Visar inlägg med etikett Jeff Goldblum. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jeff Goldblum. Visa alla inlägg

onsdag 18 juli 2018

Bio: Hotel Artemis

Foton copyright (c) Scanbox
För några månader sedan dök det upp några väldigt snygga filmaffischer till HOTEL ARTEMIS på internet. De väckte min nyfikenhet, men jag kollade inte upp filmen - och sedan glömde jag bort den. Nu går den plötsligt upp på bio och jag har sett den.
Kritiken i USA var nedgörande - och jag förstår varför. Vad i hela världen ska den här filmen upp på bio att göra? Med undantag för några namnkunniga skådisar, är HOTEL ARTEMIS en produktion som stinker direkt-på-DVD. Det här ser ut som en sådan där ambitiös, nästan lite pretentiös, men totalt misslyckad actionfilm folk som Albert Pyun kunde göra på 1990-talet.
Drew Pearce står för manus och regi; han har tidigare skrivit manus till IRON MAN 3, men nu debuterar han som långfilmsregissör. HOTEL ARTEMIS utspelar sig i en nära framtid. Los Angeles är en stridszon, plågad av upplopp. Ofta råder utegångsförbud. Jodie Foster spelar en sjuksköterska som driver titelns hotell - vilket inte är något hotell, utan ett slags sjukhus för kriminella. Det påminner lite grann om hotellet i JOHN WICK. Dave Bautista spelar hennes assistent/vakt/utkastare.
I filmens inledning går ett bankrån fel, och efter en eldstrid lyckas två skadade rånare ta sig till hotellet för vård. Till hotellet kommer även en gapig gangster, en supersexig mördare spelad av Sofia Boutella, samt hotellets ägare; en samvetslös gangsterboss spelad av Jeff Goldblum, och dennes son (Zachary Quinto). Det figurerar en penna innehållande diamanter i handlingen. Den supersexiga mördaren är där för att avliva Jeff Goldblums rollfigur. Jodie Fosters sjuksköterska sörjer sin döde son.
Det händer ingenting alls av intresse i HOTEL ARTEMIS. Oftast är filmen mördande tråkig. Den tunna handlingen är fullkomligt poänglös. Ibland exploderar filmen i blodigt ultravåld, men eftersom precis alla rollfigurer är osympatiska och rövtrista, sitter man där och stirrar likgiltigt på filmduken. Man stirrar även på sin klocka. Är det inte slut snart?! Tack och lov börjar eftertexterna att rulla redan efter 85 minuter. Slutet är dumt.
Sofia Boutella har en lång, tuff fajt mot slutet av filmen, men den kan inte rädda detta totalhaveri. Ibland är filmfotot rätt snyggt, men det kan inte rädda filmen det heller. Och inte kan de välkända skådespelarna rädda det här. Såg Foster, Goldblum och Quinto något i manuset som inte framgår i den färdiga filmen? Varför tackade de ja till det här? Och återigen - varför går den upp på bio i Sverige?
Det kostade femton miljoner dollar att göra den här filmen. Snacka om att kasta pengarna i sjön.
HOTEL ARTEMIS är en orgie i meningslöshet.









(Biopremiär 20/7)

