde en längre titel utanför USA - i hemlandet är "Big Meets Bigger" bara dess slogan på filmaffischen. I Danmark fick filmen dock en "dansk" titel - där heter den RAMPAGE: OUT OF CONTROL.

Nå. Oavsett titel: den här filmen, vilken regisserats  av Brad Peyton, bygger på ett TV-spel från 1986. Jag har aldrig hört talas om spelet; jag spelade inte TV-spel 1986. Jag kan heller inte påstå att jag sett fram emot Peytons film. Ännu en familjeanpassad äventyrsfilm med Dwayne Johnson? Ännu en överlastad, bombastisk monsterfilm?

Jag ser att jag var rätt snäll med betygen till den senaste GODZILLA och till KONG: SKULL ISLAND. Jag var säker på att jag satt lägre betyg än jag gjorde. Jag var nämligen inte lika entusiastisk som så många andra. Jag tyckte till exempel att KONG: SKULL ISLAND innehöll för många monster och för många monsterfajter; den blev lite störig.

Därför förvånades jag när jag kom på mig med att tycka att RAMPAGE var rätt kul och underhållande. Nej, det här är ingen större höjdare, men jag hade roligare när jag såg den, än när jag såg de två nyss nämnda filmerna.

I RAMPAGE är det forskare som har ställt till det. Ett nyuppfunnet ämne kan få varelser att muteras och växa. I inledningen kraschar en rymdstation på jorden, ombord på denna fanns behållare med det mystiska ämnet. Ämnet sprids. Dwayne Johnson spelar Davis Okoye, en kille som är bästa kompis med den snälle albinogorillan George. George råkar utsättas för det mystiska ämnet; han växer till gigantiska proportioner, han blir skitarg, och han rymmer.

George är inte den enda som växer. Även en varg har blivit enorm, samt något slags reptil; jag uppfattade aldrig vad det var för djur. En krokodil? (Jag kollar Wikipedia ... Ja, det är visst en krokodil, men den ser mer ut som en armadillo) Dessa tre jättevarelser beger sig mot Chicago, och de enda som kan stoppa dem är Davis och en avskedad forskare som jobbade på företaget som utvecklade ämnet; hon spelas av Naomie Harris. Malin Åkerman gör den onda chefen för det onda företaget, medan Jeffrey Dean Morgan spelar en rättrådig säkerhetsagent.

En del av de datoranimerade effekterna är märkligt dåliga; i synnerhet jättevargen är överraskande illa gjord. Det ser inte helt övertygande ut när de tre varelserna klättrar omkring i Chicago; river hus och kastar iväg helikoptrar. Men det spelar ingen roll. Det här är faktiskt rätt kul. Det är lite gammaldags och charmigt, och skådespelarna ser ut att ha haft kul. Malin Åkerman är härligt ond och Dwayne Johnson har ju sin charm.

RAMPAGE: BIG MEETS BIGGER får samma betyg som GODZILLA och KONG: SKULL ISLAND, trots att jag alltså tycker att den är lite bättre.

(Biopremiär 13/14)

DVD/Blu-ray/VOD: Desierto - Border Sniper

DESIERTO - BORDER SNIPER (Scanbox)

DESIERTO - BORDER SNIPER är den "svenska" titeln på denna mexikansk-franska thriller. I original heter den bara DESIERTO, det vill säga "öken" på spanska.

... Och det är mycket öken i den här filmen, vilken regisserats av Jonás Cuarón, som skrev manuset till GRAVITY. Öken, öken, öken.

Gael García Bernal spelar en man som, tillsammans med en grupp mexikaner, ska fly över gränsen till USA. Mitt i öknen brakar lastbilen de åker i ihop. Gruppen fortsätter till fots.

Vägen är farlig, och farligare blir den, eftersom en ensam knäppgök (Jeffrey Dean Morgan) och hans hund är ute och jagar i trakten. Den ensamme, hatiske, rasistiske galningen, som kör en bil prydd med sydstatsflaggan, upptäcker de mexikanska flyktingarna - och han gör ingen skillnad på kaniner och mexikaner. Han skjuter ihjäl flyktingarna en efter en.