torsdag 7 juni 2018

Bio: Jurassic World: Fallen Kingdom

Foton copyright (c) UIP Sweden
Det håller på att bli med JURASSIC PARK-filmerna som med STJÄRNORNAS KRIG och superhjältefilmer: det kommer för många och de kommer för ofta. Förvisso är detta bara den femte filmen på 25 år, men ändå. Jag har lite svårt att fortfarande hålla intresset uppe. Fast det kan å andra sidan bero på att jag är en fullvuxen karl. Småbarn som älskar dinosaurier lär inte klaga - fast när det gäller nya JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM ska man kanske tänka sig för innan man tar med sig väldigt små barn till filmen. Jag återkommer till detta längre ner.
Den förra filmen; JURASSIC WORLD, kom för ganska exakt tre år sedan. Jag var tvungen att läsa min recension av den, eftersom jag - i vanlig ordning - inte mindes speciellt mycket av den. Inte mer än att Chris Pratt var ny hjälte; dinosaurietämjaren Owen Grady.
JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM är regisserad av spanjoren JA Bayona, mest känd för skräckfilmen BARNHEMMET - vilket förklarar varför denna nya film är som den är. Filmen börjar med att dinorauriekramaren Claire (Bryce Dallas Howard) och några aktivister far till dinosaurieön, där ett vulkanutbrott är på gång. Det diskuteras huruvida man ska låta dinosaurierna dö eller ej. En slem typ vill hämta dinosaurien Blue från ön. Ted Levine gör en illasinnad hårding som leder ett gäng legosoldater på ön. Owen Grady övertalas att åka dit.
Vulkanutbrottet sker, eld och lava sprutar ut över ön, och goda som onda rollfigurer springer för livet. Några dinosaurier räddas undan.
Jag trodde att hela filmen skulle utspela sig på ön och handla om vulkanen. Men så är inte fallet - alls. Ungefär halvvägs in ändras både spelplan och filmens ton. Andra hälften utspelar sig på ett enormt, gotiskt gods i Amerika. Där förvaras dinosaurier i källaren, och dit kommer onda, rika människor som vill köpa farliga skräcködlor för miljontals dollar. Toby Jones spelar en elak typ som håller i försäljningen. Självklart går det åt helvete - dinosaurierna rymmer och ställer till det. En liten flicka som bor på godset får ofta tillfälle att skrika gällt.
Denna andra halva av filmen är radikalt annorlunda än den första. Plötsligt förvandlas filmen till en ren skräckfilm. Det är mörkt och otäckt. Det är allvarligt. Monstrens käftar sliter folk i bitar. Det här är mer eller mindre en variant på ALIEN/S - med ett gods istället för ett rymdskepp. Detta intryck förstärks av den skrikande flickan, som påminner om Newt i ALENS.
Jag måste säga att denna andra hälft är överraskande bra - jag gillar tilltaget. Men! JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM har 11-årsgräns, vilket innebär att barn från sju år kommer in i vuxens sällskap. Jag tror faktiskt att den här filmen är alldeles för mörkt, otäck och våldsam för sjuåringar som förväntar sig nya dinosaurieäventyr.
Specialeffekterna i filmen är exemplariska, dinosaurierna är väldigt övertygande. Jag tycker att det här är en av de bättre filmerna i serien. Självklart är filmen alldeles för lång med sina två timmar och åtta minuter, jag hade inte klagat om den kortats med en halvtimme.
Jeff Goldblum medverkar bara ett par minuter i början och slutet.
    






(Biopremiär 8/6)


torsdag 3 maj 2018

Bio: Isle of Dogs

Foton copyright (c) 20th Century Fox
Jag hade inte tänkt se ISLE OF DOGS. Verkligen inte. Men jag hade ett ärende i stan en stund efter pressvisningen, så jag gick och såg filmen ändå.
Varför ville jag inte se ISLE OF DOGS?
Därför att det är en film av Wes Anderson!
Jag vill inte påstå att jag hatar Wes Anderson. Han är liksom ingen nordkoreansk ledare värd att hata. Men jag tycker verkligen illa om Wes Andersons filmer. De är genuint irriterande - på samma sätt som filmer av Spike Jonze och Michel Gondry brukar vara (vilket jag påpekat i tidigare recensioner av filmer av dessa herrar).
Wes Anderson gör något slags bisarra barnprogram för en vuxen publik, filmer som lyckas bli pretentiösa trots barnslighet och tramsiga inslag. En orsak till detta är det distanserade berättandet. Det går inte att engagera sig i handling och gestalter. Det "konstnärliga" kommer i vägen för hjärta och själ.
Jag har dock vänner som faktiskt älskar Wes Andersons filmer. Jag förstår dem inte. Andersons förra film; THE GRAND BUDAPEST HOTEL, blev en förhållandevis stor framgång - vilket jag finner obegripligt.
År 2010 hade Wes Andersons dockfilm DEN FANTASTISKA RÄVEN svensk premiär. Andersons nya film; alltså ISLE OF DOGS, är även den en dockfilm.
Ärligt talat: jag ville gå redan efter tre minuter. Redan under öppningsscenerna kände jag att det här inte var en film för mig. Filmen irriterade på en gång.
ISLE OF DOG utspelar sig i Japan och dialogen är delvis på japanska. Wes Anderson har fått en del kritik för detta - eftersom inga japanska bolag eller intressenter är inblandade i filmen, som inte heller är gjord i Japan. Några har kallat filmen rasistisk på grund av detta - men kom igen, Anderson kan väl få göra en film som utspelar sig i Japan om han vill det?
Alla hundar har drabbats av ett märkligt virus och en ond, korrupt borgmästare ser till att skicka alla hundar till Sopön; en soptipp ute i havet. En liten pojke letar efter sin hund Spots, som ska finnas på Sopön. Pojken flyger dit i ett flygplan, men kraschar. Han blir kompis med hundarna som bor där, de ska försöka ta sig därifrån, ett botemedel mot viruset måste hittas, borgmästaren måste störtas, och Spots ska hittas.
Eller hur det nu var.
Tempot är väldigt långsamt. Ibland är filmen helt stillastående. Filmen är märkligt allvarlig och den humor som eventuellt finns där märks inte av alls. Eller så är det väl bara jag som inte tycker att roligheterna är roliga. Dockorna är rätt fula, men jag gillade det japanska trummandet på soundtracket.
"Men förstår du inte filmen?" utbrister kanske en del. "Allegorin? Det den har att säga om oss människor?" Men eventuella budskap gör inte ISLE OF DOGS mindre tråkig och irriterande.
Rösterna görs av bland andra Bryan Cranston, Edward Norton, Bob Balaban, Bill Murray, Jeff Goldblum, Harvey Keitel och Scarlett Johansson, och det är ju trevligt. Minsann om inte Yoko Ono också medverkar.
... Men det enda jag tycker är roligt med ISLE OF DOGS, är att de ska arrangera speciella hundvisningar av filmen på Capitol i Göteborg. Man kan alltså ta sin hund med sig på bio!
Tekniskt sett är ISLE OF DOGS välgjord, vilket gör att jag kan sätta nedanstående betyg.
 








(Biopremiär 4/5)


fredag 27 oktober 2017

Bio: Thor: Ragnarök

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det blir allt svårare att hänga med i händelseutvecklingarna i Marvels filmer - åtminstone för mig, som inte är sådär jätteintresserad. Inte nu längre. Det var ju kul i början. Numera minns jag aldrig vad som händer i de olika filmserierna. Den förra Thor-filmen; THOR: THE DARK WORLD, kom för fyra år sedan. Jag minns absolut ingenting av den - och när jag ögnar igenom min recension, konstaterar jag att jag inte tyckte att den var bra.

Men! Den här nya filmen! Jösses jävlar - den är ju jätterolig! Den förra filmen om Thor var allvarlig och hade klumpfot, men den här gången handlar det om en ren och skär actionkomedi, som är festlig istället för högtravande. Detta beror på den är gjord av Nya zeeländaren Taika Waititi, som tidigare gjort den roliga (om än överskattade) komedin WHAT WE DO IN THE SHADOWS, och som regisserat avsnitt av THE INBETWEENERS.

Handlingen den här gången är förhållandevis enkel: Thors okända syster, dödsgudinnan Hel (Cate Blanchett), dyker oväntat upp, och hon är en le jävel. Hon vill bli av med sin far Oden (Anthony Hopkins) och brorsorna Thor (Chris Hemsworth) och Loke (Tom Hiddleston), hon tänker släppa loss fenrisulven, rasera Asgård, och söndra och härska. Thor får sin hammare krossad, och när han hamnar lite fel kidnappas han av en suput till valkyria (Tessa Thompson), som för honom till en intergalaktisk arena, i vilken den spejsade Stormästaren (Jeff Goldblum) arrangerar fajter, oftast med dödlig utgång.