Detta är hela handlingen. DESIERTO vara bara 84 minuter, men den känns betydligt längre. Inga av rollfigurerna presenteras närmare, så det är svårt att känna något för dem. Dialogen är minimal. I stort sett hela filmen består av att Jeffrey Dean Morgan jagar, och Gael García Bernal flyr.

Det är mycket öken för pengarna. Filmfotot är snyggt, miljöerna är pampiga. Visst kan man läsa in en politisk kommentar i filmen, men vad gör det när det inte är spännande? Det här är bara utdraget och tråkigt.

Jaha, det här blev en kort recension - jag kommer helt enkelt inte på mer att skriva om den här filmen.

Bio: The Salvation

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

På 1970-talet försökte man lansera termen köttbullswestern som beteckning på vår inhemska motsvarighet till spaghettiwesterns. Fast denna trend inskränkte sig till två filmer: Mats-Helge Olssons I DÖD MANS SPÅR och THE FROZEN STAR - varav den sistnämnda aldrig nådde utanför Småland. Förutom dessa finns WILD WEST STORY från 1964, som jag inte har sett, Sven-Ingvars hamnade i vilda västern i UNDER DITT PARASOLL 1968, Claire Wikholm var Calamity Jane i en TV-pjäs - och 1996 gjordes något som heter THE RETURN OF JESUS, PART II med Adam Alsing, Lende Endre, Alice Bah och Satortrummisen Micke Solén. Vad hände med den? Jag minns att Micke snackade om den - men det var då.

I Danmark har det också gjorts westerns. Jag vet inte hur många, men 1970 kom BOCKEN I VILDA VÄSTERN med Dirch Passer - den har jag sett, eftersom dansk TV visade den för en del år sedan. Jag vill minnas att den var rätt kul. Jag tror att de även körde 1971 års uppföljare BOCKEN SOM SHERIFF. Flæskestegwesterns?

... Nu är det åter dags för en dansk western. Dansk-brittisk, till och med - och eftersom det handlar om en Zentropaproduktion är även svenska Film i Väst (Film i West?) inblandat. För att göra det hela ännu mer internationellt, är filmen inspelad i Sydafrika. Skälen till det sistnämnda bör förstås ha varit ekonomiska - är det alltså numera inte längre möjligt att skjuta kobojsarfilmer i Spanien?

För regin står Kristian Levring, som tidigare bland annat gjort en thriller med Ulrich Thomsen; DEN DU FRYGTER, som jag inte kan hitta någon svensk titel på - den släpptes kanske aldrig här. Manuset har Levring skrivit tillsammans med välrenommerade Anders Thomas Jensen.

Det är 1870-tal och Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt spelar bröderna Jon och Peter; två danska soldater i västern - och jodå, Persbrandt mumlar fram en del av sin dialog på danska. Jon väntar på att hans förtjusande fru och lille son ska anlända från Danmark, vilket de gör. De sätter sig i en diligens för att åka hem till det lilla huset på prärien - men de har lite osis med övriga passagerare. Ombord kliver nämligen två vettvillingar och det bär sig inte bättre än att Jons familj mördas - och Jon ser genast till att hämnas och skjuter ihjäl mördarna.

Det visar sig att en av mördarna har en psykopatisk bror; Delarue (Jeffrey Dean Morgan från WATCHMEN). Delarue och hans män håller en liten stad i skräck, de är galna sadister, och vill förstås komma åt Jon. Jon tillfångatas, torteras, men som en annan Django kommer han åter på fötter för att visa var skåpet ska stå.

Jag tycker att det är väldigt kul att den här filmen har gjorts. Det är fantastiskt häftigt! Förvisso är det alltid trevligt när en ny western får biopremiär, men att filmen är dansk är ju asfränt. Men - som film är den väl ... sådär. Till skillnad från en del utländska filmkritiker är det inte handlingen jag anmärker på. Nio westerns av tio - eller 99 av hundra - har mer eller mindre samma handling; variationerna är små, och det är sällan för handlingens skull man ser filmerna.

THE SALVATION är en hård, riktigt jävla stenhård film - men den besitter även en del lätt irriterande pretentiösa drag. Jag vet inte om det är meningen. Ibland tenderar filmen kammardrama; ibland vänds det storslagna upp och ner och det ser ut som en billig TV-film. Rollfigurerna förblir lite väl anonyma och distanserade - Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt är inte lika coola som hjältarna i de italienska filmerna.