Thors förste motståndare i arenan blir oväntat Hulk (Mark Ruffalo), och denne gröne jätte vore ju utmärkt att ta med sig till Asgård för att förgöra sen alldeles för mäktiga, ostoppbara Hel.
THOR: RAGNARÖK är allt DC Comics' tungrodda, rövtradiga filmer inte är. Det här är väldigt lättsamt och underhållande - och det enda som drar ner helhetsintrycket är, i vanlig ordning, den evighetslånga, bombastiska slutstriden. Waititis film är full av roliga rollfigurer och kul dialog.Waititi själv spelar stenvarelsen Korg, som må se ut som ett mäktigt monster, men som är snäll och lite korkad. Jeff Goldblum är förstås kul i sin roll. Cate Blanchett är cool som samvetslös skurk i frän dräkt. Clancy Brown gör rösten till supermonstret Surtur, Idris Elba är tillbaka som Heimdal, Karl Urban är Skurge, och minsann om inte Benedict Cumberbatch dyker upp som dr Strange. Chris Hemsworths bror Luke, Matt Damon och Sam Neill spelar tre skådespelare, vilka i sin tur gestaltar Thor, Loke och Oden. I vanlig ordning har Stan Lee en cameo, denna gång är han ovanligt utspökad.
Filmmusiken består till står del av 80-talsdoftande syntmusik och under två stridscener spelas "Immigrant Song" med Led Zeppelin. Varför två gånger? Med tanke på allt tjat om åskguden i filmen, skulle de kunnat spela "God of Thunder" med KISS, eller "Thunderstruck" med AC/DC, eller någon annan åsklåt. "Lonely Man"-temat från TV-serien om Hulk ska visst finnas någonstans i filmen, men det missade jag.

Som alltid när det gäller Marvelfilmer, går det bra att sitta kvar under eftertexterna. Dessa avbryts en bit in för en första bonusscen, och när de rullat klart kommer en andra scen. Den sista bonusscenen tillför ingenting, men den är rätt rolig.

Jag gillade THOR: RAGNARÖK. Den är bättre och betydligt roligare än de två tidigare filmerna om Thor, och den är bättre än Avengersfilmerna. Jag skrattade högt flera gånger.






(Biopremiär 27/10)

tisdag 5 juli 2016

Bio: Independence Day: Återkomsten

Foton copyright (c) Twentietn Century Fox
Aningen scen recension, eftersom den här både pressvisades och hade biopremiär när jag var bortrest, men här kommer den!
Jag såg INDEPENDENCE DAY på bio 1996. När filmen senare släpptes på video bar det sig inte bättre än att Twentieth Century Fox blev lite sura på mig. Jag fick kassetten hemskickad - i fullscreenformt, det vill säga pan & scan (ungdomar: fråga era föräldrar vad detta var!). På den tiden hade jag en videospalt i Expressen, och i denna klagade jag på den fula videoversionen, eftersom man bara såg halva filmen. Men jag lade även till något om att filmen inte är bra. Detta gillade inte Fox. Eftersom de tydligen visste att jag skulle skriva om INDEPENDENCE DAY, hade de köpt stort annonsutrymme för videosläppet - alldeles intill min spalt.
Jag har inte sett INDEPENDENCE DAY sedan den kom på video. Jag har i en dryg månad väntat på att en ny jubileumsversion på Blu-ray ska anlända, men den dröjer märkligt länge. Det hade varit kul att se om filmen innan jag såg denna lika senkomna som onödiga uppföljare (det är väl ingen som spänt suttit och väntat på en del två?). Jag minns nämligen nästan ingenting alls av den första filmen, mer än att den var lite kul i sin dumhet, fånighet och patriotism - och förstås att rymdvarelsernas datorer var kompatibla med Apple (inte så konstigt egentligen, jag har alltid tyckt att Apple är ett ondskefullt företag).
Den tyske regissören Roland Emmerich har mer eller mindre specialiserat sig på katastroffilmer av olika slag; massdestruktion i kubik - men när jag tittar på hans filmografi slår det mig att karln inte gjort en bra film sedan UNIVERSAL SOLDIER, som kom 1992.
INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN är en påfallande slapp film. Allting känns oinspirerat, allting går på halvfart, och det är nog ännu dummare än förra gången. Jag tycker att det är lite kul och intressant att att händelserna 1996, då onda aliens attackerade jorden, lett till att man glidit in i en paralllell tidslinje. Mänskligheten har tagit till sig den utomjordiska teknologin, och har bland annat byggt avancerade farkoster och rymdskepp.
Bill Pullman är tillbaka som den nu före detta presidenten Whitmore. Han går med käpp och är lite galen - han tjatar om att rymdvarelserna ska komma tillbaka. Han har så rätt. De anfaller den fjärde juli - de kommer i ett nytt, ännu större moderskepp, och de är ännu fler än förra gången. Tyvärr kan de inte anlita Will Smith som Steven Hiller den här gången - han är nämligen död. Han omkom i en flygolycka, delvis orsakad av ungtuppen Jake (Liam Hemsworth). Steven Hillers son Dylan (Jessie T Usher) är sur på Jake för detta. Givetvis tillhör Jake och Dylan de piloter som tillsammans måste bekämpa rymdvarelserna. Jake har förresten ihop det med Whitmores dotter (Maika Monroe).
Jeff Goldblum är tillbaka som David Levinson, och i vanlig ordning är det han och ett par andra excentriska vetenskapsmän som kommer på hur hotet från rymden ska stoppas. London hinner gå under, USA håller så smått på att förintas. Kommer de att lyckas? Kommer ex-president Whitman att åter sätta sig bakom spakarna i ett plan? Kommer den nye presidenten att hålla ett tal som går ut över hela världen, i vilket han uppmanar alla människor oavsett hudfärg och religion att be för att de amerikanska soldaterna ska lyckas?
INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN må vara maffig och full av destruktionsorgier, men den är även rätt tråkig, tjatig och irriterande fånig. Jag skulle sätta en etta i betyg om det inte vore för Jeff Goldblum och Judd Hirsch som far och son Levinson. Det är alltid trevligt att se dessa fina skådisar, och de tillskänker filmen lite humor och distans.
Charlotte Gainsbourg spelar Goldblums forskarkollega, Vivica A Fox i tantfrisyr medverkar i ett par scener innan hon trillar ut ur en helikopter, och den nyligen bortgångne Robert Loggia dyker upp som general. Filmen är tillägnad hans minne. Jag vill hellre minnas honom från andra filmer än den här.








(Biopremiär 29/6)