Filmen är försedd med särdeles slätstruken filmmusik som inte förstärker scenerna och spänningen, snarare tvärtom. En stor orkester stråkar på, men som fallet är med alla dessa svenska snutfilmer med liknande musik, handlar det bara om en tjock, oinspirerad ljudmassa som skulle kunna ha smetats på vilket skandinaviskt drama som helst. THE SALVATION låter inte som en western, vare sig en amerikansk eller en italiensk.

Förutom ovannämnda skådespelare dyker ytterligare en rad bra namn upp. Eva Green spelar hustrun till en av de män Jon skjuter ihjäl. Hon har fått tungan utskuren och har därför inte en enda replik. Den bestialiske Delarue ser genast till att ikläda sig rollen som hennes nye karl. Eric Cantona, av alla människor, spelar en hårding i stan, medan Jonathan Pryce tillhör de fegare personerna.

THE SALVATION är en intressant film och klart sevärd. Synd att den inte är bättre. Det behövs fler westerns.

(Biopremiär 12/9)

DVD: Red Dawn

RED DAWN (ScanboxVision)

Jag vet inte om jag sett om John Milius härligt reaktionära RÖD GRYNING från 1984 sedan den släpptes på video; jag såg den aldrig på bio. När den kom blev den förstås hatad och bespottad utanför USA - hur skull man annars ta emot en film om hur ryska trupper oväntat invaderar USA och en liten grupp ungdomar - Wolverines! - bildar en framgångsrik motståndsstyrka. Numera anses filmen vara hur rolig som helst (vilket jag tyckte att den var redan på 80-talet), eftersom folk insett hur otroligt fånigt det hela är. Tusentals ryssar är tillsynes chanslösa mot en handfull välfriserade 80-talskids. Kul laguppställning hade filmen också: Patrick Swayze, Charlie Sheen, C Thomas Howell, Lea Thompson, Jennifer Grey, Ben Johnson, Harry Dean Stanton, Ron O'Neal, William Smith, Powers Boothe ...
Att göta en nyinspelning av RÖD GRYNING känns ju ganska flängt, det är andra tider nu, men här har vi den; för säkerhets skull försedd med sin engelska originaltitel. Och den här är också jätterolig!
Stuntmannen Dan Bradley regidebuterar med RED DAWN, som spelades i redan 2009 och planerades släppas 2010, men som på grund a MGM:s ekonomiska problem lades på hyllan. Först i november 2012 fick filmen biopremiär i USA, här i Sverige dumpas den direkt på DVD den trettonde mars, och under de år som gått har Chris Hemsworth, som axlar Patrick Swayzes gamla roll som Jed, gått och blivit stjärna tack vare THOR.
Jed är visst soldat, men hälsar på hemma hos familjen; Pappa Polis och tafatt lillebror och en morsa som är död, så hon är inte med. De kollar på football; hemmalaget heter Wolverines, och de vänslas med fala damer, och tiden verkar ha stått stilla sedan 1984 i denna trevliga, amerikanska småstad. Det enda som har förändrats är frisyrerna (hur ofta ligger det John Fogerty på soundtracks nuförtiden?).
Nästa morgon väcks de med buller och bång: himlen är full av flygplan och fallskärmstrupper. Kyss Karlsson om det inte är Nordkorea som invaderar! Om de invaderar hela Amerika samtidigt eller bara den här staden förstod jag aldrig, men det spelar ingen roll, för nu blir det röj när flygplan störtar i villakvarteren och bilar skjuts sönder, Pappa Polis är hjältemodig tills han avrättas av den elake kapten Cho (kapten Tjo?), folk fängslas och Jed med bror, kompisar och ett par hotta bruttor gömmer sig i en stuga i skogen.
De är väl en fem-sex stycken, de här ungdomarna som bildar motståndsgruppen Wolverines, men det är ju bättre än inga alls. Men hur ska de göra för att bli bra på att bekämpa tusentals fiender? You need a montage! Vi får se hur de övar skytte och närstrid, lägger förband, och springer i skogen, och sedan sätter de igång att terrorisera de nordkoreanska trupperna. De är riktigt brydda, koreanerna. Vojne, vojne! Hur ska de lyckas stoppa dessa upproriska kids? Koreanerna har helikoptrar och flygplan och stridsvagnar och kanoner och grejor; Wolverines har några pickor, pinnar och kottar.
RED DAWN känns trevligt gammaldags i stilen; inga snabba, jävla klipp och dumheter under actionscenerna, utan det går att se vad som händer. Och det är mycket action. Förvisso PG-13-action, så folk blöder inte, men ändå. Det smäller och brakar mest hel tiden. Hjältarna säger bra saker, som "That's a shit sandwich but without the bread", "Make sure the girls know when it's time to dance", "You fucked with the wrong family" och "Hurrah".
Nazister brukar ju anses vara de bästa filmskurkarna, eftersom de stor för ren och skär ondska och har åsikter man absolut inte ska sympatisera med. Jag tänkte först att Nordkorea är ett bra substitut för nazister; det är ju ett oerhört farligt land där ingen riktigt vet vad som pågår. Men så slog det mig att nazister trots allt fortfarande är de bästa filmskurkarna, eftersom de (mestadels) är vita europeer, vilket innebär att man slipper anklagas för hets mot folkgrupp.
Förutom Chris Hemsworth återfinns bland andra Josh Hutcherson, Isabel Lucas, Brett Cullen och Jeffrey Dean Morgan i rollistan.
Det här är en sanslöst dum film - men oförskämt underhållande.