fredag 21 mars 2014

Bio: The Grand Budapest Hotel

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Nu är det åter dags för mig att vara gubbjäveln som går mot strömmen. Det händer ju lite då och då - och i synnerhet när vissa omhuldade regissörer är i farten. Som Michel Gondry, Spike Jonze - och som i det här fallet Wes Anderson. Tre regissörer jag gärna klumpar ihop och som jag ofta har svårt att hålla isär. Tre regissörer jag aldrig gillat, tvärtom har jag irriterat mig på deras verk; deras kombination av crazy och konstnärlighet som mest känns krystat pretentiöst.
THE GRAND BUDAPEST HOTEL är Wes Andersons största kommersiella framgång hittills; fiolmen är en så kallad limited release i USA, men den tilltänkta publiken - och fler än de - har gått man ur huse. En god vän hävdade att till och med jag bör gilla filmen och tycka att den är rolig. Pressvisningen i Malmö slog publikrekord. Intresset var massivt.
Beklagar. Jag gillade inte filmen den här gången heller. Jag tycker inte att det här är speciellt mycket bättre än DEN FANTASTISKA RÄVEN och MOONRISE KINGDOM, vilka båda fick två syndiga dvärgar i betyg av mig.
Större delen av filmen berättas i en flashback within a flashback. Tom Wilkinson spelar en man som berättar om när han på 1980-talet besökte The Grand Budapest Hotel i ett fiktivt öststatsland och där träffade hotellets ägare (F Murray Abraham), som berättar om när han började som hisspojke där under mellankrigstiden. Huvudperson då är Gustave H (Ralph Fiennes), concierge på hotellet. Gustave får ärva en värdefull renässansmålning och en massa intriger uppstår.
Tempot i filmen är högt, väldigt högt, och det liknar Andersons animationer. Men mest ser det ut som om en maskeradlåda har exploderat. Färgerna är knalliga, skådisarna ser ut att vara utklädda, de flesta spelar över så att det visslar om det, det är rätt studentikost, och känns mest som ett bisarrt barnprogram med för hög budget.
En farlig massa skådisar poppar upp framför kameran: Adrien Brody, Willem Dafoe, Bill Murray, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Jude Law, Edward Norton, Soirse Ronan, Léa Seydoux, Tilda Swinton, med flera. Alla utspökade.
Min mormor brukade kalla sådant här "glyttatrams". Fast enligt henne var höjden av glyttatrams Helan & Halvan och Nils Poppe. Min farmor tyckte precis tvärtom, allt som var gammalt och speciellt allt som var svartvitt var per automatik bra. Han satt en kväll och såg VARULVEN bara för att den var svartvit. Hon hade ingen aning om vad det var, och blev väldigt förvånad när huvudpersonen plötsligt blev hårig och bet folk. Dagen efter sa hon "Såg ni filmen igår? Som han ble'!".
Det där sista hade förstås inget med Wes Anderson att göra.
Mer än att jag tycker att han ägnar sig åt glyttatrams.








(Biopremiär 21/3)

-->



tisdag 28 januari 2014

Bio: Le Week-End

Foton copyright (c) Nicola Dove
NOTTING HILL-regissören Roger Michell är tillbaka och sin vana trogen har han ändrat stil och genre totalt. LE WEEK-END liknar inte Michells senaste filmer HYDE PARK ON HUDSON eller den rätt vissna MORNING GLORY - eller NOTTING HILL, för den delen.
Dramakomedi av den bitterljuva sorten är nog rätt fack för det här - och betoningen bör nog ligga på drama. Jim Broadbent från MEDAN ÅREN GÅR och Lindsay Duncan, som senast var med i ABOUT TIME, är Nick och Meg; ett par i 65-årsåldern som åker till Paris över en helg för att fira sin 30-åriga bröllopsdag. När filmen börjar är de redan på väg via tåg, och det hela börjar inget vidare när de upptäcker att det hotell de bodde i förra gången de var där har byggts om och förfulats - om det nu verkligen är samma hotell. Meg får ett utbrott, hon vägrar att bo i ett beiget rum, så hon drar med sig Nick in i en taxi, kryssar runt i staden, och lyckas slutligen ta in på ett lyxhotell - vilket de egentligen inte har råd med.
De två fortsätter trippen i lyxens tecken; de väljer restauranger de egentligen inte har råd med - och hela tiden diskuterar de sin relation. Det står egentligen inte så väl till iden, de verkar trötta på varandra och sig själva, samtidigt som de förstås inte kan släppa varandra. Resan blir inte alltid så munter - förutom för oss som sitter i publiken och ser på dramat.
LE WEEK-END; en brittisk produktion, är en lågmäld film på flera sätt. Den flyter fram i ett lugnt tempo, filmfotot är inte extravagant, färgskalan är lika grå som Nick och Meg och deras äktenskap; det hela bygger på de starka prestationerna från Broadbent och Duncan - i synnerhet han är utmärkt. Meg är aldeles för lik Mia Farrow till utseendet och hon är till större delen en rätt irriterande och lynnig person, jag hade inte stått ut två minuter med henne.
En bra bit in i filmen dyker plötsligt Jeff Goldblum upp. Han spelar Morgan, en gammal universitetskompis till Nick, och har nyligen flyttat från New York till Paris, där han skaffat sig en ny, yngre hustru och en flott lägenhet, till vilken våra två huvudpersoner bjuds på fest. Morgan är en högljudd och lite billig typ trots all framgång och pengar, något som understryks av en lång scen under vilken Morgan oavbrutet stoppar mat i munnen medan han pratar. Kanske är detta en känga åt billiga amerikaner från Roger Michell (som jag konstaterar är född i Sydafrika, det visste jag inte)?
Humorn dyker ibland upp oväntat i små fysiska incidenter, men oftast handlar det om syrliga eller beska kommentarer. När Nick föreslår att de borde flytta till Paris permanent och försörja sig som konstnärer replikerar Meg "Artists? We're from Birmingham!"
Michell har gjort en sympatisk och trevlig liten film, genomgående välspelad och intressant, bra speltid på 93 minuter - och jag blev väldigt sugen på fransk fisksoppa.
... Ja, på att sitta på en fransk restaurang rent allmänt.







(Biopremiär 31/1)

-->



tisdag 4 juni 2013

Bio: Jurassic Park 3D

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag har ingen aning om varför, men jag såg aldrig Steven Spielbergs JURASSIC PARK när den gick upp på bio 1993. Märkligt. Varför såg jag inte den? Hade jag något skäl? Det är ju liksom en sådan film man ser. På bio. Faktum är att jag hann se uppföljaren THE LOST WORLD: JURASSIC PARK (1997) och kanske även JURASSIC PARK III, båda på bio, innan jag slutligen lyckades se originalet, vilket en vacker dag trillade in i en lyxig box. Jag har för övrigt inga som helst minnen av dessa två uppföljare - inte mer än att Peter Stormare strök med i tvåan och att jag och en kompis pratade om att köpa Peter Stormare-dockan (som faktiskt kom i samband med filmen!) och leka FARGO.
Men nu har även jag sett JURASSIC PARK på bio. Filmen fyller alltså hela tjugo år i år och detta firas med en konvertering till 3D. Sådana brukar vi ju inte tycka om. Oftast ser det för jevvligt ut - som till exempel STAR WARS: EPISOD 1 - DET MÖRKA HOTET 3D. Å andra sidan såg TITANIC 3D riktigt bra ut. Jag får väl hävda att även JURASSIC PARK 3D ser bra ut. 3D:n tillför inte mycket - snarare ingenting alls. Filmen gjordes ju inte med 3D i åtanke, så det enda som erbjuds är mer djup i bilderna. Men det är inte sådär irriterande och suddigt som 3D-konverteringar har en tendens att vara. Tvärtom har nog filmen aldrig sett bättre ut. Jag gissar att Spielberg och pojkarna även har pillat med- och förbättrat de på sin tid revolutionerande CGI-dinosaurierna. Antagligen var de inte lika imponerande för tjugo år sedan. Men jag vågar inte ta gift på att så är fallet.
Behöver jag dra filmens story? Okej, för sakens skull: Richard Attenborough har lyckats hitta blod från dinosaurier i myggor som gjutits in i bärnsten. Med hjälp av detta blod klonar han och hans stab (en av dem är Samuel L Jackson, vilket jag förträngt) nya, fräscha urtidsdjur av olika slag. Dessa ska sedan förevisas i hans nöjespark på en fräsig ö. Dinosaurieexperten Sam Neill med fru (eller är hon bara sambo?) Laura Dern och två irriterande Spielbergbarn åker dit för att forska, men det gör även den illasinnade Wayne Knight (Newman!) och några andra. Då går det som det går. Monstren rymmer och lever jävel.
Om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att filmen är gjord alldeles nyligen - det enda som understryker dess ålder är skådisarna. Sam Neill är ungefär i min ålder här. Jeff Golblum ser påtagligt yngre ut.
Okej, ytterligare en detalj avslöjar dess ålder: filmen känns skönt gammaldags. Klippningen är återhållsam, filmfotot är följsamt. Klassiskt matinéäventyr av ett slag vi sällan ser nuförtiden. Det är trevligt att titta på, i synnerhet vissa stämningsfulla djungelscenerier som för tankarna till Frazetta och gamla pulptidningsomslag.
Därför gillar jag den här filmen. Jag tror att min kompis Erik, som är fem, också gillar det här. Men han lär väl inte bli insläppt.
När släpper Roger Corman en 3D-version av CARNOSAUR?