 

DVD: The Resident

THE RESIDENT (Nordisk Film)

Som bekant är gamla fina brittiska bolaget Hammer Films tillbaka - men än så länge har de inte gjort så mycket väsen av sig, med undantag för LET ME IN, som dock floppade på bio.
THE RESIDENT har det knappt pratats om alls; själv hade jag helt missat att den överhuvudtaget gjorts, förrän en tysk bekant i våras nämnde att han sett den på en filmfestival någonstans. Han passade även på att påpeka att den var kass.
Nu finns filmen ute på DVD i Sverige, den släpptes för en dryg månad sedan, och efter att ha sett den konstaterar jag att ... jag inte har så mycket att säga om den.
Hilary Swank, som även varit med och producerat, är Juliet, som flyttar in i en lägenhet i en av de där gamla charmiga kåkarna i New York det finns så gott om i skräckfilmer. New York och New York, för säkerhets skull har man spelat in det mesta av filmen i New Mexico.
Den här stora och märkligt billiga lyan håller dock fortfarande på att renoveras av Max (Jeffrey Dean Morgan); hyresvärden och byggnadens ägare själv, en trevlig herre som Juliet snart blir lite förtjust i. I kåken bor även Max' gamla farfar (Christopher Lee), som beter sig rätt märkligt.
Snart börjar dock Juliet känna att hon inte är ensam i sin nya bostad. Är det månne någon som spionerar på henne? Någon som går in i lägenheten när hon inte är där? I så fall, vem kan det vara? Kan det vara Max? Är han egentligen en tosing och alls inte den han utger sig för att vara?
Klart det är Max! Det behöver man inte se filmen för att räkna ut. Det står klart på en gång. Extra lätt att räkna ut vem det är blir det när man konstaterar att antalet misstänkta är en person. Max.
Inte nog med att Max renoverat lägenheten, han har även byggt en massa gångar och passager och grejor, så det går hur lätt som helst att ta sig mellan olika lägenheter. Max blir allt tosigare för att till slut bli våldsam.
Om vi sett allt förr? Så klart vi har. Åtskilliga gånger. Att man sett något tidigare behöver ju inte innebära att filmen automatiskt blir dålig, inte om det hela är bra gjort. Men THE RESIDENT är bara lam, trist och intetsägande. Filmen är fullkomligt befriad från spänning och överraskningar. Det är svårt att förstå vad Hilary Swank såg i projektet och varför Hammer ville göra den. Regissör är en finne som heter Antti Jokinen och som tidigare gjort dokumentärer och TV-serieavsnitt för finsk TV.
Dock är det trevligt att få se Christopher Lee i en för honom lite ovanlig roll. Och han är förstås det enda som påminner om Hammers forna glansdagar. Inte för att jag vill att Hammer åter ska börja producera Dracula- och Frankensteinfilmer, men jag förväntar mig mer av dem än en sådan här tretton på dussinet-film, som dessutom lika gärna kunde vara gjord för TV.