(Biopremiär 5/6)





torsdag 3 februari 2011

Bio: Morning Glory

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag nämnde trailern för MORNING GLORY i min recension av BURLESQUE. Ja, det är den där filmen med Rachel McAdams, denna väldigt, väldigt söta, charmiga och begåvade aktris.
Nu är sån filmen här och jag hade förstås förväntningar på den, dels då McAdams medverkar, och dels då den är regisserad av Roger Michell, mannen bakom min guilty pleasure NOTTING HILL. Å andra sidan medverkar även den dammiga träbocken Harrison Ford, som inte är ett kvalitetstecken så länge han inte är Han Solo. Eller Indiana Jones - i de tre första filmerna.
McAdams spelar Becky Fuller, verk-
stäl-
lande producent på ett morgon-
program i New Jersey. Det är ett stressigt jobb som börjar redan klockan fyra på morgonen, och Becky har egentligen inget privatliv utanför jobbet. När hon blir kallad till chefen förväntar sig alla att hon ska stiga i graderna - men i stället får hon sparken av ekonomiska skäl.
Becky jobbar energiskt på att få ett nytt jobb i branschen, hon söker alla TV jobb som finns, och slutligen ringer de från en kanal i New York. Chefen där, spelad av Jeff Goldblum, förbarmar sig över Becky och tillsätter henne som verkställande producent på deras morgonprogram DAYBREAK, som har rullat i över fyrtio år.
Det är bara det att DAY-
BREAK är ett ned-
lägg-
nings-
hotat, stökigt program med dåliga tittarsiffror. Inslagen är usla och ointressanta, personalen hatar varandra och allting är ett enda kaos. Den rättrådige Becky börjar dock få ordning på programmet och det första hon gör är att sparka deras sexistiska, porrmissbrukande nyhetsankare.
Fast nu måste hon ju hitta ett nytt ankare. Hon lyckas värva den ytterst motvillige, ständigt sure Mike Pomeroy (Ford), en garvad nyhetsveteran som föredrar "seriösa", tunga nyheter. Han hatar matlagningsprogram och lättviktiga reportage. Han käbblar konstant med en annan veteran, Colleen Peck (Diane Keaton), som han delar värdskapet med.
Förutom allt detta strul blir Becky upp-
vaktad av en mer fram-
gångs-
rik TV-kille, Adam Bennett (Partrick Wilson), något Becky inte riktigt kan hantera.
MORNING GLORY är tänkt att vara en lättsam farsksarusell. Men den lyckas bara sådär. Som sagt, jag gillar verkligen Rachel McAdams, men här är hennes rollfigur en rätt påfrestande typ. En ständigt positiv, leende, energisk och superhurtig typ som lever för sitt jobb och inget annat. Sådana brudar finns det gott om i verkligheten och de kan man ju inte vara ihop med.
Harrison Ford är stel och träig, men har trots allt ett par bra scener, medan den bleke, slätstrukne)  Patrick Wilson är lika lättglömd som han brukar vara. Det blir aldrig speciellt roligt, det här, och de romantiska inslagen lyfter inte heller.
Det hela är väldigt förutsägbart. Visst, det hör genren till, men när Harrison Foird i mitten av filmen passionerad börjar laga mat hemma hos sig, förstår vi genast hur det kommer att sluta.
Roligast är det som försiggår i bakbrunden i vissa scener. Vid ett tillfälle passerar en kamel i en korridor, vid ett annat kommer några riddare och hämtar kaffe.
MORNING GLORY lyckas masa sig upp till en trea, men det är knappt.





(Biopremiär 4/2)